Sanningssägare

Igår behövde jag en stunds återhämtning för att rensa tankarna. Precis när jag kände så föll mina ögon på Andakt på väg och det fick bli den senast upplagda filmen att vila till.

 

Sanningssägare finns det gott om, tyvärr. De där som vrålar högt och vägrar lyssna på andras syn på saken. För det är bara deras syn som räknas!

Sanningssägare, eller kanske snarare samsynsivrare som kräver att alla ska tro som de, för allt annat är fel, fel, FEL!

Sanningssägare, som när de blir motsagda och ifrågasatta tror att de blivit tystade eller censurerade.

Sanningssägare med enkla lösningar på komplexa problem.

Jag kan varmt rekommendera Andakt på väg! Följ på YouTube, det kommer en ny film varje vecka som är uppbyggd på samma sätt som jag tycker är väldigt fint och ger möjlighet att verkligen fundera över bibeltexten.

Avslutar med en uppmaning från bland annat Kyrkornas världsråd, att be för fred på Koreahalvön.
Här finns bönen på engelska.
Här finns lite mer information om bönen och dess uppkomst.

 

Ur POSKs program:

Internationellt arbete, hållbarhet, miljö och rättvisa

Kyrkans primära uppgift är att skapa möjligheter för människor att möta Kristus.
Kristi kärlek driver oss att ta ansvar för såväl utvecklingsarbete och katastrofbistånd som för den hotade skapelsen.

Arbetet med opinionsbildning för internationellt bistånd är viktigt och bör fortsätta, liksom stödet till att rekrytera och utbilda internationella ombud i församlingarna. Det är angeläget att lära av och stödja internationella kontakter, och utveckling av vänförsamlingsprojekt är därför viktiga.

Världen präglas på många sätt av våld och övergrepp. Det är en synd när sådant sker. Svenska kyrkans internationella arbete är viktigt för att uppmärksamma hela kyrkan på vad som sker och att förmedla de hjälpinsatser som måste sättas in.

Det är ytterst viktigt att skapa engagemang för de kristna i världen som är förföljda, utsatta för våld och övergrepp för sin tros skull. POSK menar att Svenska kyrkans hjälpinsatser till dessa måste öka. Särskild uppmärksamhet ska riktas på barns och kvinnors situation.

POSK vill att kyrkan utifrån ett teologiskt perspektiv ska tala tydligt om konsekvenserna av ett kortsiktigt utnyttjande av jordens resurser, och vikten av en mer rättvis resursfördelning av tillgångar i fattiga länder. Förutom sociala orättvisor och miljöförstöring orsakar en ohållbar livsstil också klimatförändringar. Alla, främst våra medmänniskor i de fattigaste länderna, riskerar att drabbas av klimatförändringarnas konsekvenser. Vi kan bromsa den negativa utvecklingen genom att värna skapelsen.

[…]

Under mandatperioden 2018-2021 kommer POSK att verka för:
att arbetet med opinionsbildning om internationellt bistånd ska fortsätta
att stöd till att rekrytera och utbilda internationella ombud och stöd till vänförsamlingsprojekt ska fortsätta
att stift, pastorat och församlingar anslår medel till internationell diakoni och mission

Globala bönedagen mot svält

Nu på söndag den 21 maj ber Svenska kyrkan för alla drabbade i den pågående svältkatastrofen i afrikanska länder. Svenska kyrkan har tillsammans med organisationer och kyrkor runt om i världen ställt sig bakom ett upprop från Kyrkornas världsråd (där Sveriges kristna råd är associerad medlem) och All Africa Conference of Churches om att i år göra 21 maj till en global bönedag mot svält.

Bakgrunden till uppropet är pågående svältkatastrofen, som enligt FN är den värsta humanitära krisen sedan andra världskriget. Ofattbara 20 miljoner människor i bland annat Etiopien, Nigeria och Somalia är drabbade av svår hungersnöd och befinner sig snart i samma situation som i Sydsudan där människor nu svälter ihjäl. Det är första gången på sex år som FN har proklamerat att svält råder.

Den svåra torkan de senaste åren har gjort att boskap har dött, skördar förstörts och bristen på vatten är nu akut. Situationen förvärras dessutom av väpnade konflikter i flera av länderna. Att säkra tillgången på mat och vatten är en akut fråga om liv eller död för miljontals människor.

Behoven är enorma och nu behövs snabb nödhjälp för att rädda liv. Tiden håller på att rinna ut för 1,4 miljoner barn.

I samband med bönedagens upprop har ett förbönsförslag skickats till Svenska kyrkans församlingar, med en kollektvädjan, till förmån för människor som drabbats av svälten i delar av Afrika. På många platser kommer församlingar att delta i förbönen under söndagens gudstjänster.

Den som vill kan skriva sin egen bön och dela den på sociala medier (ex.vis Facebook, Twitter, Instagram), använd då taggen #praytoendfamine.

Församlingar kan registrera sitt deltagande på www.praytoendfamine.org och därmed synas på världskartan.

Du som kan, se till att även din församling är med i bönedagen. Är församlingen inte med kan i alla fall du be en bön för att få ett slut på hungersnöden.

Årets fastekampanj

I måndags redovisades resultatet på årets fastekampanj.

Tolv av 13 stift ökade sitt resultat jämfört med 2016 vilket innebar att fastekampanjen ökade med 1,5 miljoner och samlade in sammanlagt 34 miljoner. Ett glädjande besked när det samtidigt är stora svältkatastrofer i delar av Afrika.

En av fastekampanjens fokusfrågor var ko-kalvprojektet – vilket ger långsiktiga lösningar för människor i Tanzania.

 

Ur POSKs program:

Internationellt arbete, hållbarhet, miljö och rättvisa

Kyrkans primära uppgift är att skapa möjligheter för människor att möta Kristus.

Kristi kärlek driver oss att ta ansvar för såväl utvecklingsarbete och katastrofbistånd som för den hotade skapelsen.

Arbetet med opinionsbildning för internationellt bistånd är viktigt och bör fortsätta, liksom stödet till att rekrytera och utbilda internationella ombud i församlingarna. Det är angeläget att lära av och stödja internationella kontakter, och utveckling av vänförsamlingsprojekt är därför viktiga.

Världen präglas på många sätt av våld och övergrepp. Det är en synd när sådant sker. Svenska kyrkans internationella arbete är viktigt för att uppmärksamma hela kyrkan på vad som sker och att förmedla de hjälpinsatser som måste sättas in.

Det är ytterst viktigt att skapa engagemang för de kristna i världen som är förföljda, utsatta för våld och övergrepp för sin tros skull. POSK menar att Svenska kyrkans hjälpinsatser till dessa måste öka. Särskild uppmärksamhet ska riktas på barns och kvinnors situation.

Bra med granskning, men den ska göras på djupet

Mathias Bred, vikarierande ledarskribent på GP skriver en ledare 16 april där han slår vitt och brett mot olika saker som han finner konstigt i Svenska kyrkan.

Mathias Bred har läst statistiken från Svenska kyrkan som släpptes förra veckan och han har läst pressmeddelandet som skickades ut i samband med detta.

https://www.svenskakyrkan.se/statistik

http://www.mynewsdesk.com/se/svenska_kyrkan/pressreleases/tror-inte-paa-gud-vanligaste-orsak-till-uttraede-ur-svenska-kyrkan-1907182

Mathias Bred ifrågasätter den analys som Svenska kyrkans drar av sin egen enkät och avslutar sedan sin krönika med att lyfta upp den kritik som Lisa Irenius (SvD) lyfter fram i en ledarartikel den 12 april – som handlade om Sofia Lilly Jönsson och hennes granskning av domkyrkoförsamlingen i Visby.

https://www.svd.se/allvarligt-nar-kyrkans-folk-hanar-journalister

 

Det jag slås av i Mathias Breds artikel är den yvighet som han uppvisar i sin kritik mot Svenska kyrkan. Låt oss bena upp detta.

Först är det statistiken. Den finns offentligt och öppet på Svenska kyrkans webbsida.

https://www.svenskakyrkan.se/statistik

När den släpps så blir det en nyhet. Varje år. Och i år var det inte konstigt att Svenska kyrkans analysenhet valde att också göra en egen undersökning för att se på orsaken till att människor lämnade Svenska kyrkan. För mig som aktiv i Svenska kyrkan så är jag inte förvånad att se att de allra flesta som lämnar gör det av religiösa skäl – det vill säga. ”Jag tror inte på Gud – jag vill inte vara med och betala för en religiös organisation”.

Det Mathias Bred inte väljer att kommentera är, att samtidigt som många väljer att lämna, så är det 8000 personer som aktivt väljer att gå med i organisationen! Till dessa ska vi också lägga alla barndop. Vilken annan organisation i Sverige har en sådan stor medlemstillströmning?

Jag, som medlem, kommunikatör och förtroendevald i Svenska kyrkans högsta beslutade organ, välkomnar att journalister skriver om Svenska kyrkan. Det är bra. Men det är ett problem att många journalister saknar en baskunskap i kristen tro och sakförhållandena. Det gör att det blir komplicerat ibland och ibland ytliga beskrivningar. Den kristna baskunskap och rörelseförståelsen saknas tyvärr i de allmänna leden av Sveriges befolkning också. Det är bra att granska och lyfta upp problem – men låt oss också lyfta upp det som faktiskt är bra.

Att Svenska kyrkans utlandsresor blev granskade var bra – det har skärpt till reglerna och gjort oss medvetna om hur och när vi reser i våra uppdrag.

Mathias Bred säger också att ”kyrkoledningen” är ovillig att erkänna eller tala om de kristnas svåra situation i Mellanöstern.

Jag vet faktiskt inte vad som ska räknas som att man har uttalat sig eller tagit ställning enligt Breds kriterier. Genom Svenska kyrkans internationella arbete görs det insatser på många håll i världen. I flyktingläger och vid katastrofer.

Våra medarbetare som är ute i världen gör en otroligt viktig insats och stöttar de kristna och de som är på flykt. Dels handlar det om ett arbete som är omedelbart och en hjälp för överlevnad. Men det är också ett strategiskt långsiktigt arbete där det handlar om att förändra synsätt och bygga upp nya strukturer som håller i längden, där kvinnor och barn kan vara säkra, där barn får gå i skolan. Där alla människor behandlas lika och där man kan få vara trygg. [Dessutom, i vissa situationer, kan det göra större skada än nytta att öppet visa på vad Svenska kyrkan gör för förföljda kristna runt om i världen. Så tystnaden kan vara en talande tystnad. Red. anm.]

Det är bara att gå in och läsa på Svenska kyrkans internationella arbete och se allt arbete som görs!

https://www.svenskakyrkan.se/internationelltarbete

https://www.svenskakyrkan.se/internationelltarbete/syrien

Det är självklart att Svenska kyrkan lider med sina trossyskon i alla de drabbade länderna. Lika självklart som det är att vi vill hjälpa till och ta hand om de som kommer till vårt land. Unga män och kvinnor som lämnat familj och hem – för att överhuvudtaget ha en chans att överleva!

https://www.svenskakyrkan.se/du-behovs

 

Är Svenska kyrkan teologiskt utslätad? Tja, vem ska bedöma det? Från vilken nivå ska vi i så fall räkna? Och vad är ”rätt svar”? Vem är det som håller i mätstickan och säger ”Du tror rätt, den här kyrkan/församlingen är OK, men ni där borta, ni är helt ute och cyklar”. Jo, det är biskoparna och stiften som ska främja och hjälpa församlingarna, som genom att läsa församlingsinstruktioner och besöka församlingarna och se att man gör rätt saker.

Och jag skulle vilja påstå att det är väldigt sällan det är något som är helt åt pipsvängen. Det finns kontrollstationer på vägen.

Sen slänger Mathias Bred in ett stycke där han beskriver omorganisationen som kyrkomötet beslutade och som gäller från 2014. Bred kallar det för stordrift. Det kan vara ett sätt att se på saken. Ett annat sätt är att se hur små församlingar – som faktiskt vill vara kvar som församling, fira gudstjänst i sin egen kyrka, där det finns minst fyra personer som är villiga att gå in och vara med i församlingsrådet – kan få fortsätta vara församling. Det kan vara en församling där man bedriver ett bra frivilligt arbete med barngrupper och diakoni. Men där man inte har råd att ha en ekonom anställd. Att då kunna få ingå i ett pastorat och få hjälp med administration, gör det möjligt att få vara kvar som församling. Så den stordrift som Mathias Bred i så svepande former beskriver gör det just möjligt för att det ska kunna finnas församlingsverksamhet och diakoni på landsbygd och förorter.

På påskdagen firade jag en gudstjänst i en av våra församlingar i Göteborg. En gudstjänst som innehöll extra allt. Lovsång, psalmsång, brasskvartett, körsång, nattvard, predikan och dop av tre ensamkommande flyktingungdomar, allt som allt tog gudstjänsten tog två timmar.

Det är bra att Svenska kyrkan blir granskad – men det innebär också att kritik kan riktas mot de journalister som skriver. Kyrkan är inte en bekväm nallebjörn som man kan ha när det passar. Kyrkan är ett ljus och ett salt i världen. Ett ljus som belyser orättvisor, ett salt där det bränner till i de öppna såren.

Jag känner inte igen mig i den beskrivning av Svenska kyrkan som Mathias Bred presenterar i sin ledare. Han är välkommen att följa med mig i mitt arbete som kommunikatör för ett pastorat med fyra församlingar i Göteborgs stift eller i mitt uppdrag som förtroendevald i Svenska kyrkan på nationell nivå. Så kanske vi kan få en bättre förståelse för varandra?

/Carina Etander Rimborg
förtroendevald i Svenska kyrkan Göteborg och kyrkomötet
kommunikatör Svenska kyrkan Tjörn

FN larmar – svälten i Afrika värsta katastrofen sedan 1945

Sent igår kväll skulle jag bara lite snabbt kolla en sak på Twitter innan jag skulle gå och lägga mig. Då dyker detta upp från @expressen

Och jag kände mig så beklämd att jag inte visste vad jag skulle ta mig till där på nattkröken. Det är så ofattbart. Jag kan göra så lite, men tillsammans kan vi göra skillnad för de värst drabbade länderna Jemen, Nigeria, Somalia och Sydsudan.

Akuta hjälpinsatser kan stöttas via bland annat Unicef, Röda korset eller Radiohjälpen. Svenska kyrkans internationella arbete och deras fastekampanj #maträtten känns ofantligt viktig just nu. Även om den inte är inriktad på den akuta krisen så är det ändå ett viktigt arbete att se till att framtiden är säkrad för att undvika liknande kriser framöver.

För att sätta det i perspektiv för att få en känsla för hur stort behovet är så måste alla Europas ca 750 miljoner medborgare skänka 55 kronor var för att täcka behovet som finns enligt FN. Men låt dig inte nedslås av detta utan se det snarare som att varje krona räknas och behövs. Bara under melodifestivalen samlades det in 6 288 709 kronor till Radiohjälpen. Om vi i Sverige skänker 20 kronor var så är vi snabbt uppe i 207 miljoner till katastrofhjälp.

Tillsammans kan vi göra skillnad för framförallt barnen som drabbas hårdast av svälten.

 

Edit 14/3 10:15: Även Svenska kyrkans internationella arbete samlar in pengar till den akuta krisen.  Swisha ditt bidrag till 9001223 och så går det till mat och vatten. Skriv ÖSTRA AFRIKA som meddelande så hamnar ditt bidrag rätt

Om jag var ung igen…

… då skulle jag söka stipendium för att åka ut som volontär med ”Ung i den världsvida kyrkan”.

Om du är under 30 år kan du söka stipendiet senast 15 mars och få möjlighet att åka ut och leva i en annan kyrka och dela deras vardag.

https://www.svenskakyrkan.se/utbyte

https://www.svenskakyrkan.se/sa-soker-du-till-svenska-kyrkans-utbytesprogram

Hanna Lavén från Klövedal, Tjörn, gjorde det och var tre månader i Tanzania i höstas och det har Svenska kyrkan Tjörn skrivit om här https://www.svenskakyrkan.se/tjorn/tanzania

I vår kommer Svenska kyrkan Tjörn att få två tanzanier som kommer på utbytesbesök under hela maj. Det är Acton Lwankomezi (19 år) och Msomi Chacha (26 år) som kommer till Svenska kyrkan Tjörn. Båda är mycket engagerade i sina hemförsamlingar med undervisning och ungdomar och gillar att spela och sjunga. Vi ser fram emot att få träffa dem.

Om jag var ung skulle jag också fundera på att söka till Ung Resurs – som är ett program där jag är volontär i en församling under 10 månader. Prövar på att arbeta i kyrkan helt enkelt. Sista ansökningsdagen är 15 april.

http://www.ungresurs.nu/

Så om jag var ung så skulle jag…

/Carina Etander Rimborg
kommunikatör Svenska kyrkan Tjörn

 

Ur POSKs program:
Känslan av samhörighet med Svenska kyrkan beror mycket på de kyrkliga kontakterna under barn- och ungdomstiden. (…)
Kyrkans primära uppgift är att skapa möjligheter för människor att möta Kristus. (…)
Kristi kärlek driver oss att ta ansvar för såväl utvecklingsarbete och katastrofbistånd som för den hotade skapelsen. (…)
De unga ledarna ska lyftas fram som en viktig resurs och ges möjlighet till utbildning. (…)
Under mandatperioden 2018-2021 kommer POSK att verka för:
att stöd till att rekrytera och utbilda internationella ombud och stöd till vänförsamlingsprojekt ska fortsätta.
att stift, pastorat och församlingar anslår medel till internationell diakoni och mission.

Var är medmänskligheten, moralen?

Krönika i Västerbottens-Kuriren, 16 december 2016.
I måndags utvisades en grupp ungdomar till Afghanistan. Ett par dagar tidigare hade Migrationsverket gjort en ny bedömning av läget i detta härjade land. Det betyder, sa man på nyheterna, att fler afghaner kommer att få stanna i Sverige. Landet bedöms nu farligare än vad Migrationsverket tidigare har sagt.

De som beslutade och genomförde utvisningen i början av veckan kände väl till Migrationsverkets nya bedömning. Det gjorde inte ungdomarna. ”Om dom hade frågat skulle vi ha berättat om det”, säger de ansvariga.

Men fattar ni? Om dom hade frågat! Har det svenska Migrationsverket gjort några nya säkerhetsbedömningar de senaste dagarna? Är det vad man rädd och förvirrad inför en osäker framtid – och med en kunskap antagligen mycket mer detaljerad om läget i den by eller stad man nu måste tillbaka till än vad Migrationsverket har – kommer att tänka på att man ska fråga när man mot sin vilja förs till ett chartrat utvisningsflygplan?

Om dom hade frågat! Alla som har varit med om att fakta någon gång förtigits för en när det gäller sånt som kunde ha varit till ens fördel eller glädje kan ana misstron, besvikelsen, ilskan när sanningen kommer fram. Och när jag och många med mig har varit med om nåt som på långt, långt håll liknar detta har det handlat om nåt i detta sammanhang så banalt som en missad fest, ett missat erbjudande, en genväg av ett eller annat slag. Men detta!

Om dom hade frågat! Vad är det för syn på utsatta människor som sprids och alltmer accepteras i vårt samhälle och av våra myndigheter? Var är medmänskligheten och moralen? Skäms Sverige!

Är det ett mål för det svenska samhället att så många som möjligt som söker sig till vårt land ska ut härifrån? Samtidigt som vi behöver arbetskraft i stor mängd. Samtidigt som vården och hemtjänsten skriker efter arbetsvilliga människor och till en del nu bärs av energiska och ambitiösa människor som är födda i ett annat land än Sverige.

Är det för övrigt någon som på allvar tror att krisen i vården, eller krisen i skolan eller någon annanstans beror på invandringen? Varför är det så få som ifrågasätter den åsikten? Det är väl klart att vi kan jobba med flera saker samtidigt i vårt samhälle, det har vi alltid gjort. Och klimatkrisen, kom inte och säg att den också beror på flyktingarna – den har vi i västvärlden ordnat till så bra själva!

Det finns en sak som är riktigt besvärlig med flyktingarna. När mina vänner från Syrien och Irak berättar om sitt hemland och sina släktingar där så blir det så plågsamt att se bilderna från det sargade Mosul eller det sönderbombade Aleppo.

Det är inte ”därborta” längre. Det är platser där mina vänner bott och varit. Det kryper inpå mej. Jag har berättelser från de platserna. Det är mina vänners hemorter ungefär som Vilhelmina eller Tvärålund är det. Och det är lika vidrigt med bomber i Aleppo som det skulle ha varit om de fällts över Vindeln.

Sen är inte alla flyktingar fantastiska och okomplicerade människor. Det är inte alla svenskfödda heller. Det finns sjuka, traumatiserade, arbetslösa, det finns till och med brottslingar – i båda grupperna. Men mest finns det trevliga, arbetsvilliga, nyfikna, läraktiga människor som för det mesta gör bra saker, vare sig dom kommer från Lycksele eller från Asmara.

Om dom hade frågat! Den kommentaren gjorde mig så upprörd. För den avslöjar något jag inte vill ska finnas i vårt samhälle. Jag har varit arg sen i måndags.

Men i onsdags blev jag både glad och stolt. Då presenterades Juluppropet av Sveriges kristna råd. Det är ett upprop för en human flyktingpolitik. Det är ett upprop ur djupen, från kyrkor och föreningar, fotbollstränare och lärare, gode män och socialsekreterare som mött asylsökande, stöttat dem, sett deras kamp och nöd och goda vilja. Det är ett upprop för möjligheten till familjeåterförening och för trygghet för barn och ungdomar. Det är ett upprop för att se flyktingar som människor i nöd och inte som problem som vi ska knuffa undan. Jag säger bara: Skriv på! juluppropet.se

Och apropå jul. Det där barnet som föds i ett dragigt stall. Han fick också fly undan en despot. Som vuxen hade han en hel del att säga om hur vi ska vara mot varandra. Om att de svagaste är viktigast. Om att vi ska vara mot andra som vi vill att de ska vara mot oss. Om att kärleken trots allt är den starkaste makten och den enda som består.

God jul!

Lisa Tegby
präst i Umeå

Höstlöv och hoppfullhet

Denna krönika av Lisa Tegby var införd i Västerbottens-Kuriren 7 oktober – innan Umeås höstlöv hade täckts av ett tjockt lager snö!

Höstsolen lyser när jag cyklar genom Umeå. Träden är röda och gula och oranga i hur många nyanser som helst. Det är så osannolikt vackert. Och jag överväldigas sådär som man kan göra ibland av den stora tacksamheten.

Tänk att få leva i en del av världen med fyra fantastiska årstider och så mycket skönhet som bara ges oss! Och inte nog med det. Tänk att få leva i ett land med demokrati och public service, med vårdcentraler och gatlyktor, med hemtjänst och vab-dagar. Livet är inte perfekt. Men så bra det ofta är. Och så vackert!

Hemma igen slår jag på radion. På nyheterna talar man om barn som grävts fram ur rasmassorna i Syrien. Om bomber och brutalitet. Om den fruktansvärda nöden i staden Aleppo som beskrivs som ett levande helvete, där mat, medicin och vatten nu saknas för minst 275 000 människor. Det är outhärdligt att höra och samtidigt obegripligt.

Men när jag ser bilden av mamman som kommer springande med sitt döda barn i famnen och raserade hus runtomkring anar jag lite. Eller när jag hör sjuksköterskan som berättar om allt blod på marken på det där sjukhuset, som egentligen bara är en grusplan dit man tagit med den sjukvårdsutrustning som kunde räddas och ställt de sängar man fått tag på efter senaste bombanfallet.

Hur ska jag, mitt i min höstglädje, kunna ta in allt det svåra och hemska som händer i världen? Måste jag ta in det? Vill jag? Såklart kan jag inte ta in allt. Jag är för liten och världen är för stor för det. Och det är för mycket hemskt som händer för att jag ska kunna begripa allt. Men en del måste jag ta in. Och fast jag egentligen inte vill så vill jag. För jag vill ju vara med och förändra. Och då måste jag börja med att se.

Och när jag ser så vet jag ju att jag sett mycket förfärligt förut. Bilder från nazismens koncentrationsläger, napalmskadade barn från Vietnamkriget, fängelsebilder från apardheidregimens Sydafrika…. Det var förfärligt och det verkade som om det aldrig skulle ta slut. Men det tog slut därför att människor kämpade och människor trodde på något annat. Det tog slut, därför att godheten och hoppet också finns i världen. Men tänk om ingen hade trott och ingen hade hoppats…

Att hoppas är inte att ha en känsla av att det här ska nog lösa sig. Det är något mycket större. Det är en uppgift som innebär att se det svåra och ändå hålla fast vid att godheten är större än ondskan här i världen. Det är en tro på att livet finns kvar också mitt i förstörelse och död och att det kommer att segra till slut. Det är att inte gå med i missmodets och uppgivenhetens och verklighetsflyktens kör.

Visst, det kommer att komma ny ondska och nya vidrigheter när kriget i Syrien och dagens andra fasor har upphört. Men också de ska besegras av att några, många, bär hoppet och godheten.

Jag tittar på det fantastiska höstlöven utanför fönstret. Så fint! Om några veckor kommer höststormarna och grenarna blir alldeles kala. Men i de kala grenarna gör sig våren, osynligt men kraftfullt, beredd i det fördolda. Hösten är en väldigt bra tid att öva sig i hopp.

Lisa Tegby,
präst i Umeå

Det kommer att bli fred, säger Rami

”Denna vackra terrorist står mig närmare än vissa i min egen stora familj.” Den som säger det är Rami, en 66-årig judisk man, grafisk designer, med allvarliga ögon och ett varmt leende. Han tittar på psykologen Aisha, den 45-åriga palestinska kvinnan som sitter bredvid honom.

Vi som lyssnar, några svenskar på besök i Jerusalem, rycker till. Aisha är förstås ingen terrorist. Men i Ramis närmast omgivning betraktas hon ibland som sådan. Hon lever i samma stad som han. Men hon tillhör ett annat folk. Både Aisha och Rami bär med sig sina folks historia av utsatthet och övergrepp. Men de har mycket mer gemensamt än vad det är som skiljer dem åt. Och de känner sig båda kidnappade av extremisterna på sin respektive sida. De är förtvivlade över oviljan till försoning, över våldsdåd och hur försöken till fred och frid ständigt saboteras. Ändå ger de inte upp.

De skulle kunna ha starka skäl att vara uppgivna, hatiska och bittra. Ramis 14-åriga dotter befann sig, berättar han, på fel plats vid fel tid i Jerusalem en kväll för tjugo år sedan. Hon sprängdes till döds med flera andra i ett palestinskt självmordsdåd. Och den nattens och den tidens förvivlan och förbannelser…!! säger han med tårar i ögonen. Aisha har liknande erfarenheter. Hennes tvillingbror sköts helt oprovocerat ihjäl av israeliska soldater några år senare.

Både Aisha och Rami har hatat. De har sörjt och förtvivlat och hatat. Sorgen bär de med sig. Men på olika vägar kom de så småningom ur sitt hat. Till sist förstod jag, säger Rami, att mitt hat och min vilja till hämnd aldrig skulle ge mig min dotter tillbaka. Och det var ju bara det jag ville. Så då måste jag använda min kraft till annat, till att stoppa våldet.

Nu möts Aisha och Rami och flera andra palestinier och israeler som mist kära familjemedlemmar alltsedan den första intifadan i slutet av 1980-talet i Parent´s Circle, ett familjeforum, i Jerusalem. De känner igen sig i varandras berättelser, de försöker få komma till skolor och föreningar för att berätta och samtala. De tror på fred. ”Vi har ju kunnat mötas, så det är klart fred är möjlig”, säger Aisha.

Vi går ut i den ljumma Jerusalemkvällen. Bosättningar och bombdåd. Misstänksamhet och kontroller. Det är så mycket här som talar mot fredens möjligheter, även om barnen leker och vi hör glada skratt vid grönsakshandelns stånd. Vi blir inte optimister här. Vi ser inte ständiga tecken på att allt är på väg att lösa sig.

Men Aisha och Rami bär vi med oss. Och då påminns vi om att hopp är något annat än optimism. När människor mitt i det mörka och förvirrade lever utifrån att ett annat liv är möjligt då växer det liv. När människor möts över gränser och inte ger upp.

Det kommer att bli fred, säger Rami.

Lisa Tegby
präst i Umeå

Krönikan har varit införd i Västerbottens-Kuriren, 160519.

Solidaritet med världens kämpande kvinnor

Idag på den Internationella kvinnodagen har varje svensk tidning med någon självaktning inslag i form av artiklar, temadelar, topplistor och liknande där kvinnor uppmärksammas.

Ett exempel är Expressen, som under rubriken ÅRETS KVINNOR 2016 topplistar 100 kvinnor – ”som har varit framgångsrika, modiga eller på annat sätt varit förebilder”. En av dessa är förstås vår ärkebiskop, Antje Jackelén.

En annan variant är landsortspressens mer lokalt färgade listor – med eller utan ranking. Här exemplifierat av Västerbottens-Kurirens lista Länets framgångsrika kvinnor där bl.a. en av POSKs kyrkomötesledamöter återfinns.

Visst blir man lite nyfiken inför såna här listor, och det kan vara trevligt att bli påmind om hur många kompetenta och välmeriterade kvinnor det finns. Och även om inte alla är sådana man själv beundrar så är det ändå uppmuntrande att oftast i alla fall hitta ett antal man känner sympati för på ett eller annat sätt.

Men jag tycker ändå att många av dessa listor ofta lider av en slagsida, på så sätt att de i stor utsträckning upphöjer och uppmuntrar dem som redan belönats i rikt mått, med beröm, karriär, framgång och publicitet. Kändisfaktorn är minsta sagt hög, kan man utan överdrift säga.

För oss, som är en del av den världsvida kyrkan, och därmed har både en kallelse och förmånen att vara en del i ett globalt sammanhang, är det naturligt att också uppmärksamma Internationella kvinnodagen ur ett globalt perspektiv. Kvinnor är mer än halva mänskligheten, men bär kanske två tredjedelar av världens bördor och ansvar på sina axlar. När vi genom Svenska kyrkans internationella arbete tar del av alla erfarenheter och vittnesmål från fattiga länder runtom i världen så är det lätt att se vilken nyckelroll kvinnor har i det utvecklingsarbete vi får vara delaktiga i.

Samtidigt som kvinnor bär ett oproportionerligt stort ansvar för sina barns trygghet och familjernas försörjning så utsätts också alltför många kvinnor för våld, misshandel, sexuella övergrepp och systematiska våldtäkter – inte minst i samband med krig och konflikter.  

Alla dessa kvinnor runt om i världen kämpar oftast sin kamp för fred och utveckling, undervisning och överlevnad, långt från all medial uppmärksamhet. De är värda att lyftas fram en dag som denna. Låt mig därför bidra med några exempel på arbete kring kvinnors problem, och kämpande kvinnor världen runt:  

På Svenska kyrkans blogg om det internationella arbetet berättas om en grupp indiska kvinnor i slumområden som slutit sig samman för att bekämpa det utbredda våldet mot kvinnor: Enade mot våld mot kvinnor 

I många krigssituationer används sexuella övergrepp och systematiska våldtäkter som förstör kvinnors liv. Många gånger är detta rentav satt i system som en del av krigföringen. SIDAs tidning Omvärlden berättar en historia om Mayakvinnor som efter åratal av kamp för rättvisa äntligen vunnit en seger i kampen mot detta: Seger för mayakvinnor 

Förföljelse på religiösa grunder har tilltagit i omfattning de senaste åren, och i samband med många väpnade konflikter sätts även detta i system på ett förfärande sätt. Ett exempel bland alltför många är det som terrorrörelsen Islamiska staten (IS) gör mot kristna och yazidier i Irak och Syrien, och som är att beteckna som folkmord, enligt vad EU-parlamentet uttalade i en resolution nyligen: IS-fånge vittnar om övergreppen 

LWF, Lutherska världsförbundet, uttrycker solidaritet med de 200 miljoner kvinnor som utsatts för könsstympning, och berättar om hur kyrkor runt om i världen arbetar för att motarbeta dessa förfärliga övergrepp: It is life threatening – end it now 

Påven Fransiscus, och många med honom, förfäras och upprörs över mordet förrra veckan på fyra nunnor från Indien, Rwanda och Kenya, verksamma i ett kloster och vårdhem för äldre och handikappade i Aden: Terrorattack mot Moder Teresa-systrar: påven anklagar världen för att inte bry sig 

Nättidningen +972 uppmärksammar i ett bildkollage ett år av israeliska och palestinska kvinnors – ofta mödrar, mormödrar och mormorsmödrar – fredliga kamp mot den israeliska ockupationen av Västbanken. Som motvikt till det senaste årets upptrappning, med meningslösa och destruktiva våldsattacker, är det viktigt att uppmuntra och stödja fredliga metoder. A year of women’s struggles in Palestine and Israel 

Låt mig så avsluta med att återvända till Sverige, och ett helt annat område där kompetenta kvinnor uppmärksammas:
Jonas Bromander, tidigare analyschef i Svenska kyrkan, är bland mycket annat en passionerad slöjdare. Han tipsar på Facebook om en presentation av kvinnliga slöjdare – och den handlar inte om det som ofta uppfattas som ”typisk kvinnlig” slöjd, som sömnad, vävning och annat. Här berättas i stället om kvinnor – i England, Sverige, Frankrike och USA – som är verksamma inom ett ofta manligt dominerat område, träslöjd. Läs och fröjdas! 7 Women of Woodworking You Need to Know About 

Lars-Gunnar Frisk
Stolt internationellt ombud i Svenska kyrkan,
stiftsstyrelseledamot i Luleå stift.

Foto: ACT/NCA