På väg – i samma riktning

Lördagskrönika från Manilla Bergström, först publicerad i GP den 6 maj. ”Vi som läser detta har turen att bo i ett land som vi inte behöver fly ifrån. Vi bor i ett land som människor flyr till. För att klara livhanken”

Vägar korsas och vägar möts i livet. Många vägar går parallellt och ser olika ut men har ändå på något sätt samma riktning. Vart leder din väg? Vart är vi på väg?

Under tiden efter påsk firar kyrkan livet och uppståndelsen, segern som ger hopp om ett nytt liv. Efter de många samtal om integration som jag har haft på sistone och om kyrkans roll i fråga om att ge människor chansen till en ny start i ett nytt land, får helgens tema en ny innebörd. Uttrycket ”Vägen till livet” får en annan klang, dovare, djupare och med större resonans än tidigare. Alla är på väg mot framtiden och mot något som väntar. Vi är många som låter vägen leda oss framåt. Vi berikas av varandras erfarenheter och berättelser längs vägen. Många tar ut en ny väg mot ett nytt liv med en strävan att ge sitt eller sin familjs liv en verklig chans. Det finns en strävan i oss alla att välja en väg i livet som leder till liv. Till det liv man hoppas på, eller för att kunna leva över huvud taget.

Vi som läser detta har turen att bo i ett land som vi inte behöver fly ifrån. Vi bor i ett land som människor flyr till. För att klara livhanken. Vi bor på en plats i världen där det finns hopp om livet och en framtid att tro på. Jag tänker på de pojkar som kommit hit och vars framtid nu är så otrygg så att de inte vet om de vågar leva. Jag tänker på mannen som ordnar sig en tillvaro här men som inte har sett sin fru eller sina barn på ett par år eftersom de ännu inte har lyckats nå hela vägen fram utan fortfarande vistas i ett flyktingläger långt bort. Men han hoppas, strävar och tror. För livets skull.

När jag lyfter blicken lite och ser bort över havet, tänker jag på alla de som lämnade svälten i vårt land för att kunna få en framtid med mat och livsnödvändiga förutsättningar i Amerika. Det var annorlunda, för bara lite drygt hundra år sedan, men samtidigt var det precis samma sak då. Det nödvändiga valet att välja livet och en framtid av hopp. Jag ser alla de svenskar i min egen ålder vars föräldrar kom hit för att kunna få arbeta, eller för att få leva ett liv i frihet, öppenhet och solidaritet. Vi är alla på väg åt samma håll, med samma hopp och samma strävan, på vägen som leder till livet.

I bibeln kan vi läsa om hur invandraren ska behandlas väl och att vi alla har varit invandrare någon gång, eller varit främmande någonstans. Vi kan läsa om hur Gud leder oss på trygga vägar både i behagligt dagsljus eller i nattsvart mörker. Jag läser om vårt uppdrag som kristna att trösta och bygga upp våra medmänniskor och jag läser Jesus uppmaningar om att älska varandra. När Jesus är på väg mot korset och uppståndelsen säger han: en kort tid är jag kvar hos er, ni kan inte följa med nu men en gång ska också ni få vara där jag är. Och så ger han sina vänner ett bud att leva efter. Så som jag har älskat er ska ni älska varandra. Alla ska förstå att ni är mina lärjungar om ni visar varandra kärlek.

Och jag ber: Gud, du som ger oss den glädje som ingen kan ta ifrån oss, för oss på dina vägar till det mål som du har lovat oss och lär oss att älska varandra. Amen.

Manilla Bergström
Präst

Herden, vår vän

Tankar för helgen från Emma Hedlundh

Många av oss har kanske aldrig sett en herde, ändå samtidigt verkar bilden av herden ha fått fäste hos oss. Vi kan ta till oss den och förstå vad den står för utan att ha en verklig referens. Kanske kan vi det just för att flera av Bibelns texter så målande beskriver herdens uppdrag. Vi lär oss att herden är någon som vaktar och vallar, som vårdar och tar om hand, som känner sina får och ger dem allt de behöver, som letar upp den som är bortsprungen och som ger sitt liv för fåren.

Ibland känns herdebilden problematisk. Det främsta skälet kan vara att vi i dag inte har någon relation till vad det är att vara herde, men det lyfts också fram att dagens människor skulle ha svårt för bilden för att vi lever i en så individualistisk tid, där detta att höra till en flock som vallas runt, att bara vara en i mängden, är något av det värsta vi kan tänka oss. Det ligger nog något i det – vi vill bli sedda som de unika personer vi är – men jag tror att det inom de flesta av oss också finns en längtan efter att tillhöra en gemenskap, att få vara en del av något större och att få betyda något för andra.

Det finns en trygghet i vetskapen att vår herde, Jesus Kristus, känner var och en av oss, och att han alltid håller oss i sin hand. Han ger oss frihet, låter oss utforska okända marker och följa spår som leder bort från honom, men han tappar aldrig kontakten med oss och vänder oss aldrig ryggen. Även om vi själva kan känna oss vilsna låter han oss veta att han och flocken är vår fasta punkt, den trygghet vi alltid kan återvända till.

I Psaltaren 23 läser vi: Herren är min herde, ingenting skall fattas mig. Han för mig i vall på gröna ängar, han låter mig vila vid lugna vatten. Han ger mig ny kraft och leder mig på rätta vägar, sitt namn till ära. Inte ens i den mörkaste dal fruktar jag något ont, ty du är med mig…

Jag tror att vi behöver leva i vad den här psalmen faktiskt säger. Våra liv är komplexa, vi lever på ett eller annat sätt ständigt i skärningspunkten mellan gott och ont, mellan glädje och sorg, och många av oss kämpar, med oro, sjukdom, ekonomi, relationer. Den Gud jag tror på kommer inte att lämna oss ensamma i den kampen.

Gud har givit oss Jesus, och Jesus leder oss till lugna vatten där vi får vila. Han ger oss kraft och följer oss in i det allra mörkaste, och när inga andra utvägar finns kvar, ger han sitt liv för att vi ska få del av det eviga livet. Han går in i gravens mörker, håller sitt löfte att inte lämna oss ens där  – och kliver så ut i påskens ljus och visar att han är Messias, den som vi har hoppats på, och som nu har besegrat döden och i sin stora kärlek ger oss evigt liv.

 

Emma Hedlundh är präst i Bälingebygdens församling. Hon är en av POSKs tre ledamöter från Uppsala stift i kyrkomötet.

Tro och tvivel

EVANGELIUM

Dagens evangelium är från Johannesevangeliet kapitel 20, vers 24 – 31

En av de tolv, Tomas, som kallades Tvillingen, hade inte varit med när Jesus kom. De andra lärjungarna sade nu till honom: ”Vi har sett Herren”, men han sade: ”Om jag inte får se spikhålen i hans händer och sticka fingret i spikhålen och sticka handen i hans sida tror jag det inte.” En vecka senare var lärjungarna samlade igen, och Tomas var med. Då kom Jesus, trots att dörrarna var reglade, och stod mitt ibland dem och sade: ”Frid åt er alla.” Därefter sade han till Tomas: ”Räck hit ditt finger, här är mina händer; räck ut din hand och stick den i min sida. Tvivla inte, utan tro!” Då svarade Tomas: ”Min Herre och min Gud.” Jesus sade till honom: ”Du tror därför att du har sett mig. Saliga de som inte har sett men ändå tror.” Också många tecken som inte har tagits med i denna bok gjorde Jesus i sina lärjungars åsyn. Men dessa har upptecknats för att ni skall tro att Jesus är Messias, Guds son, och för att ni genom att tro skall ha liv i hans namn.

 

Visst är det viktigt att tro. Men jag tänker att tvivlet också måste få finnas och att vi ej ska vara rädd för tvivlet. För på andra sidan, bortom tvivlet, har tron växt sig starkare. Tvivlet är så att säga en förutsättning och vidareutveckling av tron.

Att samtala kring bibelns texter tillsammans med andra är för mig en form av tvivel ”light”. Att ifrågasätta och bolla tankar blir en form av tvivel. Tron utvecklas och stärks.

Tro, javisst. Men våga tvivla ibland.

Annandag påsk

När jag var liten och var med i barnkören vill jag minnas att vi sjöng en sång om lärjungarna på väg mot Emmaus. Då hade jag inte riktigt förståelse för innebörden i texten men känslan i sången sitter kvar i mig fortfarande. Den börjar i vemod och byts mot glädje när de inser vem som går med dem till Emmaus. Jag letar febrilt i mitt minne efter textrader och melodislingor för att hitta vilken sång det kan tänkas vara men ännu inget resultat. Om du har något förslag på vilken sång det kan tänkas vara så tar jag tacksamt emot tips!

 

Läs mer om Annandag påsk på Svenska kyrkans sidor om påsken.

 

 

Jungfru Marie bebådelsedag – en kristusfest

Idag är det en av dessa dagar när den liturgiska färgen är vit. Altaret är prytt med sex stycken ljus och buketter med vita liljor. Firas det mässa används julseriens mässmusik. En festdag mitt under fastan!

Kontrasten mellan fastans eftertänksamhet och offer och denna festliga glimt om vad som väntar om nio månader blir stor. Jag kan tycka att det är skönt att få bryta av fastan med fest och för mig blir det tydligt varför jag fastar.

Texterna som läses visar på att stort mod hos Maria. Trots att hon blir rädd så tar hon tills sig ängelns ord och bär dem i sitt hjärta. Hon förstår att det är något stort som är på väg att hända och hon tar på sig uppdraget med stort allvar. Genom bibelns alla berättelser där Maria finns med ser jag att Maria känner en oändligt stor kärlek till Jesus. Från första stund i mötet med ängeln. Det är nog inte alla som klarar av det. Maria gjorde det, och det såg Gud och gjorde Maria till Jesus moder.

Fisken som symbol

Fisken är ett av de äldsta kristna igenkänningstecknen. Under förföljelserna av kristna under Romartiden kände de igen en annan kristen genom att bära ett smycke formad som en fisk eller att rita en fisk. För att säkerställa att den person man mötte var kristen ritade man en båge i sanden. Denna båge utgjorde ena halvan av fisken. Om den andre då var kristen, ritade denne den andra halvan av fisken. På så sätt kunde man testa varandra genom tecknet istället för att säga det rätt ut och riskera att bli avslöjad inför romarna. För detta tecken visste romarna inte om.

Men varför en fisk?

Det finns många teorier kring varför det just blev fisken som blev de tidiga kristnas symbol. En av dem är att begynnelsebokstäverna i den tidiga trosbekännelsen på grekiska bildar ordet ICHTHYS (ΙΧΘΥΣ) – som betydde fisk.
I – Jesus, CH – Kristus, TH – Guds, Y – Son, S – Frälsare.

I Matteusevangeliet (17:24-ff) berättas om en fisk som kommer med en lösepenning för att befria lärjungarna från deras skuld.

I Markusevangeliet (1:16-ff) kallar Jesus sina första lärjungar med ordet ”människofiskare”.

En del teorier tolkar tecknet som ett arv från babylonisk mytologi.

Söndagens rubrik: Kampen mot ondskan

Rubriken kan inte kännas mer aktuell än så. Det känns som om ondskan växer sig starkare för var dag. Kommer närmare. Kryper under skinnet på mig. Det är så mycket som händer i världen just nu som känns så ondskefullt. Det som händer i USA, Syrien och Turkiet … Även i Sverige finns det krafter som verkar få sin energi från ondska.

Försöker hitta godhet. Hittar små guldkorn. Följer dem och inser snart att det finns så mycket godhet i världen. Att det stämmer så bra – tillsammans är vi starka. Tron kan verkligen flytta berg. Vi får inte låta oss tystas. För om de goda rösterna tystnar så har ondskan vunnit.

Läser i bibeln. Söker tröst hos Gud. Funderar över vad Jesus hade gjort. Läser en text (på engelska) som parafraserar Bibeln. Jag är inte ensam om mina reflektioner. Läser tankar inför helgen. Känner att tron är viktigast. Gud är kärlek. Finner ro. Känner mig trygg.