Möten med människor som drabbas av sorg

Möten med människor som drabbas av sorg: Om att vara huvudman för begravningsverksamheten och att driva kyrkliga begravningsbyråer.

När en nära anhörig avlider är behovet av stöd som störst i direkt anslutning till dödsfallet. Att som kyrka finnas till hands för människor i livet, från vaggan till graven, är en central och viktig uppgift. Idag är det dock ofta begravningsbyrån som får den direkta kontakten med de anhöriga. Det är inte ovanligt att det dröjer ett par veckor innan den anhörige kontaktas av kyrkan genom den präst som får i uppdrag att leda begravningsgudstjänsten. Vi kan konstatera att begravningsseden förändras snabbt i riktning mot allt färre kyrkliga begravningar. Det betyder att den stora kontaktyta med den svenska befolkningen som begravningsgudstjänsterna utgör också försvagas. Kyrkans personal uppfattas inte sällan som ”servicepersonal” till begravningsbyrån vars personal är värdar och tar hand om anhöriga och besökare. En viktig fråga blir då hur församlingen ska kunna vara den naturliga kontaktyta dit människor vänder sig när ett dödsfall just har inträffat. Risken att alltmer tappa kontakten med de sörjande gör att församlingar idag överväger att starta en kyrklig begravningsbyrå.

Kyrkostyrelsen behandlade frågan våren 2012 och konstaterar att kyrkliga begravningsbyråer inte ska vara tillåtna. Beslutet motiveras främst utifrån omsorg om huvudmannaskapet för begravningsverksamheten och andas samtidigt oro över något som skulle kunna tänkas inträffa: ”Det ska inte behöva uppstå misstankar om att man blandar sina olika uppgifter och kassor”. Det ”kan upplevas som känsligt”, ”det kan finnas en risk att den kyrkliga begravningsbyrån konkurrerar ut en befintlig begravningsbyrå”, ” det kan vara svårt att uppfatta skillnaderna mellan de olika verksamheterna”,” det får inte finnas en risk att den som inte tillhör Svenska kyrkan får ett sämre bemötande”. Motiven andas misstro mot att de lokala församlingarna inte har förmåga att sköta verksamheten på ett seriöst sätt.

Man konstaterar samtidigt att en tidigare utredning visat att konkurrenslagstiftningen inte hindrar att en församling driver en begravningsbyrå. I utredningen ”Arbetsformer i förändring” från 2009 förespråkas att det bör vara tillåtet att driva kyrkliga begravningsbyråer och att det ryms inom den grundläggande uppgiften. Domkapitlen bör då få ett tillsynsansvar över verksamheten så att den bedrivs på ett seriöst sätt utifrån ett särskilt kvalitetssystem. Personligen tycker jag att beslutet borde varit i enlighet med utredningens förslag. Det var inte majoritetens uppfattning vid det tillfället. Samtalet om kyrkliga begravningsbyråer behöver föras seriöst och komma framåt, inte minst med tanke på att det numera finns begravningsbyråer som tydligt förespråkar borgerliga begravningar. Behoven av att driva kyrklig begravningsbyrå ser självfallet olika ut och måste bedömas utifrån det lokala sammanhanget och de lokala förutsättningarna.

Begravningsverksamheten, vad är det som händer?

De kyrkliga huvudmännen förlorar nu enligt förslag från regeringen sin möjlighet att bestämma vilken avgift som ska tas ut. Istället ska en enhetlig och gemensam avgift tas ut som täcker alla kostnader som uppstår hos alla de kyrkliga huvudmännen tillsammans. Stockholm och Tranås kommuner ska dock inte ingå i denna enhetliga avgift, där ska fortfarande de lokala kommunerna själva fatta beslut om avgift och de föreslås heller inte ingå i begravningsclearingen.

Det betyder att begravningsavgiften fortfarande kommer att vara betydligt lägre i Stockholm medan förortskommunerna och många kyrkliga huvudmän som idag har en begravningsavgift runt 10 öre kan räkna med en betydligt högre om än ”en solidarisk” avgift. Den centrala frågan är varför Stockholms stad beviljas ett undantag från att vara med och bära de gemensamma kostnaderna.

Nu är det hög tid att verkligen utreda vilka konsekvenser, såväl möjligheter som risker, det skulle medföra om Svenska kyrkan inte längre fortsätter vara huvudman för begravningsverksamheten. Frågan måste ställas om ett statligt uppdrag att vara huvudman för begravningsverksamheten på ett positivt bidrar till en kyrka som möter människor som drabbas av sorg. Är det inte mer en uppgift för den lokala kommunen att i ett mångreligiöst samhälle ta ansvar för det statliga uppdraget att bedriva begravningsverksamhet? I många fall kommer förmodligen kommunerna ändå sluta lämpliga avtal med Svenska kyrkan som lokal utförare av begravningsverksamheten. Att inte vara huvudman behöver då inte ses som en förlorad kontaktyta utan snarare som en möjlighet för kyrkan att återvinna sin frihet att just återvinna en förlorad pastoral kontakt med människor i sorg. Det kan vara en möjlighet att åter fokusera på mötet kring begravningsgudstjänsten och att t.ex. genom egna begravningsbyråer underlätta stödet i allt det svåra och praktiska som följer av en nära anhörigs dödsfall.

Anna Lundblad Mårtensson
Linköping,

Anna Lundblad sitter i kyrkomötet för Linköpings stift och i kyrkostyrelsen och dess arbetsutskott.

Foto: IKON

Biskop Mogren om flyktingsituationen i Västerås stift

Biskop Mikael Mogren har skrivit ett brev till alla kyrkoherdar, diakoner och kyrkorådsordförande om flyktingsituationen i Västerås stift. Där uppmanar han dem att:

  1. Be
  2. Beskriva
  3. Handla

Här berättar biskop Mogren mer.

 Förra veckan träffades 11 av de 14 biskoparna i Linköping hos biskop Martin Modéus. Högt på agendan stod flyktingfrågan och Corren skriver i en artikel:

Det råder inget tvivel om vilka biskoparna vill vara i framtidens berättelser. Ärkebiskop Antje Jackelén har varit tydlig i sitt  ställningstagande, och konkret politisk när hon lobbat för humanitära visum och säkra, lagliga flyktvägar.

– Genom våra samarbetspartner och vårt eget arbete finns vi med hela vägen: i krigs- och konfliktområden, längs flyktvägarna och här hemma i församlingarna, och därför har vi kunskap som tillåter oss att säga att det inte är ansvarsfullt att låta människor riskera livet. Det är en fråga om Europas heder att se till så att det finns säkra vägar och säker asylprövning. Det är politiskt i bemärkelsen att alla ställningstaganden i samhällsfrågor är politiska, men det är inte partipolitik, säger hon.

Biskop Mikael Mogren>>

Biskop Fredrik Modéus: Biskopen vädjar: Ge flyktingar husrum i kyrkan>>

Pressmeddelande 14 oktober till statsminister Lövfen om att inte ställa utsatta grupper mot varandra>>

Corren: Kyrklig samling för flyktingarna>>

Ur POSKs vision och program:

I en levande församling tar sig tron uttryck i kärlek och praktisk diakonal omsorg. Församlingsdiakonin är omistlig, och innebär att stå på de utsattas sida och vara deras röst i kyrka och samhälle. Nöden är skiftande och behoven är stora, och ska inte och kan inte mötas endast av församlingens anställda. Diakonen är ett barmhärtighetens tecken, som ska inspirera och stödja alla att ha omsorg om varandra.

Foto: Biskoparna i Linköping, foto Max Wahlund

Herre Gud & Co

Har du sett de där underbara bilderna från "Herre Gud & Co"? Det är Royne Mercurio som på kvällarna sitter och ritar en liten bild som han lägger ut och delar på nätet. Först via en blogg, numera också via facebook och instagram.

Bilderna har nått en publik långt utanför den kyrkliga och bilderna delas friskt i de sociala medierna.

I samband med bokmässan kom den ut en bok med 365 bilder i ett praktiskt format som går att ställa på bordet.

Läs om Royne i Kyrkans Tidning här>>

Det står i artikeln att det var lätt att få ett bokkontrakt. Jag har fått höra att Verbums förlag gjorde en "Astrid Lindgren". Dvs de förstod inte hur bra detta var och därför är boken utgiven på Libris istället.

http://www.libris.se/herregud-co-1.369415

Royne Mercurio är till vardags kommunikatör för Svenska kyrkan i Linköpings domkyrkopastorat. Men ritar det gör han på kvällarna när han kommit hem från jobbet. Då kan man ställa sig frågan vilken av Roynes uppgifter som sprider mest goodwill för Svenska kyrkan. Det som han gör där han får betalt eller det som han gör när han ritar på sin fritid? Nej, det ena förtar verkligen inte det andra. Men det får mig att fundera lite.

Jag är glad över de härliga teckningar som Royne så generöst delar med sig av. Och jag är glad att han har fått ge ut en bok.

http://herregudochcompany.blogg.se/

https://www.facebook.com/herregudco

https://instagram.com/herregudco/

Bild: Royne Mercurio Herre Gud & Co

Jag ser stora möjligheter för en stark kyrka!

I dag gästbloggar Anne Olofsson, ordförande i POSK Norrköping.

Ett försenat men ändock stort Tack till POSKs styrelse som satt samman ett mycket intressant och viktigt program vid vårt årsmöte den 9 maj.

Per Lindbergs dragning var oerhört intressant kring fastighetsutredningen då fastighetsfrågan också rör hur vi behandlar vår identitet och vår sociala roll.

Biskop Thomas Söderberg var även han intressant kring kyrkans roll som samhällsaktör. På det hela taget var det ett mycket bra årsmöte.

Det är NU vi måste ta alla de här samtalen och se på möjligheterna lika mycket som utmaningarna. Vi har svårt att bemöta de stora strukturella problemen på lokal nivå men ser vi sammanhangen så blir det lättare att förstå hur vi kan möta framtiden, även i ett lokalt perspektiv.

Jag ser STORA möjligheter för framväxt av en stark Svenska kyrkan, det  gäller bara att inte sprida modlöshet av alla nedåtgående trender i och med paniken kring det sjunkande medlemsantalet.

Kyrkan är i grunden en trosgemenskap med ett uppdrag större än medlemskapet. Pengar är bra men de behöver inte alltid komma från fler medlemmar!

Allt gott och tack för POSKs styrelsens allt goda och kloka arbete! 

Anne Olofsson
ordförande POSK Norrköping

POSKs årsmöte 2015>>

Aktör för välfärd (Västerås stift)>>

Blogg: Gemensamt ansvar – det ser så olika ut>>

Herre Gud & Co

I dag vill jag göra er uppmärksamma på en underbart duktig tecknare, Royne Mercurio, informatör i Linköping. Han har en blogg, en facebook-sida och ett instagramkonto där han lägger upp sina underfundiga små teckningar under titeln "Herre Gud & Co"

Gå gärna in och titta på de ljuvliga teckningarna.

http://herregudochcompany.blogg.se/

https://www.facebook.com/herregudco?fref=ts

https://instagram.com/herregudco/

Den som väntar på något gott väntar aldrig för länge!

Den 21 mars 2015 invigdes Linköpings diakonicenter – som är en samarbete mellan Linköpings stadsmission och Linköpings domkyrkopastorat.

Centret kommer framförallt att att jobba med tre verksamhetsfält. Stöd och rådgivning, Diakonal utveckling och Flykting och asylfrågor. I uppdraget ligger också att verka opinionsbildande.

Du kan läsa mer om centret på deras webbsida här>>

Centret är ett resultat av en motion som POSK la fram i stiftsfullmäktige 2010, efter att de 2008 fått ta del av slutrapporten av projektet "Samhörighet, migration och medlemskommunikation i Linköping".

POSK skrev i sina att-satser i motionen

Nomineringsgruppen Partipolitiskt obundna POSK hemställer härmed att en utredning tillsätts i syfte att utarbeta förslag,

– till hur en välfungerande intern organisation kan utformas med förslag till hur diakonicentrum ska styras och ledas där samspelet med församlingarnas nuvarande styrning och ledning klargörs,

– till en ekonomisk plan

– till hur lokalfrågan kan lösas, där man bör särskilt utreda möjligheten att tillskapa ett diakonicentrum i den planerade om och tillbyggnaden av S:t Lars kyrka.

Den 21 mars 2015 kunde Anna Lundblad Mårtensson, som POSKare och ordförande i kyrkorådet i Linköpings domkyrkopastorat hålla följande tal:

Den som väntar på något gott väntar aldrig för länge!

Diakonicentrum i Linköping är nu invigd den 21 mars 2015!

I april 2010 lämnade POSK gruppen i Samfällda kyrkofullmäktige i Linköping in en motion där vi begärde att en utredning i syfte att skapa ett diakonicentrum i Linköping skulle tillsättas. Motionen utgick från ett projekt 2008 kring behovet av att församlingarna framträder mer tillsammans som Svenska kyrkan i Linköping. Slutsatsen är att:”kyrkan ska vara en modig och synlig kyrka som är en del av sitt samhälle”. Man önskar en levande kyrka som är en del av människors liv och är närvarande där människor finns.

Vi som motionärer menar att det i Linköping behövs ett diakonicentrum som samordnar och främjar samverkan mellan församlingarna. Ett diakonicentrum är en utvecklingsenhet, en spjutspets när det gäller det diakonala uppdraget och en del i och ett komplement till församlingarnas diakoniarbete. Ett diakonicentrum som synliggör den diakonala omsorgen och är lätt att hitta till. Ett diakonicentrum som skapar möjligheter till en bred kontaktyta och underlättar samverkan med t.ex. Linköpings stadsmission.

Motionen bifölls och utredningen som avslutas 2013 och lyfte fram att ett diakonicentrum skapar;

  • En stärkt VI känsla, genom samordning och samverkan.
  • Överblick och helhetsbild över Linköping ur ett socialt och diakonalt perspektiv.
  • Underlättar tillgängligheten, är lätt att hitta till.

Vid diakonicentrum är idag två diakoner anställda och tillsammans med dem finns ytterligare en medarbetare anställd av Linköpings stadsmission. Diakonicentrum är knutet till S:t Lars kyrka som finns mitt i city och det är med tacksamhet och med förbön för de möten och för den verksamhet som här nu kommer att bedrivas som vi nu har tagit emot vårt diakonicentrum.

Anna Lundblad Mårtensson
Kyrkorådets ordförande i Linköpings domkyrkopastorat

_______________________

Det är bara att gratulera Linköping som nu har fått ett diakonicenter som kan bidra till diakonin och stärka det diakonala arbetet i församlingarna.

Det här är ett exempel på hur långsiktigt arbete ger resultat. Ett exempel på varför det är så viktigt att faktiskt fundera över vad är det är för frågor som den lokala POSK-gruppen vill driva och sedan vara med och bidra till att detta går att genomföra. Genom tydliga mål och genom att följa upp dem så går det att se resultat.

Ur POSKs vision och program:

I en levande församling tar sig tron uttryck i kärlek och praktisk diakonal omsorg. Församlingsdiakonin är omistlig, och innebär att stå på de utsattas sida och vara deras röst i kyrka och samhälle. Nöden är skiftande och behoven är stora, och ska inte och kan inte mötas endast av församlingens anställda. Diakonen är ett barmhärtighetens tecken, som ska inspirera och stödja alla att ha omsorg om varandra. POSK anser att det bör finnas minst en diakon i varje pastorat.

Vi kan, vi vill och är beredda att ta ansvar!

Nu måste jag bara få dela några bilder från veckan. Jag har glädjen att denna vecka och kommande få åka ut över Sverige och träffa flera POSKare på olika möten.

I tisdags var jag på Ekerö och träffade deras POSK-grupp. I Göteborg hade POSK i samfälligheten medlemsmöte. Och i dag träffade jag POSK i Linköping.

En massa härliga människor som kan, som vill och som är beredda att ta ansvar.

Jag är så glad och stolt över att jag får möta alla dessa härliga människor. Olika yrken, olika åldrar, olika ingångar – men med en gemensam önskan att vara med och ta ansvar i Svenska kyrkan.

Jag vill också dela några bilder från MEG15. Jag var där torsdag och fredag och hörde flera spännande och intressanta föredrag. (Den uppmärksamme tittaren såg mig nog skymta förbi 2 sekunder, om du tittade på nyheterna i torsdags). Jag lyssnade på föredrag bland annat om yttrandefrihet och religionsfrihet, om extrema åsikter i skola och media, om enfaldiga typer i media och en massa annat. Jag passade också på att sitta 15 minuter i Dawit Isaaks cell.

Flera av föredragen från MEG15>> går att se på SVT.forum>>. Till exempel det med ärkebiskop Antje Jackelén där hon var med i panelen och talade om "Religionens roll i konflikter">>

Hjärtats nycklar

I helgen har jag varit i Umeå. Dels för att jobba och planera med POSKs informatör Lars-Gunnar. Dels för att jobba och planera med kyrkomötets presidium och kansli.

Kyrkomötets presidium valde att lägga mötet i Umeå eftersom Umeå i år är kulturhuvudstad i Europa och i helgen så hade en kyrkopera premiär. Kyrkoperan fick 2012 Svenska kyrkans kulturstipendium.

Operan heter Hjärtats nycklar och bygger på Martin Lönnebos bok med samma namn. Librettot är skrivet av Ylva Eggehorn, tonsättare Peter Bruun och regissör Patrik Sörling.

Det var en fantastisk opera. Utspelad i kyrkorummet med de fördelar men också begränsningar som det innebär.

Jag fick möjlighet att gå på föreställningarna både på lördagen och söndagen, vilket var fint. Lördagen inleddes också med ett teologiskt samtal i två timmar där Martin Lönnebo, Ylva Eggehorn, Peter Bruun och Patrik Sörling berättade om arbetet med operan och boken. Otroligt spännande.

Har ni möjlighet så skulle jag rekommendera att gå på operan. Den tar bara 1 timme och 10 minuter.

Ur POSKs vision och program:
För en öppen folkkyrka är det angeläget att skapa relationer med så stora delar av befolkningen som möjligt. Detta sker genom de kyrkliga handlingarna vid avgörande tidpunkter i människors liv – dop, konfirmation, vigsel, begravning – och genom själavård, diakonal/social verksamhet, undervisning, kulturaktiviteter samt delaktighet och ansvarstagande i samhället. Centrum i kyrkans liv är gudstjänsten – utan gudstjänst ingen kyrka.

Kyrkans Tidning: http://www.kyrkanstidning.se/kultur/snart-premiar-pa-martin-lonnebo-opera

Svenska kyrkan Umeå: http://www.svenskakyrkan.se/kyrkaochsamhalle/opera—hjartats-nycklar

Uppdaterad 9 oktober
Svenska kyrkan: http://blogg.svenskakyrkan.se/kultur-i-kyrkan-2014/2014/10/08/varldspremiar-av-hjartats-nycklar/

Piteå kyrkopera: http://www.nll.se/sv/Kultur/Musik/Norrbottensmusiken/Pitea-Kyrkoopera/

Vad gör jag egentligen?

Nu är första sessionen på kyrkomötet framme vid sitt upplopp. De allra flesta utskotten har behandlat alla sina betänkanden och håller på att slutjustera. Några är redan helt färdiga.

Efter lunchen finns det möjlighet för ledamöterna att gå på en specialvisning av "Himlen är här" i Uppsala domkyrka. (Om man inte behöver arbeta i sina utskott).

Kl 16.00 är det plenum där vi har några få ärenden och sedan är det ajournering till novembermötet.

Den vanligaste frågan som jag har fått den här veckan är "Vad gör du under kyrkomötet?"

Ja, det kan man verkligen fråga sig. Jag sitter ju i kyrkomötet, men jag är också vald som 2:e vice ordförande i presidiet. Och presidiet är inte utskottsplacerade. Det är heller inte de ordinarie ledamöterna i kyrkostyrelsen. Så vi är några personer som den här sessionen har lite mer luft i schemat.

Det ligger dock andra möten som vi går på. Presidiemöten där vi planerar olika saker. (Kyrkostyrelsen har också olika möten och sammanträden).

Sen känns det viktigt att få gå här och prata med de olika ledamöterna. Vi är i helt ny miljö, nytt presidium, många nya ledamöter. Det är mycket vi får pröva oss fram för att få att fungera. Och det finns förbättringspotential på vissa saker.

En sak som jag personligen tycker är väldigt bra är att vi numera äter alla tillsammans i huset. Det innebär att man hamnar kanske tillsammans med sitt utskott, eller bara bredvid den som råkar sitta vid bordet. Man lär känna nya människor från olika stift och nomineringsgrupper. Och det är mycket befrämjande för mötet tror jag.

För visst händer det något när vi delar liv och bröd med varandra!

3 skrivelser, 109 motioner blir 87 betänkanden (tror jag, lite osäker på siffran just nu). Det är dessa betänkanden som kyrkomötet ska behandla i plenum i höst. Så snart de är justerade kan du läsa dem på www.svenskakyrkan.se/kyrkomotet

 PS – på tal om att äta. Biskop Martin, Linköping, utmanade visst sitt stift i #köttfrifredagslunch Nu ska jag gå och leta upp honom för att kolla hur det går i dag med det.

 

 

Massa mässa #svenskakyrkan #massamassa

I mitt sociala medieflöde upptäcker jag en bloggpost från Jacob Sunnliden. Han skriver om Jenny Carlenius som fick en lysande idé. Nämligen att samla ihop ett gäng och gå till en kyrkan som kanske inte är så välbesökt i vanliga fall och vara med på gudstjänsten.

Jacob Sunnliden: Massa mässa #svenskakyrkan #massamassa #kudos>>

Och i söndags genomfördes idén. Tretton ungdomar begav sig till en kyrka i sitt stift där det inte är fullsatt varje söndag. De ville visa att ungdomar visst går i kyrkan, att det är roligt att göra det tillsammans och att det är viktigt.

Jenny Carlenius skriver:

Det började som en fundersam tweet, vilken fick god respons och många glada tillrop. Detta ledde till en Facebook-grupp som fick sitt namn efter hashtaggen #MassaMässa. Här är idén att vi tillsammans ska kunna diskutera och peppa varandra att gå på gudstjänst. Tanken är att detta kommer ske minst en gång i månaden. En kyrka med lite glest i kyrkbänkarna väljs ut och tillsammans beger vi oss och gudstjänst med församlingen.

Tanken är att visa på att kyrkan lever. Att människor vill gå på
högmässa, inte för att de är på ett arrangemang i församlingen eller är på besök med en konfirmandgrupp, utan för att vi är människor som vill gå i kyrkan. Det är inte främst ett initiativ riktat till ungdomar, men eftersom jag tillhör den yngre generationen och metoden jag använder för att synliggöra #massamässa är sociala medier, blir deltagarna yngre än den genomsnittlige kyrkobesökaren.

Jag blir bara så glad och lycklig över Jenny och hennes vänner och deras initiativ! Kanske är det fler som vågar sig på idén? Kanske blir det en rörelse i Svenska kyrkan med #massamässa ? Precis som ungdomar gått före förr om åren och skapat trender!

Och vad spännande för prästen som plötsligt upptäcker att den vanliga församlingen har utökats med ett helt gäng ungdomar eller vuxna. En spännande utmaning när man ska predika kanske?

Ur POSKs vision och program:

Svenska kyrkan har uppdraget att ge tron vidare i varje tid. POSK anser att det är nödvändigt med en genomarbetad missionsstrategi som är välkomnande och sändande, där varje människa uppfattas som en gåva och en resurs i församlingen. För dem som i vuxen ålder närmar sig kyrkan ska församlingen kunna erbjuda en genomtänkt och inbjudande vuxenundervisning där människor möts med respekt och erbjuds stöd att växa i kyrkans tro och gemenskap.
(…)
Centrum i kyrkans liv är gudstjänsten – utan gudstjänst ingen kyrka.

Bilden är lånad från Jacob Sunnlidens bloggpost>>