Reflektion över debatt-TV

Erik Eckerdal har tittat på Kyrkans tidnings debatt-TV mellan Olle Burell, Socialdemokraterna och Bertil Murray, Frimodig kyrka. Gästar bloggen med några reflektioner utifrån debatten.

 

Som vanligt vägrar S att diskutera sakfrågan, d.v.s. varför skall sekulära politiska partier ha en maktställning i Svenska kyrkan? Inte ett enda teologiskt skäl till varför kyrkans organisation skall vara partipolitiskt baserad.

Istället personangrepp och svartmålning av kyrkan.

För övrigt och i motsatts till Burells förinövade budskap:

  1. Demokrati är inte per definition en blåkopia på den sekulära och agnostiskt formulerade kommunala organisationen. Kyrkans nuvarande organisation är ett för henne dåligt demokratiskt system, eftersom det inte är anpassat efter kyrkan, utan ett system som får resultatet att S, C och SD (de tre partierna i samma båt) tillsätter bl.a. sina egna partitoppar i kyrkans ledning. Snacka om elitistiskt system. Det finns andra mer ändamålsenliga demokratiska modeller.
  2. Ingen organisation är neutral. Därför kan man inte som Burell särskilja mellan form och innehåll, insida och organisation. Form och innehåll hör ihop i kyrkan, organisation uttrycker ett innehåll, innehållet tar sig uttryck i organisationen (att särskilja mellan innehåll och form (doketism) fördömdes för övrigt i den tidiga kyrkan som heresi). Om inte dessa harmonierar, behöver organisationen reformeras. Kyrkans organisation måste motiveras och baseras på en teologisk förståelse av kyrkan (som i våra ekumeniska överenskommelser) annars betyder det att organisationen står i motsats till kyrkan och är ett hinder. Detta visar sig i kyrkans nuvarande organisation som i praktiken har parallella strukturer.
  3. Burell: Kyrkan är en alldeles för viktig organisation för att S inte skall engagera sig i henne (Arthur Engberg hade inte kunnat uttrycka det bättre). Alltså, så länge kyrkan är viktig måste S engagera sig för att kontrollera henne. Samma sak uttryckte Jimmy Åkesson och SD tidigare i år: ”Vi skall ta kontrollen över kyrkan”. Genom S vilja att kontrollera kyrkan har vägen öppnats för SD att göra samma sak. Ett alternativ är naturligtvis att kyrkan får sköta sig själv.
  4. Burell: S är ett skydd mo SD och mörkerkrafter. ?? Är det inte evangeliet som är skydd mot mörkerkrafter? Betydligt fler i LO-kollektivet röstar på SD än kyrkligt aktiva. Det är alltså ett bättre skydd för kyrkan om S lämnar henne ifred, än om hon är kvar (i synnerhet eftersom det var S tillsammans med M som drev direktval till kyrkomötet och därigenom öppnade upp för SDs kyrkopolitik).

Befria kyrkan från partierna.
Rösta på POSK!

 

/Erik Eckerdal, präst
ersättare i riksPOSKs styrelse

SD säger sig värna kyrkans kulturarv

Idag har vi en gästbloggare på POSK-bloggen. Helena Taubner skriver om Sverigedemokraternas satsning inför kyrkovalet.

Sverigedemokraterna storsatsar inför kyrkovalet, ryktas det. Men kyrkan bygger på evangeliet och mångkultur, vilket SD inte har förstått.

Jimmie Åkesson har talat till sina anhängare och eldat upp dem med orden ”vi ska ta över” (och citeras i bland annat Göteborgsposten, Hallandsposten och Kyrkans Tidning). Han använder alltså kyrkan som en bricka i ett politiskt spel, som något som ett politiskt parti kan ”ta över”. Han gör kyrkan till sin politiska motståndare, trots att han själv är en av kyrkans alla medlemmar (enligt gp.se, april 2017).

Men hur ska de då gå till väga, SD, för att ”ta över” kyrkan? Åkesson säger att kyrkovalet handlar om att bevara vårt svenska kulturarv. I texter som SD publicerar på sin webb framgår att detta kulturarv består av två saker. Dels handlar det om kyrkobyggnaderna och dels handlar det om hur vi firar kristna högtider. Men på båda dessa punkter missar SD målet.

När det gäller kyrkobyggnaderna betonar SD att de äldre kyrkorna är ”landets största samlade kulturarv” och att mer kan göras för att ”värna, vårda och visa såväl exteriörer som interiörer och artefakter” (Aron Emilsson). Det är naturligtvis inte problematiskt i sig att vilja vårda kyrkobyggnaderna – det vill vi allihop! – men vad SD missar är att kyrkan inte ÄR byggnaderna. Kyrkan är relationer, människor emellan och mellan människor och Gud. Dessa relationer är inte beroende av byggnaderna. Om så Sveriges alla kyrkobyggnader skulle försvinna, så skulle kyrkan ändå finnas kvar.

Relationerna, som utgör kyrkan, bygger på evangeliet om Jesus. Tron på evangeliet får konsekvenser för hur vi agerar mot varandra. Jesus uppmanar oss att älska varandra, att inte göra skillnad på människor och att rikta särskild omtanke mot de som är mest utsatta. SD’s ideologi går rakt emot detta budskap. Där Bibeln manar till öppenhet och generositet, manar SD till slutenhet och egoism.

När det gäller de kristna högtiderna betonar SD det unikt svenska. I principprogrammet skriver SD att ”kulturen i vårt land har gjort att den svenska kristendomens historia innehåller vissa särdrag i jämförelse med andra kristna länder” och att dessa särdrag ska värnas. Vi ska alltså inte måna om den kristna berättelsen i första hand, utan snarare om det som särskiljer de svenska traditionerna från andra nationaliteters traditioner.

Men Svenska kyrkan är en del av den världsvida kristna kyrkan. Mångfalden i uttryck är berikande och definierande för vad det innebär att vara kyrka. Vi vore ingenting utan våra systrar och bröder runt om i världen. Kyrkan i Sverige är intimt sammanflätad med den världsvida lutherska kyrkan, och historiskt även med andra syskon i kyrkofamiljen.

Nej, om SD verkligen värnade kyrkans kulturarv så skulle de alltså, istället för att fokusera på kyrkobyggnaderna, betona den tro som förenar oss kristna, och som förpliktigar när det gäller öppenhet och medmänsklighet. Och om de verkligen värnade kyrkans kulturarv så skulle de alltså, istället för att betona det unikt svenska, omfamna tanken på en världsvid kyrka fylld av berikande mångfald. Om de verkligen brydde sig om Svenska kyrkan, så skulle de ägna mer tid åt att betona ordet KYRKAN och inte ordet SVENSKA.

Att SD använder kyrkan som ett slagträ för sina partipolitiska intressen är ett tydligt argument för att partipolitiseringen av kyrkan måste upphöra.

/Helena Taubner,
förtroendevald i Hjo pastorat, ledamot  i POSKs informationsgrupp
och forskarstudent

Vill du läsa mer av Helena bloggar hon på taubner.blogspot.com där även detta inlägg finns att läsas.

 

Ur POSKs program:
POSK vill förändra valsystemet så att det blir enklare och billigare, och bättre speglar vår kyrkosyn. Ledamöter av stiftsfullmäktige och kyrkomöte behöver ha en församlingsförankring och goda kunskaper om församlingslivet. De bör därför väljas av församlingarna i ett indirekt val. Att ledamöterna representerar församlingarna ger också legitimitet åt kyrkomötets beslut i lärofrågor. Kyrkomötets legitimitet kan dock ifrågasättas när olika grupper försöker använda kyrkomötet som plattform för sina samhällspolitiska syften. 

Under mandatperioden 2018-2021 kommer POSK att verka för:
att kyrkan återgår till indirekta val till stiftsfullmäktige och kyrkomöte.
att när Svenska kyrkan uttalar sig ska det ske utifrån teologiska aspekter och inte partipolitiska ställningstaganden.

En hoppfull betraktelse i fastan

manifestation Chicago 31/12 2016
Krönika av Lisa Tegby, införd i Västerbottens kuriren torsdagen den 3 mars 2017

I onsdags morse var jag på askonsdagsmässa i Umeå stads kyrka. Vi var ett trettiotal människor som kom ut i snögloppet med ett kors tecknat av aska på våra pannor. Samma sak hände i flera kyrkor i stan i onsdags. Den som stötte på någon av oss på förmiddagen kanske undrade om vi glömt tvätta oss på morgonen. Men det var ett ask-kors. ”Kom ihåg att du är stoft och ska bli stoft,” sa prästen när hon tecknade med sitt finger på vår panna.

Så dystert! Ja.

Och så sant. Och hoppfullt.

Nästan alla vet att det var fettisdag i tisdags. Men alla tänker inte på att de gräddiga bullarna är en del av festen före den kristna fastan, samma sak som uttrycks med karnevalen i Rio eller Mardi Gras i New Orleans. Nu har vi fest för att sen gå in i återhållsamhetens och eftertänksamhetens tid. Lite likt islams ramadan, då man fastar på dagarna och äter när det är mörkt.

Det är rätt otidsenligt med fasta. Det här med att stanna upp, tänka efter, avstå för nån annans skull – vem har tid med det? Och att tänka på förgängligheten – så hemskt!

Jag är verkligen ingen vidare fastare. Jag jobbar på som vanligt, jag äter i stort sett som vanligt, det syns inte att jag lever i fastan. Men lite mer tid till eftertanke tar jag mig, jag anstränger mig att inte blunda inför världens fasor och jag funderar mer än vanligt på vad som är viktigt och oviktigt medan jag följer det kristna dramat om hur den solidariske, självutlämnande mannen från Nasaret som botade, upprättade och sa ifrån, blev så hotfull att han spikades på ett kors.

Är det så farligt med godhet? Måste solidaritet sluta med död? Är det verkligen dom mäktiga, korrumperade som ska ta hem segern?

I söndags hörde jag ett samtal mellan vår ärkebiskop, Antje Jackelén, och Linda E. Thomas, teologiprofessor, feminist och aktivist i Chicago. De pratade om att leva i en värld som just nu känns farligare än på länge med populism, polariseringar och protektionism och med lögner som plötsligt kallas för alternativa fakta. Som om det som mödrar och fäder byggt upp med möda och som vi fortfarande kämpar med snabbt skulle kunna bli till aska och intet med lite lögner, murar och fagra löften. Men kom ihåg, sa den fromma och arga professorn, att Gud kommer inte att bli trumpifierad. Och vi behöver inte heller bli det!

Och så började hon räkna upp hoppets tecken. Jag ser dem så tydligt nu när det är mörkt, sa hon. Aktioner mot gatuvåld. Kvinnomarscher. Jurister som skärper sin blick. Att vi samtalar om vad vi kan göra. Hon berättade om en manifestation på nyårsafton 2016 för de 800 som dött av våld i Chicago under året. Jag trodde det var en vanlig demonstration när jag kom dit, sa hon. Men där fanns 800 kors, med de dödas namn och bilder på. Och korsen utan anhöriga på plats fick vi andra bära.

Linda Thomas bar en ung kvinnas kors. Hon berättar om bördan, den yttre och den inre, att bära tecknet för detta våldets meningslösa offer. Och om känslan när hon och de andra gick förbi det stora Trumphuset och de andra skyskraporna i Chicago. Vi skapar nåt nytt när vi bär korsen här, tänkte hon. Mitt framför dem som vill tjäna pengar på oss säger vi att vi vill tjäna livet och värna de mest sårbara.

Livet är skört. Demokratin är skör. Människorna också. Till stoft blir vi till sist. En del av oss tror på ett liv efter den slutliga döden. Det gör jag, så jag kan tänka att jag gärna vill vara med när all aska blåst bort en gång och det är bara grönt och liv.

Men nu är det den dagliga döden som gäller. Förstörelsen och föraktet som brer ut sig som ett askgrått täcke. Det gäller att se det och inse skörheten. Och att hitta hoppets tecken mitt i detta. Att leta liv och hjälpa livet att växa på nytt mitt i det som gått sönder.

För att tro på det nya livet behöver man inte vara religiös. Man behöver bara vara Människa – och ibland tänker jag att det kanske är det mest religiösa av allt. Och så behöver man uthärda mörkret. För annars upptäcker man nog inte att det gror också mitt i det grå.

Lisa Tegby
präst i Umeå

Foto: Ashlee Rezin/AP

Det är sorgligt när de goda rösterna tystnar

Lördagskrönikören i Göteborgsposten, Manilla Bergström, skriver om goda och lågmälda röster, som inte lyckas slå sig fram i det hårda flödet – och därmed riskerar att tystna.

I det stora flödet av röster som hörs och debatter som förs känner jag ibland att jag drunknar i hårda ord eller debattörers iver att dra ner varandra. Ett smittsamt missnöje märks i alla sammanhang. I skolans värld bland både barn och vuxna, i vår vardag, i sociala medier och i tidningar. Kritiska röster behövs och är välkomna. För det är viktigt att ifrågasätta det man är tveksam till och att markera när man är frustrerad. Men ibland blir debatten skev och de röster som hörs förstärker varandra tills bara de skrällande rösterna hörs. De röster som hörs mest är ibland som ekande brons och skrällande cymbal trots att de inte är flest. Och varför tystnar de andra?

Den senaste tiden har jag hört en del lågmälda röster, från dem som inte hörs i debattforum, som inte slår sig fram i det hårda flödet för att de inte vill vara en del av det eller som tystnar i ren uppgivenhet. Det sista tycker jag är så sorgligt, när de goda rösterna tystnar av uppgivenhet trots att de är just de rösterna som behövs. De kanske är lågmälda men ack, så kloka.

Vi behöver andra perspektiv och röster som bryter av. Inte för att de hörs mest utan för att de låter annorlunda! Jag känner stor tacksamhet till de som orkar ställa in fokus på det som är gott och de som vänder riktningen till det som finns all anledning att vara stolt och glad över.

Ett exempel är röster om sjukvården. Visst hör man mycket klagomål och missnöje över det som inte fungerar, väntetider, neddragningar och felbedömningar. Men alla tappra sjuksköterskor då? De vardagshjältar som oförtrutet gör allt de kan för människor som mår så dåligt att de inte orkar slå sig in i debatter men är tacksamma för livet eller varje dag av omsorg. Jo, ibland hör man en liten röst som lovsjunger dem som kämpar varje dag för att tjäna sina medmänniskor på bästa sätt. Små röster med ett annat och viktigt perspektiv.

Det finns exempel från kyrkan också. Röster hävs i både missnöje och frustration. Men i mitt eget flöde av röster på Facebook eller bilder på Instagram finns även en och annan röst från satiriker som vänder på perspektiven och ibland får mig att skratta åt det eländiga eller se debatter i ett annat ljus. Nyligen lyste en kollegas röst igenom allt, eftersom hans inlägg var annorlunda. Där stod att debatten runt svenska kyrkan i vissa delar är absurd med medvetna missförstånd, en hård ton och att man använder minsta chans till kritik. I inlägget lyftes det orimliga i att många tystnar av obehag inför debatten. Men det som framför allt lyftes fram var en stolthet och en glädje. En frisk uppmaning att vi ska dela med oss av det vi är stolta över, det som är vår glädje över att vara en del av svenska kyrkan eller en av kyrkorna i världen!

För människor finner viktiga saker i kyrkan varje dag. Tillit och tröst, ork att leva och mod att dö. Och människor arbetar hårt med barnverksamhet, ungdomsgrupper, dop, begravningar, sorgegrupper, körer och diakonalt stöd. Och det inlägget gjorde klart att det är dags nu. Dags att lyfta fram det som du och jag är stolta och glada över, allt det vi är tacksamma för! Vill du också dela med dig av det och berätta varför? Det vill jag. Så här börjar min lovsång till dem som strävar på, varje dag, i det tysta.

Manilla Bergström
präst i Göteborg

 

Från POSKs program:

Mångfald – en möjlighet

En kyrka som omfattar större delen av befolkningen är självfallet inte en homogen åsiktsgemenskap. Bland oss som är engagerade i kyrkan finns en mångfald av uppfattningar. Inom ramen för den grundläggande tro, bekännelse och lära som Svenska kyrkan står för finns det avsevärt utrymme att tolka vad kristen tro och kristet liv innebär i tro och handling. Hela församlingen har del i ansvaret för kyrkans lära. Det är ett gemensamt uppdrag att på olika sätt förkunna det kristna evangeliet. Vi behöver tala tydligt om Herren Jesus Kristus som varje människas befriare och frälsare. 

De olika kyrkliga traditioner och inriktningar som ryms inom Svenska kyrkan utgör en rikedom. För att undvika kyrkosplittring måste alla vara beredda att respektera varandras olika uppfattningar och att följa demokratiskt fattade beslut. Toleransen för oliktänkande behöver öka. Vi behöver lyssna lyhört till Gud och människor.

Desperat kandidatjakt av (s) – med populistiska inslag

Kuriosa: Nätannonsen från (s) hade ursprungligen en bild enligt ovan med en nationalistisk demonstration, en bild som ifrågasatts bl.a. för att kvinnan som står emot nationalisterna inte var tillfrågad och inte villa utnyttjas i (s)-propaganda. Under måndagen 3/10 byttes bilden ut mot den som nu ligger på sidan.

I en uppmärksammad annons på nätet, ”För en kyrka som tar ställning”, fiskar socialdemokraterna efter kandidater i kyrkovalet – med formuleringar som avslöjar att de okända läsare man vänder sig till som potentiella kyrkopolitiker till och med kan tänkas hamna i kyrkomötet.
Lite märkligt kan tyckas, men ännu värre är kanske den populistiskt färgade svartmålning av Svenska kyrkan som präglar annonsen – sanktionerad av de ledande (s)-politikerna. En som reagerat på detta är Johan Garde, och vi återger nedan ett facebookinlägg av Johan:

Socialdemokraterna går ut hårt och försöker hitta folk till listorna i kyrkovalet genom att ge bilden av en kyrka som hotas av homofobi, kvinnoprästmotståndare och de som vill förminska människovärdet.

Kära Socialdemokrater, det var ni som stängde gränserna. Det var ni som tog fram, drev och röstade igenom ett förslag som omöjliggjorde familjeåterförening. Det var ni som inte stod upp för människovärdet. Det kanske ska tas en titt på den där bjälken?

Och sluta prata om kvinnoprästmotståndare. Vad är det ni håller på med? 50% av alla präster i Svenska kyrkan är kvinnor och det är fler kvinnor än män som är på väg in i prästämbetet.

Svenska kyrkan är en av de mest progressiva kyrkorna i världen när det gäller att stå upp för hbtq-personer men naturligtvis finns det mycket kvar att göra.

Men snälla socialdemokrater, sluta använda skrämselpropaganda för att skapa engagemang. Det finns massor med människor i församlingarna som älskar sin kyrka, leta där istället för i anonyma enkäter via nätet. Låt engagemanget växa underifrån istället från ert huvudkontor. Visa vilken fantastisk kyrka Svenska kyrkan är istället för att måla upp en bild om en kyrka som är i fara.

 ===========
Red:s kommentar:
Ett klokt inlägg! Och du som vill engagera dig i din församling inför kyrkovalet 17 september 2017 ta kontakt med någon POSK-medlem i din närhet – eller via info@posk.se så hjälper vi dig! För er som funderar på att starta en obunden lokal nomineringsgrupp: POSK finns där även för er. Ta kontakt så hjälper vi er att komma igång! 

Johan Garde, teol. kand.

Inte kristen?

Jag fick ett meddelande på mitt privata facebook-konto från en för mig okänd person. Personen meddelade mig att jag inte kunde kallas kristen och att jag skulle omvända mig och följa Guds ord.

Jag valde att bara radera det här meddelandet. Men det har legat och gnagt i mig.

Det är alltid sunt att ställa sig frågan om jag går på rätt väg. Det är alltid sunt att varje dag ta ut kompassen och riktningen med Jesus som ledstjärna. Att göra en självrannsakan.

Men att någon annan – för mig helt okänd person – skriver ett meddelande till mig och talar om för mig att jag inte är kristen, att jag måste omvända mig och följa Guds ord. Det är inte sunt! Det här skrämmer mig. Jag inser att det inte är nytt. Detta har hänt i alla tider och det händer ju uppenbarligen fortfarande. Vi delar in människor i olika fack. Vilka som tror rätt och vilka som tror fel. Vilka som är på rätt vis och vilka som är på fel vis.

Den senaste debatten inom Svenska kyrkan blottar sidor hos oss som inte är vackra. Oförsonliga sidor, tråkiga sidor, hemska sidor. Varför vill vi inte lyssna på varandra? Vad hände med att tolka allt till det bästa? Vad hände med att våga lyssna på varandra?

En kyrka där alla tycker exakt likadant är inte en levande kyrka – det är en sekt! Svenska kyrkan är en levande kyrka, med levande kristna människor som ute i sina församlingar delar och utför gudstjänst, undervisning, mission och diakoni.

I POSK värnar vi mångfalden och värjer oss för enfalden. POSK betonar i sitt program att det är viktigt med respekten för olika uppfattningar och att vi också måste följa demokratiskt fattade beslut. Att lyssna lyhört till Gud och till människor.

Och jag är kristen, trygg i förvissningen om mitt dop och nåden att alltid få tillhöra Jesus Kristus.

 

/Carina Etander Rimborg
Kyrkomötesledamot för POSK Göteborgs stift.

 

Från POSKs program:

Mångfald – en möjlighet

En kyrka som omfattar större delen av befolkningen är självfallet inte en homogen åsiktsgemenskap. Bland oss som är engagerade i kyrkan finns en mångfald av uppfattningar. Inom ramen för den grundläggande tro, bekännelse och lära som Svenska kyrkan står för finns det avsevärt utrymme att tolka vad kristen tro och kristet liv innebär i tro och handling. Hela församlingen har del i ansvaret för kyrkans lära. Det är ett gemensamt uppdrag att på olika sätt förkunna det kristna evangeliet. Vi behöver tala tydligt om Herren Jesus Kristus som varje människas befriare och frälsare. 

De olika kyrkliga traditioner och inriktningar som ryms inom Svenska kyrkan utgör en rikedom. För att undvika kyrkosplittring måste alla vara beredda att respektera varandras olika uppfattningar och att följa demokratiskt fattade beslut. Toleransen för oliktänkande behöver öka. Vi behöver lyssna lyhört till Gud och människor.

 

”Kyrkomusikens kraft” – Rapport från Kyrkomusikersymposium

8-11 sept ägde Nordiskt kyrkomusiksymposium rum i Göteborg. En mötesplats som denna gång fått underrubriken ”Kyrkomusikens kraft”. Dessa möten växlar mellan mellan de nordiska länderna vart fjärde år. Nästa nordiska symposium äger rum i Helsingfors 2020. Detta var alltså ett tillfälle då landets församlingar dränerades på sina kyrkomusiker, men kanske också ett tillfälle för musikstuderande att få praktik och pensionärer att hålla igång styvnande fingrar.

Kyrkomusiksymposiet arrangerades av Kyrkomusikernas riksförbund (KMR), Sveriges kyrkosångsförbund, Göteborgs universitet, Svenska kyrkan, Sensus och Göteborgs internationella orgelakademi.

Redan under våren ville arrangörerna ha in anmälan med val av seminarier/konserter från deltagarna. Programfoldern omfattade nästan 90 olika seminarier eller programpunkter. För mig var det svårt att minnas i i början av september vad jag i mars valde. Därför var det bra att man någon vecka innan symposiets början fick en länk till en för varje deltagare unik sida att ha i telefonen, där det tydligt framgick vad man tidigare önskat.

Hur många var vi då? Ja, enligt uppgift var 1500 anmälda, men förmodligen kunde alla inte komma. Tidigare under sommaren fick varje deltagare en tjock bok hemskickad. Henrik Tobin har författat något så unikt som en symposiebok ”Ett gemensamt kosmos”. Boken handlar om musik, liturgi och teologi som pilgrimsleder, om gudstjänsten som rastplats och om utmaningen att redan i det jordiska sammanhanget gestalta något av slutmålets skönhet. Den goda tanken var att deltagarna skulle ha läst denna bok innan man kom till symposiet. Om så var fallet, låter jag vara osagt.

Förutom alla seminarier arrangerades en mängd konserter, inte minst med deltagande körer från våra nordiska grannländer. Körer, som var synnerligen utmärkta representanter för sina respektive länder. Vissa programpunkter skedde i samarrangemang med Göteborgs internationella orgelakademi. Problemet för oss deltagare var, inte oväntat, att hinna med så mycket som möjligt samt snabbt förflytta oss. Här finns inte plats att beskriva hela det smörgåsbord som bjöds oss, men några programpunkter var Orgelimprovisation till film, Liturgisk sång är roligt!, Anti aging för rösten (ett koncept för röstträning), Barn och orgel, Röstyoga, Keltisk körsång, En kraft som bär i det nya landet (om Mellanösterns gamla kyrkor här hos oss och deras musik) m.m. Till detta kan läggas att ett flertal musikförlag från de nordiska länderna under alla dagarna hade notutställningar, där besökarna också kunde handla.

Lördagskvällens festmiddag lockade c:a 750 personer och deltagarna fick under måltiden stifta bekantskap med ”Majornas 3dje Rote” och Tomas von Brömssen, som svarade för underhållningen.

Dagarna avslutades med en ”maxad” högmässa i den rymliga Vasakyrkan, där biskop Per Eckerdal predikade och alla närvarande nordiska körer medverkade förutom den månghövdade församlingen.

Visst inspireras man av dessa dagar, fyller på i förråden och får nya infallsvinklar. Frågan är om ändå inte återseendet av kollegor är det man främst uppskattar. Personligen träffade jag tidigare studiekamrater jag inte mött på drygt tre decennier, men jag gjorde även helt nya bekantskaper.

2018 arrangeras ett nationellt kyrkomusiksymposium i Uppsala.

Torvald Johansson
Domkyrkoorganist, Strängnäs

 

POSKs handlingsprogram, avsnittet Kyrkomusikens kraft:

Under mandatperioden 2018-2021 kommer POSK att verka för:

  • att stärka ansvaret för kyrkomusik på Svenska kyrkans nationella nivå.
  • att Svenska kyrkan inrättar ett samrådsorgan med musiklivets organisationer.
  • att POSK har en dialog med kyrkomusikerna kring utmaningar och möjligheter.
  • att en revision av psalmboken ges nödvändig tid, sker i dialog och är noggrann med språkliga och musikaliska kompetenser.

POSKs handlingsprogram, avsnittet Mera kultur:

Under mandatperioden 2018-2021 kommer POSK att verka för:

  • att att arbeta för möjligheter att söka kulturmedel för kyrkans musik.
  • att öka församlingarnas samverkan med det lokala kulturlivet.

Ett beslut och utträde som väcker bedrövelse

Kyrkomötesledamoten Johanna Andersson, Göteborgs stift, meddelar på sin blogg att hon begärt utträde ur Svenska kyrkan, och som följd av detta avsäger sig sina kyrkopolitiska uppdrag för POSK och lämnar sitt prästämbete.

Johanna har ofta kritiserat Svenska kyrkans förenklade ställningstaganden i komplexa sakpolitiska frågor, speciellt beträffande Israel. Men det som fick henne att ta steget att lämna Svenska kyrkan är den kritik och de misstänkliggöranden som drabbat henne och de övriga initiativtagarna till kampanjen #mittkors; en uppmaning att visa sympati och solidaritet med världens förföljda kristna genom att bära ett kors synligt runt halsen.

Det är säkert några som tycker det är skönt att kyrkan blir av med en bråkstake. Men för oss som menar att Svenska kyrkan ska vara en trosgemenskap och inte alls behöver vara en åsiktsgemenskap väcker Johannas beslut bedrövelse.

Vi har vant oss vid att människor lämnar Svenska kyrkan för att de inte bekänner Jesus som sin Herre och därför inte vill vara kvar som medlemmar. Det är beklagligt, men bygger trots allt på en viss logik. Men när bekännande kristna, till på köpet präster, väljer att utträda finns det större anledning att bli bekymrad. Det må vara låga trösklar in i Svenska kyrkan, men takhöjden håller på att sänkas på ett oroväckande sätt.

Det är viktigt att notera att skiljelinjerna i dagens kyrka inte alls går där de brukade. Alla tre initiativtagarna till #mittkors är prästvigda kvinnor. I kyrkovalskampanjerna framställer sig framför allt S, C och ÖKA gärna som garanter för att inte kvinnoprästmotståndare och homofober ska ta över.

I själva verket finns kritikerna mot mycket av utvecklingen inom Svenska kyrkan inom många olika grupper, även bland dem för vilka frågan om kön är oväsentlig och vigslar av samkönade par en självklarhet.

Det är när kyrkan prioriterar demonstrationståg framför gudstjänstliv, demagogi framför undervisning, partipolitik framför diakoni och religionsdialog framför mission som de problem vi ser i dag uppkommer. Sådant sker nu i allt större utsträckning. Det är detta debatten och kyrkovalet 2017 behöver handla om.

I POSK:s kyrkomötesgrupp från Göteborgs stift kommer Johanna att saknas i höst. Lyckligtvis har vi många kompetenta namn på våra listor, och vi önskar Stefan Linderås lycka till i sin nya roll som ordinarie ledamot.

Mats Rimborg,
ordförande för POSK i Göteborgs stift

Tidigare infört som debattinlägg i Kyrkans tidning

Tankar i midsommartid

I midsommartid är ljuset och naturen, växandet och blomstrandet i fokus. Så även i kyrkan. Livet och ljuset är det centrala. Glädjen över jordens skönhet och vårt ansvar för skapelsen och allt skapat. 

Helgen bjuder på två helgdagar. Midsommardagen vars tema är skapelsen och Johannes Döparens dag som uppmanar oss människor till samma mod som denne profet visade. Alla bibeltexter handlar om Guds storhet, vår fantastiska jord, om länder och folk, om trygghet och frihet.

Med oss in i firandet av den här midsommarhelgen har vi också några moln på himlen.

I det svenskaste av svenska, när människor samlas till gemenskap och fest, tar varandra i handen och dansar i ring, finns blandade känslor. En besvikelse på landet Sverige, känslan av att skämmas över att vara svensk, oron för hur livet ska bli för nya svenskar som får besked om att det land de nu tagits emot i, är ett land som stänger ute deras nära och kära.

Oavsett vad ett riksdagsbeslut kommer att innebära i praktiken sänds signaler som är något som vare sig rimmar med det jag läser i bibeln eller med det jag känner när jag ser den svenska flaggan. Den vajar lika blå som himlen men inte är det några moln tecknade på flaggans himmelsblå fond. Jag ser en flagga med två vägar som korsar varandra. De kommer från olika håll och möts på mitten, ett möte mitt i ett kors. En guldgul korsning mot en klarblå botten vars färg kanske påminner någon om de hav man tvingas korsa ibland för att ta sig vidare på nya vägar.

I midsommartid får jag associationer som får mig att tänka på öppenhet, ljus och frihet. Så även när jag tittar i Bibeln och läser de texter som hör till helgens teman om vördnaden inför allt skapat och uppmaningarna att vandra på fredens väg, som ljusets barn. Och när jag läser om Johannes döparen, om profetens mod och hans blick för dem som lider nöd så önskar jag oss alla inspiration från sådana som honom som beredde väg, och öppnade upp sinnen!

Uppmaningar om att visa varandra barmhärtighet hörs även hos profeterna i gamla testamentet. Sakarja säger: Fäll rättfärdiga domar och visa varandra kärlek och barmhärtighet. Förtryck inte änkan och den faderlöse, invandraren och den fattige.

I det land jag lever har vi fina traditioner. Så även svensk tradition som blivit känd i länder långt bort, att här finns det plats för såväl änkan, den faderlöse, invandraren och den fattige. Här finns det plats för alla. Här finns det utrymme för lika och olika. Här finns medmänsklighet och nya möjligheter. Och vi, som alla är människor, uppmanas att visa varandra nåd, barmhärtighet och kärlek.

Manilla Bergström
Präst i Göteborg

Har varit införd som krönika i Göteborgs-Posten

Viktig granskning, onödiga sensationer

”Granskning är bra. Sensationsjournalistik är tröttsamt. Jättetröttsamt.” 

Så skrev en vän till mig på Facebook häromdagen. Hon hade just läst en blogg där Svenska kyrkans präst i Thailand gick igenom Aftonbladets artikel om en studieresa till just Thailand, där sensationslust i stor utsträckning gått före fakta. 2 000 kronor för en middag för sju personer kanske inte är så mycket – det blir 286 kronor per person. Och det står inget om luncherna för 20 eller 40 kronor styck. Att man besökte badorter var inte så konstigt – det är just där som Svenska kyrkan finns och är till för massor av semestrande svenskar. Och så vidare.

Granskning är bra. Det var inte muntert med Ekots granskning av församlingarna med luftiga reseprogram och stora utsvävningar, eller med de missbruk av tid och pengar som några chefer i Svenska kyrkan i utlandet avslöjades med i Aftonbladet förra veckan. Det var inte muntert men det var viktigt att det kom fram.

Det här finns alltså också i den kyrka som jag är en del av. Det här finns också i den kyrka som gör 15-20 sjukbesök på Gran Canaria varje vecka eller fanns till hands vid terrordåden i Bryssel och Paris i höstas. Det här är samma kyrka som gjorde stordåd vid tsunamin i Thailand och som arbetar bland hemlösa på Sergels torg eller i det tysta gör trofasta besök hos ensamma och sörjande i Vilhelmina och Bjurholm.

Granskning är bra. Fusk ska avslöjas och borde nog ha upptäckts i internkontroll och av revisorer innan Ekot och Aftonbladet kom. Öppenhet och genomskinlighet är ett av Svenska kyrkans kärnvärden. Det där med att Gud ser allt har ibland använts för att skrämma människor och hålla dem i schack. Det finns nåt väldigt obehagligt i det när det används som maktmedel. Men om man citerar Jesus som säger att Sanningen ska göra er fria ligger det en djup allmänmänsklig erfarenhet i detta med öppenheten. Den kan göra ont, men när man tar emot den lättar faktiskt livet och nåt nytt och bättre kan växa fram.

Att Svenska kyrkan finns i förtroendebranschen och har höga krav och förväntningar på sig om redbarhet och en konsekvent livsstil är som det ska. Vi talar om rättvisa och godhet. Präster, diakoner och biskopar avger löften vid sina vigningar. I vårt budskap ligger att värna de utsatta. Man ska kunna ha höga förväntningar på kyrkan. När ord och handling inte stämmer blir fallet stort. Dubbelmoral är förskräckligt.

Men det är inte bara kyrkan som ska vara sann och saklig. Kritiken av den ska också vara det. Jag blir ofta irriterad när politiker talar om att de, i motsats till andra, ger tiotals miljoner till något viktigt, medan de andra förstås tar samma summa: Vad betyder det i praktiken undrar jag, som rör mig med summor som högst räknas i tusenlappar? Att tala om resor för miljoner utan att precisera fungerar säkert om man vill väcka indignation, men säger ju inte så mycket utan en närmare förklaring.

Någon har under veckan räknat ut att om Svenska kyrkans resekostnader under ett år fördelas på alla anställda och förtroendevalda reser var och en för 188 kronor. Det är kanske rentav för lite i en kyrka som är en del av en världsvid kyrka – samtidigt som kritiken mot vissa resor fortfarande sannerligen är befogad!

Jag har genom åren varit på några tjänsteresor i England, Tyskland och Israel/Palestina. Det har varit roligt, intensivt och lärorikt. Tillsammans med mina arbetskamrater har jag inspirerats av arbete bland barn och familjer, gudstjänster och hjälpprojekt, jag har sett hur kyrkor med sämre ekonomi än vår har tänkt nytt, jag har lärt mig mycket om Martin Luther och mött de palestinska kyrkornas utsatthet och kreativitet. Vi har jobbat och lärt oss hela dagarna. På kvällarna har vi promenerat, pratat och skrattat. En del av måltiderna har vi stått för själva och när vi druckit vin till maten har vi alltid betalat det med egna pengar.

Svenska kyrkan ska som alla organisationer granskas. Att kyrkans pengar används redbart och värnar människorna och jorden är viktigt. Dåligt kan bli bra. Bra kan bli bättre. Och när det blir fel lär vi oss och börjar om.

Simon, som jag inte känner, la ut en bild på sitt inträdesbevis i Svenska kyrkan på Facebook och skrev: ”För åtta år sedan lämnade jag Svenska kyrkan då jag hade gjort upptäckten att hon inte var perfekt. 2014 återvände jag då jag gjort samma upptäckt om mig själv.”

Lisa Tegby
präst i Umeå

Krönika i Västerbottens-Kuriren 160610