”Kyrkomusikens kraft” – Rapport från Kyrkomusikersymposium

8-11 sept ägde Nordiskt kyrkomusiksymposium rum i Göteborg. En mötesplats som denna gång fått underrubriken ”Kyrkomusikens kraft”. Dessa möten växlar mellan mellan de nordiska länderna vart fjärde år. Nästa nordiska symposium äger rum i Helsingfors 2020. Detta var alltså ett tillfälle då landets församlingar dränerades på sina kyrkomusiker, men kanske också ett tillfälle för musikstuderande att få praktik och pensionärer att hålla igång styvnande fingrar.

Kyrkomusiksymposiet arrangerades av Kyrkomusikernas riksförbund (KMR), Sveriges kyrkosångsförbund, Göteborgs universitet, Svenska kyrkan, Sensus och Göteborgs internationella orgelakademi.

Redan under våren ville arrangörerna ha in anmälan med val av seminarier/konserter från deltagarna. Programfoldern omfattade nästan 90 olika seminarier eller programpunkter. För mig var det svårt att minnas i i början av september vad jag i mars valde. Därför var det bra att man någon vecka innan symposiets början fick en länk till en för varje deltagare unik sida att ha i telefonen, där det tydligt framgick vad man tidigare önskat.

Hur många var vi då? Ja, enligt uppgift var 1500 anmälda, men förmodligen kunde alla inte komma. Tidigare under sommaren fick varje deltagare en tjock bok hemskickad. Henrik Tobin har författat något så unikt som en symposiebok ”Ett gemensamt kosmos”. Boken handlar om musik, liturgi och teologi som pilgrimsleder, om gudstjänsten som rastplats och om utmaningen att redan i det jordiska sammanhanget gestalta något av slutmålets skönhet. Den goda tanken var att deltagarna skulle ha läst denna bok innan man kom till symposiet. Om så var fallet, låter jag vara osagt.

Förutom alla seminarier arrangerades en mängd konserter, inte minst med deltagande körer från våra nordiska grannländer. Körer, som var synnerligen utmärkta representanter för sina respektive länder. Vissa programpunkter skedde i samarrangemang med Göteborgs internationella orgelakademi. Problemet för oss deltagare var, inte oväntat, att hinna med så mycket som möjligt samt snabbt förflytta oss. Här finns inte plats att beskriva hela det smörgåsbord som bjöds oss, men några programpunkter var Orgelimprovisation till film, Liturgisk sång är roligt!, Anti aging för rösten (ett koncept för röstträning), Barn och orgel, Röstyoga, Keltisk körsång, En kraft som bär i det nya landet (om Mellanösterns gamla kyrkor här hos oss och deras musik) m.m. Till detta kan läggas att ett flertal musikförlag från de nordiska länderna under alla dagarna hade notutställningar, där besökarna också kunde handla.

Lördagskvällens festmiddag lockade c:a 750 personer och deltagarna fick under måltiden stifta bekantskap med ”Majornas 3dje Rote” och Tomas von Brömssen, som svarade för underhållningen.

Dagarna avslutades med en ”maxad” högmässa i den rymliga Vasakyrkan, där biskop Per Eckerdal predikade och alla närvarande nordiska körer medverkade förutom den månghövdade församlingen.

Visst inspireras man av dessa dagar, fyller på i förråden och får nya infallsvinklar. Frågan är om ändå inte återseendet av kollegor är det man främst uppskattar. Personligen träffade jag tidigare studiekamrater jag inte mött på drygt tre decennier, men jag gjorde även helt nya bekantskaper.

2018 arrangeras ett nationellt kyrkomusiksymposium i Uppsala.

Torvald Johansson
Domkyrkoorganist, Strängnäs

 

POSKs handlingsprogram, avsnittet Kyrkomusikens kraft:

Under mandatperioden 2018-2021 kommer POSK att verka för:

  • att stärka ansvaret för kyrkomusik på Svenska kyrkans nationella nivå.
  • att Svenska kyrkan inrättar ett samrådsorgan med musiklivets organisationer.
  • att POSK har en dialog med kyrkomusikerna kring utmaningar och möjligheter.
  • att en revision av psalmboken ges nödvändig tid, sker i dialog och är noggrann med språkliga och musikaliska kompetenser.

POSKs handlingsprogram, avsnittet Mera kultur:

Under mandatperioden 2018-2021 kommer POSK att verka för:

  • att att arbeta för möjligheter att söka kulturmedel för kyrkans musik.
  • att öka församlingarnas samverkan med det lokala kulturlivet.

Kyrkomötet 2016 –
skrivelser och motioner

Kyrkomötet är Svenska kyrkans högsta beslutande organ. Alla tretton stift är representerade och sammanlagt har kyrkomötet 251 valda ledamöter. Dessutom deltar de fjorton biskoparna. I kyrkomötet är man i första hand vald för sitt stift, men man representerar också sin nominerinsgrupp. POSK har 38 mandat, och kyrkomötesrepresentanter från alla stift utom Visby.

www.svenskakyrkan.se/kyrkomotet

Kyrkomötet samlas två gånger om året. Dels en session i september då kyrkomötet i olika utskott går igenom alla motioner och skrivelser, och där utskotten sedan lämnar förslag på hur dessa ska besvaras.

I november träffas kyrkomötet igen, debatterar och beslutar om alla förslag. För er som läst på bloggen förut så vet ni att de allra flesta motioner avslås. Det beror i första hand på två saker: Antingen gäller det en fråga som kyrkomötet inte kan besluta om, eller så handlar motionen om något som redan görs eller är på gång. Men visst händer det att kyrkomötet beslutar att tillstyrka en motion. Det innebär oftast att kyrkostyrelsen får en uppgift att tillsätta en utreding eller undersöka något.

I år tog motionstiden till kyrkomötet slut den 27 juli. Då hade det kommit in 90 olika motioner från ledamöterna. Dessutom finns det sju skrivelser från kyrkostyrelsen som kyrkomötet ska ta ställning till.

www.svenskakyrkan.se/kyrkomotet/arenden-till-kyrkomotet-2016

Kyrkostyrelsens skrivelser 
Om vi börjar med de sju skrivelserna så handlar de om budget och ekonomi, verksamhet och verksamhetsuppföljning.

Det finns också en skrivelse baserad på den stora fastighets- och utjämningsutredningen. Där finns bland annat förslag om hur Svenska kyrkan ska hantera kyrkobyggnaderna, vem som har ansvar och vad som ska hända när en församling inte har möjlighet att ta hand om en av sina kyrkor.

Kyrkostyrelsen har också lagt ett förslag om ekumenisk överenskommelse med Ekumeniakyrkan i Sverige.

Motioner från ledamöter
När de gäller motionerna så täcker de ett brett spektrum av olika frågor. Där finns bland annat förslag om att kyrkan ska ta större miljöansvar, hur vi ska utveckla och stärka frivilligarbetet, att ingen ska få använda parfym i kyrkan, att stärka rekryteringen av kyrkomusiker, avgiftsfri barnverksamhet, ny psalmbok, utredning av församlingsråden, och att alla församlingar ska ha SKUT-ombud, för att nämna några av alla ämnen.

Jag har gjort en helt ovetenskaplig sammanställning med underlag av det material som finns tillgängligt just nu. Motionerna är utlagda helt oredigerade och det kan hända att någon blir ändrad. Om tre veckor ska de vara redigerade och numrerade rätt. (Då kommer det också att bli lättare att lägga länkar till POSKs motioner) Men just nu ser det ut så här (med reservation för ev. felräkning)

  • Centerpartiet (C) 14 motioner
  • Frimodig kyrka (FK) 13 motioner
  • Partipolitiskt obundna i Svenska kyrkan (POSK) 12 motioner
  • Miljöpartister i Svenska kyrkan (MPSK) 11 motioner
  • Socialdemokraterna (S) 10 motioner
  • Vilde (utan grupptillhörighet) 10 motioner
  • Borgerligt alternativ (BA) 8 motioner
  • Fria liberaler i Svenska kyrkan (FiSK) 8 motioner
  • Öppen kyrka för alla (ÖKA) 6 motioner
  • Sverigedemokraterna (SD) 5 motioner
  • Kristdemokrater för en Levande kyrka (KR) 4 motioner
  • Utlandskyrkan (SKUT) 4 motioner
  • Vänstern i Svenska kyrkan (ViSK) 4 motioner
  • Biskop 1 motion
  • Kyrklig samverkan i Visby stift (KSV) 1 motion

Den uppmärksamme noterar att detta sammanlagt blir mer än 90. Det beror på att en del motioner är underskrivna av ledamöter från flera nomineringsgrupper.

Du hittar alla motionerna här

Pressmeddelande från kyrkokansliet om årets motioner.

Kyrkomötets betydelse 
Spelar det någon roll för din församling vad som händer och beslutas i kyrkomötet? Ja, det gör det. Kyrkomötet beslutar om kyrkoordning som reglerar hur kyrkan ska styras. Kyrkomötet kommer nästa år att besluta om den nya kyrkohandboken, som hanterar hur vi firar våra gudstjänster. Riktlinjer och styrning påverkar den lokala församlingen.

Om ett drygt år, den 17 september 2017, är det nytt kyrkoval. Då kan alla medlemmar i Svenska kyrkan besluta om vilka ledamöter som ska sitta i kyrkomötet, stiftsfullmäktige samt kyrkofullmäktige i ditt lokala pastorat eller församling.

Men till dess är det de som är valda under den här mandatperioden som tar ansvar i Svenska kyrkan.

/Carina Etander Rimborg
POSK i Göteborgs stift,
2. vice ordförande i kyrkomötet

Foto: Magnus Aronson/IKON

Herre, förbarma dig!
– tankar om förslaget till kyrkohandbok

Gudstjänsten formuleringar är med och formar vår tro. Särskilt gäller detta de formuleringar som är ständigt återkommande. De formuleringarna ger oss ord för tron och de bidrar till att forma vår tro.

Ofta är formuleringarna kondenserade, ibland några få ord som blivit kvar ur ett sammanhang som var betydligt större. Så är det t.ex. med Herre, förbarma dig. Kristus, förbarma dig. Herre, förbarma dig. – Och handen på hjärtat: Kanske har formuleringen blivit så komprimerad att det inte längre är lätt att fylla den med innehåll. De nio orden avverkas så snabbt i gudstjänsten att de är över innan tanken har hunnit fånga deras innehåll.

Försöken att fånga innehållet i dessa ord har varit ett månghundraårigt diskussionsämne i Svenska kyrkan. Sedan 1614(!) har ett återkommande lösningsförslag varit att relatera Herre, förbarma dig till syndabekännelsen. Orden har omväxlande tolkats som församlingens instämmande i syndabekännelsen omväxlande som en del av den. Ibland har de kroppsliga uttrycken talat samma språk, t.ex. när prästen var knäfallande under syndabekännelse och Herre, förbarma dig och ställde sig upp vid lovsången.

Men har Herre, förbarma dig ett eget innehåll? Finns det något eget i orden, värt att framhäva. Förslaget till kyrkohandbok försöker hitta svar på vad som är det egna innehållet i orden. Tre vägar väljs:

Till att börja med skapas ett nytt namn, Kristusrop/Kyrie. Som i många andra moment finns ett svenskt namn och internationellt namn. Med namnet Kristusrop skickas signalen om att det är fråga om en bön med ett specifikt innehåll. (Visserligen har namnet kritiserats för att det är nykonstruerat och oklart i vem som ropar till vem. I så fall får väl begreppet Jesusbön ifrågasättas på samma grunder, tänker jag.)

För det andra är de nyskrivna Kristusropen mer mångordiga. Det kondenserande innehållet förklaras.

För det tredje sätts vi in i sammanhanget där orden hördes första gången. Det bibliska sammanhanget finns i första årgångens evangelium på Fastlagssöndagen. Läs andra halvan av evangeliet, från vad som hände när Jesus närmade sig Jeriko.  Luk. 18:35-43

I Kristusrop 7 finns vi med i det som hände vid vägkanten på vägen mot Jeriko. Hans rop om förbarmande blandas med våra rop om förbarmande:

P/L: Kristus, se oss, hör vårt rop.

F: Kristus, se oss, hör vårt rop.

P/L: Genomlys vårt mörker.

F: Genomlys vårt mörker.

P/L: I din nåd förbarma dig.

F: I din nåd förbarma dig.

P/L: Vänd ditt ansikte till oss.

F: Vänd ditt ansikte till oss.

Försöken att ge innehåll och sammanhang till orden Herre, förbarma dig Kristus, förbarma dig Herre, förbarma dig hör till handboksförslagets största förtjänster. Vad som än händer med förslaget, hoppas jag att den tanken bevaras.

Ola Isacsson
Ledamot av Kyrkomötet för Växjö stift, församlingsherde i Växjö

Handboksförslag 2016 – kommentarer från ett lokalt sammanhang

I november 2012 skrev jag första gången på denna blogg om Kyrkohandboksförslaget och hur vi på lokal nivå hade närmat oss det. Nu skriver vi maj 2016 och den senaste tiden har tonläget varit ordentligt uppskruvat, framförallt p.g.a. Svenska akademiens remissvar och ärkebiskopens reaktion på det. På en del håll i debatten därefter har nog överord använts.

I vår församling har kyrkorådet nu lämnat sitt svar på 2016 års handboksförslag och eftersom jag har haft möjlighet att delta i det arbetet kan jag lämna några kommentarer från lokal nivå.

1. Vi anser det vara bra att det finns en gemensam ordning för huvudgudstjänsten, som sedan kan anpassas för olika tillfällen.

2. Vi välkomnar att de grekiska/latinska benämningarna för de olika momenten finns med, inte minst med tanke på gudstjänstdeltagare från andra länder, som känner igen ordningen. Vi är dock tveksamma till rubriken ”Kristusrop”.

3. Vi saknar i handboksförslaget barnperspektivet, trots att det i kommentaren talas om vikten av detta. När Svenska kyrkan tar fram en handbok för gudstjänst, bör barnen få den särställning och synlighet som kyrkoordningen talar om. Någonstans uttrycks som ett undantag att gudstjänsten kan kortas för att den bättre skall fungera i ett familjegudstjänstsammanhang. Men barn är inga undantag och bör inte behandlas som sådana i en ny handbok.

4. Diakonens roll i gudstjänsten är helt frånvarande i förslaget, vilket vi, år 2016, finner märkligt. I vår kyrka är diakonatet karitativt, vilket bör få sin synliga plats i söndagens gudstjänst.

5. Tydliga anvisningar om lekmännens roll i gudstjänsten, som ett tecken på allas delaktighet, saknas.

6. I de kyrkliga handlingarna, och särskilt dop och vigsel, möter vi ofta många som kommer från andra kristna traditioner. Anvisningar om hur man kan ge dem rum utan att överge vår egen tradition saknas.

7. Vi välkomnar att man nu inte längre anger den äldre översättningen av Herrens bön i den allmänna gudstjänsten och inte heller i de kyrkliga handlingarna.

8. Huruvida man skall använda konjunktiv (optativformen) eller presens indikativ har den senaste tiden varit föremål för debatt. Vårt kyrkoråd ansluter sig till uppfattningen att ”Välsignelsen” uttrycker en önskan och inte ett faktum.

9. Vad gäller musiken har kyrkomusikerna i församlingen fått lämna en särskild skrivning att bifogas remissvaret och här återges endast sammanfattningen:

”Den förändring vad gäller musiken vi kan se i förslaget 2016 är mest av kosmetisk natur, såsom skaftlösa noter, ackordanalys, förändringar av vissa textunderläggningar samt vissa förändringar i Gudstjänstmusik B-E.

Förslaget att fastställa de liturgiska texterna samt att släppa musiken fri är bra. De texter som ingår i Gudstjänstmusik D-E är ”egenförfattade”, dvs skapade av tonsättarna och inte hämtade ur Kyrkohandboken 1986. Enligt vår uppfattning kan dessa texter inte anses tillhöra vår kyrkas tro och bekännelse och därför inte fastställas.

Därför bör Gudstjänstmusik A och dess texter fastställas som kommande Kyrkohandbok och textligt utgöra en grund för nykomponerad musik. Gudstjänstmusik B-E, där vi ifrågasätter den konstnärliga halten, kan utgöra ett tillägg, som efter tid kan kompletteras med ytterligare förslag.

Om den liturgiska musikens frihet föreslås att församlingens kyrkoherde fattar beslut om användningen av sådan musik efter samråd med präster, musiker och förtroendevalda. Kyrkoherdens beslut föreslås inte heller behöva anmälas till domkapitlet. Här anser vi dock att församlingars önskan om att använda annan musik än den som ingår i kyrkohandboken eller dess tillägg bör passera domkapitlet för granskning och därefter noteras i församlingsinstruktionen, som ju utfärdas av just domkapitlet”.

10. Till sist:
Vårt kyrkoråd saknar i enkäten alternativet att föreslå att någon del inte bör vara med. Nu ges endast möjligheten att bejaka förslag, men inte att uttrycka tveksamhet, eller markera att texter inte är teologiskt eller språkligt acceptabla. Vi menar att det behövs en omfattande språklig bearbetning av förslaget innan handboken kan antas.

Nu återstår bara att ”gilla läget” och se vad slutförslagsgruppen kommer fram till och vad, om saken fortskrider enligt plan, gudstjänstutskottet och kyrkomötet säger.
Torvald Johansson,
Domkyrkoorganist, Strängnäs

 

 

Det är alltid långfredag i världen. Och Jesus är där.

Långfredagsgudstjänst 25 mars 2016, Ålidhemskyrkan, Umeå.
Predikan av Lisa Tegby.

Drar det en långfredag över världen? Drar det en långfredag över röken i Bryssels tunnelbana och över flygplatsens betongväggar som blir till smulor? Drar det en långfredag över blodet på gatorna i Istanbul och Ankara, över den brutala förstörelsen i Aleppo i Syrien och över Afghanistans bergstrakter, över de miljoner som svälter i torkans Afrika och över alla dem i de farliga gummibåtarna på Medelhavet?

Är det möjligen alltid långfredag i världen?
    Så mycket meningslöst våld, så många knektar som bara lyder order, så mycket köpslående med människoliv och så mycket hån och förakt. Så många rädda åskådare som bara håller tyst.
    Det föll ett mörker över hela jorden och det varade… och det varar än…
    Och rätt vad det är kommer det nära. Därför att min kusin är i Bryssel, och varför har han inte ringt än?! eller därför att jag lyssnar till en gråtande kvinnas berättelse från Aleppo.
    Eller också drar långfredagen in över mig på ett helt annat sätt. Någon sviker mig, någon dör ifrån mig, ångesten kastar sig över mig, jag orkar inte.
    Det faller ett mörker över jorden och det faller tungt på mig… och det varar…
    Det är långfredag. I mig och i världen.

Och hur kan det finnas en Gud i denna långfredagsvärld? Och hur kan vi i så fall prata om denna Gud utan att förenkla, förneka, fly från mörkret?

För det är mörkt i dag. Och det är mörkt i världen. Och långfredagen säger det till oss: Se hur det är. Betrakta det svarta och begrunda det. För så här är det.
    Men titta länge, för då ska du få se Gud. 

Vad är det som händer där på Skalleplatsen utanför Jerusalem? Några lydde order och slog spikarna genom hans händer. Sen plockade de åt sig vad de kunde få av hans kläder. Andra tittade på och förfasade sig.
    Han blev skymfad av rövarna bredvid sig. Ondska och förakt i koncentrat, en oskyldig som blev dödad. Kanhända inte det värsta mordet i världshistorien, det finns ännu grymmare.
    Men han som hänger där på korset i mitten, han är Gud. Och han är där. Han ber Gud förlåta dem som spikar och hånar. Han visar att han hör ihop med dem som hänger på de andra korsen. Han ger förtvivlans röst åt hela världens långfredagstvivel. Min Gud, min Gud, varför? Han är där.

Och sen dess finns det inget Aleppo och inget Bryssel och ingen ångest där inte Gud är. Så är det.

För att du nedsteg hit till de plågade, hit till de dömda,
vet vi att ingen ensamhet finnes mer, vet vi var Gud är,

skriver Olov Hartman i psalm 38:3. Utan att veta att det ska gå bra. Utan att ha lösningen. Gud är i mörkret. Det är inte enkelt. Men Gud är där.
   Vi måste titta länge rakt in i långfredagen för att se det.
   Men där är han. Alltid.

Och hur många är det inte som först i det mörkaste mörka har sett honom, hört den försiktiga tonen av en närvaro när smärtans rop avtagit, mött omsorgen. Kanske ser man aldrig så bra som i mörker.

Långfredagen händer hela tiden. Och Gud är där.

Men det är något mer. För jag är inte bara den långfredagsdrabbade. Jag är ju också den som ställde till långfredagen. Den som lyder order, den som gör som man brukar. Den som står på avstånd och föraktar. Genom min synd är jag skyldig till mer ont än jag själv förstår och har del i världens bortvändhet från dig, ber vi ibland.
   Emellanåt talar man om långfredagen som en juridisk process. En del av teologin och kyrkans historia har ställt till det ganska mycket genom detta. "Kyrkan som bara vill att vi ska vara syndiga. Och Gud är så arg och Gud blir inte på gott humör igen om vi inte bekänner och bekänner och säger att Jesus har dött för våra synder".
    Men det är inte det som är långfredag och det är inte det som är försoning och det är inte det som är förlåtelse. För Gud är inte på dåligt humör. Gud är kärlek.
    Gud längtar efter att vi människor ska vara det vi väl själva också längtar efter; fria, modiga, generösa, riktiga människor. Till det behövs kärlek. Till det behövs en god blick. Till det behövs läkande.

Jesus var den där sanna, goda blicken. Han är kärleken intill döden på korset. I hans korsfästelse koncentreras det som rädsla, feghet, maktlystnad, trasighet kan ställa till med. Han låter det hända utan att vika från sin sanna mänsklighet. Han är kvar hos oss, inte bara när vi lider och kämpar utan också i det vi ställt till med för oss själva och andra.
    Han ger oss en ny början. Och är det nån som tvivlar på att det skulle gälla alla så lyssna på vilka han talar till och om. Fader förlåt… dem som slår i spikarna. I dag, din rövare. ska du vara med mig i paradiset. Bödlar och en korsfäst mördare kan tala om för oss att upprättelsen, förlåtelsen, möjligheten till en ny början gäller alla.

    Det är försoning. Att se sin brustenhet, sin synd, sina misslyckanden – vad vi nu kallar det – och bli sedd i det. Och älskad till en ständigt ny möjlighet.
Som officeren och de andra vakterna sa: Den mannen måste ha varit Guds son.
   Och inte bara varit, utan är.

Har ni tänkt på att det är fredag idag? Det har ni förstås.
   Men har ni tänkt på att det är den sjätte dagen?
   I vår skapelseberättelse berättas, inte vetenskapligt, men religiöst och poetiskt, att på den sjätte dagen, på fredagen, skapade Gud människan till sin avbild och välsignade henne. Det vi är med om denna sjätte dag, denna fredag, mitt i mörkret, är en ny skapelse. I början skapade Gud ur ingenting. Nu skapar Gud ur det som är mindre än ingenting, nämligen ur förstörelse och död. Samma Gud som sa Varde ljus och lyfte fram livet ur det kosmiska urljuset skapar igen ur mörkret. I Jesus finns Guds sanna avbild återigen på jorden.

Och honom hör vi ihop med. Rövare och mördare och skattesmitare och vanliga präktiga syndare som vi. Till oss alla ges, på samma villkor, det nya livets möjlighet och utmaning.
   Det är inte juridik. Det är ett mysterium. När Gud verkar vara som längst borta från oss då skapar han nytt ur mörkret. När livet är meningslöst, när vi rivit sönder det, då kan det födas nytt liv.

Det är verkligen långfredag i världen. Det är alltid långfredag i världen. Och Jesus är där. När jag kämpar och när mamman i Aleppo ser husväggen falla över gården där barnen leker då ropar han förtvivlans och vredens rop med oss. Han är där. Och han stannar hos oss.
   Det är verkligen långfredag, och det är den sjätte dagen. Gud ger aldrig upp hoppet om oss eller om världen. Livet ges oss på nytt och
försonade sänds vi ut, för i världens långfredag behövs vi. Det luktar inte bara död från Skalleplatsen. Det doftar en ny skapelse. Ur mörkret ska påskmorgonen födas också när det är omöjligt att tro det.

Lisa Tegby är kontraktsprost i Umeå, och representerar POSK i Kyrkomötet.

Kan man komparera kristen?

Går det att hävda att somliga är mer kristna än andra? Eller ens att påstå att vissa är kristna men andra inte är det? Hittills har jag tyckt att det inte går att göra sådana uttalanden, i varje fall inte om andra än sig själv. Men på senare år har jag blivit allt mer fundersam. Och i dag läste jag att självaste påven lär ha sagt att Donald J Trump inte är kristen. Eller i varje fall att hans förslag att bygga en mur mot Mexiko är okristligt; det finns väl en nyansskillnad där.

Men det här är ett kontroversiellt område och ve den som vågar uttrycka farhågor över mängden asylsökande som tagits emot här i Sverige. Polisens statistik visar att det totalt anmäldes 831 misshandelsfall och 484 fall av hot och ofredanden på asylboenden under perioden 11 november 2015 till 31 januari 2016. Men sådant inger ingen oro hos kyrkliga företrädare; allt är väl och ju mer Sverige öppnar sina gränser desto bättre blir det. De som till äventyrs vågar invända mot det resonemanget är rasister och har en vedervärdig människosyn. Kristna? Nej, det är de absolut inte.

Nyligen presenterades en undersökning där mängder av präster (nästan hälften av de tillfrågade) inte tycker det är någon väsentlig skillnad mellan den kristne Guden och Islams Allah, utan det är samma Gud. Var går gränsen för vad en präst får uttrycka offentligt utan att bryta mot sina avlagda prästlöften? För visst går det att ställa högre krav på vigda medarbetare än lekmän.

Men det är ytterst ovanligt att präster fälls av domkapitlet för något de har sagt, det är mycket oftare för något de har gjort. För tre år sedan prickades en präst i Västerås stift för att ha skrivit: ”Det finns ingen fallen skapelse och därför blir hela försoningsläran orimlig! Plocka bort allt tal om synd, skuld, skam, blod, slaktade lamm och annat förfärligt! Det hör inte hemma i modern tid, bland upplysta människor!”. Hon blev inte fråntagen ämbetet utan fick en prövotid på tre år som nyligen gick ut, men sade ändå upp sig från sin tjänst, gav ut en bok och öppnade café tillsammans med sin sambo.

De förtroendevalda har också ett särskilt ansvar. Men nu verkar det som om många i kyrkomötet vill införa ett lackmustest för rättrogenhet. Ljungskile pastorat har redan försökt, men Göteborgs domkapitel slog fast att de handlat i strid mot kyrkostyrelsens och kyrkomötets beslut när de krävde att sökande till prästtjänster ”med glädje” ska kunna viga både hetero- och homosexuella par för att komma ifråga för anställning. Nu kom frågan upp om att göra detta till ett krav för prästvigning (bortsett från det där med glädjen), och många verkar förespråka en sådan ordning.

Kan man komparera kristen? Jag vill helst fortsätta svara nej på det, även om det har blivit svårare. För beroende på vem som komparerar, gör jämförelsen, blir resultatet uppenbarligen helt olika. Så låt oss sluta med det och diskutera sakfrågor utan att brännmärka varandra. Nästa år är det kyrkoval. Då kommer POSK att gå till val på ett program som försvarar människors rätt att ha olika åsikter och ändå vara fullvärdiga (med)lemmar i Svenska kyrkan. Det måste finnas gränser, jag försvarar inte Västerås-prästen i fallet ovan, men toleransen för oliktänkande behöver öka. Vi behöver lyssna lyhört till Gud och människor.

I POSKs program står det:

En kyrka som omfattar större delen av befolkningen är självfallet inte en homogen åsiktsgemenskap. Bland oss som är engagerade i kyrkan finns det en mångfald av uppfattningar. Inom ramen för den grundläggande tro, bekännelse och lära som Svenska kyrkan står för finns det avsevärt utrymme att tolka och konkretisera vad kristen tro och kristet liv innebär i ord och handling.

Det är fråga om ett gemensamt uppdrag att förkunna det kristna budskapet. Ett särskilt ansvar har de förtroendevalda, liksom de som är vigda till tjänst inom kyrkan.

Toleransen för oliktänkande behöver öka, liksom ödmjukheten hos dem som gör anspråk på att stå för den enda sanna uppfattningen i olika frågor. Vi i Svenska kyrkan behöver bli bättre på att hantera konflikter och härbärgera olika uppfattningar. POSK […] vill leda utvecklingen mot en kyrka som karaktäriseras av mångfald och respekt.

En kyrka som inte kräver personlig bekännelse av sina medlemmar behöver, för att behålla sin identitet, ha medarbetare som är förpliktigade till kyrkans lära genom vigning till biskop, präst eller diakon.

Mats Rimborg
ordförande i POSK i Göteborgs stift. Ledamot av POSK riksstyrelse.

DN (19 feb 2016): Påven om Trump – Han är inte kristen>>

Ta rygg på mannen från Nasaret

"Ta rygg på mannen från Nasaret" – den rubriken, läste jag i dag i mitt flöde på sociala medier, hade varit temat på en frukost i en församling.

Jag tycker rubriken är klockren! Det är ju precis det som hela livet handlar om. Att ta rygg på Jesus, att följa honom och göra som honom. Att likna honom och göra det som han vill.

I dag har POSK riksstyrelse styrelsemöte i Göteborg och diskuterar vision och programmet som varit ute på remiss. En arbetsgrupp satt förra helgen och gick igenom allt material som kommit in. Nu sitter hela styrelsen och går igenom arbetsgruppens förslag och avvägningar. Varje ord, varje kommatecken vägs på guldvåg.

Och ytterst handlar det om att ta rygg på mannen från Nasaret – att hitta ett sätt att fira gudstjänst och att vara kyrka.

Möten med människor som drabbas av sorg

Möten med människor som drabbas av sorg: Om att vara huvudman för begravningsverksamheten och att driva kyrkliga begravningsbyråer.

När en nära anhörig avlider är behovet av stöd som störst i direkt anslutning till dödsfallet. Att som kyrka finnas till hands för människor i livet, från vaggan till graven, är en central och viktig uppgift. Idag är det dock ofta begravningsbyrån som får den direkta kontakten med de anhöriga. Det är inte ovanligt att det dröjer ett par veckor innan den anhörige kontaktas av kyrkan genom den präst som får i uppdrag att leda begravningsgudstjänsten. Vi kan konstatera att begravningsseden förändras snabbt i riktning mot allt färre kyrkliga begravningar. Det betyder att den stora kontaktyta med den svenska befolkningen som begravningsgudstjänsterna utgör också försvagas. Kyrkans personal uppfattas inte sällan som ”servicepersonal” till begravningsbyrån vars personal är värdar och tar hand om anhöriga och besökare. En viktig fråga blir då hur församlingen ska kunna vara den naturliga kontaktyta dit människor vänder sig när ett dödsfall just har inträffat. Risken att alltmer tappa kontakten med de sörjande gör att församlingar idag överväger att starta en kyrklig begravningsbyrå.

Kyrkostyrelsen behandlade frågan våren 2012 och konstaterar att kyrkliga begravningsbyråer inte ska vara tillåtna. Beslutet motiveras främst utifrån omsorg om huvudmannaskapet för begravningsverksamheten och andas samtidigt oro över något som skulle kunna tänkas inträffa: ”Det ska inte behöva uppstå misstankar om att man blandar sina olika uppgifter och kassor”. Det ”kan upplevas som känsligt”, ”det kan finnas en risk att den kyrkliga begravningsbyrån konkurrerar ut en befintlig begravningsbyrå”, ” det kan vara svårt att uppfatta skillnaderna mellan de olika verksamheterna”,” det får inte finnas en risk att den som inte tillhör Svenska kyrkan får ett sämre bemötande”. Motiven andas misstro mot att de lokala församlingarna inte har förmåga att sköta verksamheten på ett seriöst sätt.

Man konstaterar samtidigt att en tidigare utredning visat att konkurrenslagstiftningen inte hindrar att en församling driver en begravningsbyrå. I utredningen ”Arbetsformer i förändring” från 2009 förespråkas att det bör vara tillåtet att driva kyrkliga begravningsbyråer och att det ryms inom den grundläggande uppgiften. Domkapitlen bör då få ett tillsynsansvar över verksamheten så att den bedrivs på ett seriöst sätt utifrån ett särskilt kvalitetssystem. Personligen tycker jag att beslutet borde varit i enlighet med utredningens förslag. Det var inte majoritetens uppfattning vid det tillfället. Samtalet om kyrkliga begravningsbyråer behöver föras seriöst och komma framåt, inte minst med tanke på att det numera finns begravningsbyråer som tydligt förespråkar borgerliga begravningar. Behoven av att driva kyrklig begravningsbyrå ser självfallet olika ut och måste bedömas utifrån det lokala sammanhanget och de lokala förutsättningarna.

Begravningsverksamheten, vad är det som händer?

De kyrkliga huvudmännen förlorar nu enligt förslag från regeringen sin möjlighet att bestämma vilken avgift som ska tas ut. Istället ska en enhetlig och gemensam avgift tas ut som täcker alla kostnader som uppstår hos alla de kyrkliga huvudmännen tillsammans. Stockholm och Tranås kommuner ska dock inte ingå i denna enhetliga avgift, där ska fortfarande de lokala kommunerna själva fatta beslut om avgift och de föreslås heller inte ingå i begravningsclearingen.

Det betyder att begravningsavgiften fortfarande kommer att vara betydligt lägre i Stockholm medan förortskommunerna och många kyrkliga huvudmän som idag har en begravningsavgift runt 10 öre kan räkna med en betydligt högre om än ”en solidarisk” avgift. Den centrala frågan är varför Stockholms stad beviljas ett undantag från att vara med och bära de gemensamma kostnaderna.

Nu är det hög tid att verkligen utreda vilka konsekvenser, såväl möjligheter som risker, det skulle medföra om Svenska kyrkan inte längre fortsätter vara huvudman för begravningsverksamheten. Frågan måste ställas om ett statligt uppdrag att vara huvudman för begravningsverksamheten på ett positivt bidrar till en kyrka som möter människor som drabbas av sorg. Är det inte mer en uppgift för den lokala kommunen att i ett mångreligiöst samhälle ta ansvar för det statliga uppdraget att bedriva begravningsverksamhet? I många fall kommer förmodligen kommunerna ändå sluta lämpliga avtal med Svenska kyrkan som lokal utförare av begravningsverksamheten. Att inte vara huvudman behöver då inte ses som en förlorad kontaktyta utan snarare som en möjlighet för kyrkan att återvinna sin frihet att just återvinna en förlorad pastoral kontakt med människor i sorg. Det kan vara en möjlighet att åter fokusera på mötet kring begravningsgudstjänsten och att t.ex. genom egna begravningsbyråer underlätta stödet i allt det svåra och praktiska som följer av en nära anhörigs dödsfall.

Anna Lundblad Mårtensson
Linköping,

Anna Lundblad sitter i kyrkomötet för Linköpings stift och i kyrkostyrelsen och dess arbetsutskott.

Foto: IKON

POSK och kyrkohandboken

POSK och kyrkohandboken

Tankar efter kyrkostyrelsens sammanträde i  december 2015

I samband med att kyrkostyrelsen fattade beslut om att skicka ut förslaget till ny kyrkohandbok på remiss lade vi som företräder POSK i kyrkostyrelsen dels en reservation, vilket tidigare framgått här (läs den bloggposten här>>), och dels följande särskilda yttrande som förklaring till att inte delta i beslutet.

”Utgångspunkten för vårt ställningstagande är att när det är dags att fatta beslut om en ny kyrkohandbok är det viktigt att det finns ett brett stöd, och en positiv förväntan på att den kommer att bidra till att skapa glädje och engagemang kring vårt sätt att fira gudstjänst. Vi menar att glädje över gudstjänsten är livsviktig för kyrkans framtid. Det är därför helt avgörande att kyrkohandboken är bearbetad av och förankrad hos både det breda församlingslivet som hos liturgisk, musikalisk, teologisk och språklig expertis. Vi menar därför att det är nödvändigt att sakkunniga experter inom såväl språk, musik, liturgik och teologi kan stå upp för och ställa sig bakom förslaget till ny Kyrkohandbok. Vi är övertygade om att det finns ett positivt samband och inte en motsättning mellan expertkunskap och användbarhet i församlingslivet.

Vi kan med tillfredsställelse konstatera att kyrkostyrelsen nu väljer att remittera förslaget till samtliga församlingar och till ett brett urval av övriga remissinstanser så som exempelvis för kyrkan viktiga forsknings- och utbildningsinstitutioner och andra expertorgan.

Vi tror dock att remisstiden är allt för kort för att församlingarna som remissinstanser ska hinna sätta sig in i, pröva och utvärdera Handboksförslaget och på sätt kunna avge väl underbyggda remissvar. Vidare tror vi inte att den nu gällande arbets- och tidsplan som är framtagen för fortsättningen av arbetet ger förutsättningar för att skapa ett så väl bearbetat och förankrat förslag som krävs. Den behöver därför revideras vilket det hade funnits möjlighet att göra innan beslutet om remittering skedde. Vi anser samtidigt att denna möjlighet fortsatt finns och vi kommer försätta att verka för att detta sker.”

Vi som företräder POSK i kyrkostyrelsen har än en gång markerat att vi anser att arbetet med en reviderad kyrkohandbok är en mycket central och viktig fråga. Kyrkostyrelsen har fattat beslut om att nu skicka ut förslaget till ny kyrkohandbok på remiss. Frågan om hur vi nu ska tänka och agera och hur det fortsatta arbetet bör bedrivas är central.

I juni påtalade vi behovet av att få in nya friska ögon och att vi menar att det kommer att vara en viktig del i det fortsatta arbetet. Arbetets framtida former måste nu diskuteras i styrgrupp och kyrkostyrelse. Givna direktiv måste kunna omprövas så att arbets- och tidsplanen är ett underordnat redskap för att uppnå kvalitet, förtroende och förankring.

Vi konstaterar att förslaget från 2012 nu är bearbetat och att ett omfattande arbete utförts av kyrkokansliets projektgrupp.. Samtidigt konstaterar vi att pågående arbetssätt starkt har ifrågasatts. Kritikerna menar att arbetet inte är tillräckligt öppet och transparent. Tyvärr tvingas vi konstatera att företrädare för musiklivet inte menade sig kunna delta i arbetet i dess nuvarande form. Det är mycket olyckligt. Vi som bär ansvar för den fortsatta processen vet ännu idag inte vad de ansåg behöver göras och vad de
kunnat bidra med. Detta gäller t.ex. den revision av musikserie A som de har efterfrågat. Det ”omtag” av arbetet som initierades i samtal med dessa företrädare verkar i praktiken inte ha blivit realiserat.

Vi menar att det i den fortsatta beredningen behövs ett mer transparent och öppet arbetssätt där t.ex. sakkunniga experter inom såväl språk, musik, liturgik och teologi tillsammans ges tillfälle och gå igenom det slutgiltiga förslaget i sin  helhet. Samtal kring viktiga vägval behöver föras öppet i syfte att skapa en större legitimitet och förankring.

Vi vill nu uppmana alla remissinstanser att verkligen noga gå igenom det utsända förslaget och att skicka in såväl positiva som negativa synpunkter. Använd er gärna av möjligheten att skriva ”frisvar”. Kom ihåg att motivera de förslag till förändringar ni för fram.  Finns det viktiga perspektiv som behöver vidare bearbetning eller som saknas helt?

Det som remissvaren visar behöver tillföras eller åtgärdas ska naturligtvis tas om hand. Kvalitet och förankring är fortsatt viktigast för att nå målet om en handbok som tas emot med förväntan och bidrar till förnyelse och gudstjänstglädje i våra församlingar. Detta kommer vi fortsatt att stå upp och verka för.

Anna Lundblad Mårtensson Erik Sjöstrand Katarina Wedin samt Nils Gårder samtliga företrädare för POSK i kyrkostyrelsen

(Nils lämnade in en särskild reservation och vi andra skrev under det särskilda yttrandet)

Nils Gårder (POSK) reserverade sig om kyrkohandboken

Nu finns hela det reviderade kyrkohandboksförslaget på Svenska kyrkans webbsida>>

Kyrkans Tidning skriver om kyrkohandboksremissen>>

Kyrkostyrelsen klubbade i onsdags igenom handboksförslaget i oenighet. Nils Gårder, Posk, reserverade sig. Han säger nu: – Materialet behöver utsättas för en genomlysning innan det går ut som förslag.

Kyrkans Tidning berättade i onsdags om att det nya, reviderade förslaget till ny kyrkohandbok klubbades igenom i en oenig kyrkostyrelse. Nils Gårder reserverade sig. Ytterligare två ledamöter avstod att rösta.

Nils Gårder säger nu att det inte är rätt väg att gå att sända ut förslaget på remiss. – Det som remitteras till församlingarna bör vara ett slutgiltigt förslag. Jag är inte övertygad om att det här är ett slutgiltigt förslag.

Nils Gårder vill i stället att materialet först skärskådas i samtal och seminarier, därefter följer remissomgången. – Remisstiden är för kort. Församlingarna kommer inte att hinna gå igenom det ordentligt.

Nils Gårder anser inte heller att ledamöterna i kyrkostyrelsen fått tillräckliga möjligheter att gå igenom förslaget. Först två veckor före beslutet fick Nils Gårder se det. – Jag har inte fått tillräckligt med tid. Jag tror inte heller att jag eller någon annan i kyrkostyrelsen egentligen är kompetent nog att bedöma förslaget i sin helhet. Det behövs språkliga, litterära, teologiska och musikaliska experter till det, säger han.

Samtal och seminarier skulle även skapa ett större intresse för handboken, enligt Nils Gårder.

– Handboken beskriver själva identiteten för Svenska kyrkan, det är ett så viktigt grunddokument. Det går många årtionden mellan gångerna som kyrkan antar en ny handbok. Då ska vi ta möjligheten att diskutera gudstjänsten och göra händelsen till något stort.

Nils Gårder ifrågasätter även innehållet i förslaget och att det ger församlingarna så många alternativ. – Förslaget är oerhört brett. Den likhet som tidigare präglade handboken finns inte i förslaget. Nu skapas olikhet. Gudstjänsten blir oerhört olika och det i sig är en fråga som behöver diskuteras.

(Kyrkans Tidning)

 Här kan du läsa hela Nils Gårders reservation till kyrkostyrelsens protokoll:

Överröstad i kyrkostyrelsen reserverar jag mig mot beslutet att nu
remittera förslaget till kyrkohandbok del 1 (2016:1) till församlingarna
m fl.

Sedan jag för två veckor sedan fick del av förslaget med kommentaren har jag ytterligare övervägt frågan om remittering. Det är omöjligt att som lekman och inte musiksakkunnig att på kort tid självständigt bedöma förslaget. Kommentarerna är intressanta men tydliggör inga konkreta alternativ annat än de som är borttagna från 2012 års förslag. På ett tidigt stadium bad jag att få en öppen redovisning över de handlingsalternativ som bedömts möjliga och vilka argument som varit
avgörande för det eller de alternativ som valts. Ett sådant underlag har inte redovisats. Upprepade upplysningar om att förslagen är noga övervägda ger ingen information.

Jag sätter kyrkohandboken i ett sammanhang. Min kortfattade analys är att Svenska kyrkans relation till människor successivt blir allt
svagare. Det som döljer denna bild är att kyrkans ekonomi är fortsatt
god. Det finns en stark fördröjning mellan intäktsbortfall och den
betydelse människor anser att kyrkan har i deras liv. Ett beslut att
utträda fattas ofta först generationer efter det att delaktigheten
upphört. En viktig mätare på vilken relevans kyrkan har är deltagandet i
söndagsgudstjänsten. Grovt uppskattat har delaktigheten minskat med
ungefär en tredjedel på några årtionden. Deltagande i av kristen
tradition präglade övergångsriter bevaras längre och består till dess de
nya riter vunnit en allmänt accepterad form. Det är angeläget att
stödja sederna kring dop, konfirmation, kristen vigselgudstjänst och
kristen begravningsgudstjänst men samtidigt viktigt att inse den
allmänna gudstjänstens avgörande långsiktiga betydelse. I kommentaren till förslaget (sidan 13 mitten) uttrycks helt rätt att delaktighet ”… handlar om allas tjänst att lovsjunga och be i gudstjänsten, ta emot  Bibelns ord och gå vidare i vardagens tjänst…”.

Att vinna människor för Kristus och skapa delaktighet är naturligtvis
inte något som kan uppnås endast av en gudstjänstordning. Om vi vill nå ut till andra än till dem som redan kommer finns dock skäl att ägna formen stor uppmärksamhet. Förkunnelsens allvar och relevans är viktigast men även gudstjänstens språkliga och musikaliska uttryck kan vara avgörande för att nå fler.

Finns en vilja till verklig gudstjänstförnyelse? Finns en vilja att
bryta den brant nedåtgående trenden i deltagandet? Då bör den möjlighet,
som en ny kyrkohandbok ger, användas på ett mycket genomtänkt sätt.
Tillfället erbjuds mycket sällan. Kyrkohandboken måste vara teologiskt
tydlig men även sådan att också ”utomkyrkliga” finner den vara språkligt
och musikaliskt så bra att den väcker intresse och att den får en
respekterad plats i det fortlevande och vitala kulturarvet. Kulturarv är
inte bara byggnader och föremål. Om kyrkohandboken från början är
misstrodd eller ringaktad blir förutsättningarna för dess introduktion
dålig. Den kommer inte att locka till besök eller leda till positiva
samtal eller artiklar. Ju bredare delaktighet som förekommit i processen
fram mot antagandet ju större är förutsättningen till framgång.

I många församlingar används lokala gudstjänstordningar. Om dessa
församlingar skall övertygas om att använda kyrkohandboken måste även i
dessa församlingar väckas ett positivt intresse. Om ett sådant intresse
inte väcks, tror jag inte att den nya handboken i praktiken kommer att
tas i bruk som väntat. Finns i verkligheten möjlighet att framtvinga ett
bruk?

Den föreslagna remisstiden är enligt min mening alltför kort för en så
omfattande uppgift som att pröva, överväga och yttra sig över ett så
omfattande material som en kyrkohandbok med flera serier, fakultativa
och valfria moment. Min bedömning är, att om kyrkostyrelsen nu
remitterar förslaget och remissutfallet efter en kort prövotid inte blir
alltför negativt, kommer förslaget att läggas fram till kyrkomötet och
antas. Men jag tror inte att vi därmed uppnår det vi vill. Det är inte
endast den inomkyrkliga opinionen utan även den bild som ges i media och
litteratur som har betydelse för människors attityder. Jag tror att
förslaget istället nu bör bli föremål för ett brett samtal i seminarier
och symposier. Till dessa bör språkliga och musikaliska experter
inbjudas liksom andra aktiva i kyrko- och kulturlivet. Det är för ett
gott resultat avgörande att dessa kategorier samverkar i en skapande
kontext. Förslaget skulle på det sättet göras känt och måhända skulle
väsentliga bidrag kunna mottas. Naturligtvis är det en uppgift för
Svenska kyrkan att bestämma om kyrkohandboken men om den kan utarbetas i
en dialog med det omgivande samhället ser jag det som en stor fördel
och en möjlighet att väcka intresse.

Tyvärr har, som alla vet, den hittillsvarande processen med eller utan
fog blivit kritiserad. Det viktiga vore därför att nu eftersträva en
förankring.

En gudstjänstförnyelse är mer än en ny handbok. Den kräver långsiktigt
arbete med rekrytering och utbildning av präster. Detta har jag berört i
annat sammanhang. Men det samlade arbetet kräver hängivenhet och
arbetsvilja så att fler erbjuds möjlighet att delta i gudstjänstlivet.
Handboken är ett viktigt led i detta. Den är konstitutiv för Svenska
kyrkan, vilket med rätta framhölls i inledningstexten till 2012 års
förslag. Betydelsen av att handboken har ett brett förtroende och
allmänt uppskattas kan knappast överskattas.

Sålunda anser jag att det nu föreliggande förslaget bör offentliggöras
och bli föremål för behandling vid seminarier och symposier till vilka
kyrkostyrelsen inbjuder. Invändningen att detta tar ytterligare tid och
att behandlingen på kyrkomötet kan bli senarelagd är naturligtvis
befogad. Tidsaspekten är dock enligt min mening underordnad. En
behandling vid seminarier efter remissbehandling ser jag som olämplig.
Det som skall remitteras till församlingarna bör vara det slutliga
förslaget.

Uppsala den 16 december 2015

Nils Gårder

17 december 11:34 Kyrkohandboken: Biskop gläds över att förslaget nu lämnar skrivbordet>>

16 december 13:16 Oenig kyrkostyrelse säger ja till handbok>>

Kyrkans Tidning debatt: Vad tycker du om kyrkhandboksförslaget>>