Läser Tankar för helgen och mina tankar börjar vandra tillbaka till i tisdags när jag skrev inlägget om Kristen politik. När jag var färdig med inlägget i tisdags dök det upp en bild i mitt facebook-flöde med ett citat från en barnboksserie taget i Mulle Meck-parken.

”Världen vore allt bra fattig om ingen vågade ta risken att misslyckas!”

Så löd citatet och jag kopplade genast ihop det med ett citat från ärkebiskop Antje:

”Våra begränsningar och risken att det kan bli fel är ingen ursäkt för att låta bli.”

Plötsligt förstår jag varför detta verkar vara ett återkommande tema för mig just nu. I min direkta närhet har det hänt flera jobbiga saker där detta är satt på sin spets. Bland annat har en person blivit uppsagd med omedelbar verkan, och jag ser nu hur denna händelse lägger locket på och gör att arbetskamrater och andra i anknytning till denna arbetsplats inte vågar testa gränserna. Och så får det ju inte bli. Vi måste våga följa vår kallelse. Även om det finns risk att misslyckas.

Även jag måste våga vara obekväm. Kliva utanför mina egna begränsningar. För den enda ursäkt jag har till att inte göra det är att jag inte vill misslyckas. Men tänk om jag lyckas, vad dumt det vore att missa den chansen!

/Linda, informatör

Helgkrönika av Manilla Bergström från Göteborgsposten, publicerad den 29 april

Många av de barn jag döper har en dopdräkt, en lång vit klänning, och ofta har den gått i arv i generationer och använts av släktens alla barn. Ibland får jag frågan om barnet måste ha en dopklänning och svaret är att det måste man inte alls. Man kan vara klädd hur som helst och vissa bebisar är inte klädda alls, i de fall de döps i en kyrka med en stor dopfunt som barnet kan doppas i. När dopdräkten inte är självklar kan den bli ännu mer intressant eftersom samtalet om klänningens symbolik får mer fokus.

Jag brukar berätta om fornkyrkans första församlingar där de som lät sig döpas först fick gå igenom en läroperiod i församlingen där dessa dopkandidater, en sorts aspiranter som kallades katekumener utmärkte sig bland församlingens medlemmar genom att vara klädda i vita klädnader i samband med sitt dop. Jag förklarar att våra små barn som inte själva kan komma till dopet också kan få döpas och ofta kläs i en alldeles för lång klänning. Den symboliserar att man, som den lilla människa man är, får lov att fortsätta växa i sin tro, växa in i livet som döpt och växa som lärjunge på samma sätt som man med tiden får växa i en alldeles för lång klänning.

Jag brukar fråga dopfamiljerna om de har noterat att prästen också har en vit ”klänning” på sig i kyrkan. En vit dräkt som är så lång att den går ända ner till golvet och som är så vid att den är alldeles för stor för prästen, såväl för en lång smal präst som för en prost som är rund som en ost. One size – fits nobody. Och det är en tanke med det.

Vi får hela livet på oss att växa som troende och att växa i vår tro bit för bit. Inte ens som vuxen är man färdigvuxen. Och inte som präst heller! Så där går vi runt i våra för stora vita klädnader med stora vida ärmar och vi känner igen oss i det lilla barnets klädnad om dopbarnet då är klädd i en sådan dopdräkt.

Men när jag tänker på det Jesus sa om barnen och att Guds rike tillhör sådana som de, så undrar jag om de egentligen behöver vara mer än en liten människa som redan vet det mest väsentliga om livet. Även det minsta lilla dopbarn som jag har på min arm förstår vikten av tillit, av kärlek och att vara älskad.

Jesus ord om dopet och tron var att vi alla skulle vara lärjungar, döpas i Faderns, Sonens och Den heliga andes namn och lära oss buden om Guds kärlek till människorna. I det lilla barnets blick ser jag att det förstår essensen i Jesus ord och löftet om att han är nära oss, alltid. För det späda barnet litar på att aldrig bli ensam, på att alltid vara älskad. Och kärleken får oss att växa, gemenskapen och tryggheten formar oss och får oss att växa till som människor och som lärjungar. Och det är egentligen inte krångligare än att vilja leva nära och försöka likna Honom som älskar oss. Det börjar med att vi försöker härma den som visar oss kärlek, precis så som barnet lär sig att le genom att härma den som ler mot henne. Hon är så liten att hon knappt vet hur man gör. Men där börjar vårt växande. Och det fortsätter hela livet.

Manilla Bergström
Präst Göteborg

Helgkrönika av Manilla Bergström från Göteborgsposten, publicerad den 16 mars 2018

Då och då hälsar jungfru Maria på i mitt liv. Jo, åtminstone berättelsen om Maria som får besök av Herrens ängel. Det är en berättelse som dyker upp i så här års när vi firar Marie bebådelsedag. Och det möte som det då berättas om brukar komma mig nära när jag befinner mig i situationer där jag av någon anledning undrar om det jag står inför är rimligt eller greppbart: är detta verkligen möjligt?

När jag nu tänker på Marias möte med ängeln tänker jag inte i första hand på vad ängeln sa till henne att Gud skulle åstadkomma. Jag tänker inte enbart på hur Gud kan förmå göra det som verkar omöjligt. Däremot fastnar jag för hennes reaktion. Hon blev först rädd och hon undrade sedan hur det överhuvudtaget skulle kunna ske. Men dialogen mellan dem slutar med att ängeln säger att inget är omöjligt för Gud och hon är trygg med det.

I hela bibeln från början till slut går en röd tråd av berättelser om hur Gud förmår göra det som ingen människa kan. Genom både gamla och nya testamentet lyser den glödande röd, även i mörkret. Och tråden lyser av hopp: Det är inte kört, i Guds kraft är allting möjligt. Det omöjliga blir möjligt redan från begynnelsen i Guds skapelse. Guds mäktiga verk beskrivs då Gud griper in och befriar sitt folk, räddar oss alla till liv eller när Gud förvandlar både människors inre eller situationer så att det omöjliga blir möjligt. Bibeln fortsätter berätta om möten mellan Gud och människor, som exempelvis Maria eller Moses, där de först tvekar eller ryggar tillbaka men sedan öppnar upp sitt hjärta och sitt sinne för att acceptera Guds plan och vara den del av den.

Detta hopp som lyser tydligt för mig i bibelns berättelser är verkligt och berör mig. För Gud är allting möjligt! Men visst tvekar jag ibland och ryggar tillbaka till en början. Visst ifrågasätter jag om det verkligen är möjligt och vill veta hur det egentligen ska gå till. Men jag är bara människa och jag kan inte greppa allt. Jag förstår inte hur vårt klot kan vara en beboelig plats i universum. Jag förstår inte ens hur en blomma kan växa genom asfalt, jag kan inte ta in hur livets kraft kan bli ett foster som utvecklas till ett barn trots att jag har burit tre barn i min egen kropp. Jag kan verkligen inte förstå allt det underliga och underbara i livet men jag ser att det är möjligt. Jag får vara med om Guds mäktiga verk om och om igen, i mitt eget liv, i andras liv, i skapelsen runt omkring mig och i bibelns berättelser. Och jag blir vittne till att det både är verkligt och möjligt.

Mina konfirmander kanske skulle kommentera det jag skriver genom att använda uttrycket ”Men på riktigt?”. Ett uttryck som mer används som en loj kommentar snarare än som en fråga om det verkligen är sant. Och mitt svar är: Ja, på riktigt! Och det gör att jag fortsätter hoppas på Gud, på livets kraft, på mirakel i människors liv och på underverk i till synes omöjliga situationer. Gud förmår mer än jag kan föreställa mig. Och dessutom får vi vara en del av det.

Manilla Bergström
Präst Göteborg

Helgkrönika av Manilla Bergström från Göteborgsposten, publicerad den 2 februari 2018

När jag använde ordet solkatt häromveckan tittade barnen därhemma på mig med undrande blickar. Jag insåg att barn nuförtiden sällan roar sig med solkatter. De har inte förstått tjusningen med att rikta ljuset i en ny vinkel, att sprida ljuset vidare eller ge ljusets strålar en ny riktning.

Jag förklarade för dem hur man kan vinkla en spegel eller något som reflekterar solljuset från himlen och skickar det vidare så att ljusets strålar träffar någon annanstans, kanske överraskande träffar någon annan och hur det kan dansa vidare med hjälp av reflektorns rörelser.

Jag kom att tänka på samtalet med barnen nu när Kyndelsmässodagen ska firas och berättelsen om hur den gamle Simeon inne i templet möter ljuset från himlen när han får hålla den Messias han väntat på i sin famn.

En av anledningarna till att solkatten fick liv när jag läste om Simeon i templet är en gammal sångtext som jag skrev en gång som heter Vänd mot himlen.

Det glittrar. Det glimmar till som guldstänk här och där. Det skimrar. Det blänker till. Jag undrar vad det är.

Jag tittar. Jag sträcker mig och reser mig på tå. Och kisar, så spejar jag. Vill se vad som står på.

Märkligt ljus, som landar där på marken framför mig. Dröjer kvar, blir starkare. Det skiner ifrån dig.

Vidare, allt närmare och lyser där jag står. Stigande den söker mig, en gåva som jag får.

Nu står jag helt plötsligt här med famnen fylld av guld. Glittrande och glädjande. Av sång är hjärtat fullt.

En solkatt från himmelen som lyser stark och klart. Den speglar ett ljus från Gud och värmer underbart.

Den spegelns små speglingar är för att vi ska se, Ännu mer. Mot himlen vänd kan skenet återges. En solkatt nu vänd mot dig med ljus och glasklar glans. Den vittnar så vackert om en himmel någonstans.

I templet bar Maria och Josef in det ljus som Simeon hade väntat på i hela sitt långa liv. I templet skedde det efterlängtade mötet med Herren när den gamle fick se frälsningen som Gud hade lovat att Simeon skulle få se medan han ännu levde.

På ikoner som återspeglar detta Herrens möte kan man se Maria, Josef, profetissan Hanna och Simeon som står med Jesus i sin famn.

Guds folk väntade på Messias och den längtan och förväntan som Simeon symboliserar är större än vad jag kan beskriva. Men Lukas som berättar om det i sitt evangelium återberättar det så att Simeon brister ut i lovsång när den stora profetian infrias och blir verklighet för honom när han får möta det ljus och den räddning som Gud uppenbarar, för honom och för alla folk. Guds stora ljus som ska bli synligt för alla. Och för dig och mig.

Manilla Bergström
Präst Göteborg

Krönika av Manilla Bergström från Göteborgsposten, publicerad den 22 december 2017

Nu är det jul igen och ofta är barnen i centrum för våra julfiranden. I mitt hjärta rör sig oroliga bilder kring barns utsatthet som blir en skarp kontrast till bilden av förväntansfulla barns tindrande ögon på julafton.

I vår stora värld där många människor lever i enorm utsatthet är det barnen som är allra mest utsatta. Samtidigt är det barnen som är vårt hopp och som ska stå för framtidstron.

I år har barns utsatthet belysts såväl av Musikhjälpen i Sveriges Radio som av julkampanjens insamling i Svenska kyrkan.

Helgkrönika från Göteborgsposten publicerad den 11 november 2017.

När jag var barn var jag nog väldigt frågvis och väntade mig svar på allt, så som barn gör. Mina föräldrar hade tålamod att försöka komma med svar på alla mina frågor och följdfrågor. Och vid det här laget vet jag ju själv hur det är att svara på ett barns alla varför då, som följs av ett nytt varför då och så vidare. Jag skulle tro att mina frågor som barn ofta handlade om livet, om Gud, om tro och om mig själv och min plats på jorden. För jag minns att mina föräldrars svar till slut blev: för att Gud ville det!

För att Gud ville det är väl många gånger det slutliga svaret på stora frågor och ett svar som det inte lönar sig att ställa följdfrågor på. Åtminstone inte till en annan människa. Inte ens ett barns mamma eller pappa vet ju det som Gud vet. För att Gud vill kan dels vara svaret som stänger frågeleken där och då och dels kan det svaret betyda att resten av frågorna istället får adresseras direkt till Gud. Och vad vill Gud, då? Guds intention är kärlek. Så till sist är väl Guds kärlek svaret?

För att Gud älskar! Det är ett svar som även jag gärna ger ett frågvist barn, eller en frågvis konfirmand, eller en vuxen som söker svar. Inte för att jag vill avsluta frågeleken utan just för att jag tror att svaret öppnar för ännu vidare teologiska funderingar och för ännu fler frågor. Att Guds avsikt och drivkraft är kärlek går att läsa i den sammanfattande bibelvers, Joh.3:16, som kallas Lilla Bibeln: Ty så älskade Gud världen att han gav den sin ende son, för att de som tror på honom inte ska gå under utan ha evigt liv. Den meningen väcker följdfrågor och intentionen är klart och tydligt kärlek.  Sonen, frälsaren kom för att rädda oss människor, för att Gud älskar oss. Och Gud vill inte att någon enda ska gå under, så står det också i Bibeln. Gud vill omfamna oss alla så att alla räddas från det som är ont i världen.

Den vers som följer på Lilla Bibeln kan inte lika många av oss utantill men den är lika viktig: Ty Gud sände inte sin son för att döma världen utan för att världen skulle räddas genom honom. Varför? Jo, för att Gud vill det, för att Gud vill oss väl, för att Gud älskar oss. Det handlar egentligen om frälsning. Att frälsa är att rädda, skydda och befria någon. Tänk dig hur en fjättrad fånge eller en utsatt slav hade ett halsjärn, en tung skavande järnring med en kätting runt halsen. Tänk dig känslan av att frihalsas, frälsas, när järnringen lyfts av från halsen. Räddad och befriad! En fantastisk känsla. För att Gud vill det! Ett enkelt svar och samtidigt en alldeles hänförande tanke.

Frälsningen kommer ifrån Gud och Guds avsikt med den är kärlek. Guds mål med frälsningen är också kärlek. Att Gud räddar och befriar oss människor för att Gud älskar oss. För att Gud vill det, för att Gud älskar dig. Och den kärleken, befrielsen och räddningen finns där från början, innan vi ens har ställt frågorna.

Manilla Bergström
Präst, Göteborg

Läser tankar för helgen och känner att jag både håller med prästen Maria och samtidigt inte. Precis sådär som det ska vara när en tar del av en medmänniskas tankar kring evangelium!

Jag tycker det är ett så passande tema på söndagens valdag – ”Enheten i Kristus”. Det är ju kring detta vi ska samlas! Inte hålla på att bråka om detaljer hit eller dit.

Men samtidigt, som Maria skriver i sina tankar för helgen:

” Det är en liten tröst att församlingen i Korinth inte heller klarade av att visa enighet. Det är en liten tröst att inte heller lärjungarna förstod helt och hållet vad Jesus pratade om, heller. Det är en liten tröst att den kyrkliga historien är proppfull av missförstånd, splittringar, maktmissbruk och stagnation, och ändå har kyrkan överlevt. Ibland sägs det att det är ett Gudsbevis. Hade det hängt på oss bräckliga människor skulle kyrkan säkert gått under för länge sen.”

Kyrkan kommer inte att gå under bara för att vi kanske inte riktigt ser på saker på samma sätt. Och det är just därför jag gillar POSK, för vi är som kyrkan är mest. En brokig samling som finner enhet i Kristus.

POSK är absolut inte ute på något korståg och vill ta över kyrkan. För det är redan vår kyrka. Vi vill vara med och sköta vår kyrka på ett bra sätt. Som passar kyrkan bäst i dagens samhälle. Ibland kan det innebära att vi är konservativa. Ibland är vi progressiva. Ibland vill vi reformera kyrkan.

Jag går in i slutspurten av kyrkovalet med förvissningen att kyrkan kommer bestå, även om så SD ”tar över Svenska kyrkan”. Självklart vill jag att POSK ska få mycket röster och öka sitt mandat i kyrkomötet. Men för kyrkans del så spelar det inte så stor roll – egentligen. Jag bär med mig Marias ord i hjärtat:

”Och kyrkan, Guds folk på vandring, kommer finnas även efter detta val. Vår frälsning är inte beroende av vilken lista som får flest röster, den är bara beroende av Jesus. Tack och lov.”

Tar med mig orden och går ut på torget för att i min önskan om att folk ska rösta på POSK samtidigt är en missionär som önskar frälsning för mina medmänniskor.

I helgen har jag varit med styrelsen som haft sammanträde i Lövbråten och idag åkte vi på mässa i Högåskyrkan i Tibro. På väg tillbaka pratade de av oss som åkte i en av bilarna lite om dagens texter. Ordförande Hans-Olof tyckte att dagens texter fungerar väldigt bra i samband med att POSK har samling. Vi har alla en uppgift, både i församlingen och i POSK. Han tyckte även att nionde söndagen efter trefaldighet har texter som kan fungera i POSK sammanhang, då vi i vår roll ska vara goda förvaltare.

Självklart menade Hans-Olof inte att det är de enda texterna som skall läsas när POSK samlas, men att det kan vara bra texter när en mer vill ha en situationsbunden text framför en årsbunden. Träffas en grupp ofta och har som tradition att hålla andakt så är det mer naturligt att följa söndagens texter.

Så nu har POSKare som ska hålla en andakt i samband med en träff tips på både texter och psalmer. Med detta sagt vill jag fortfarande hålla det öppet för var och en att välja både texter och psalmer, läs detta enbart som ett tips på vad som kan passa.

Själv vill jag nog hålla dagens evangelietext som en favorit som jag ofta och gärna återvänder till:

EVANGELIUM

Evangeliet enligt Lukas kapitel 9, vers 46 – 48

De började undra vem som var den störste av dem. Jesus, som visste vad de tänkte i sina hjärtan, tog ett barn och ställde det bredvid sig och sade till dem: ”Den som tar emot detta barn i mitt namn, han tar emot mig, och den som tar emot mig, han tar emot honom som har sänt mig. Ty den som är minst av er alla, han är stor.”