Kampen mot draken

Krönika i Göteborgs-Posten 30 september

Denna helg firar kyrkan ärkeängeln Mikael. Han är den ängel som sägs stå närmast Gud, en skyddsängel för Israels folk och den ängel som även för människornas talan inför Gud själv. Ärkeängeln är ledare för en här av andra änglar och Mikael är en mycket kraftfull ängel som ger sig in i striden mot ondskan och skyddar Guds folk. Mikael avbildas ofta med ett svärd och den kraft han har i kampen är livets, räddningens och ljusets makt.

Idag manifesteras en kamp på stadens gator och torg i vår stad Göteborg. Främlingsfientliga krafter har fått tillstånd att gå i demonstrationståg med sitt nazistiska budskap mitt ibland oss och det väcker massor av känslor. Ilska och förtvivlan bland annat, irritation och oro men uppenbarligen väcker det inte känslan av maktlöshet. För även de goda krafter som utkämpar ljusets kamp i tillvaron stämmer upp och gör sina röster hörda idag. Friheten och samhörigheten kommer att både synas och höras.

Visst finns det de som vill splittra och förgöra men de kan bara det – och inget mer. Och deras tid är kort, som det står i Bibeln. Och så finns det ett motstånd som vill ena och förena och det kommer att stå kvar, växa i kraft och föra ljuset vidare. Det berättas om ängeln Mikael i de judiska skrifterna, i Nya testamentet i Bibeln och enligt uppgift även i Koranen. Berättarrösten ljuder alltså i flera olika traditioner men det handlar om samma Ängel och om en gudomlig kraft i kampen mot ondskan. Och idag mer än någonsin, glädjer det mig att det finns starka berättelser som förenar oss. Traditionen bjuder på bilder av hur ondskans söndrande djävulskraft störtas till marken som en sårad drake av den mäktiga ängelns svärd och styrka. Och även här idag ser jag tydligt att goda krafter inte låter sig nedslås.

Det finns en ständig kamp att föra och det är lätt att välja sida. Jag väljer att stå för människors lika värde med dem som för en kamp med ickevåld, med utsträckta händer och ett vidöppet hjärta. Och för mig är det så uppenbart vilken kraft som är starkast!

För även om rädslan kan få blodet i våra ådror att isa, så är det kärleken som får livskraften att pulsera igen.

Även om folk vill bygga murar, så har de ju ingen chans mot dem som väljer att bygga broar. De som av feghet gömmer sig bakom andra bleknar när någon annan modigt tar ett steg fram med sitt vittnesbörd. Och ängslans jämmer kommer alltid att överröstas av glädjens sång.

Himlens Gud, som sänder dina heliga änglar till vår hjälp mot ondskans alla makter, ge oss glädje och uthållighet i den goda kampen.

Amen

Manilla Bergström,
präst i Göteborg

Svenska kyrkan och SD:s agenda passar inte ihop

Tegelkyrka sedd från kyrkogården. Det är soligt väder och träden är gröna.

Följande öppna brev till Jimmie Åkesson skrev prästen Stefan Klint inför kyrkovalet 2013. Då vi i POSK tycker att brevet är aktuellt än idag väljer vi att, med Stefan Klints tillåtelse, återigen publicera det här i bloggen. Brevet infördes i GöteborgsPosten 26 augusti 2013 

 

Hej Jimmie Åkesson.

Jag har läst ditt sommartal i Sölvesborg från i lördags. Du betonade där att Sverige är ett kristet land. Att skilja det svenska från det kristna eller det kristna från det svenska, menade du, är lika omöjligt som att försöka plocka äggen ur en sockerkaka.

Men låt mig nämna några typiskt kristna företeelser som är desamma oavsett var i världen vi befinner oss: dopet, nattvarden, Bibeln, kärleksbudskapet, jul, påsk, Jesus, Gud. Eller några typiskt svenska saker som inte nödvändigtvis har med det kristna att göra: föräldrapenning, barnomsorg och sjukvård för alla, allemansrätten, midsommar och att vara lagom religiös.

När du säger att du vill slå vakt om religionsfriheten men att man måste respektera vårt lands kristna arv, misstänker jag att du vill använda kyrkan för ditt eget politiska syfte, ett syfte som för mig är väsensskilt från det kristna arv som du talar om.

Du predikar en lära där människor blir bedömda inte som individer, utan som tillhöriga en viss grupp som du har bestämt har vissa egenskaper: svenskar, somalier, invandrare, muslimer eller kristna. Det är en farlig lära som underblåser rädslan hos människor för det som är annorlunda och som reser murar mellan människor i stället för att riva ner dem.

För dig består det kristna arvet i en särpräglad svensk kyrka. Du talar om kyrkobyggnader som är tillverkade av inhemska material och utformade eller utsmyckade på ett sätt som är unikt för vårt land. För dig är det viktigt att psalmerna vi sjunger är typiskt svenska och att prästerna predikar på det svenska språket.

Influenser från hela världen

Men det kristna arvet har vi fått av en judisk man och hans lärjungar från Mellanöstern, Afrika och Sydeuropa, förmedlade till oss av brittiska, tyska och antagligen ryska och grekiska missionärer. Våra svenska kyrkor är byggda efter asiatiska och sydeuropeiska förebilder. Psalmerna i vår svenska psalmbok är författade av danskar, fransmän, britter, tyskar, peruaner, sydafrikaner, stockholmare och västgötar.

Teckning av Fader Dan med texten "Sverigedemokraterna driver en kampanj om att göra Svenska kyrkan svensk igen. - De får väl börja med att plocka bort Jesus, den gamle judebabben som språkade med alla möjliga sorters folkslag och kulturer han stötte på."
Illustration: Wisti

Och om min svenskkyrkliga församling fick ta emot flyktingar från Syrien, skulle jag predika det kristna kärleksbudskapet på arabiska om jag bara kunde. Eller på teckenspråk om min församling främst bestod av döva. Det är budskapet och inte språket som är viktigt. Det är den världsvida gemenskapen av bröder och systrar, den allmänneliga kyrkan i trosbekännelsen, som är kyrkans sammanhang och ärende, inte en viss nationell tillhörighet.

Du oroar dig för att Svenska kyrkan på senare år har blivit allt mindre svensk och allt mindre kristen. Om du menar att kyrkan blivit mindre ängslig och mer öppen för den kulturella och religiösa mångfald som präglar det svenska samhället, då har kyrkan blivit mer och inte mindre kristen. Du hävdar att socialismen och liberalismen under de senaste decennierna har slagit sina klor allt djupare i kyrkan. Om du menar att kyrkan höjer sin röst med krav på rättvisa och solidaritet med svaga och utsatta individer, eller att kyrkan tar ställning för varje människas frihet att förverkliga sina drömmar och sin kallelse oavsett etnicitet eller sexualitet, då har kyrkan inte blivit mindre utan mer kristen.

Jesus inkluderade invandrare

Du är arg för att kyrkan ägnar sig åt att gömma flyktingar och kallar det att stödja islamiseringen i Sverige. Om du hade levt på Bibelns tid Jimmie, gissar jag att du lika ivrigt hade anklagat Jesus för att stödja samaritiseringen eller hednafieringen av det traditionella judiska samhället, med tanke på hur Jesus inkluderade invandrare och icke-judar i sin verksamhet. Jag gissar att du hade velat använda ditt inflytande i den egyptiska riksdagen till att hindra flyktingar som Maria och Josef med sitt nyfödda barn från att söka asyl i ditt land undan Herodes terrorregim. Tänk om din politiska agenda hade haft framgång. Då hade vi varken haft kristendom eller blågula fanor med kors på här uppe hos oss, varken ägg eller sockerkaka för att anknyta till din egen liknelse.

Och du är fortfarande arg för att biskop Eva Brunne i samband med riksdagens öppnande 2010 höll en predikan mot rasism och främlingsfientlighet, som fick dig och dina partikamrater att tåga ut ur kyrkan. Men glöm inte att det var ditt eget beslut Jimmy. Det var du som kände dig träffad. Men du behöver inte ta det personligt. Biskopar präster och pastorer predikar om medmänsklighet och mot främlingsfientlighet varje söndag. Det vore annars att svika uppdraget som förkunnare av det kristna budskapet i det svenska samhället på 2000-talet.

Nu hoppas du att ditt parti ska få ökat inflytande i det kommande kyrkovalet. Sanningen är att arvet som kyrkan förvaltar passar din politiska agenda illa. Ta det som ett gott råd: leta någon annanstans efter en värdegrund som kan stödja din politiska ideologi. Släpper du in det kristna evangeliet kommer murarna som du bygger att rivas ner från insidan.

 

Stefan Klint
präst i Svenska kyrkan i Göteborg, Örgryte församling
Initiativtagare till ungdomsprojektet Göteborg-Berlin ToR mot rasism och för demokrati och mänskliga rättigheter

Stefan Klint är idag tf kyrkoherde i Annedals församling i Göteborg (red. anm.)

Globala bönedagen mot svält

Nu på söndag den 21 maj ber Svenska kyrkan för alla drabbade i den pågående svältkatastrofen i afrikanska länder. Svenska kyrkan har tillsammans med organisationer och kyrkor runt om i världen ställt sig bakom ett upprop från Kyrkornas världsråd (där Sveriges kristna råd är associerad medlem) och All Africa Conference of Churches om att i år göra 21 maj till en global bönedag mot svält.

Bakgrunden till uppropet är pågående svältkatastrofen, som enligt FN är den värsta humanitära krisen sedan andra världskriget. Ofattbara 20 miljoner människor i bland annat Etiopien, Nigeria och Somalia är drabbade av svår hungersnöd och befinner sig snart i samma situation som i Sydsudan där människor nu svälter ihjäl. Det är första gången på sex år som FN har proklamerat att svält råder.

Den svåra torkan de senaste åren har gjort att boskap har dött, skördar förstörts och bristen på vatten är nu akut. Situationen förvärras dessutom av väpnade konflikter i flera av länderna. Att säkra tillgången på mat och vatten är en akut fråga om liv eller död för miljontals människor.

Behoven är enorma och nu behövs snabb nödhjälp för att rädda liv. Tiden håller på att rinna ut för 1,4 miljoner barn.

I samband med bönedagens upprop har ett förbönsförslag skickats till Svenska kyrkans församlingar, med en kollektvädjan, till förmån för människor som drabbats av svälten i delar av Afrika. På många platser kommer församlingar att delta i förbönen under söndagens gudstjänster.

Den som vill kan skriva sin egen bön och dela den på sociala medier (ex.vis Facebook, Twitter, Instagram), använd då taggen #praytoendfamine.

Församlingar kan registrera sitt deltagande på www.praytoendfamine.org och därmed synas på världskartan.

Du som kan, se till att även din församling är med i bönedagen. Är församlingen inte med kan i alla fall du be en bön för att få ett slut på hungersnöden.

Bra med granskning, men den ska göras på djupet

Mathias Bred, vikarierande ledarskribent på GP skriver en ledare 16 april där han slår vitt och brett mot olika saker som han finner konstigt i Svenska kyrkan.

Mathias Bred har läst statistiken från Svenska kyrkan som släpptes förra veckan och han har läst pressmeddelandet som skickades ut i samband med detta.

https://www.svenskakyrkan.se/statistik

http://www.mynewsdesk.com/se/svenska_kyrkan/pressreleases/tror-inte-paa-gud-vanligaste-orsak-till-uttraede-ur-svenska-kyrkan-1907182

Mathias Bred ifrågasätter den analys som Svenska kyrkans drar av sin egen enkät och avslutar sedan sin krönika med att lyfta upp den kritik som Lisa Irenius (SvD) lyfter fram i en ledarartikel den 12 april – som handlade om Sofia Lilly Jönsson och hennes granskning av domkyrkoförsamlingen i Visby.

https://www.svd.se/allvarligt-nar-kyrkans-folk-hanar-journalister

 

Det jag slås av i Mathias Breds artikel är den yvighet som han uppvisar i sin kritik mot Svenska kyrkan. Låt oss bena upp detta.

Först är det statistiken. Den finns offentligt och öppet på Svenska kyrkans webbsida.

https://www.svenskakyrkan.se/statistik

När den släpps så blir det en nyhet. Varje år. Och i år var det inte konstigt att Svenska kyrkans analysenhet valde att också göra en egen undersökning för att se på orsaken till att människor lämnade Svenska kyrkan. För mig som aktiv i Svenska kyrkan så är jag inte förvånad att se att de allra flesta som lämnar gör det av religiösa skäl – det vill säga. ”Jag tror inte på Gud – jag vill inte vara med och betala för en religiös organisation”.

Det Mathias Bred inte väljer att kommentera är, att samtidigt som många väljer att lämna, så är det 8000 personer som aktivt väljer att gå med i organisationen! Till dessa ska vi också lägga alla barndop. Vilken annan organisation i Sverige har en sådan stor medlemstillströmning?

Jag, som medlem, kommunikatör och förtroendevald i Svenska kyrkans högsta beslutade organ, välkomnar att journalister skriver om Svenska kyrkan. Det är bra. Men det är ett problem att många journalister saknar en baskunskap i kristen tro och sakförhållandena. Det gör att det blir komplicerat ibland och ibland ytliga beskrivningar. Den kristna baskunskap och rörelseförståelsen saknas tyvärr i de allmänna leden av Sveriges befolkning också. Det är bra att granska och lyfta upp problem – men låt oss också lyfta upp det som faktiskt är bra.

Att Svenska kyrkans utlandsresor blev granskade var bra – det har skärpt till reglerna och gjort oss medvetna om hur och när vi reser i våra uppdrag.

Mathias Bred säger också att ”kyrkoledningen” är ovillig att erkänna eller tala om de kristnas svåra situation i Mellanöstern.

Jag vet faktiskt inte vad som ska räknas som att man har uttalat sig eller tagit ställning enligt Breds kriterier. Genom Svenska kyrkans internationella arbete görs det insatser på många håll i världen. I flyktingläger och vid katastrofer.

Våra medarbetare som är ute i världen gör en otroligt viktig insats och stöttar de kristna och de som är på flykt. Dels handlar det om ett arbete som är omedelbart och en hjälp för överlevnad. Men det är också ett strategiskt långsiktigt arbete där det handlar om att förändra synsätt och bygga upp nya strukturer som håller i längden, där kvinnor och barn kan vara säkra, där barn får gå i skolan. Där alla människor behandlas lika och där man kan få vara trygg. [Dessutom, i vissa situationer, kan det göra större skada än nytta att öppet visa på vad Svenska kyrkan gör för förföljda kristna runt om i världen. Så tystnaden kan vara en talande tystnad. Red. anm.]

Det är bara att gå in och läsa på Svenska kyrkans internationella arbete och se allt arbete som görs!

https://www.svenskakyrkan.se/internationelltarbete

https://www.svenskakyrkan.se/internationelltarbete/syrien

Det är självklart att Svenska kyrkan lider med sina trossyskon i alla de drabbade länderna. Lika självklart som det är att vi vill hjälpa till och ta hand om de som kommer till vårt land. Unga män och kvinnor som lämnat familj och hem – för att överhuvudtaget ha en chans att överleva!

https://www.svenskakyrkan.se/du-behovs

 

Är Svenska kyrkan teologiskt utslätad? Tja, vem ska bedöma det? Från vilken nivå ska vi i så fall räkna? Och vad är ”rätt svar”? Vem är det som håller i mätstickan och säger ”Du tror rätt, den här kyrkan/församlingen är OK, men ni där borta, ni är helt ute och cyklar”. Jo, det är biskoparna och stiften som ska främja och hjälpa församlingarna, som genom att läsa församlingsinstruktioner och besöka församlingarna och se att man gör rätt saker.

Och jag skulle vilja påstå att det är väldigt sällan det är något som är helt åt pipsvängen. Det finns kontrollstationer på vägen.

Sen slänger Mathias Bred in ett stycke där han beskriver omorganisationen som kyrkomötet beslutade och som gäller från 2014. Bred kallar det för stordrift. Det kan vara ett sätt att se på saken. Ett annat sätt är att se hur små församlingar – som faktiskt vill vara kvar som församling, fira gudstjänst i sin egen kyrka, där det finns minst fyra personer som är villiga att gå in och vara med i församlingsrådet – kan få fortsätta vara församling. Det kan vara en församling där man bedriver ett bra frivilligt arbete med barngrupper och diakoni. Men där man inte har råd att ha en ekonom anställd. Att då kunna få ingå i ett pastorat och få hjälp med administration, gör det möjligt att få vara kvar som församling. Så den stordrift som Mathias Bred i så svepande former beskriver gör det just möjligt för att det ska kunna finnas församlingsverksamhet och diakoni på landsbygd och förorter.

På påskdagen firade jag en gudstjänst i en av våra församlingar i Göteborg. En gudstjänst som innehöll extra allt. Lovsång, psalmsång, brasskvartett, körsång, nattvard, predikan och dop av tre ensamkommande flyktingungdomar, allt som allt tog gudstjänsten tog två timmar.

Det är bra att Svenska kyrkan blir granskad – men det innebär också att kritik kan riktas mot de journalister som skriver. Kyrkan är inte en bekväm nallebjörn som man kan ha när det passar. Kyrkan är ett ljus och ett salt i världen. Ett ljus som belyser orättvisor, ett salt där det bränner till i de öppna såren.

Jag känner inte igen mig i den beskrivning av Svenska kyrkan som Mathias Bred presenterar i sin ledare. Han är välkommen att följa med mig i mitt arbete som kommunikatör för ett pastorat med fyra församlingar i Göteborgs stift eller i mitt uppdrag som förtroendevald i Svenska kyrkan på nationell nivå. Så kanske vi kan få en bättre förståelse för varandra?

/Carina Etander Rimborg
förtroendevald i Svenska kyrkan Göteborg och kyrkomötet
kommunikatör Svenska kyrkan Tjörn

En hoppfull betraktelse i fastan

manifestation Chicago 31/12 2016
Krönika av Lisa Tegby, införd i Västerbottens kuriren torsdagen den 3 mars 2017

I onsdags morse var jag på askonsdagsmässa i Umeå stads kyrka. Vi var ett trettiotal människor som kom ut i snögloppet med ett kors tecknat av aska på våra pannor. Samma sak hände i flera kyrkor i stan i onsdags. Den som stötte på någon av oss på förmiddagen kanske undrade om vi glömt tvätta oss på morgonen. Men det var ett ask-kors. ”Kom ihåg att du är stoft och ska bli stoft,” sa prästen när hon tecknade med sitt finger på vår panna.

Så dystert! Ja.

Och så sant. Och hoppfullt.

Nästan alla vet att det var fettisdag i tisdags. Men alla tänker inte på att de gräddiga bullarna är en del av festen före den kristna fastan, samma sak som uttrycks med karnevalen i Rio eller Mardi Gras i New Orleans. Nu har vi fest för att sen gå in i återhållsamhetens och eftertänksamhetens tid. Lite likt islams ramadan, då man fastar på dagarna och äter när det är mörkt.

Det är rätt otidsenligt med fasta. Det här med att stanna upp, tänka efter, avstå för nån annans skull – vem har tid med det? Och att tänka på förgängligheten – så hemskt!

Jag är verkligen ingen vidare fastare. Jag jobbar på som vanligt, jag äter i stort sett som vanligt, det syns inte att jag lever i fastan. Men lite mer tid till eftertanke tar jag mig, jag anstränger mig att inte blunda inför världens fasor och jag funderar mer än vanligt på vad som är viktigt och oviktigt medan jag följer det kristna dramat om hur den solidariske, självutlämnande mannen från Nasaret som botade, upprättade och sa ifrån, blev så hotfull att han spikades på ett kors.

Är det så farligt med godhet? Måste solidaritet sluta med död? Är det verkligen dom mäktiga, korrumperade som ska ta hem segern?

I söndags hörde jag ett samtal mellan vår ärkebiskop, Antje Jackelén, och Linda E. Thomas, teologiprofessor, feminist och aktivist i Chicago. De pratade om att leva i en värld som just nu känns farligare än på länge med populism, polariseringar och protektionism och med lögner som plötsligt kallas för alternativa fakta. Som om det som mödrar och fäder byggt upp med möda och som vi fortfarande kämpar med snabbt skulle kunna bli till aska och intet med lite lögner, murar och fagra löften. Men kom ihåg, sa den fromma och arga professorn, att Gud kommer inte att bli trumpifierad. Och vi behöver inte heller bli det!

Och så började hon räkna upp hoppets tecken. Jag ser dem så tydligt nu när det är mörkt, sa hon. Aktioner mot gatuvåld. Kvinnomarscher. Jurister som skärper sin blick. Att vi samtalar om vad vi kan göra. Hon berättade om en manifestation på nyårsafton 2016 för de 800 som dött av våld i Chicago under året. Jag trodde det var en vanlig demonstration när jag kom dit, sa hon. Men där fanns 800 kors, med de dödas namn och bilder på. Och korsen utan anhöriga på plats fick vi andra bära.

Linda Thomas bar en ung kvinnas kors. Hon berättar om bördan, den yttre och den inre, att bära tecknet för detta våldets meningslösa offer. Och om känslan när hon och de andra gick förbi det stora Trumphuset och de andra skyskraporna i Chicago. Vi skapar nåt nytt när vi bär korsen här, tänkte hon. Mitt framför dem som vill tjäna pengar på oss säger vi att vi vill tjäna livet och värna de mest sårbara.

Livet är skört. Demokratin är skör. Människorna också. Till stoft blir vi till sist. En del av oss tror på ett liv efter den slutliga döden. Det gör jag, så jag kan tänka att jag gärna vill vara med när all aska blåst bort en gång och det är bara grönt och liv.

Men nu är det den dagliga döden som gäller. Förstörelsen och föraktet som brer ut sig som ett askgrått täcke. Det gäller att se det och inse skörheten. Och att hitta hoppets tecken mitt i detta. Att leta liv och hjälpa livet att växa på nytt mitt i det som gått sönder.

För att tro på det nya livet behöver man inte vara religiös. Man behöver bara vara Människa – och ibland tänker jag att det kanske är det mest religiösa av allt. Och så behöver man uthärda mörkret. För annars upptäcker man nog inte att det gror också mitt i det grå.

Lisa Tegby
präst i Umeå

Foto: Ashlee Rezin/AP

Om jag var ung igen…

… då skulle jag söka stipendium för att åka ut som volontär med ”Ung i den världsvida kyrkan”.

Om du är under 30 år kan du söka stipendiet senast 15 mars och få möjlighet att åka ut och leva i en annan kyrka och dela deras vardag.

https://www.svenskakyrkan.se/utbyte

https://www.svenskakyrkan.se/sa-soker-du-till-svenska-kyrkans-utbytesprogram

Hanna Lavén från Klövedal, Tjörn, gjorde det och var tre månader i Tanzania i höstas och det har Svenska kyrkan Tjörn skrivit om här https://www.svenskakyrkan.se/tjorn/tanzania

I vår kommer Svenska kyrkan Tjörn att få två tanzanier som kommer på utbytesbesök under hela maj. Det är Acton Lwankomezi (19 år) och Msomi Chacha (26 år) som kommer till Svenska kyrkan Tjörn. Båda är mycket engagerade i sina hemförsamlingar med undervisning och ungdomar och gillar att spela och sjunga. Vi ser fram emot att få träffa dem.

Om jag var ung skulle jag också fundera på att söka till Ung Resurs – som är ett program där jag är volontär i en församling under 10 månader. Prövar på att arbeta i kyrkan helt enkelt. Sista ansökningsdagen är 15 april.

http://www.ungresurs.nu/

Så om jag var ung så skulle jag…

/Carina Etander Rimborg
kommunikatör Svenska kyrkan Tjörn

 

Ur POSKs program:
Känslan av samhörighet med Svenska kyrkan beror mycket på de kyrkliga kontakterna under barn- och ungdomstiden. (…)
Kyrkans primära uppgift är att skapa möjligheter för människor att möta Kristus. (…)
Kristi kärlek driver oss att ta ansvar för såväl utvecklingsarbete och katastrofbistånd som för den hotade skapelsen. (…)
De unga ledarna ska lyftas fram som en viktig resurs och ges möjlighet till utbildning. (…)
Under mandatperioden 2018-2021 kommer POSK att verka för:
att stöd till att rekrytera och utbilda internationella ombud och stöd till vänförsamlingsprojekt ska fortsätta.
att stift, pastorat och församlingar anslår medel till internationell diakoni och mission.

Var är medmänskligheten, moralen?

Krönika i Västerbottens-Kuriren, 16 december 2016.
I måndags utvisades en grupp ungdomar till Afghanistan. Ett par dagar tidigare hade Migrationsverket gjort en ny bedömning av läget i detta härjade land. Det betyder, sa man på nyheterna, att fler afghaner kommer att få stanna i Sverige. Landet bedöms nu farligare än vad Migrationsverket tidigare har sagt.

De som beslutade och genomförde utvisningen i början av veckan kände väl till Migrationsverkets nya bedömning. Det gjorde inte ungdomarna. ”Om dom hade frågat skulle vi ha berättat om det”, säger de ansvariga.

Men fattar ni? Om dom hade frågat! Har det svenska Migrationsverket gjort några nya säkerhetsbedömningar de senaste dagarna? Är det vad man rädd och förvirrad inför en osäker framtid – och med en kunskap antagligen mycket mer detaljerad om läget i den by eller stad man nu måste tillbaka till än vad Migrationsverket har – kommer att tänka på att man ska fråga när man mot sin vilja förs till ett chartrat utvisningsflygplan?

Om dom hade frågat! Alla som har varit med om att fakta någon gång förtigits för en när det gäller sånt som kunde ha varit till ens fördel eller glädje kan ana misstron, besvikelsen, ilskan när sanningen kommer fram. Och när jag och många med mig har varit med om nåt som på långt, långt håll liknar detta har det handlat om nåt i detta sammanhang så banalt som en missad fest, ett missat erbjudande, en genväg av ett eller annat slag. Men detta!

Om dom hade frågat! Vad är det för syn på utsatta människor som sprids och alltmer accepteras i vårt samhälle och av våra myndigheter? Var är medmänskligheten och moralen? Skäms Sverige!

Är det ett mål för det svenska samhället att så många som möjligt som söker sig till vårt land ska ut härifrån? Samtidigt som vi behöver arbetskraft i stor mängd. Samtidigt som vården och hemtjänsten skriker efter arbetsvilliga människor och till en del nu bärs av energiska och ambitiösa människor som är födda i ett annat land än Sverige.

Är det för övrigt någon som på allvar tror att krisen i vården, eller krisen i skolan eller någon annanstans beror på invandringen? Varför är det så få som ifrågasätter den åsikten? Det är väl klart att vi kan jobba med flera saker samtidigt i vårt samhälle, det har vi alltid gjort. Och klimatkrisen, kom inte och säg att den också beror på flyktingarna – den har vi i västvärlden ordnat till så bra själva!

Det finns en sak som är riktigt besvärlig med flyktingarna. När mina vänner från Syrien och Irak berättar om sitt hemland och sina släktingar där så blir det så plågsamt att se bilderna från det sargade Mosul eller det sönderbombade Aleppo.

Det är inte ”därborta” längre. Det är platser där mina vänner bott och varit. Det kryper inpå mej. Jag har berättelser från de platserna. Det är mina vänners hemorter ungefär som Vilhelmina eller Tvärålund är det. Och det är lika vidrigt med bomber i Aleppo som det skulle ha varit om de fällts över Vindeln.

Sen är inte alla flyktingar fantastiska och okomplicerade människor. Det är inte alla svenskfödda heller. Det finns sjuka, traumatiserade, arbetslösa, det finns till och med brottslingar – i båda grupperna. Men mest finns det trevliga, arbetsvilliga, nyfikna, läraktiga människor som för det mesta gör bra saker, vare sig dom kommer från Lycksele eller från Asmara.

Om dom hade frågat! Den kommentaren gjorde mig så upprörd. För den avslöjar något jag inte vill ska finnas i vårt samhälle. Jag har varit arg sen i måndags.

Men i onsdags blev jag både glad och stolt. Då presenterades Juluppropet av Sveriges kristna råd. Det är ett upprop för en human flyktingpolitik. Det är ett upprop ur djupen, från kyrkor och föreningar, fotbollstränare och lärare, gode män och socialsekreterare som mött asylsökande, stöttat dem, sett deras kamp och nöd och goda vilja. Det är ett upprop för möjligheten till familjeåterförening och för trygghet för barn och ungdomar. Det är ett upprop för att se flyktingar som människor i nöd och inte som problem som vi ska knuffa undan. Jag säger bara: Skriv på! juluppropet.se

Och apropå jul. Det där barnet som föds i ett dragigt stall. Han fick också fly undan en despot. Som vuxen hade han en hel del att säga om hur vi ska vara mot varandra. Om att de svagaste är viktigast. Om att vi ska vara mot andra som vi vill att de ska vara mot oss. Om att kärleken trots allt är den starkaste makten och den enda som består.

God jul!

Lisa Tegby
präst i Umeå

Höstlöv och hoppfullhet

Denna krönika av Lisa Tegby var införd i Västerbottens-Kuriren 7 oktober – innan Umeås höstlöv hade täckts av ett tjockt lager snö!

Höstsolen lyser när jag cyklar genom Umeå. Träden är röda och gula och oranga i hur många nyanser som helst. Det är så osannolikt vackert. Och jag överväldigas sådär som man kan göra ibland av den stora tacksamheten.

Tänk att få leva i en del av världen med fyra fantastiska årstider och så mycket skönhet som bara ges oss! Och inte nog med det. Tänk att få leva i ett land med demokrati och public service, med vårdcentraler och gatlyktor, med hemtjänst och vab-dagar. Livet är inte perfekt. Men så bra det ofta är. Och så vackert!

Hemma igen slår jag på radion. På nyheterna talar man om barn som grävts fram ur rasmassorna i Syrien. Om bomber och brutalitet. Om den fruktansvärda nöden i staden Aleppo som beskrivs som ett levande helvete, där mat, medicin och vatten nu saknas för minst 275 000 människor. Det är outhärdligt att höra och samtidigt obegripligt.

Men när jag ser bilden av mamman som kommer springande med sitt döda barn i famnen och raserade hus runtomkring anar jag lite. Eller när jag hör sjuksköterskan som berättar om allt blod på marken på det där sjukhuset, som egentligen bara är en grusplan dit man tagit med den sjukvårdsutrustning som kunde räddas och ställt de sängar man fått tag på efter senaste bombanfallet.

Hur ska jag, mitt i min höstglädje, kunna ta in allt det svåra och hemska som händer i världen? Måste jag ta in det? Vill jag? Såklart kan jag inte ta in allt. Jag är för liten och världen är för stor för det. Och det är för mycket hemskt som händer för att jag ska kunna begripa allt. Men en del måste jag ta in. Och fast jag egentligen inte vill så vill jag. För jag vill ju vara med och förändra. Och då måste jag börja med att se.

Och när jag ser så vet jag ju att jag sett mycket förfärligt förut. Bilder från nazismens koncentrationsläger, napalmskadade barn från Vietnamkriget, fängelsebilder från apardheidregimens Sydafrika…. Det var förfärligt och det verkade som om det aldrig skulle ta slut. Men det tog slut därför att människor kämpade och människor trodde på något annat. Det tog slut, därför att godheten och hoppet också finns i världen. Men tänk om ingen hade trott och ingen hade hoppats…

Att hoppas är inte att ha en känsla av att det här ska nog lösa sig. Det är något mycket större. Det är en uppgift som innebär att se det svåra och ändå hålla fast vid att godheten är större än ondskan här i världen. Det är en tro på att livet finns kvar också mitt i förstörelse och död och att det kommer att segra till slut. Det är att inte gå med i missmodets och uppgivenhetens och verklighetsflyktens kör.

Visst, det kommer att komma ny ondska och nya vidrigheter när kriget i Syrien och dagens andra fasor har upphört. Men också de ska besegras av att några, många, bär hoppet och godheten.

Jag tittar på det fantastiska höstlöven utanför fönstret. Så fint! Om några veckor kommer höststormarna och grenarna blir alldeles kala. Men i de kala grenarna gör sig våren, osynligt men kraftfullt, beredd i det fördolda. Hösten är en väldigt bra tid att öva sig i hopp.

Lisa Tegby,
präst i Umeå

Tankar i midsommartid

I midsommartid är ljuset och naturen, växandet och blomstrandet i fokus. Så även i kyrkan. Livet och ljuset är det centrala. Glädjen över jordens skönhet och vårt ansvar för skapelsen och allt skapat. 

Helgen bjuder på två helgdagar. Midsommardagen vars tema är skapelsen och Johannes Döparens dag som uppmanar oss människor till samma mod som denne profet visade. Alla bibeltexter handlar om Guds storhet, vår fantastiska jord, om länder och folk, om trygghet och frihet.

Med oss in i firandet av den här midsommarhelgen har vi också några moln på himlen.

I det svenskaste av svenska, när människor samlas till gemenskap och fest, tar varandra i handen och dansar i ring, finns blandade känslor. En besvikelse på landet Sverige, känslan av att skämmas över att vara svensk, oron för hur livet ska bli för nya svenskar som får besked om att det land de nu tagits emot i, är ett land som stänger ute deras nära och kära.

Oavsett vad ett riksdagsbeslut kommer att innebära i praktiken sänds signaler som är något som vare sig rimmar med det jag läser i bibeln eller med det jag känner när jag ser den svenska flaggan. Den vajar lika blå som himlen men inte är det några moln tecknade på flaggans himmelsblå fond. Jag ser en flagga med två vägar som korsar varandra. De kommer från olika håll och möts på mitten, ett möte mitt i ett kors. En guldgul korsning mot en klarblå botten vars färg kanske påminner någon om de hav man tvingas korsa ibland för att ta sig vidare på nya vägar.

I midsommartid får jag associationer som får mig att tänka på öppenhet, ljus och frihet. Så även när jag tittar i Bibeln och läser de texter som hör till helgens teman om vördnaden inför allt skapat och uppmaningarna att vandra på fredens väg, som ljusets barn. Och när jag läser om Johannes döparen, om profetens mod och hans blick för dem som lider nöd så önskar jag oss alla inspiration från sådana som honom som beredde väg, och öppnade upp sinnen!

Uppmaningar om att visa varandra barmhärtighet hörs även hos profeterna i gamla testamentet. Sakarja säger: Fäll rättfärdiga domar och visa varandra kärlek och barmhärtighet. Förtryck inte änkan och den faderlöse, invandraren och den fattige.

I det land jag lever har vi fina traditioner. Så även svensk tradition som blivit känd i länder långt bort, att här finns det plats för såväl änkan, den faderlöse, invandraren och den fattige. Här finns det plats för alla. Här finns det utrymme för lika och olika. Här finns medmänsklighet och nya möjligheter. Och vi, som alla är människor, uppmanas att visa varandra nåd, barmhärtighet och kärlek.

Manilla Bergström
Präst i Göteborg

Har varit införd som krönika i Göteborgs-Posten

Viktig granskning, onödiga sensationer

”Granskning är bra. Sensationsjournalistik är tröttsamt. Jättetröttsamt.” 

Så skrev en vän till mig på Facebook häromdagen. Hon hade just läst en blogg där Svenska kyrkans präst i Thailand gick igenom Aftonbladets artikel om en studieresa till just Thailand, där sensationslust i stor utsträckning gått före fakta. 2 000 kronor för en middag för sju personer kanske inte är så mycket – det blir 286 kronor per person. Och det står inget om luncherna för 20 eller 40 kronor styck. Att man besökte badorter var inte så konstigt – det är just där som Svenska kyrkan finns och är till för massor av semestrande svenskar. Och så vidare.

Granskning är bra. Det var inte muntert med Ekots granskning av församlingarna med luftiga reseprogram och stora utsvävningar, eller med de missbruk av tid och pengar som några chefer i Svenska kyrkan i utlandet avslöjades med i Aftonbladet förra veckan. Det var inte muntert men det var viktigt att det kom fram.

Det här finns alltså också i den kyrka som jag är en del av. Det här finns också i den kyrka som gör 15-20 sjukbesök på Gran Canaria varje vecka eller fanns till hands vid terrordåden i Bryssel och Paris i höstas. Det här är samma kyrka som gjorde stordåd vid tsunamin i Thailand och som arbetar bland hemlösa på Sergels torg eller i det tysta gör trofasta besök hos ensamma och sörjande i Vilhelmina och Bjurholm.

Granskning är bra. Fusk ska avslöjas och borde nog ha upptäckts i internkontroll och av revisorer innan Ekot och Aftonbladet kom. Öppenhet och genomskinlighet är ett av Svenska kyrkans kärnvärden. Det där med att Gud ser allt har ibland använts för att skrämma människor och hålla dem i schack. Det finns nåt väldigt obehagligt i det när det används som maktmedel. Men om man citerar Jesus som säger att Sanningen ska göra er fria ligger det en djup allmänmänsklig erfarenhet i detta med öppenheten. Den kan göra ont, men när man tar emot den lättar faktiskt livet och nåt nytt och bättre kan växa fram.

Att Svenska kyrkan finns i förtroendebranschen och har höga krav och förväntningar på sig om redbarhet och en konsekvent livsstil är som det ska. Vi talar om rättvisa och godhet. Präster, diakoner och biskopar avger löften vid sina vigningar. I vårt budskap ligger att värna de utsatta. Man ska kunna ha höga förväntningar på kyrkan. När ord och handling inte stämmer blir fallet stort. Dubbelmoral är förskräckligt.

Men det är inte bara kyrkan som ska vara sann och saklig. Kritiken av den ska också vara det. Jag blir ofta irriterad när politiker talar om att de, i motsats till andra, ger tiotals miljoner till något viktigt, medan de andra förstås tar samma summa: Vad betyder det i praktiken undrar jag, som rör mig med summor som högst räknas i tusenlappar? Att tala om resor för miljoner utan att precisera fungerar säkert om man vill väcka indignation, men säger ju inte så mycket utan en närmare förklaring.

Någon har under veckan räknat ut att om Svenska kyrkans resekostnader under ett år fördelas på alla anställda och förtroendevalda reser var och en för 188 kronor. Det är kanske rentav för lite i en kyrka som är en del av en världsvid kyrka – samtidigt som kritiken mot vissa resor fortfarande sannerligen är befogad!

Jag har genom åren varit på några tjänsteresor i England, Tyskland och Israel/Palestina. Det har varit roligt, intensivt och lärorikt. Tillsammans med mina arbetskamrater har jag inspirerats av arbete bland barn och familjer, gudstjänster och hjälpprojekt, jag har sett hur kyrkor med sämre ekonomi än vår har tänkt nytt, jag har lärt mig mycket om Martin Luther och mött de palestinska kyrkornas utsatthet och kreativitet. Vi har jobbat och lärt oss hela dagarna. På kvällarna har vi promenerat, pratat och skrattat. En del av måltiderna har vi stått för själva och när vi druckit vin till maten har vi alltid betalat det med egna pengar.

Svenska kyrkan ska som alla organisationer granskas. Att kyrkans pengar används redbart och värnar människorna och jorden är viktigt. Dåligt kan bli bra. Bra kan bli bättre. Och när det blir fel lär vi oss och börjar om.

Simon, som jag inte känner, la ut en bild på sitt inträdesbevis i Svenska kyrkan på Facebook och skrev: ”För åtta år sedan lämnade jag Svenska kyrkan då jag hade gjort upptäckten att hon inte var perfekt. 2014 återvände jag då jag gjort samma upptäckt om mig själv.”

Lisa Tegby
präst i Umeå

Krönika i Västerbottens-Kuriren 160610