Fördelning av motioner till kyrkomötet

En snabb sammanställning av de 158 redovisade kyrkomötesmotioner ger oss följande information (med stor reservation för det kan ha blivit felräkning på enskilda motioner) att Frimodig kyrka toppar årets motionsflod med femtio inskickade motioner. Tätt följd av POSK som står för fyrtiotre motioner.

Frimodig kyrka 50 motioner
POSK 43 motioner
Centern 19 motioner
Sverigedemokraterna 18 motioner
Borgerligt alternativ 13 motioner
Socialdemokraterna 8 motioner
FiSK 7 motioner
MPSK 6 motioner
Kristdemokraterna 6 motioner
ViSK 6 motioner
ÖKA 4 motioner
Utlandskyrkan 3 motioner
Biskop 2 motioner
Utan grupp 6 motioner

Summan blir inte 158 – det beror på att några av motionerna är skrivna av personer från flera grupper. De som har ”bytt grupp” har blivit placerade i sina ”nya” grupp.

Många av motionerna handlar om kyrkohandboken och kommer att tas om hand av gudstjänstutskottet, som får ett digert arbete i höst.  Flera motioner bygger också på gruppernas valprogram och stora frågor. Det är vanligt att lämna in motioner under det sista kyrkomötet under mandatperioden, för att återigen lyfta sina hjärtefrågor.

POSKs motioner är följande:
11 Implementera de fem ekumeniska imperativen
12 Nå de onådda
22 Ekumeniskt möte 2025
24 Medlemskap i Svenska kyrkan
26 Könsfördelningen i svenska kyrkan
28 Kyrkoherdens förordnande av präst i församlingsråd
29 Nationellt STIM-avtal för musik via …
40 Kyrkohandbokenförslagets nattvardsböner
42 Markera mot inhuman behandling av ensamkommande barn
43 Behörighetsprövning av kyrkomusiker
44 Rättelser av rytm
45 Slutfallsprinciper vid sjungna böner
46 Ändrad textunderlägg av kyriemelodi
47 Tillägg till anvisningarna vid vigselgudstjänst
48 Lovsånger från psalmboken i kyrkohandboken
79 Musikråd för Svenska kyrkan
81 30 ledamöter i utskotten
82 Utred indirekta val
85 Fortsätt med kyrkohandbokens musik
86 Kyrkomusiker i KO
87 Ungas representation i KM
88 Utred kyrkans val
90 Latinska namnformer i kyrkohandboken
91 Rena mig så blir jag ren
92 Salutaionen
93 Tillåt ock också
94 Gdtj och andakter på Svenska kyrkans webbplats
100 Gem adm stöd och gem ek resurser
101 Indirekta val till SF och KM
102 Översyn av relationen till utlandskyrkan
105 Liturgisk kommittee
106 Kyrkomusikerorg i församlingarna
108 Minskade antalet ledamöter i KM
113 Anvisning vid trosbekännelsen i gdtj
114 Kompletterande gudstjänstmusik
119 Kyrkans rekryteringsutmaning
120 ABC för kyrkans undervisning
126 Annan musik till kyrkohandbokens texter
127 Alternativ till överlåtelse vid begravning
132 Blev det som det var tänkt?
133 Nattvardsbön
147 Det mångtydliga ordet pastoral
156 Flerspråkig kyrkohandbok

https://www.svenskakyrkan.se/kyrkomotet/arenden-till-kyrkomotet-2017#Motioner

/Carina Etander Rimborg

EDIT 7/8 16:56: Då Borgerligt alternativ fallit bort i redovisningen läggs den informationen till.

Skapa inte ett problem som inte finns!

Denna debattartikel av Lisa Tegby var införd i Kyrkans tidning den 1 december och tog sitt avstamp i Lisas inlägg i debatten som hon höll under kyrkomötet i Uppsala.

 

Med stor glädje har jag ett par gånger haft vigslar av samkönade par. Det har varit så fint. Jag är glad åt att vi i vår kyrka låter också dem som vill leva tillsammans med någon av samma kön manifestera sin kärlek, att vi får bejaka och välsigna deras liv tillsammans. Vår kyrka säger ja till mångfald och diskriminerar inte.

För alla kyrkans medlemmar är det inte självklart med vigsel av samkönade par. Inte för alla som är eller blir präster heller. Av bibeltolkningsskäl, av ovana. Jag sa inte ja till samkönad vigsel för fyrtiofem år sen när jag blev präst. Då kände jag inget samkönat par. Jag hade inte tänkt i de här banorna. Teologin har ändrat sig, kyrkan har ändrat sig och jag har ändrat mig. Grunden och kärnan i vår tro är stadig men det hör också till att vi ständigt får tolka varje ny tids frågor och sammanhang utifrån vår tro.

Det är inget problem att vi tänker olika i denna fråga. Den mångfalden har vi plats för i vår kyrka. För kyrkan diskriminerar inte. Kyrkoherden ansvarar för att vigsel av varje par ska ske. Om någon inte skulle vilja viga den som är frånskild, vilket var en stor fråga när jag var ny som präst; om någon inte vill viga ett samkönat par, så viger kyrkan. Och det fungerar.

Kyrkan har sin ordning och detta är inget problem i praktiken. Kyrkan viger. Det är dessutom inte en rusning av samkönade par som vill vigas. Då och då möter vi dem. Och vi viger.

Så detta är inget problem. Därför vill jag med skärpa säga: Skapa inte ett problem som inte finns!

Och dessutom: Använd inte mig och alla andra som gärna viger samkönade men som bejakar teologisk mångfald i denna och många andra frågor i propaganda om homofobi. Jag är inte homofob och det är inte kyrkan i stort heller. Bär inte falskt vittnesbörd för att vinna poäng på en homofobisk kyrka som inte finns. Jag betackar mig för att bli utnyttjad i den debatten. Och fundera på vilken tjänst, eller snarare otjänst, det blir för kyrkan när denna fråga förs fram som den stora.

En sak till: De villkor som nu finns för prästvigning är konstitutiva för kyrkan: dop, konfirmation, tillhörighet och att inte ifrågasätta kollegors prästvigning och därmed att deras sakramentsförvaltning är giltig.

Nu föreslås en helt ny typ av villkor. Vad blir nästa: Att man ska vara vegetarian? Att man ska kunna tre språk? Att man är född i Sverige? Vi är en episkopal kyrka och vi måste ta våra biskopars teologiska ansvar på allvar. Vi måste också lita på att den fråga vi nu debatterar finns med tillsammans med många andra frågor när biskopen bedömer lämplighet för prästvigning.

Lisa Tegby
kontraktsprost i Umeå,
kyrkomötesombud för POSK

 

Foto: Magnus Aronson/Ikon

POSKs syn i vigningsfrågan

Detta inlägg höll Anders Roos i debatten kring vigningsfrågan under kyrkomötet

De olika kyrkliga traditionerna och inriktningar som ryms inom Svenska kyrkan utgör en rikedom. För att undvika kyrkosplittring måste alla vara beredda att respektera varandras olika uppfattningar och att följa demokratiskt fattade beslut. Toleransen för oliktänkande behöver öka. Vi behöver lyssna lyhört till Gud och människor.

För POSK är det självklart att alla, oavsett sexuell läggning eller könsöverskridande identitet eller uttryck, ska mötas med respekt och välkomnas i Svenska kyrkan. POSK står bakom att Svenska kyrkan erbjuder alla par som vill leva i trygga och fasta förhållanden den möjligheten inom äktenskapets ram. Svenska kyrkan erbjuder vigsel mellan personer av samma kön, samtidigt som ingen enskild präst har skyldighet att tjänstgöra vid vigsel av par av samma kön. POSK delar uppfattningen att Svenska kyrkan med sin lutherska äktenskapsuppfattning kan rymma två olika uppfattningar i vigselfrågan utan att dessa blir kyrkoskiljande.

Därför menar POSK
– att det beslut som kyrkomötet har fattat om vigsel mellan personer av samma kön ska stå fast i sin helhet.
– att äktenskapssynen inte ska ha någon betydelse för vem som erbjuds anställning inom Svenska kyrkan

/Anders Roos
Kyrkomötesledamot för POSK Stockholm stift

Kyrkomötet 2016 –
skrivelser och motioner

Kyrkomötet är Svenska kyrkans högsta beslutande organ. Alla tretton stift är representerade och sammanlagt har kyrkomötet 251 valda ledamöter. Dessutom deltar de fjorton biskoparna. I kyrkomötet är man i första hand vald för sitt stift, men man representerar också sin nominerinsgrupp. POSK har 38 mandat, och kyrkomötesrepresentanter från alla stift utom Visby.

www.svenskakyrkan.se/kyrkomotet

Kyrkomötet samlas två gånger om året. Dels en session i september då kyrkomötet i olika utskott går igenom alla motioner och skrivelser, och där utskotten sedan lämnar förslag på hur dessa ska besvaras.

I november träffas kyrkomötet igen, debatterar och beslutar om alla förslag. För er som läst på bloggen förut så vet ni att de allra flesta motioner avslås. Det beror i första hand på två saker: Antingen gäller det en fråga som kyrkomötet inte kan besluta om, eller så handlar motionen om något som redan görs eller är på gång. Men visst händer det att kyrkomötet beslutar att tillstyrka en motion. Det innebär oftast att kyrkostyrelsen får en uppgift att tillsätta en utreding eller undersöka något.

I år tog motionstiden till kyrkomötet slut den 27 juli. Då hade det kommit in 90 olika motioner från ledamöterna. Dessutom finns det sju skrivelser från kyrkostyrelsen som kyrkomötet ska ta ställning till.

www.svenskakyrkan.se/kyrkomotet/arenden-till-kyrkomotet-2016

Kyrkostyrelsens skrivelser 
Om vi börjar med de sju skrivelserna så handlar de om budget och ekonomi, verksamhet och verksamhetsuppföljning.

Det finns också en skrivelse baserad på den stora fastighets- och utjämningsutredningen. Där finns bland annat förslag om hur Svenska kyrkan ska hantera kyrkobyggnaderna, vem som har ansvar och vad som ska hända när en församling inte har möjlighet att ta hand om en av sina kyrkor.

Kyrkostyrelsen har också lagt ett förslag om ekumenisk överenskommelse med Ekumeniakyrkan i Sverige.

Motioner från ledamöter
När de gäller motionerna så täcker de ett brett spektrum av olika frågor. Där finns bland annat förslag om att kyrkan ska ta större miljöansvar, hur vi ska utveckla och stärka frivilligarbetet, att ingen ska få använda parfym i kyrkan, att stärka rekryteringen av kyrkomusiker, avgiftsfri barnverksamhet, ny psalmbok, utredning av församlingsråden, och att alla församlingar ska ha SKUT-ombud, för att nämna några av alla ämnen.

Jag har gjort en helt ovetenskaplig sammanställning med underlag av det material som finns tillgängligt just nu. Motionerna är utlagda helt oredigerade och det kan hända att någon blir ändrad. Om tre veckor ska de vara redigerade och numrerade rätt. (Då kommer det också att bli lättare att lägga länkar till POSKs motioner) Men just nu ser det ut så här (med reservation för ev. felräkning)

  • Centerpartiet (C) 14 motioner
  • Frimodig kyrka (FK) 13 motioner
  • Partipolitiskt obundna i Svenska kyrkan (POSK) 12 motioner
  • Miljöpartister i Svenska kyrkan (MPSK) 11 motioner
  • Socialdemokraterna (S) 10 motioner
  • Vilde (utan grupptillhörighet) 10 motioner
  • Borgerligt alternativ (BA) 8 motioner
  • Fria liberaler i Svenska kyrkan (FiSK) 8 motioner
  • Öppen kyrka för alla (ÖKA) 6 motioner
  • Sverigedemokraterna (SD) 5 motioner
  • Kristdemokrater för en Levande kyrka (KR) 4 motioner
  • Utlandskyrkan (SKUT) 4 motioner
  • Vänstern i Svenska kyrkan (ViSK) 4 motioner
  • Biskop 1 motion
  • Kyrklig samverkan i Visby stift (KSV) 1 motion

Den uppmärksamme noterar att detta sammanlagt blir mer än 90. Det beror på att en del motioner är underskrivna av ledamöter från flera nomineringsgrupper.

Du hittar alla motionerna här

Pressmeddelande från kyrkokansliet om årets motioner.

Kyrkomötets betydelse 
Spelar det någon roll för din församling vad som händer och beslutas i kyrkomötet? Ja, det gör det. Kyrkomötet beslutar om kyrkoordning som reglerar hur kyrkan ska styras. Kyrkomötet kommer nästa år att besluta om den nya kyrkohandboken, som hanterar hur vi firar våra gudstjänster. Riktlinjer och styrning påverkar den lokala församlingen.

Om ett drygt år, den 17 september 2017, är det nytt kyrkoval. Då kan alla medlemmar i Svenska kyrkan besluta om vilka ledamöter som ska sitta i kyrkomötet, stiftsfullmäktige samt kyrkofullmäktige i ditt lokala pastorat eller församling.

Men till dess är det de som är valda under den här mandatperioden som tar ansvar i Svenska kyrkan.

/Carina Etander Rimborg
POSK i Göteborgs stift,
2. vice ordförande i kyrkomötet

Foto: Magnus Aronson/IKON

Herre, förbarma dig!
– tankar om förslaget till kyrkohandbok

Gudstjänsten formuleringar är med och formar vår tro. Särskilt gäller detta de formuleringar som är ständigt återkommande. De formuleringarna ger oss ord för tron och de bidrar till att forma vår tro.

Ofta är formuleringarna kondenserade, ibland några få ord som blivit kvar ur ett sammanhang som var betydligt större. Så är det t.ex. med Herre, förbarma dig. Kristus, förbarma dig. Herre, förbarma dig. – Och handen på hjärtat: Kanske har formuleringen blivit så komprimerad att det inte längre är lätt att fylla den med innehåll. De nio orden avverkas så snabbt i gudstjänsten att de är över innan tanken har hunnit fånga deras innehåll.

Försöken att fånga innehållet i dessa ord har varit ett månghundraårigt diskussionsämne i Svenska kyrkan. Sedan 1614(!) har ett återkommande lösningsförslag varit att relatera Herre, förbarma dig till syndabekännelsen. Orden har omväxlande tolkats som församlingens instämmande i syndabekännelsen omväxlande som en del av den. Ibland har de kroppsliga uttrycken talat samma språk, t.ex. när prästen var knäfallande under syndabekännelse och Herre, förbarma dig och ställde sig upp vid lovsången.

Men har Herre, förbarma dig ett eget innehåll? Finns det något eget i orden, värt att framhäva. Förslaget till kyrkohandbok försöker hitta svar på vad som är det egna innehållet i orden. Tre vägar väljs:

Till att börja med skapas ett nytt namn, Kristusrop/Kyrie. Som i många andra moment finns ett svenskt namn och internationellt namn. Med namnet Kristusrop skickas signalen om att det är fråga om en bön med ett specifikt innehåll. (Visserligen har namnet kritiserats för att det är nykonstruerat och oklart i vem som ropar till vem. I så fall får väl begreppet Jesusbön ifrågasättas på samma grunder, tänker jag.)

För det andra är de nyskrivna Kristusropen mer mångordiga. Det kondenserande innehållet förklaras.

För det tredje sätts vi in i sammanhanget där orden hördes första gången. Det bibliska sammanhanget finns i första årgångens evangelium på Fastlagssöndagen. Läs andra halvan av evangeliet, från vad som hände när Jesus närmade sig Jeriko.  Luk. 18:35-43

I Kristusrop 7 finns vi med i det som hände vid vägkanten på vägen mot Jeriko. Hans rop om förbarmande blandas med våra rop om förbarmande:

P/L: Kristus, se oss, hör vårt rop.

F: Kristus, se oss, hör vårt rop.

P/L: Genomlys vårt mörker.

F: Genomlys vårt mörker.

P/L: I din nåd förbarma dig.

F: I din nåd förbarma dig.

P/L: Vänd ditt ansikte till oss.

F: Vänd ditt ansikte till oss.

Försöken att ge innehåll och sammanhang till orden Herre, förbarma dig Kristus, förbarma dig Herre, förbarma dig hör till handboksförslagets största förtjänster. Vad som än händer med förslaget, hoppas jag att den tanken bevaras.

Ola Isacsson
Ledamot av Kyrkomötet för Växjö stift, församlingsherde i Växjö

Lågt valdeltagande? Kyrkoval 2017 – 71,71 veckor kvar!

Röstkort från POSKs årsmöte 2016

Idag, 4 maj 2016, är det 501 dagar kvar till kyrkovalet 17 september 2017. (Igår var det 71,71 veckor…) De flesta upplever nog trots allt denna händelse som ganska avlägsen, men för några av oss som är kyrkopolitiska nördar, eller exempelvis valombud i en nomineringsgrupp, bidrar vetskapen till en stegrad feberkänsla för varje vecka som går.

De flesta kyrkomedlemmar – och därmed potentiella röstande – blir nog medvetna om denna händelse först de sista veckorna innan valet. Då skickas röstkorten ut till alla medlemmar, en omfattande operation som motiveras av att ingen ska kunna undgå att det är val på gång. Dessvärre innebär detta utskick också att många blir påminda om sitt medlemskap på ett så pass konkret sätt att de ser sig föranledda att anmäla utträde ur Svenska kyrkan.

Utöver röstkorten påminns den vanliga medlemmen kanske också av en eller annan pliktskyldig kyrkovalsartikel i den lokala tidningen. Intresset för kyrkovalet brukar inte vara så stort i media, och tyvärr brukar mycket av det som skrivs vara bara alltför förutsägbart. Två teman, eller variationer på ett likartat tema brukar vara legio; det ena har rubriken ”Det glömda valet” och den andra handlar om det påstått ”låga valdeltagandet i kyrkovalet”.

Båda dessa teman utgår från en helt orimlig jämförelse mellan kyrkovalet och de allmänna valen – som om kyrkan vore en del av statsapparaten. Sådana jämförelser var orimliga redan på statskyrkotiden, och framstår idag som än mer absurda. Sedan år 2000 när kyrkan och staten gick skilda vägar borde det vara en självklarhet – om man tycker det är nödvändigt att älta frågorna om kyrkovalets uppmärksamhetsvärde och valdeltagande – att jämföra med andra större, folkrörelseliknande, organisationer i civilsamhället, snarare än med de allmänna valen.

Det hävdas ibland av debattörer att Svenska kyrkan är något helt annat än andra folkrörelser, för att vi har så många medlemmar. Men antalet kan knappast vara avgörande för hur man värderar medlemsengagemang och valdeltagande – möjligen i så fall genom att ju större en organisation är desto svårare är det att engagera den enskilda medlemmen. Och de övriga folkrörelserna är inga småföreningar de heller!

Hur stort är valdeltagandet bland de 3,4 miljoner medlemmarna när Kooperativa förbundets kongressledamöter utses? Hur stor andel av de 1,5 miljonerna fackliga LO-medlemmarna är med och röstar fram ledamöterna i lokala styrelser eller regionala representantskap? Hur många av riksidrottsförbundets 3 miljoner medlemmar ”glömmer bort” att det sker demokratiska val till deras beslutande församlingar på olika nivåer.

Jag har inga aktuella siffror på valdeltagandet i de nämnda organisationerna, eller bland hyresgäster, nykterhetsivrare och andra folkrörelsemedlemmar. Men utifrån egen erfarenhet vågar jag påstå att deltagandet är minimalt – emellanåt rentav mikroskopiskt – och definitivt klart lägre än i Svenska kyrkans val. Och handen på hjärtat: när hörde du senast talas om dessa val i exempelvis media eller i en diskussion runt fikabordet? Nej, just det – här kan vi verkligen tala om totalt bortglömda val!

Vad kan det då bero på att dessa val inte omskrivs som ”De bortglömda valen”, medan kyrkovalet beskrivs just så?

Här finns det också utrymme för en liten reflektion kring det hela, även om den kanske av någon uppfattas som att ”svära i kyrkan”:
Om jag är medlem i barnens lokala simklubb, men inte aktiv eller engagerad på annat sätt; eller i konsumföreningen eftersom mina föräldrar alltid varit det (och man får återbäring) men jag i övrigt inte bryr mig: Är det så konstigt att jag då inte heller – eftersom jag inte är aktivt engagerad, inte känner någon kandidat, och inte vet vilka frågor som är viktiga i organisationen – tycker det känns så viktigt att rösta?

Det riktigt tråkiga i sammanhanget är att den märkliga vanföreställningen om ”Det låga valdeltagandet” i kyrkovalet har fått en sån genomslagskraft att den färgar av sig på många kyrkligt aktiva. Detta till den grad att den blivit en del av den kyrkliga självbilden, och så att många – både kyrkligt anställda och kyrkopolitiskt aktiva – bekymrar sig storligen över ”problemet”, och till och med själva aktivt sprider bilden vidare.

Låt oss därför göra upp med denna destruktiva föreställning och sluta upp med att sprida den vidare!

Låt oss i stället glädja oss storligen över att nära 700 000 kyrkomedlemmar röstade i senaste kyrkovalet – ett helt ojämförbart engagemang bland svenska folkrörelseorganisationer!

Anonyma brev och förtryckande gudsbilder

Inlägget har varit infört som krönika i Västerbottens-Kuriren

Under alla mina år som präst har jag då och då fått anonyma brev. De kommer fortfarande, några gånger per år. En del är bara elaka och fördömande. 

De säger att jag är en hora, att jag som kvinna ska veta min plats, att jag tror fel och ska brinna i helvetet eller att jag ska minsann inte tro att politik och tro har med varandra att göra. De breven kör jag direkt i papperstuggen.

Men så är de de andra breven. De som suckar och kvider. De som är frustrerade över den kyrka de mött och den behandling de fått av präster eller andra som står för kristen tro. Stillsamt eller kraftfullt vill de tala om hur illa de farit och hur svårt eller omöjligt det är för dem att hitta en tro. Det är arga, bittra, besvikna brev.

Jag förstår behovet att uttrycka de där känslorna och berätta om de där erfarenheterna för någon som är en officiell företrädare för kyrkan. Bara att göra det kanske kan vara en lättnad. Men när jag läser ett sånt där sorgset, ilsket, besviket brev tänker jag alltid: Men kan vi inte få sätta oss ner och prata? Kan du inte höra av till till mig eller någon annan som kan lyssna till din berättelse, möjligen fråga och hjälpa dig att sätta in vad du varit med om i ett sammanhang, men framför allt lyssna, lyssna? Snälla, hör av dig till någon!

Så mycket oberättad sorg och nedtystad frustration det finns här i världen! Så mycket kraft den tar! Den handlar såklart långifrån bara om tro och kyrka. Den handlar om våld, förtryck och andra vidrigheter i hem och på arbetsplatser, i politiska och alla möjliga sammanhang som den som drabbats präglats av, bär på och föminskas av. Det som hänt kan aldrig göras ogjort. Men det kan berättas. Och det kommer att göra skillnad.

Men vad gör vi av bilderna av den där glädjedödande, illvilliga guden som bara vill trycka till människor?

Den guden finns inte! Den Gud jag tror på är kraft och kreativitet, upprättelse och kärlek. Den guden står för sig själv och behöver inte försvaras. Det är inte Gud som är problemet. Det är människorna.

Genom århundraden och än i denna dag har Gud använts som ett redskap för maktutövning av både stater, institutioner och enskilda. Tider i historien då kyrkan varit en del av maktapparaten har förstärkt detta. I Guds namn har människor dödats, tystats och fördömts. Det finns inget att försvara i det. Så ynklig kan människan vara att hon tar det som ses som den yttersta makten i anspråk för att själv få makt.

Det märkliga är att samtidigt som detta ha skett har en livgivande tro på Gud bevarats. Mammor har bett med sina barn, kvinnor och män har fått kraft till kamp för de fattiga och förtryckta, kloster har varit fristäder för utsatta kvinnor, utvecklat sjukvård och undervisning, kyrkan har lärt folk läsa och utvecklat demokratin.

Och en av de bråkigaste och mest uppstudsiga i kyrkan genom historien, munken Martin Luther, som höll på gå under av all religiös bråte och alla måsten, tog strid mot kyrkan som lurade människor på pengar genom att de skulle köpa sig syndernas förlåtelse. Frihet och förlåtelse är vad som gäller, sa han, och det är gratis för alla. Hur sen Martin Luthers namn har använts ibland är bara fasa och att beklaga!

Jag tror ju inte att man kan bevisa Guds existens. Jag tror inte att det behövs heller. Men om det skulle finnas nåt gudsbevis, då tänker jag att det är att tron på en levande, kärleksfull Gud har bestått, trots alla maktens och kyrkans missbruk av Gud. Det är det enda som kan närma sig ett gudsbevis i mina tankar.

Kyrkan kommer aldrig att bli fullkomlig. Det kommer inget annat heller att bli här på jorden. Det finns ögonblick och aningar av fullkomlighet. Men vi människor är brustna, vi gör fel och allt kan spricka. För kyrkan och för tron är det bra att kyrkan inte tillhör makten och överheten längre. Det gör förhoppningsvis överhetsguden omöjlig att utnyttja.

Kyrkan ska vara besvärlig. Men inte mot det svaga i oss och runtomkring oss. Hon ska vara besvärlig när människor förnedras och utnyttjas. Hon ska vara besvärlig mot uppblåsthet och girighet. Hon ska ifrågasätta oss när vi inte tar vårt ansvar. Och så ska hon upprätta och uppmuntra. Det är det som kallas nåd. Att det kan kan växa nya möjligheter också ur det mest brustna.

Lisa Tegby
Kontraktsprost i Umeå och kyrkomötesledamot för POSK i Luleå stift

Är vi inte invandrare nästan allihopa?

Gästbloggare Lisa Tegby skriver i Västerbottens-Kuriren>>:

Det var inte lätt att hitta den rätta blanketten på nätet. Vi skulle åka till Australien under några veckor och hade upptäckt att vi behövde visum. Vi läste och letade.

Ett ögonblick trodde vi att vi var för sent ute – vi skulle nog få ställa in resan. Men så hittade vi blanketten, fyllde i alla uppgifterna, kryssade att vi var svenska medborgare som skulle åka hem igen efter tre veckor och tryckte på sändknappen. Och pling, sa det i inkorgen inom två sekunder ungefär. Det var mitt i natten i Australien, men det australiensiska immigrationsverket önskade oss varmt välkomna med beviljat visum. Men det var viktigt att vi hade med oss detta dokument när vi skulle gå genom passkontrollen.

Vi var rätt sorts människor. Och vi var ju förstås semesterfirare. Det där dokumentet var det ingen som frågade efter när vi kom. Och vi hade fina veckor i ett för oss nytt, och ett mycket vänligt och välkomnande land.

Australiensisk historia har vi aldrig lärt oss mycket om. Aboriginer, fångkoloni, guldgrävare, brittiska samväldet …

Så vi gick till immigrationsmuseet i Melbourne. Där lärde vi oss lite mer om den aboriginska ursprungsbefolkningen som tidvis behandlats fasansfullt sedan den stora invandringen började för tvåhundra år sedan.

Där lärde vi oss hur landet ur västerländskt perspektiv började som en brittisk fångkoloni. Sen har invandringen böljat fram och tillbaka, periodvis med beställningar av fler unga män, under andra tider med beställningar av fler kvinnor till männen, ibland väldigt stängt, sedan stort behov av arbetskraft, länge öppet bara för vita …

Och i ett rum, lite överraskande och hisnande, plötsligt en utställning om flyttfåglar i denna del av världen. Om fåglarnas behov under olika tider av året och nödvändigheten av att tidvis flytta för att överleva.

Det fanns många vietnamesiska restauranger i Melbourne. Ovanligt, tyckte vi, men Vietnam ligger ju inte så långt borta. På immigrationsmuseet blev vi påminda. Båtflyktingarna! Det begreppet myntades inte runt Medelhavet förra året. Och plötsligt minns vi som var med då de förfärliga nyheterna om farliga gummibåtar med massor av människor som lämnade Vietnam efter kriget på 70-talet.

Många dog. Många länder i närområdet ville inte ta emot båtarna. Det låter alltför aktuellt. Efter internationella överenskommelser löste det sig så småningom. Nu bor en del av dessa flyktingar just i Australien.

Utställningen som vi såg om båtflyktingarna var fylld av fasa. Men den slutade i stolthet, och i tacksamhet över att livet kunde börja på nytt.

I dag är det inte enkelt att komma in i Australien. Hårda invandringsregler, stränga kontroller. Alla kom inte genom passkontrollen lika lätt som vi.

Vid torget mitt i Melbourne ligger den stora anglikanska katedralen med sina tre torn. Kyrktornen är inte högst i stan längre, de kommersiella skyskraporna har tagit över.

Men tornen ropar högt och tydligt, både till de höga husen och till alla som skyndar förbi på det stora torget. Just nu ropar de med en jättestor skylt: Let us fully welcome refugees – låt oss helt och fullt välkomna flyktingarna! Vi träffade en kyrkvärd: Här firar vi mycket gudstjänster, sa hon. Och sen går vi ut och jobbar för rättvisa.

Mitt emot kyrkan gick vi en dag förbi en stor, glad och arg manifestation till förmån för ett antal flyktingfamiljer som varit länge i landet men nu riskerade att utvisas.

Vi pratade med några av demonstranterna. Kan ni förstå, sa de, hur vi som är invandrare nästan allihopa kan vara så hårda mot andra? Vi är rika och vi har plats. Vi har tänkt nytt och fått till det förut, det är klart att vi kan göra det igen!

Australien! tänker jag. Europa! Om vi vill är det klart att vi kan göra det igen!

Lisa Tegby
präst i Umeå
 
Lisa är också kyrkomötesombud för POSK i Luleå stift.

Bild av katedralen i Melbourne. Foto: Lars-Gunnar Frisk.

Kan man komparera kristen?

Går det att hävda att somliga är mer kristna än andra? Eller ens att påstå att vissa är kristna men andra inte är det? Hittills har jag tyckt att det inte går att göra sådana uttalanden, i varje fall inte om andra än sig själv. Men på senare år har jag blivit allt mer fundersam. Och i dag läste jag att självaste påven lär ha sagt att Donald J Trump inte är kristen. Eller i varje fall att hans förslag att bygga en mur mot Mexiko är okristligt; det finns väl en nyansskillnad där.

Men det här är ett kontroversiellt område och ve den som vågar uttrycka farhågor över mängden asylsökande som tagits emot här i Sverige. Polisens statistik visar att det totalt anmäldes 831 misshandelsfall och 484 fall av hot och ofredanden på asylboenden under perioden 11 november 2015 till 31 januari 2016. Men sådant inger ingen oro hos kyrkliga företrädare; allt är väl och ju mer Sverige öppnar sina gränser desto bättre blir det. De som till äventyrs vågar invända mot det resonemanget är rasister och har en vedervärdig människosyn. Kristna? Nej, det är de absolut inte.

Nyligen presenterades en undersökning där mängder av präster (nästan hälften av de tillfrågade) inte tycker det är någon väsentlig skillnad mellan den kristne Guden och Islams Allah, utan det är samma Gud. Var går gränsen för vad en präst får uttrycka offentligt utan att bryta mot sina avlagda prästlöften? För visst går det att ställa högre krav på vigda medarbetare än lekmän.

Men det är ytterst ovanligt att präster fälls av domkapitlet för något de har sagt, det är mycket oftare för något de har gjort. För tre år sedan prickades en präst i Västerås stift för att ha skrivit: ”Det finns ingen fallen skapelse och därför blir hela försoningsläran orimlig! Plocka bort allt tal om synd, skuld, skam, blod, slaktade lamm och annat förfärligt! Det hör inte hemma i modern tid, bland upplysta människor!”. Hon blev inte fråntagen ämbetet utan fick en prövotid på tre år som nyligen gick ut, men sade ändå upp sig från sin tjänst, gav ut en bok och öppnade café tillsammans med sin sambo.

De förtroendevalda har också ett särskilt ansvar. Men nu verkar det som om många i kyrkomötet vill införa ett lackmustest för rättrogenhet. Ljungskile pastorat har redan försökt, men Göteborgs domkapitel slog fast att de handlat i strid mot kyrkostyrelsens och kyrkomötets beslut när de krävde att sökande till prästtjänster ”med glädje” ska kunna viga både hetero- och homosexuella par för att komma ifråga för anställning. Nu kom frågan upp om att göra detta till ett krav för prästvigning (bortsett från det där med glädjen), och många verkar förespråka en sådan ordning.

Kan man komparera kristen? Jag vill helst fortsätta svara nej på det, även om det har blivit svårare. För beroende på vem som komparerar, gör jämförelsen, blir resultatet uppenbarligen helt olika. Så låt oss sluta med det och diskutera sakfrågor utan att brännmärka varandra. Nästa år är det kyrkoval. Då kommer POSK att gå till val på ett program som försvarar människors rätt att ha olika åsikter och ändå vara fullvärdiga (med)lemmar i Svenska kyrkan. Det måste finnas gränser, jag försvarar inte Västerås-prästen i fallet ovan, men toleransen för oliktänkande behöver öka. Vi behöver lyssna lyhört till Gud och människor.

I POSKs program står det:

En kyrka som omfattar större delen av befolkningen är självfallet inte en homogen åsiktsgemenskap. Bland oss som är engagerade i kyrkan finns det en mångfald av uppfattningar. Inom ramen för den grundläggande tro, bekännelse och lära som Svenska kyrkan står för finns det avsevärt utrymme att tolka och konkretisera vad kristen tro och kristet liv innebär i ord och handling.

Det är fråga om ett gemensamt uppdrag att förkunna det kristna budskapet. Ett särskilt ansvar har de förtroendevalda, liksom de som är vigda till tjänst inom kyrkan.

Toleransen för oliktänkande behöver öka, liksom ödmjukheten hos dem som gör anspråk på att stå för den enda sanna uppfattningen i olika frågor. Vi i Svenska kyrkan behöver bli bättre på att hantera konflikter och härbärgera olika uppfattningar. POSK […] vill leda utvecklingen mot en kyrka som karaktäriseras av mångfald och respekt.

En kyrka som inte kräver personlig bekännelse av sina medlemmar behöver, för att behålla sin identitet, ha medarbetare som är förpliktigade till kyrkans lära genom vigning till biskop, präst eller diakon.

Mats Rimborg
ordförande i POSK i Göteborgs stift. Ledamot av POSK riksstyrelse.

DN (19 feb 2016): Påven om Trump – Han är inte kristen>>

Möten med människor som drabbas av sorg

Möten med människor som drabbas av sorg: Om att vara huvudman för begravningsverksamheten och att driva kyrkliga begravningsbyråer.

När en nära anhörig avlider är behovet av stöd som störst i direkt anslutning till dödsfallet. Att som kyrka finnas till hands för människor i livet, från vaggan till graven, är en central och viktig uppgift. Idag är det dock ofta begravningsbyrån som får den direkta kontakten med de anhöriga. Det är inte ovanligt att det dröjer ett par veckor innan den anhörige kontaktas av kyrkan genom den präst som får i uppdrag att leda begravningsgudstjänsten. Vi kan konstatera att begravningsseden förändras snabbt i riktning mot allt färre kyrkliga begravningar. Det betyder att den stora kontaktyta med den svenska befolkningen som begravningsgudstjänsterna utgör också försvagas. Kyrkans personal uppfattas inte sällan som ”servicepersonal” till begravningsbyrån vars personal är värdar och tar hand om anhöriga och besökare. En viktig fråga blir då hur församlingen ska kunna vara den naturliga kontaktyta dit människor vänder sig när ett dödsfall just har inträffat. Risken att alltmer tappa kontakten med de sörjande gör att församlingar idag överväger att starta en kyrklig begravningsbyrå.

Kyrkostyrelsen behandlade frågan våren 2012 och konstaterar att kyrkliga begravningsbyråer inte ska vara tillåtna. Beslutet motiveras främst utifrån omsorg om huvudmannaskapet för begravningsverksamheten och andas samtidigt oro över något som skulle kunna tänkas inträffa: ”Det ska inte behöva uppstå misstankar om att man blandar sina olika uppgifter och kassor”. Det ”kan upplevas som känsligt”, ”det kan finnas en risk att den kyrkliga begravningsbyrån konkurrerar ut en befintlig begravningsbyrå”, ” det kan vara svårt att uppfatta skillnaderna mellan de olika verksamheterna”,” det får inte finnas en risk att den som inte tillhör Svenska kyrkan får ett sämre bemötande”. Motiven andas misstro mot att de lokala församlingarna inte har förmåga att sköta verksamheten på ett seriöst sätt.

Man konstaterar samtidigt att en tidigare utredning visat att konkurrenslagstiftningen inte hindrar att en församling driver en begravningsbyrå. I utredningen ”Arbetsformer i förändring” från 2009 förespråkas att det bör vara tillåtet att driva kyrkliga begravningsbyråer och att det ryms inom den grundläggande uppgiften. Domkapitlen bör då få ett tillsynsansvar över verksamheten så att den bedrivs på ett seriöst sätt utifrån ett särskilt kvalitetssystem. Personligen tycker jag att beslutet borde varit i enlighet med utredningens förslag. Det var inte majoritetens uppfattning vid det tillfället. Samtalet om kyrkliga begravningsbyråer behöver föras seriöst och komma framåt, inte minst med tanke på att det numera finns begravningsbyråer som tydligt förespråkar borgerliga begravningar. Behoven av att driva kyrklig begravningsbyrå ser självfallet olika ut och måste bedömas utifrån det lokala sammanhanget och de lokala förutsättningarna.

Begravningsverksamheten, vad är det som händer?

De kyrkliga huvudmännen förlorar nu enligt förslag från regeringen sin möjlighet att bestämma vilken avgift som ska tas ut. Istället ska en enhetlig och gemensam avgift tas ut som täcker alla kostnader som uppstår hos alla de kyrkliga huvudmännen tillsammans. Stockholm och Tranås kommuner ska dock inte ingå i denna enhetliga avgift, där ska fortfarande de lokala kommunerna själva fatta beslut om avgift och de föreslås heller inte ingå i begravningsclearingen.

Det betyder att begravningsavgiften fortfarande kommer att vara betydligt lägre i Stockholm medan förortskommunerna och många kyrkliga huvudmän som idag har en begravningsavgift runt 10 öre kan räkna med en betydligt högre om än ”en solidarisk” avgift. Den centrala frågan är varför Stockholms stad beviljas ett undantag från att vara med och bära de gemensamma kostnaderna.

Nu är det hög tid att verkligen utreda vilka konsekvenser, såväl möjligheter som risker, det skulle medföra om Svenska kyrkan inte längre fortsätter vara huvudman för begravningsverksamheten. Frågan måste ställas om ett statligt uppdrag att vara huvudman för begravningsverksamheten på ett positivt bidrar till en kyrka som möter människor som drabbas av sorg. Är det inte mer en uppgift för den lokala kommunen att i ett mångreligiöst samhälle ta ansvar för det statliga uppdraget att bedriva begravningsverksamhet? I många fall kommer förmodligen kommunerna ändå sluta lämpliga avtal med Svenska kyrkan som lokal utförare av begravningsverksamheten. Att inte vara huvudman behöver då inte ses som en förlorad kontaktyta utan snarare som en möjlighet för kyrkan att återvinna sin frihet att just återvinna en förlorad pastoral kontakt med människor i sorg. Det kan vara en möjlighet att åter fokusera på mötet kring begravningsgudstjänsten och att t.ex. genom egna begravningsbyråer underlätta stödet i allt det svåra och praktiska som följer av en nära anhörigs dödsfall.

Anna Lundblad Mårtensson
Linköping,

Anna Lundblad sitter i kyrkomötet för Linköpings stift och i kyrkostyrelsen och dess arbetsutskott.

Foto: IKON