Humor är inget skämt

Läser en intressant artikel i Kyrkans tidning med en intervju av teologen Ola Sigurdson. Han menar att religion skulle vara humorbefriad är en myt och anser att det gemensamma skrattet påminner om nåd.

Ola Sigurdson ska påbörja den avslutande delen i ett trebandsverk om humor och teologi i början av nästa år och sedan publiceras alla tre delarna samtidigt. Enligt artikeln har intresset för humor följt Sigurdson sedan tonåren då en vän på gymnasiet kläckte idén att skriva en manual med namnet ”När är det roligt?” för de som tycker sig sakna humor ska kunna slå upp vad som är roligt eller inte.

Tyvärr är humor för komplex och situationsbunden för en sådan manual så den idén har inte kunnat genomföras men att undersöka humor i olika kontexter har Sigurdson inte släppt. Och ju mer han undersökt desto större har frågan blivit och nu är han strax framme vid att avsluta sitt trebandverk om humor och teologi. Sigurdson delar inte alls myten om att religion ska vara humorbefriad, där judisk humor är det klassiska exemplet på att så verkligen inte är fallet.

Artikeln tar upp exempel från Sigurdson där bibeln visar på sin tids humor:

”Markusevangeliets skildring av Jesus – konungens – intåg i Jerusalem, som vrider och vänder på ett textmotiv som förekommer i flera tidigare texter.

– För det första så rider han på en åsna, som är ett arbetsdjur och inte ett konungsligt djur. För det andra så går han fram till templet, men går inte in, utan vänder tillbaka och går ut igen. Och det är ju helt enkelt det som kallas för Västgötaklimax.

– Och det här tror jag är en djup satir över konungsliga anspråk. Det är som om Stefan Löfven skulle komma på besök till Göteborg och då kommer åkandes på en flakmoppe längs Avenyn.”

Idag kan det vara svårt att tolka det humoristiska i berättelserna, men enligt Sigurdson kan det framgå tydligare dels beroende på översättningen, dels på sammanhanget.

” – Vi måste göra det med de medel som står oss i dag till buds. Det är en tolkningsakt. Det går inte att återskapa det som var det ursprungliga, att återskapa hur roligt någonting var på 100-talet. Däremot kan man fundera på hur vi gestaltar detta i dag. Och måste man inse att det är någon form av humor i det, för att kunna förstå innebörden av något.”

Sigurdson anser att rätt avvägd blir humorn ett vapen mot självförhärligande; ett sätt att visa och känna samhörighet med andra och att visa på sin egen otillräcklighet – att skratta med sig själv i gemensamhet med andra. Samtidigt menar han att fel avvägd har humorn motsatt effekt, att skratta åt någon annan är något helt annat. Sigurdson ger antisemitiska skämtteckningar från 1900-talets början, innan nazismen och Förintelsen, som exempel på det senare. Vilket gör att skrattet fastnar i halsen.

Sigurdson tycker att humorn behöver tas på större allvar. Humor handlar om vad det innebär att vara människa och att relatera till andra människor och Gud – en ofta förbisedd men för många en viktig dimension.

Artikeln avslutas med Sigurdsons syn på #tacofredag som bloggen tagit upp tidigare. Han tycker att det säger mer om Twitters, dåvarande begränsning på, 140 tecken än det teologiska tillståndet i Svenska kyrkan. Twitter lämpar sig väl för underhållning då det inte finns plats för så mycket mer. Sigurdson tycker att det verkar väl helt rimligt att lägga ut något sådant på Twitter och samtidigt föra teologiska diskussioner på andra ställen. Artikeln avslutar Sigurdsons resonemang kring frågan med att det finns en anledning till att han skriver ett trebandsverk om humor och teologi och inte tweetar sina åsikter om humor.

Jag tycker att det är skönt att få det bekräftat att jag inte är ensam om min syn på ”tacoJesus” och personligen skulle jag faktiskt uppskatta mer humor från Svenska kyrkans twitterkonto. Samtidigt ska kommunikationsenheten på Kyrkokansliet ta till sig av kritiken som följde efter #tacofredag och hitta en bra balans för hur och vad som faktiskt är okej att skämta om. Att utesluta skämt helt och hållet tycker jag är fel väg att gå för jag tolkade alla dessa ”gillanden” och reTweeter som att det var efterlängtat med lite humor från Svenska kyrkan.

 

En angränsande fråga till Twitter som kanske inte direkt handlar om humor:
Den 14 december skulle kyrkostyrelsen tagit beslut om nya riktlinjer för sociala medier för bland annat kyrkostyrelsen själv, men skrivelsen stoppades för att bearbetas ytterligare inför beslutet. (Kanske kände kyrkostyrelsen ett behov av att förstärka skrivningen just kring humor?)

Jag vet dock inte mer än vad som framgår av artikeln i Kyrkans tidning och där känns det snarare som att kyrkostyrelsen delar yttrandefrihetsexperten Nils Funckes syn på riktlinjerna. Enligt en annan artikel i Kyrkans tidning tycker han att formuleringen ”De förtroendevalda på Svenska kyrkans nationella nivå har en viktig roll att bidra till en nyanserad bild av vad Svenska kyrkan gör och står för.” i riktlinjerna kan tolkas som att de förtroendevalda beläggs med munkavle.

Jag delar inte Funckes syn men jag förstår att skrivningen kan tolkas så. Min förhoppning nu är att bland annat denna del av riktlinjerna formuleras på ett sätt så att det inte kan tolkas som att förtroendevalda (och personal) tystas, utan tydliggör att vi får skriva vad vi vill om Svenska kyrkan på sociala medier men inte hur som helst, vilket är min tolkning av vad som framkommer i de båda artiklarna i ämnet.

Kyrkohandboken –
dramatik inför beslutet

Hans-Olof Andrén och Lisa Tegby berättar om handboksbeslutet i vår video efter beslutet. (Se länk nederst)

Nu är den andra sessionen av 2017 års kyrkomöte över, och beslut har fattats i en stor mängd ärenden. Det största ärendet var förstås antagandet av den nya kyrkohandboken.

Gudstjänstutskottet hade föreslagit en hel del mindre förändringar i kyrkostyrelsens förslag, som ju var identiskt med slutförslagskommitténs bearbetning av Handboksförslag 2016.

Justeringar i förslaget
De flesta av utskottets förändringar gick igenom i kyrkomötet, exempelvis mindre justeringar av Inledningsord 6, 7 och 15, Kristusrop 3, Lovsången, Nattvardsbön 3, 6 och 11, och formuleringar i Dop och Konfirmation. Två tillägg beslöts: en ny Nattvardsbön 14 och en alternativ textläsning i Vigsel. Dessutom justerades vissa uppställningar och anvisningstexter. På musiksidan gjordes två justeringar. Dels ändrades notationen av den sjungna Dagens bön och Inledande och avslutande bön så att tonen före slutfallet är längre än kantillationstonerna. Och dels ändrades textunderläggningen i Kristusrop 3 A6 tillbaks till den gamla i Psalm 696:5.

Men det största intresset var förstås musiken i sin helhet. POSK hade ju föreslagit att enbart texten skulle fastställas, och att ett uppdrag skulle ges till kyrkostyrelsen att snarast återkomma med ett bearbetat förslag till liturgisk musik till de av kyrkomötet fastställda texterna. I mellantiden skulle musiken i 2017 års förslag få användas. Vi hade krävt detta i en reservation i kyrkostyrelsen, och följde upp med en motion till kyrkomötet och en reservation i gudstjänstutskottet.

Läget inför beslutet
När POSK-gruppen i kyrkomötet träffades i söndags stod det klart att vår reservation skulle bli nedröstad. Konsekvensen av detta skulle bli att inget uppdrag skulle ges att arbeta vidare med musiken, och arbetet med kyrkohandboken skulle därmed vara avslutat. Dessutom skulle handbokens musik komma att antas mot en stor minoritets vilja.

Ställd inför dessa dystra fakta uppstod en idé i POSK-gruppen att försöka få med de andra grupperna på ett fortsatt arbete med musiken, i utbyte mot att vi gick med på att rösta för musiken i utskottets förslag. Vad vi vill är ju framförallt att få ett fördjupat arbete med Gudstjänstmusik A, den klassiska gregorianska musiken, och en breddning av den övriga gudstjänstmusiken till fler musikgenrer. När det gäller den nya musiken ville vi efterlikna processen i Norska kyrkan, som ju varit mycket framgångsrik. Tekniskt måste alla uppdrag från kyrkomötet gå genom kyrkostyrelsen. Vi utformade därför under måndagen detta förslag:

Kyrkomötet beslutar att ge kyrkostyrelsen i uppdrag att arbeta vidare med kompletterande musik till kyrkohandboken. Uppdraget omfattar Gudstjänstmusik A, den gudstjänstmusik som har en särställning då den bär stora delar av vårt liturgiska musikarv och som brukas brett bland församlingarna.

Vidare omfattar uppdraget komplettering av musiken till de liturgiska texterna i Gudstjänstmusik (A-C) med musik från exempelvis samisk tradition, i jazzton, i nordisk folkton, och från våra systerkyrkor utanför Europa. Arbetet ska ske genom att en kommitté av sakkunniga musiker och teologer tillsätts med uppdraget att självständigt efter en öppen inbjudan välja ut och bearbeta musiken.

Om vi kunde få beslut om ett sådant uppdrag var vi alltså beredda att lämna vår konsekventa, men inte alls framgångsrika, linje att säga nej till förslagets musik, även om vi fortfarande tycker att den inte är färdig. Det är trots allt bättre att om några år få tillgång till både reviderad gregorianik och komplettering av de övriga serierna, än att handboken fastställs nu och inget mer händer.

Stöd från fler grupper
Det blev min uppgift som gruppledare att försöka få med ledarna för de andra stora grupperna i kyrkomötet på detta uppdrag. Och det gick förvånansvärt lätt. Jag tror att de kände en stor lättnad både över att handboken skulle kunna antas med brett stöd, och att det blev ett fortsatt arbete med musiken. Ingen är ju opåverkad av den kritik som framförts mot handboksarbetet. Så gruppledarna tog upp frågan i sina gruppmöten på tisdag morgon och fick grönt ljus, och efter en sista överläggning med finjustering av uppdraget kunde vi lämna in förslaget till kyrkomötets kansli vid lunchtid på tisdagen.

Jag upplevde att stämningen i kyrkomötet svängde då. Många var glada för överenskommelsen, och när Torvald Johansson på tisdag kväll för POSKs räkning lade det nya ”särskilda yrkandet” gick omedelbart gruppledarna för S och BA och en välkänd företrädare för C upp i talarstolen och yrkade bifall. Senare kom bifall från företrädare för flera andra grupper. Biskop Per Eckerdal, som ju i egenskap av ärkebiskopens ersättare i kyrkostyrelsen varit inblandad i processen sedan kyrkostyrelsens AU blev styrgrupp 2014, stödde också yrkandet. Och när beslutet väl fattades på torsdag förmiddag togs det i stor enighet. Beslutet skedde med acklamation, och i alla fall jag hörde ingen som röstade för avslag. Och ingen begärde votering.

Kyrkostyrelsens uppgift
Bollen ligger alltså nu hos kyrkostyrelsen att genomföra detta uppdrag från kyrkomötet. I kyrkostyrelsen är det särskilt Anna Lundblad som för POSKs räkning drivit musikfrågorna. Anna lämnar nu kyrkostyrelsen efter många år av träget arbete. POSK-gruppen har utsett domkyrkoorganisten Torvald Johansson till ny ersättare i kyrkostyrelsen, och vår förhoppning är att Torvalds kyrkomusikaliska kompetens ska utnyttjas av kyrkostyrelsen, både för det aktuella uppdraget och för andra ärenden av kyrkomusikalisk art som kommer under nästa mandatperiod.

Hans-Olof Andrén
POSKs ordförande och POSKs gruppledare i kyrkomötet

Hans-Olof Andrén, Anna Lundblad, Torvald Johansson och Lisa Tegby berättar om bakgrunden till beslutet om kyrkohandboken; hur POSK jobbat med frågan genom åren, beslut och reservation i kyrkostyrelsen, samt vårt agerande som bidrog till att en kompromiss i slutändan blev möjlig.

 

POSKs reservation till beslut om kyrkohandbok

I onsdags lämnade POSKs ledamöter i kyrkostyrelsen in en reservation till beslutet om ny kyrkohandbok. Detta för att erbjuda ett handlingsalternativ där arbetet med handbokens musik kan fortsätta samtidigt som församlingarna får en kyrkohandbok som kan användas. Nedan följer reservationen i sin helhet.

Kyrkans tidning skriver om reservationen och hur de andra nomineringsgrupperna ser på saken. Och jag tror att bloggen lär återkomma i frågan för än är inte sista ordet sagt.

Reservation

Vi menar att kyrkostyrelsens i sin skrivelse borde ha föreslagit följande.

Kyrkostyrelsens förslag till kyrkomötet

  1. Kyrkomötet beslutar att anta texterna i bilaga till denna skrivelse framlagt förslag till Kyrkohandbok för Svenska kyrkan del I att användas i gudstjänster från och med pingstdagen 2018.
  2. Kyrkomötet beslutar att uppdra åt kyrkostyrelsen att snarast återkomma till kyrkomötet med ett bearbetat förslag till liturgisk musik till de av kyrkomötet fastställda texterna.
  3. Kyrkomötet beslutar att fram till dess att kyrkomötet fattat beslut om Kyrkohandbokens musikdelar så får musiken i det av kyrkostyrelsen framlagda förslaget till Kyrkohandbok för Svenska kyrkan del I användas.
  4. Kyrkomötet beslutar att anta kyrkostyrelsens förslag till ändringar i kyrkoordningen.

Motiv

Arbetet med förslag till ny Kyrkohandbok har väckt ett stort engagemang men också kritik. Kritik har väckts inte minst mot förslagets musikdelar. När kyrkostyrelsens nu lägger fram sitt förslag till ny kyrkohandbok menar kyrkostyrelsens majoritet att all befogad kritik av musiken anses vara tillfredställande tillgodosedd. Vi menar att det är uppenbart att kyrkostyrelsen inte har lyckats hitta arbetsformer som möjliggjort en tillfredställande beredning av förslagets musikdelar. I slutfasen av arbetet har revisonsgruppen genomfört en angelägen teologisk bearbetning men har upplevt sig hindrad att göra mer genomgripande åtgärder gällande musiken. Den kritik som framförts beträffande musiken är enligt vår mening inte beaktad i tillräcklig omfattning.

Kyrkostyrelsen menar i skrivelsen att kyrkohandboken ”ska bidra till församlingens gudstjänstglädje och därmed hjälpa människor att finna vägen till gudstjänstfirandet”. Vidare pekar man på musikens viktiga roll i gudstjänstlivet som en röd tråd genom gudstjänsten och betonar ”musikens stora och växande betydelse för gudstjänstlivet”. Vi delar helt denna bedömning och menar att det därför är av yttersta vikt att den musik som fastställs i en Kyrkohandbok är av hög kvalitet, har möjlighet att hålla över tid samt är väl förankrad i församlingarna. Just därför är det inte tillfredställande att kritiken av musiken fortfarande är stark bland kyrkomusiker, inom akademin och hos musikorganisationer. Det finns inte en motsättning mellan en för kyrkan värdefull bruksmusik och det arbete som bedrivs inom de musikvetenskapliga institutionerna. Tvärtom är deras arbete i detta sammanhang just inriktat på bruksmusiken i kyrkan.

Vi menar att förslaget är så pass välarbetat vad gäller exempelvis struktur, språk och teologiatt det är redo för att framläggas för behandling i kyrkomötet, men att arbetet med Kyrkohandbokens musik måste få fortsätta.

Detta menar vi kan göras genom att kyrkostyrelsen får i uppdrag att återkomma till kyrkomötet med ett bearbetat förslag. Förslagsvis görs detta genom att en kommitté av sakkunniga musiker tillsätts med uppdraget att i en öppen dialog bearbeta musiken i syfte att stärka dess kvalité så att kyrkostyrelsen kan återkomma till kyrkomötet med ett bearbetat förslag. Ett liknande arbetssätt har nyligen används framgångsrikt i den Norska kyrkan för att hantera arbetet med musiken i deras nya kyrkohandbok. Arbetet bör kunna resultera i ett nytt förslag till kyrkomötet år 2019. Vi menar att detta arbetssätt skulle ha förutsättningar att både stärka kvalitén i förslaget och öka förtroendet, inte minst bland kyrkomusiker, för den nya kyrkohandboken. I arbetet bör gudstjänstmusik A ägnas särskild vikt. Denna gudstjänstmusik får anses ha en särställning då den bär stora delar av vårt liturgiska musikarv som brukas brett bland församlingarna och som – med bearbetning – till skillnad från de andra gudsjänstmusikserierna har fått ett brett stöd i remissomgångarna. Det är även den enda av de föreslagna gudstjänstmusikserierna som har alternativ för kyrkoårets alla skiftningar.

Vi är övertygade om ett arbetssätt som detta skulle ge bättre förutsättningar för att den nya kyrkohandboken verkligen kan bidra till församlingarnas gudstjänstglädje. Att vid årets kyrkomöte fastställa textdelarna utan musik skulle även ha den fördelen att det blir möjligt att göra förändringar av texten utan att för den delen samtidigt behöva ändra tonsättningen.

Det är knappast möjligt att överskatta det värde som en ny kyrkohandbok skulle kunna få för gudstjänstlivet om den antas med bred anslutning. Att antalet deltagare vid de allmänna gudstjänsterna har minskat med mer än en tredjedel på några årtionden är ledsamt men välkänt. Om en ny kyrkohandbok kunde väcka positivt intresse i breda kretsar av det svenska samhället och då inte minst bland dem som har särskilt intresse för teologi, språk och musik hade detta blivit till glädje för kyrkolivet. Ärendet har därför stor kyrkopolitisk betydelse.

Uppsala den 13 juni 2017
Erik Sjöstrand
Nils Gårder
Anna Lundblad

Ersättare Katarina Wedin ansluter sig till reservationen.

Kyrkohandboksförslaget överlämnat till kyrkostyrelsen

I torsdags överlämnade revisiongruppens ordförande, biskop emeritus Esbjörn Hagberg, det reviderade handboksförslaget till kyrkostyrelsen.

En nyhet som verkligen inte passerat bloggen obemärkt förbi även om jag inte uppmärksammat detta här ännu. Nu har POSKs ledamöter i kyrkostyrelsen fått ett omfattande uppdrag att nogsamt gå igenom det reviderade kyrkohandboksförslaget för att skapa sig en uppfattning om hur POSK ska gå vidare för nu. Utgångspunkten är fortfarande densamma som vi skrev om i bloggen juni 2015 (tyvärr har det inlägget försvunnit) och som Mattias Lundberg uppmärksammade strax därefter i ett långt inlägg på Signum.

Bloggen ber att få återkomma i frågan framöver.

Kyrkomötet 2016 –
skrivelser och motioner

Kyrkomötet är Svenska kyrkans högsta beslutande organ. Alla tretton stift är representerade och sammanlagt har kyrkomötet 251 valda ledamöter. Dessutom deltar de fjorton biskoparna. I kyrkomötet är man i första hand vald för sitt stift, men man representerar också sin nominerinsgrupp. POSK har 38 mandat, och kyrkomötesrepresentanter från alla stift utom Visby.

www.svenskakyrkan.se/kyrkomotet

Kyrkomötet samlas två gånger om året. Dels en session i september då kyrkomötet i olika utskott går igenom alla motioner och skrivelser, och där utskotten sedan lämnar förslag på hur dessa ska besvaras.

I november träffas kyrkomötet igen, debatterar och beslutar om alla förslag. För er som läst på bloggen förut så vet ni att de allra flesta motioner avslås. Det beror i första hand på två saker: Antingen gäller det en fråga som kyrkomötet inte kan besluta om, eller så handlar motionen om något som redan görs eller är på gång. Men visst händer det att kyrkomötet beslutar att tillstyrka en motion. Det innebär oftast att kyrkostyrelsen får en uppgift att tillsätta en utreding eller undersöka något.

I år tog motionstiden till kyrkomötet slut den 27 juli. Då hade det kommit in 90 olika motioner från ledamöterna. Dessutom finns det sju skrivelser från kyrkostyrelsen som kyrkomötet ska ta ställning till.

www.svenskakyrkan.se/kyrkomotet/arenden-till-kyrkomotet-2016

Kyrkostyrelsens skrivelser 
Om vi börjar med de sju skrivelserna så handlar de om budget och ekonomi, verksamhet och verksamhetsuppföljning.

Det finns också en skrivelse baserad på den stora fastighets- och utjämningsutredningen. Där finns bland annat förslag om hur Svenska kyrkan ska hantera kyrkobyggnaderna, vem som har ansvar och vad som ska hända när en församling inte har möjlighet att ta hand om en av sina kyrkor.

Kyrkostyrelsen har också lagt ett förslag om ekumenisk överenskommelse med Ekumeniakyrkan i Sverige.

Motioner från ledamöter
När de gäller motionerna så täcker de ett brett spektrum av olika frågor. Där finns bland annat förslag om att kyrkan ska ta större miljöansvar, hur vi ska utveckla och stärka frivilligarbetet, att ingen ska få använda parfym i kyrkan, att stärka rekryteringen av kyrkomusiker, avgiftsfri barnverksamhet, ny psalmbok, utredning av församlingsråden, och att alla församlingar ska ha SKUT-ombud, för att nämna några av alla ämnen.

Jag har gjort en helt ovetenskaplig sammanställning med underlag av det material som finns tillgängligt just nu. Motionerna är utlagda helt oredigerade och det kan hända att någon blir ändrad. Om tre veckor ska de vara redigerade och numrerade rätt. (Då kommer det också att bli lättare att lägga länkar till POSKs motioner) Men just nu ser det ut så här (med reservation för ev. felräkning)

  • Centerpartiet (C) 14 motioner
  • Frimodig kyrka (FK) 13 motioner
  • Partipolitiskt obundna i Svenska kyrkan (POSK) 12 motioner
  • Miljöpartister i Svenska kyrkan (MPSK) 11 motioner
  • Socialdemokraterna (S) 10 motioner
  • Vilde (utan grupptillhörighet) 10 motioner
  • Borgerligt alternativ (BA) 8 motioner
  • Fria liberaler i Svenska kyrkan (FiSK) 8 motioner
  • Öppen kyrka för alla (ÖKA) 6 motioner
  • Sverigedemokraterna (SD) 5 motioner
  • Kristdemokrater för en Levande kyrka (KR) 4 motioner
  • Utlandskyrkan (SKUT) 4 motioner
  • Vänstern i Svenska kyrkan (ViSK) 4 motioner
  • Biskop 1 motion
  • Kyrklig samverkan i Visby stift (KSV) 1 motion

Den uppmärksamme noterar att detta sammanlagt blir mer än 90. Det beror på att en del motioner är underskrivna av ledamöter från flera nomineringsgrupper.

Du hittar alla motionerna här

Pressmeddelande från kyrkokansliet om årets motioner.

Kyrkomötets betydelse 
Spelar det någon roll för din församling vad som händer och beslutas i kyrkomötet? Ja, det gör det. Kyrkomötet beslutar om kyrkoordning som reglerar hur kyrkan ska styras. Kyrkomötet kommer nästa år att besluta om den nya kyrkohandboken, som hanterar hur vi firar våra gudstjänster. Riktlinjer och styrning påverkar den lokala församlingen.

Om ett drygt år, den 17 september 2017, är det nytt kyrkoval. Då kan alla medlemmar i Svenska kyrkan besluta om vilka ledamöter som ska sitta i kyrkomötet, stiftsfullmäktige samt kyrkofullmäktige i ditt lokala pastorat eller församling.

Men till dess är det de som är valda under den här mandatperioden som tar ansvar i Svenska kyrkan.

/Carina Etander Rimborg
POSK i Göteborgs stift,
2. vice ordförande i kyrkomötet

Foto: Magnus Aronson/IKON

Möten med människor som drabbas av sorg

Möten med människor som drabbas av sorg: Om att vara huvudman för begravningsverksamheten och att driva kyrkliga begravningsbyråer.

När en nära anhörig avlider är behovet av stöd som störst i direkt anslutning till dödsfallet. Att som kyrka finnas till hands för människor i livet, från vaggan till graven, är en central och viktig uppgift. Idag är det dock ofta begravningsbyrån som får den direkta kontakten med de anhöriga. Det är inte ovanligt att det dröjer ett par veckor innan den anhörige kontaktas av kyrkan genom den präst som får i uppdrag att leda begravningsgudstjänsten. Vi kan konstatera att begravningsseden förändras snabbt i riktning mot allt färre kyrkliga begravningar. Det betyder att den stora kontaktyta med den svenska befolkningen som begravningsgudstjänsterna utgör också försvagas. Kyrkans personal uppfattas inte sällan som ”servicepersonal” till begravningsbyrån vars personal är värdar och tar hand om anhöriga och besökare. En viktig fråga blir då hur församlingen ska kunna vara den naturliga kontaktyta dit människor vänder sig när ett dödsfall just har inträffat. Risken att alltmer tappa kontakten med de sörjande gör att församlingar idag överväger att starta en kyrklig begravningsbyrå.

Kyrkostyrelsen behandlade frågan våren 2012 och konstaterar att kyrkliga begravningsbyråer inte ska vara tillåtna. Beslutet motiveras främst utifrån omsorg om huvudmannaskapet för begravningsverksamheten och andas samtidigt oro över något som skulle kunna tänkas inträffa: ”Det ska inte behöva uppstå misstankar om att man blandar sina olika uppgifter och kassor”. Det ”kan upplevas som känsligt”, ”det kan finnas en risk att den kyrkliga begravningsbyrån konkurrerar ut en befintlig begravningsbyrå”, ” det kan vara svårt att uppfatta skillnaderna mellan de olika verksamheterna”,” det får inte finnas en risk att den som inte tillhör Svenska kyrkan får ett sämre bemötande”. Motiven andas misstro mot att de lokala församlingarna inte har förmåga att sköta verksamheten på ett seriöst sätt.

Man konstaterar samtidigt att en tidigare utredning visat att konkurrenslagstiftningen inte hindrar att en församling driver en begravningsbyrå. I utredningen ”Arbetsformer i förändring” från 2009 förespråkas att det bör vara tillåtet att driva kyrkliga begravningsbyråer och att det ryms inom den grundläggande uppgiften. Domkapitlen bör då få ett tillsynsansvar över verksamheten så att den bedrivs på ett seriöst sätt utifrån ett särskilt kvalitetssystem. Personligen tycker jag att beslutet borde varit i enlighet med utredningens förslag. Det var inte majoritetens uppfattning vid det tillfället. Samtalet om kyrkliga begravningsbyråer behöver föras seriöst och komma framåt, inte minst med tanke på att det numera finns begravningsbyråer som tydligt förespråkar borgerliga begravningar. Behoven av att driva kyrklig begravningsbyrå ser självfallet olika ut och måste bedömas utifrån det lokala sammanhanget och de lokala förutsättningarna.

Begravningsverksamheten, vad är det som händer?

De kyrkliga huvudmännen förlorar nu enligt förslag från regeringen sin möjlighet att bestämma vilken avgift som ska tas ut. Istället ska en enhetlig och gemensam avgift tas ut som täcker alla kostnader som uppstår hos alla de kyrkliga huvudmännen tillsammans. Stockholm och Tranås kommuner ska dock inte ingå i denna enhetliga avgift, där ska fortfarande de lokala kommunerna själva fatta beslut om avgift och de föreslås heller inte ingå i begravningsclearingen.

Det betyder att begravningsavgiften fortfarande kommer att vara betydligt lägre i Stockholm medan förortskommunerna och många kyrkliga huvudmän som idag har en begravningsavgift runt 10 öre kan räkna med en betydligt högre om än ”en solidarisk” avgift. Den centrala frågan är varför Stockholms stad beviljas ett undantag från att vara med och bära de gemensamma kostnaderna.

Nu är det hög tid att verkligen utreda vilka konsekvenser, såväl möjligheter som risker, det skulle medföra om Svenska kyrkan inte längre fortsätter vara huvudman för begravningsverksamheten. Frågan måste ställas om ett statligt uppdrag att vara huvudman för begravningsverksamheten på ett positivt bidrar till en kyrka som möter människor som drabbas av sorg. Är det inte mer en uppgift för den lokala kommunen att i ett mångreligiöst samhälle ta ansvar för det statliga uppdraget att bedriva begravningsverksamhet? I många fall kommer förmodligen kommunerna ändå sluta lämpliga avtal med Svenska kyrkan som lokal utförare av begravningsverksamheten. Att inte vara huvudman behöver då inte ses som en förlorad kontaktyta utan snarare som en möjlighet för kyrkan att återvinna sin frihet att just återvinna en förlorad pastoral kontakt med människor i sorg. Det kan vara en möjlighet att åter fokusera på mötet kring begravningsgudstjänsten och att t.ex. genom egna begravningsbyråer underlätta stödet i allt det svåra och praktiska som följer av en nära anhörigs dödsfall.

Anna Lundblad Mårtensson
Linköping,

Anna Lundblad sitter i kyrkomötet för Linköpings stift och i kyrkostyrelsen och dess arbetsutskott.

Foto: IKON

Alla eller ingen!

Begravningsavgiften, som är en obligatorisk avgift för alla som betalar skatt i Sverige, ska från och med 2016 vara gemensam över hela landet.

Detta har vi skrivit om på bloggen flera gånger.

Men det finns ju, som vi också har skrivit, ett problem. Svenska kyrkan är huvudman för begravningsverksamheten i hela landet förutom i Stockholm och Tranås där kommunen är huvudman.

Vid utredningen så har Svenska kyrkan (om jag har uppfattat allt rätt) varit tydlig med att ska en gemensam avgift införas i landet så ska Stockholm och Tranås vara med.

Nu har tydligen kultur- och demokratiminister Alice Bah Kuhnke meddelat att det inte är aktuellt att höja avgiften för Stockholmarna, eftersom de i så fall får en så stor höjning. Från 7,5 öre till 22 öre.

Det är många begravningsverksamheter som har betydligt lägre avgift än 22 öre i landet (det finns också de som har högre). Men varför skulle någon annan vilja gå med på den här förändringen om inte alla ska vara med?

SVD: Ministern Vi är inte beredda att höja avgiften>>

En för alla – alla för en? Eller är det så att var och en får klara sig själv?

Nej, säger jag! Ingen enhetlig avgift om inte alla är med. Då ska Svenska kyrkan lämna ifrån sig huvudmannaskapet istället! Det är min personliga åsikt!

 Ur POSKs Vision och program:

Begravningsverksamheten är primärt en samhällelig uppgift som innefattar myndighetsutövning. Det är viktigt för Svenska kyrkans identitet som trossamfund att frågan om vem som ska vara huvudman kommer upp till
förnyad och fördjupad diskussion. En kyrkogård kan skötas såväl med som utan ett huvudmannaskap.

Ande och struktur

Ande och struktur

”Spirit versus Structure – och vice versa” är titeln på en artikel av Carl-Axel Aurelius i Svensk Pastoraltidskrift 24/2015. Den förre göteborgsbiskopen redogör där för de fem teser om samspelet mellan styrningsnivåerna i kyrkan som han presenterade vid den nordiska kyrkorättskonferensen i Roskilde i höstas. Två av teserna har konsekvenser för valsystemet i Svenska kyrkan:

”I en av Spirit bestämd Structure är kyrkan ordnad nerifrån och upp (bottom up) med den lokala gudstjänstfirande församlingen som grund och med övriga nivåer i stödjande funktioner” (tes 2). Konstaterandet att ”Det som sker på stiftsnivå och nationell nivå syftar alltså till att stödja och hjälpa den lokala nivån” leder då till slutsatsen ”För att kunna vara ett verkligt stöd behövs goda kunskaper om församlingslivet. Detta talar för att direkta val skall ske enbart på lokal nivå och att ombuden på övriga nivåer skall väljas indirekt.”

Carl-Axels tredje tes lyder: ”I en evangelisk kyrka vilar den lärobestämmande uppgiften på den lokala församlingen, där prästen har att predika Guds ord rent och klart och där biskopen har att tillse att så sker, allt i enlighet med vars och ens vigningslöften. När kyrkomötet fattar beslut i det som rör Svenska kyrkans tro, bekännelse och lära, härleds således ombudens lärobestämmande legitimitet från församlingarna.” Hans kommentar till denna tes är: ”Även denna omständighet understryker vikten av indirekta val till kyrkomötet. Dessutom blir katekisationen en absolut nödvändighet, för att skapa myndiga församlingar, men också ett myndigt kyrkomöte, inte minst i en tid som vår präglad av en stor glömska till följd av traditionsförmedlingens kollaps.”

Det är glädjande att valsystemet i Svenska kyrkan äntligen fått en teologisk behandling. När kyrkoordningen beslutades år 1999 fanns ingen teologisk genomlysning av valsystemet, utan valfrågan betraktades enbart som en praktisk eller kyrkopolitisk fråga. Men i slutet av den långa debatten om valfrågorna vaknade biskoparna och meddelade att de ansåg att indirekta val till stifts- och kyrkomötesnivåerna gav ett bättre uttryck för vad Svenska kyrkan var. Men detta inhopp i elfte timmen togs mycket onådigt upp och påverkade inte beslutet, som ju blev att direkta val infördes till stiftsfullmäktige och kyrkomötet. Då som nu talade POSK för indirekta val.

Gästbloggare Hans-Olof Andrén
(Ordförande i POSKs styrelse och riksPOSK)

Ur POSKs handlingsprogram:

”Indirekta val till stiftsfullmäktige och kyrkomöte speglar bättre dessas uppgifter. Stiftsfullmäktige behandlar framför allt frågor som rör församlingar, inte medlemmar. De frågor som kyrkomötet behandlar rör i första hand kyrkans interna regelsystem och dess verksamhet på nationell nivå, det vill säga församlingarnas gemensamma arbete och kyrkans identitet. POSK menar därför att ledamöter av stiftsfullmäktige och kyrkomöte behöver ha en församlingsförankring och bör väljas indirekt av kyrkofullmäktige.”

 

 

 

POSK och kyrkohandboken

POSK och kyrkohandboken

Tankar efter kyrkostyrelsens sammanträde i  december 2015

I samband med att kyrkostyrelsen fattade beslut om att skicka ut förslaget till ny kyrkohandbok på remiss lade vi som företräder POSK i kyrkostyrelsen dels en reservation, vilket tidigare framgått här (läs den bloggposten här>>), och dels följande särskilda yttrande som förklaring till att inte delta i beslutet.

”Utgångspunkten för vårt ställningstagande är att när det är dags att fatta beslut om en ny kyrkohandbok är det viktigt att det finns ett brett stöd, och en positiv förväntan på att den kommer att bidra till att skapa glädje och engagemang kring vårt sätt att fira gudstjänst. Vi menar att glädje över gudstjänsten är livsviktig för kyrkans framtid. Det är därför helt avgörande att kyrkohandboken är bearbetad av och förankrad hos både det breda församlingslivet som hos liturgisk, musikalisk, teologisk och språklig expertis. Vi menar därför att det är nödvändigt att sakkunniga experter inom såväl språk, musik, liturgik och teologi kan stå upp för och ställa sig bakom förslaget till ny Kyrkohandbok. Vi är övertygade om att det finns ett positivt samband och inte en motsättning mellan expertkunskap och användbarhet i församlingslivet.

Vi kan med tillfredsställelse konstatera att kyrkostyrelsen nu väljer att remittera förslaget till samtliga församlingar och till ett brett urval av övriga remissinstanser så som exempelvis för kyrkan viktiga forsknings- och utbildningsinstitutioner och andra expertorgan.

Vi tror dock att remisstiden är allt för kort för att församlingarna som remissinstanser ska hinna sätta sig in i, pröva och utvärdera Handboksförslaget och på sätt kunna avge väl underbyggda remissvar. Vidare tror vi inte att den nu gällande arbets- och tidsplan som är framtagen för fortsättningen av arbetet ger förutsättningar för att skapa ett så väl bearbetat och förankrat förslag som krävs. Den behöver därför revideras vilket det hade funnits möjlighet att göra innan beslutet om remittering skedde. Vi anser samtidigt att denna möjlighet fortsatt finns och vi kommer försätta att verka för att detta sker.”

Vi som företräder POSK i kyrkostyrelsen har än en gång markerat att vi anser att arbetet med en reviderad kyrkohandbok är en mycket central och viktig fråga. Kyrkostyrelsen har fattat beslut om att nu skicka ut förslaget till ny kyrkohandbok på remiss. Frågan om hur vi nu ska tänka och agera och hur det fortsatta arbetet bör bedrivas är central.

I juni påtalade vi behovet av att få in nya friska ögon och att vi menar att det kommer att vara en viktig del i det fortsatta arbetet. Arbetets framtida former måste nu diskuteras i styrgrupp och kyrkostyrelse. Givna direktiv måste kunna omprövas så att arbets- och tidsplanen är ett underordnat redskap för att uppnå kvalitet, förtroende och förankring.

Vi konstaterar att förslaget från 2012 nu är bearbetat och att ett omfattande arbete utförts av kyrkokansliets projektgrupp.. Samtidigt konstaterar vi att pågående arbetssätt starkt har ifrågasatts. Kritikerna menar att arbetet inte är tillräckligt öppet och transparent. Tyvärr tvingas vi konstatera att företrädare för musiklivet inte menade sig kunna delta i arbetet i dess nuvarande form. Det är mycket olyckligt. Vi som bär ansvar för den fortsatta processen vet ännu idag inte vad de ansåg behöver göras och vad de
kunnat bidra med. Detta gäller t.ex. den revision av musikserie A som de har efterfrågat. Det ”omtag” av arbetet som initierades i samtal med dessa företrädare verkar i praktiken inte ha blivit realiserat.

Vi menar att det i den fortsatta beredningen behövs ett mer transparent och öppet arbetssätt där t.ex. sakkunniga experter inom såväl språk, musik, liturgik och teologi tillsammans ges tillfälle och gå igenom det slutgiltiga förslaget i sin  helhet. Samtal kring viktiga vägval behöver föras öppet i syfte att skapa en större legitimitet och förankring.

Vi vill nu uppmana alla remissinstanser att verkligen noga gå igenom det utsända förslaget och att skicka in såväl positiva som negativa synpunkter. Använd er gärna av möjligheten att skriva ”frisvar”. Kom ihåg att motivera de förslag till förändringar ni för fram.  Finns det viktiga perspektiv som behöver vidare bearbetning eller som saknas helt?

Det som remissvaren visar behöver tillföras eller åtgärdas ska naturligtvis tas om hand. Kvalitet och förankring är fortsatt viktigast för att nå målet om en handbok som tas emot med förväntan och bidrar till förnyelse och gudstjänstglädje i våra församlingar. Detta kommer vi fortsatt att stå upp och verka för.

Anna Lundblad Mårtensson Erik Sjöstrand Katarina Wedin samt Nils Gårder samtliga företrädare för POSK i kyrkostyrelsen

(Nils lämnade in en särskild reservation och vi andra skrev under det särskilda yttrandet)

Kyrkomötet beslutade att…

I dag avslutades kyrkomötet i Uppsala. I tre dagar har kyrkomötet debatterat, diskuterat och sammanträtt. 108 motioner, 6 skrivelser och cirka 89 betänkanden (kom inte ihåg den exakta siffran just nu) har vi gått igenom.

Under tisdag förmiddag och onsdag förmiddag togs alla besluten (samt några beslut på onsdag eftermiddag).

Finns det då några beslut som sticker ut?

Givetvis väldigt roligt att motionen från POSKs ledamöter med Torvald Johansson i spetsen som föreslog ett liturgistipendium fick bifall.

En annan motion som hade POSKare som medmotionärer handlade om hur vi väljer biskopar. Motionen avslogs men kyrkostyrelsen fick i uppdrag att göra en översyn av processen i de olika stiften.

75 miljoner kronor avsattes till församlingarna för att kunna hjälpa flyktingar.

Det beslutades också om att ta fram material till församlingarna om kyrkor och kristna i mellanöstern – med tanke på den stora flyktingströmmen.

En nationell samordning ska göras av närvaron på nätet, det fick kyrkostyrelsen i uppgift att hitta lämpliga former för.

Kyrkomötet diskuterade också de ungas möjlighet att vara med och påverka i kyrkomötet. Det fanns också ett förslag att adjungera en ungdom i kyrkostyrelsen. Dessa motioner avslogs, men det var en intressant debatt och det finns nog möjlighet att dessa motioner återkommer i annan skepnad. Det gäller att tänka till här och när POSK besökte norska kyrkan i våras fick vi många spännande idéer.

En fråga som fick en alldeles särskild behandling handlade om att det fanns en reservation i ett utskott som ville att det skulle införas ett krav i kyrkoordningen på att man var beredd att viga par som vara av samma kön. Men det visade sig när juristerna och biskoparna tittade på detta att det förslaget har läromässiga implikationer och därför borde läronämnden ha tittat på det här innan beslut. Det finns ingen rutin för att detta görs efter beredning i utskotten innan frågan kommer till kyrkomötet. Detta är alltså en rutin som vi i presidiet måste titta på och se till att det fungerar till nästa år. Frågan fick lyftas ur ärendehanteringen i år.

Vi antog också två dokument som faktiskt är ganska stort – även om det inte satte så stort avtryck i kyrkomötet. Det var en ekumenisk överenskommelse med Gammalkatolska kyrkorna av Utrechtunionen och Svenska kyrkans svar på Kyrkornas världsråds dokument "Kyrkans – en väg mot en gemensam vision".

Titta gärna in på kyrkomötets webbsida. Där hittar du alla handlingar, korta nyhetsprogram samt om du vill – du kan titta på hela sändningen på webben.

https://www.svenskakyrkan.se/kyrkomotet/

Här kan du läsa om några beslut som togs på kyrkomötet>>

Här kan du läsa alla besluten>>

Kyrkans Tidning skriver om kyrkomötet>>

http://www.kyrkanstidning.se/info/sa-var-kyrkomotet-uppsala

http://www.dagen.se/dokument/politikerna-styr-fortfarande-svenska-kyrkan-1.434607

Kristen opinion om kyrkomötet>>

Dag Sandahl (FK) om kyrkomötet>>

(tipsa mig gärna om ni hittar någon mer som har bloggat!)

Foto: IKON/Magnus Aronsson