Herden, vår vän

Tankar för helgen från Emma Hedlundh

Många av oss har kanske aldrig sett en herde, ändå samtidigt verkar bilden av herden ha fått fäste hos oss. Vi kan ta till oss den och förstå vad den står för utan att ha en verklig referens. Kanske kan vi det just för att flera av Bibelns texter så målande beskriver herdens uppdrag. Vi lär oss att herden är någon som vaktar och vallar, som vårdar och tar om hand, som känner sina får och ger dem allt de behöver, som letar upp den som är bortsprungen och som ger sitt liv för fåren.

Ibland känns herdebilden problematisk. Det främsta skälet kan vara att vi i dag inte har någon relation till vad det är att vara herde, men det lyfts också fram att dagens människor skulle ha svårt för bilden för att vi lever i en så individualistisk tid, där detta att höra till en flock som vallas runt, att bara vara en i mängden, är något av det värsta vi kan tänka oss. Det ligger nog något i det – vi vill bli sedda som de unika personer vi är – men jag tror att det inom de flesta av oss också finns en längtan efter att tillhöra en gemenskap, att få vara en del av något större och att få betyda något för andra.

Det finns en trygghet i vetskapen att vår herde, Jesus Kristus, känner var och en av oss, och att han alltid håller oss i sin hand. Han ger oss frihet, låter oss utforska okända marker och följa spår som leder bort från honom, men han tappar aldrig kontakten med oss och vänder oss aldrig ryggen. Även om vi själva kan känna oss vilsna låter han oss veta att han och flocken är vår fasta punkt, den trygghet vi alltid kan återvända till.

I Psaltaren 23 läser vi: Herren är min herde, ingenting skall fattas mig. Han för mig i vall på gröna ängar, han låter mig vila vid lugna vatten. Han ger mig ny kraft och leder mig på rätta vägar, sitt namn till ära. Inte ens i den mörkaste dal fruktar jag något ont, ty du är med mig…

Jag tror att vi behöver leva i vad den här psalmen faktiskt säger. Våra liv är komplexa, vi lever på ett eller annat sätt ständigt i skärningspunkten mellan gott och ont, mellan glädje och sorg, och många av oss kämpar, med oro, sjukdom, ekonomi, relationer. Den Gud jag tror på kommer inte att lämna oss ensamma i den kampen.

Gud har givit oss Jesus, och Jesus leder oss till lugna vatten där vi får vila. Han ger oss kraft och följer oss in i det allra mörkaste, och när inga andra utvägar finns kvar, ger han sitt liv för att vi ska få del av det eviga livet. Han går in i gravens mörker, håller sitt löfte att inte lämna oss ens där  – och kliver så ut i påskens ljus och visar att han är Messias, den som vi har hoppats på, och som nu har besegrat döden och i sin stora kärlek ger oss evigt liv.

 

Emma Hedlundh är präst i Bälingebygdens församling. Hon är en av POSKs tre ledamöter från Uppsala stift i kyrkomötet.

Annandag påsk

När jag var liten och var med i barnkören vill jag minnas att vi sjöng en sång om lärjungarna på väg mot Emmaus. Då hade jag inte riktigt förståelse för innebörden i texten men känslan i sången sitter kvar i mig fortfarande. Den börjar i vemod och byts mot glädje när de inser vem som går med dem till Emmaus. Jag letar febrilt i mitt minne efter textrader och melodislingor för att hitta vilken sång det kan tänkas vara men ännu inget resultat. Om du har något förslag på vilken sång det kan tänkas vara så tar jag tacksamt emot tips!

 

Läs mer om Annandag påsk på Svenska kyrkans sidor om påsken.

 

 

Påskdagen

Idag är det en glädjens dag. Kvinnorna som går till graven för att smörja den döde Jesus kropp med väldoftande oljor möts av en tom grav. Jesus är inte där!

Ängeln frågar ”Varför söker ni efter Jesus bland de döda?” och fortsätter ”Jesus finns mitt ibland er”. Det är därför vi är så glada idag. Jesus finns mitt ibland oss. Han lever och har uppstått från de döda.

Läs mer om Påskdagen på Svenska kyrkans sidor om påsken.

Påskafton

Dagens Luther:
”Vår tro är någonting udda – att jag ska tro att den där mannen som blev hängd [på korset] är Guds Son, fastän jag aldrig sett honom eller mött honom eller känt honom. Han är för mig som en sten placerad mitt i havet, en sten som jag inte vet någonting om utom det evangeliet säger:
Jag är Herren.
Nå om han säger så, så må det vara så!

Texten är hämtad från Dagboken med kyrkoalmanacka. Citatet i sin tur är hämtat från Luthers bordssamtal och översatt av Göran Agnell och Peter Strömmer.

Senare idag på påskaftonen. När dagen övergått till natt och vi närmar oss påskdagen firas påskmidnattsmässor, den gudstjänst som betyder mest för mig, runt om i världen. En mässa som börjar i mörker och stillhet för att sedan avslutas med glädje, ljus och fest. Jesus är uppstånden!

När jag går från kyrkan är jag alltid pigg och glad fast timmen är sen. Det är verkligen en annan känsla än på vägen dit, som kantas av den kvardröjande känslan av Jesus lidande och död på långfredagen. Jag vill ropa högt. Skratta och dela med mig av min glädje. Inser att det är nog inte så uppskattat när jag går mellan husen på kyrkbacken. Men skulle någon titta ut och se mig, skulle de nog förstå att där går någon som är lycklig. För jag känner alltid att det strålar om mig där jag skuttar fram i påsknatten!

Långfredag

Dagens Psaltartext:

PSALTAREN

Psaltaren kapitel 22, vers 1 – 32

För körledaren. En psalm av David.
Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?
Jag ropar förtvivlat, men du är långt borta.
Min Gud, jag ropar om dagen, men du svarar inte,
jag ropar om natten men finner ingen ro.
Dock är du den Helige,
till din tron stiger Israels lovsång.
På dig förtröstade våra fäder,
de litade på dig, och du kom dem till hjälp.
De ropade till dig och blev räddade,
de litade på dig, och du svek dem aldrig.

Men jag är en mask, inte en människa,
hånad och föraktad av envar.
Alla som ser mig gör narr av mig,
de hånler och skakar på huvudet:
”Han har överlämnat sig åt Herren,
nu får Herren gripa in och rädda honom
— han är ju älskad av Herren.”
Du hjälpte mig ut ur min moders liv,
du lät mig vila trygg vid min moders bröst.
Från min födelsestund är mitt liv i din hand,
alltsedan jag blev till har du varit min Gud.
Dröj inte långt borta, jag är i nöd,
och ingen finns som hjälper mig.
Tjurar skockar sig runt mig,
jag är kringränd av bestar från Bashan.
De spärrar upp sina gap som rovlystna, rytande lejon.
Jag rinner bort likt vatten som slås ut,
benen lossnar i min kropp,
mitt hjärta är som vax,
det smälter i mitt bröst.
Min mun är torr som en lerskärva,
tungan klibbar vid gommen.
Du lägger mig i gravens mull.
Hundar samlas runt mig,
jag omringas av en hord av våldsmän.
Händer och fötter är skrumpnade,
jag kan räkna varje ben i min kropp.
De står där och stirrar på mig,
de delar mina plagg emellan sig,
de kastar lott om mina kläder.
Men du, Herre, dröj inte långt borta,
du min styrka, skynda till min hjälp!
Rädda mig undan svärdet,
mitt liv ur hundarnas våld!
Rädda mig ur lejonets gap,
mitt arma liv undan vildoxens horn!

Då skall jag sjunga ditt lov för mina bröder,
i tempelskaran skall jag prisa dig.
Ni som fruktar Herren, prisa honom,
ära honom, Jakobs ätt,
bäva för honom, Israels ätt!
Ty han föraktade inte den svage
och vände inte ryggen åt hans nöd,
han dolde inte sitt ansikte
utan hörde hans rop om hjälp.
Du är källan till min lovsång
i den stora tempelskaran.
Inför dem som fruktar Herren
får jag frambära de offer jag lovat.
De betryckta får äta och bli mätta,
de som sökt sig till Herren får prisa honom.
— Må ni alltid vara fyllda av livsmod.

Hela jorden skall minnas vad som skett
och vända om till Herren,
alla folk och stammar skall tillbe inför honom.
Ty kungamakten är Herrens,
han härskar över folken.
De som sover i mullen kan inte hylla honom,
de som vilar i jorden kan inte böja knä för honom.
Men jag lever för honom,
och mina barn skall tjäna honom.
De skall vittna för nya släktled om Herren,
förkunna hans rättfärdighet för ofödda släkten,
ty han grep in.

 

Läs mer om Långfredagen på Svenska kyrkans sidor om påsken.

 

 

Dymmelonsdag

Idag på dymmelonsdagen blir det filmvisning i bloggen. Den här dagen har fått sitt namn av att man förr i tiden bytte ut kyrkklockans metallkläpp till en kläpp i trä, en dymmel. Detta ledder till att kyrkklockorna låter dovare när de ringer.

Nu över till filmvisningen. Först ut är en påskhälsning från ärkebiskop Antje Jackelén.

 

Sedan en film om påsken som juniorgruppen i Berga församling i Linköpings stift har spelat in. Påskens budskap går även att föra fram genom lego

Vi stillar oss i Stilla veckan

Bild på baksidan av ett krucifix mot en blå himmel med lite vita moln

Jag känner att jag vill ändra karaktären på bloggen nu under stilla veckan och efter det som hänt i Stockholm och Egypten. Fokuset på kyrkopolitiken och kyrkovalet får vänta till efter påsk.

Svenska kyrkan i Umeå delade följande text på sitt instagramkonto igår. Skriven av Lisa Tegby.

” Nu börjar Stilla veckan.

Många säger Påskveckan, men det är faktiskt inte påsk förrän på söndag.

Inte för att den Stilla veckan var särskilt stilla för Jesus. Han möttes med jubel när han red in i Jerusalem på en åsna. Han drev ut dem som gjort templet till en handelsplats. Han undervisade och samtalade. Hans sista måltid blev den första nattvarden. Han bad i ångest. Han blev förrådd av en av sina närmaste. Han stod inför rätta och dömdes utifrån falska anklagelser. Han förnedrades och bespottades. Hans vänner kändes inte vid honom längre. Han dömdes till döden och korsfästes.

Sen blev det tyst. Men bara till den tredje dagen då det blev nytt liv och uppståndelse och en ny början som fortsätter att vara ständigt ny… Inte så stilla alltså.

Men en vecka värd att stilla sig inför någon stund ibland. Är det som händer den här veckan en bild av våra mänskliga liv? Hopp, längtan och svek. Köpslående och ängslan. Risken av sälja vår själ och svika det allra viktigaste. Flykt. Att inte fatta vad som händer. Och så mycket som dör och krossas. Dödens oundviklighet.

Men i detta Guds närvaro. Det nya livet som växer i mörkret. Att uppståndelsen kommer fast man inte trodde det.

Stilla veckan. Stora veckan, säger man i den ortodoxa kyrkan. Att stilla sig inför det stora. ”

I morse läste jag Sofia Lilly Jönsson som fint reder ut begreppen förlåtelse och kärlek ur ett teologiskt perspektiv i SvD. Förlåtelsen som är en stor del av påskens budskap. För mig är det så centralt i min kristna tro att förstå vad förlåtelsen innebär. Det är inte alltid så lätt att förlåta, men förståelsen för vad det innebär är viktig att greppa.

Texten från Romarbrevet 12:9-21 som Jönsson skriver om höll Sveriges kristna råd en morgonandakt kring idag. Samla även dina tankar kring texten.

” Er kärlek skall vara uppriktig. Avsky det onda, håll fast vid det goda. Visa varandra tillgivenhet och broderlig kärlek, överträffa varandra i ömsesidig aktning. Slappna inte i er iver, håll er brinnande i anden. Tjäna Herren. Gläd er i hoppet, var uthålliga i lidandet och ihärdiga i bönen. Hjälp Guds heliga med vad de behöver, vinnlägg er om gästfrihet. Välsigna dem som förföljer er, välsigna dem och förbanna dem inte. Gläd er med dem som gläder sig och gråt med dem som gråter. Bemöt alla lika och håll er inte för goda att umgås med dem som är ringa. Var inte självkloka. Löna inte ont med ont. Tänk på vad som är riktigt för alla människor. Håll fred med alla människor så långt det är möjligt och kommer an på er. Ta inte rätten i egna händer, mina kära, utan låt Guds vrede ha sin gång, ty det står skrivet: Min är hämnden, jag skall utkräva den, säger Herren. Men är din fiende hungrig, ge honom att äta; är han törstig, ge honom att dricka. Då samlar du glödande kol på hans huvud. Låt dig inte besegras av det onda, utan besegra det onda med det goda.”

Dagens texter

Gammaltestamentlig läsning:

Fjärde Moseboken 21:4-9

De bröt upp från berget Hor i riktning mot Sävhavet för att gå vägen runt Edom. Under vandringen blev folket otåligt och klandrade både Gud och Mose: ”Varför har ni fört oss ut ur Egypten för att dö i öknen? Här finns inget att äta och dricka. Vi är utleda på den usla maten.”

Då skickade Herren ormar mot folket, giftormar som bet israeliterna så att många av dem dog. Folket kom till Mose och sade: ”Vi syndade när vi klandrade Herren och dig. Be till Herren att han tar bort ormarna från oss.”

Mose bad för folket, och Herren sade till Mose: ”Gör en orm och sätt upp den som ett fälttecken. Var och en som blir biten skall se på den, så får han leva.” Och Mose gjorde en orm av koppar och satte upp den som ett fälttecken. Den som blev biten av en orm såg på kopparormen, och då fick han leva.

Epistel

Första Johannesbrevet 1:8-2:2

Om vi säger att vi är utan synd bedrar vi oss själva, och sanningen finns inte i oss. Om vi bekänner våra synder är han trofast och rättfärdig, så att han förlåter oss synderna och renar oss från all orättfärdighet. Om vi säger att vi inte har syndat gör vi honom till lögnare, och hans ord finns inte i oss.

Mina barn, detta skriver jag till er för att ni inte skall synda. Men om någon syndar har vi en som för vår talan inför Fadern, Jesus Kristus som är rättfärdig. Han är det offer som sonar våra synder och inte bara våra utan hela världens.

Evangelium

Johannesevangeliet 3:11-21

Sannerligen, jag säger dig: det vi vet förkunnar vi, och det vi har sett vittnar vi om, men ni tar inte emot vårt vittnesbörd. Om ni inte tror när jag talar till er om det jordiska, hur skall ni då kunna tro när jag talar till er om det himmelska?

Ingen har stigit upp till himlen utom den som stigit ner från himlen: Människosonen. Liksom Mose hängde upp ormen i öknen, så måste Människosonen upphöjas för att var och en som tror på honom skall ha evigt liv. Så älskade Gud världen att han gav den sin ende son, för att de som tror på honom inte skall gå under utan ha evigt liv. Ty Gud sände inte sin son till världen för att döma världen utan för att världen skulle räddas genom honom. Den som tror på honom blir inte dömd, men den som inte tror är redan dömd, eftersom han inte har trott på Guds ende sons namn. Och detta är domen, att när ljuset kom in i världen, då älskade människorna mörkret mer än ljuset, eftersom deras gärningar var onda. Den som gör det onda avskyr ljuset och kommer inte till ljuset, för att hans gärningar inte skall avslöjas. Men den som handlar efter sanningen, han kommer till ljuset, för att det skall bli uppenbart att han gör vad Gud vill.”

Dagens evangelietext – Andra söndagen i fastan

Den kämpande tron

EVANGELIUM

Evangeliet enligt Markus kapitel 14, vers 3 – 9

Medan han var i Betania och låg till bords hemma hos Simon den spetälske kom en kvinna med en flaska dyrbar äkta nardusbalsam. Hon bröt upp flaskan och hällde ut alltsammans över hans huvud. Några blev förargade och sade till varandra: ”Vilket slöseri med balsam. För den oljan hade man ju kunnat få mer än trehundra denarer att ge åt de fattiga.” Och de grälade på henne. Men Jesus sade: ”Låt henne vara! Varför gör ni henne ledsen? Hon har gjort en god gärning mot mig. De fattiga har ni alltid hos er, och dem kan ni göra gott mot när ni vill, men mig har ni inte alltid. Hon har gjort vad hon kunde. I förväg har hon sörjt för att min kropp blev smord till begravningen. Sannerligen, överallt i världen där evangeliet förkunnas skall man också berätta vad hon gjorde och komma ihåg henne.

 

När jag läst detta tänker jag att vi är så snabba på att döma andras och våra egna handlingar. Men Gud dömer eller värderar aldrig våra handlingar. Gud ser oss som vi är, där vi kämpar på. Jesus visar på hur Gud alltid är öppen för vilka handlingar vi än må göra.

Gud ser på oss utan att döma och älskar oss precis som vi är. Ibland är det så lätt att glömma bort det, när vi håller på och jämför oss med andra och försöker vara så himla ”perfekta” hela tiden. En strävan som Gud nog ibland suckar lite åt och jag tänker mig att Gud skakar kärleksfullt på huvudet åt vår strävan efter det perfekta. Gud har skapat oss precis som Gud vill ha oss. Med alla våra brister och förtjänster. Det är inte alltid så lätt att komma ihåg i bruset. Passa på att fasta lite från det där bruset för att tydligare kunna se att Gud älskar dig. Precis som den du är.