Så mycket bättre!

På Svenska kyrkans intranät (som alla som är förtroendevalda och anställda har inloggning till – samt att flera av sidorna också är helt öppna) finns massa bra information att hämta för oss som engagerade i församlingarna.

Den 21 mars släpptes nyheten att det nu blir betydligt enklare att dra ut församlingsrapporter till exempel. Med några få enkla tryck så kommer du att kunna ta ut en massa bra information om din församling att ha i underlag för målarbete, budget och planering. I församlingsrapporten kan du se befolkningsstatistik den senaste 10 åren, dop, konfirmation, in och utträde till exempel.

http://statistik.svenskakyrkan.se/statistiksidor/App/#/

På den nya förenklade statistiksidan kan du också få lönestatistik, medlemsprognoser och en massa annat matnyttigt.

Materialet ställs samman av kyrkokansliet i Uppsala och väger in våra egna statistikuppgifter med uppgifter från kommunerna.

Det här är utmärkt material för alla oss som är förtroendevalda när vi måste prioritera och planera verksamheten. Använd det!

 

Ur POSKs program:

POSK strävar efter att våra representanter ska vara kunniga och kompetenta. De har ambitionen att leda utvecklingen av Svenska kyrkan, drivs av sitt engagemang för kyrkan och har förmåga att stimulera andra att stiga fram och ta ansvar. POSK driver fram förändring genom att sätta kyrkans frågor på agendan, reflektera över kyrkans roll och göra kyrkan synlig i samhället.

 

/Carina Etander Rimborg
förtroendevald i Göteborg

Insändare i Nya Lidköpings-tidningen

Vår kyrkomötesledamot Gunvor Torstensson (Skara stift) har fått publicerat en insändare i Nya Lidköpings-tidningen (NLT) som sedan besvarades av kyrkoherde Leif Nordlander i Vara pastorat.

Ett bra exempel på hur den lokala tidningen kan användas för att få ut POSKs budskap i ett vidare perspektiv. Gunvor har använt sig av vårt program då hon skrivit insändaren och repliken. Se detta replikskifte som en inspiration till att skriva egna insändare.

 

Församlingsbegreppet är viktigt – NLT 6/2 2017

Vara pastorat har beslutat att det ska bli en enda församling av de nuvarande sex. Det beslutet kan ingen ändra på. Men varför? Jag tycker att församlingsbegreppet är viktigt. Församlingen är den grundläggande enheten i Sv. kyrkan. Där firas gudstjänst, där finns närheten, delaktigheten och ansvarstagandet. Men för att klara ekonomi och all administration behövs större enheter. Då kan flera församlingar samverka och bilda ett pastorat. Varje församling är en juridisk person och har rätt att nominera ledamöter till sin egen styrelse/församlingsråd som sedan väljs av kyrkofullmäktige. Det åligger kyrkorådet i ett pastorat att tydliggöra ansvarsområden och ge delegation till församlingsråden. Att församlingsråden bara ska ha ansvar för gudstjänster är en missuppfattning.

Naturligtvis är det lättare att administrera en församling än sex stycken, och inte behöver man fira så många gudstjänster varje söndag, i princip räcker det med en enda. Men detta får aldrig vara skäl till att bryta upp fungerande församlingsgemenskaper!

Vara pastorat väljer att införa verksamhetsråd som åtgärd för ”Den stora utmaningen att få alla dem som är engagerade i sin sockenkyrka eller sitt församlingshem att känna delaktighet i den stora församlingen” /Leif Nordlander/. Man ska veta att verksamhetsråd inte har något självklart mandat utan är helt beroende av kyrkoherdens goda vilja. Lika osäker är tanken på att varje gammal församling ska representeras i kyrkorådet, och inte ger detta någon garanti för bästa sammansättning.

I höst är det kyrkoval. POSK menar att

  • församlingsrådens roll och ansvar som församlingens styrelse måste göras tydlig,
  • församlingar i ett pastorat ska ges uppgifter och utvecklas efter sina förutsättningar och lokala behov.

/Gunvor Torstensson, POSK

 

Replik: Lokalt engagerade människor viktigast – NLT 8/2 2017

Det var lite förvånande att Vara pastorat blev apostroferad från ett grannpastorat och från en av nomineringsgrupperna POSK, genom Gunvor Torstenssons insändare, som jag här vill svara på.

Vara pastorat blir en församling enligt stiftsstyrelsens beslut i december med namnet Varabygdens församling från den 1 januari 2018. Partipolitiskt obundna i Svenska kyrkan (POSK) har ställt sig bakom strategibesluten i Kyrkomötet, det som kallades: ”Närhet och samverkan” där mycket av det som nu sker i Vara pastorat anses som framtiden.

Själv röstade jag emot denna utrednings slutsatser. Församlingsstrukturen som vi har i Svenska kyrkan, är en territoriell struktur som levt kvar sedan medeltiden. Jag delar Gunvor Torstenssons oro över församlingsdöden som sker i vårt land men inte av territoriella skäl utan på grund av sekulariseringen av samhället och den inre sekulariseringen i kyrkan. Jag tror att verkligheten är sådan att vi i framtiden måste se till den gudstjänstfirande församlingen och den har knappast med territorium att göra utan det är med lokalt engagerade människor som tar ansvar för den kyrka där de firar gudstjänst. För detta behövs inte den ”politiska” överbyggnaden som församlingsråd utgör utan engagerade människor.

Vår vision i Varabygdens församling är att lokalt engagerade människor får ett verkligt inflytande i den lokala gudstjänstfirande församlingen och dess verksamhet. Däri ingår verksamhetråd där ideella medarbetare deltar på i princip samma villkor som anställda medarbetare i beslut, verksamhet och prioriteringar lokalt. Sedan måste allt vägas och prioriteras efter de resurser som finns. Det är sant att till detta behövs delegationsbeslut men så är det med församlingsråden i dag också. Dessa har i dag mycket begränsad möjlighet till beslut om inte kyrkorådet beslutat om särskild delegation. Kyrkorådet i Varabygdens församling kommer ha visheten att ta sådana erforderliga beslut.

Vi står i en omvälvningstid där begreppen behöver tydliggöras. Den grundläggande skillnaden är att jag tror att den lokala gudstjänstfirande församlingen bäst formar sin gemenskap och sitt arbete. Det sker inte från kyrkoherdens bord även om han/hon har ansvaret, utan i och med engagerade människor. Det handlar inte om en kyrkoherdes välvilja utan om den kristna församlingens engagemang och kyrkorådets delegationsbeslut.

I detta Lutherår är det kanske viktigt att påminna om grunden för kyrkan och församlingen. Där ger oss katekesen ett gott svar på frågan: ”Vem är kristen? Den som är döpt och med församlingen tror och bekänner Jesus Kristus som sin Frälsare.” Det är den församlingen det ytterst handlar om och inte nomineringsgrupper och organisatoriska storheter, antingen de nu kallas pastorat eller församling som inte är pastorat som det uttrycks i Kyrkoordningen, utan delaktighet i den gudstjänstfirande församlingens liv.

/Leif Nordlander
Kyrkoherde i Vara pastorat och om Gud vill i Varabygdens församling

 

Slutreplik: Risk att församlingsbor förlorar sin tillhörighet – 10/2 2017

”Lokalt engagerade människor är viktigast”. Absolut! Det är bara så kyrkan blir synlig och verklig. Det fina med den nu gällande kyrkoordningen är, att den ger förutsättningar för att en församling verkligen ska kunna forma sitt gudstjänstfirande, sin gemenskap och sitt arbete utifrån lokala förutsättningar och pastoratets ekonomiska resurser. Anledningen till att Vara pastorat apostroferas är en förundran över att man inte tagit vara på denna möjlighet. Dessutom är det församlingsborna själva som på ett församlingsmöte nominerar ledamöterna till sitt församlingsråd. Risken med en enda stor församling är att församlingsbor på landsbygden förlorar sin naturliga tillhörighet och därmed sitt engagemang.  Det är skillnad på stad och landsbygd, därför måste det finnas en mångfald av församlingar!

Avslutningsvis måste klargöras att det är pastoratets kyrkofullmäktige som beslutar om förändringar av sin församlingsindelning. Stiftsstyrelsen fastställer pastoratets beslut.

/Gunvor Torstensson, POSK

 

Från POSKs program:

Kyrka överallt
Församlingen är kyrkans grundläggande enhet. Församlingar uppstår där människor samlas till gudstjänst, bön och diakoni. Varje församling ska ges så stort ansvar som möjligt utifrån lokala förutsättningar. POSK vill att pastoratets fördelar när det gäller samverkan mellan församlingar tas till vara så att små församlingar kan överleva och nya församlingar bildas inom pastoraten när det finns förutsättningar för det.

I ett pastorat finns det i varje församling ett församlingsråd som utgör församlingens styrelse och som har ansvaret för församlingens grundläggande uppgift: gudstjänst, undervisning, diakoni och mission. Församlingsrådet bör vara en arbetande gemenskap som förenar delaktighet i församlingslivet med ansvarstagande. Beslut ska fattas så nära verksamheten och medlemmarna som möjligt. Pastoratet har ett kyrkoråd som ansvarar för förvaltningen och som också har ett övergripande ansvar för församlingarnas grundläggande uppgift och för att varje församling tilldelas uppgifter och utvecklas efter sina förutsättningar och de lokala behoven. POSK menar att det är mycket viktigt att klargöra ansvarsfördelningen mellan församlingsråd och kyrkoråd. Små församlingar har ett större behov än stora av samverkan kring delar av den grundläggande uppgiften, men har fortfarande ansvaret för hela den grundläggande uppgiften, inte enbart för gudstjänstlivet.

Under mandatperioden 2018-2021 kommer POSK att verka för:
att församlingsrådens roll och ansvar som församlingens styrelse tydliggörs.

Desperat kandidatjakt av (s) – med populistiska inslag

Kuriosa: Nätannonsen från (s) hade ursprungligen en bild enligt ovan med en nationalistisk demonstration, en bild som ifrågasatts bl.a. för att kvinnan som står emot nationalisterna inte var tillfrågad och inte villa utnyttjas i (s)-propaganda. Under måndagen 3/10 byttes bilden ut mot den som nu ligger på sidan.

I en uppmärksammad annons på nätet, ”För en kyrka som tar ställning”, fiskar socialdemokraterna efter kandidater i kyrkovalet – med formuleringar som avslöjar att de okända läsare man vänder sig till som potentiella kyrkopolitiker till och med kan tänkas hamna i kyrkomötet.
Lite märkligt kan tyckas, men ännu värre är kanske den populistiskt färgade svartmålning av Svenska kyrkan som präglar annonsen – sanktionerad av de ledande (s)-politikerna. En som reagerat på detta är Johan Garde, och vi återger nedan ett facebookinlägg av Johan:

Socialdemokraterna går ut hårt och försöker hitta folk till listorna i kyrkovalet genom att ge bilden av en kyrka som hotas av homofobi, kvinnoprästmotståndare och de som vill förminska människovärdet.

Kära Socialdemokrater, det var ni som stängde gränserna. Det var ni som tog fram, drev och röstade igenom ett förslag som omöjliggjorde familjeåterförening. Det var ni som inte stod upp för människovärdet. Det kanske ska tas en titt på den där bjälken?

Och sluta prata om kvinnoprästmotståndare. Vad är det ni håller på med? 50% av alla präster i Svenska kyrkan är kvinnor och det är fler kvinnor än män som är på väg in i prästämbetet.

Svenska kyrkan är en av de mest progressiva kyrkorna i världen när det gäller att stå upp för hbtq-personer men naturligtvis finns det mycket kvar att göra.

Men snälla socialdemokrater, sluta använda skrämselpropaganda för att skapa engagemang. Det finns massor med människor i församlingarna som älskar sin kyrka, leta där istället för i anonyma enkäter via nätet. Låt engagemanget växa underifrån istället från ert huvudkontor. Visa vilken fantastisk kyrka Svenska kyrkan är istället för att måla upp en bild om en kyrka som är i fara.

 ===========
Red:s kommentar:
Ett klokt inlägg! Och du som vill engagera dig i din församling inför kyrkovalet 17 september 2017 ta kontakt med någon POSK-medlem i din närhet – eller via info@posk.se så hjälper vi dig! För er som funderar på att starta en obunden lokal nomineringsgrupp: POSK finns där även för er. Ta kontakt så hjälper vi er att komma igång! 

Johan Garde, teol. kand.

”Kyrkomusikens kraft” – Rapport från Kyrkomusikersymposium

8-11 sept ägde Nordiskt kyrkomusiksymposium rum i Göteborg. En mötesplats som denna gång fått underrubriken ”Kyrkomusikens kraft”. Dessa möten växlar mellan mellan de nordiska länderna vart fjärde år. Nästa nordiska symposium äger rum i Helsingfors 2020. Detta var alltså ett tillfälle då landets församlingar dränerades på sina kyrkomusiker, men kanske också ett tillfälle för musikstuderande att få praktik och pensionärer att hålla igång styvnande fingrar.

Kyrkomusiksymposiet arrangerades av Kyrkomusikernas riksförbund (KMR), Sveriges kyrkosångsförbund, Göteborgs universitet, Svenska kyrkan, Sensus och Göteborgs internationella orgelakademi.

Redan under våren ville arrangörerna ha in anmälan med val av seminarier/konserter från deltagarna. Programfoldern omfattade nästan 90 olika seminarier eller programpunkter. För mig var det svårt att minnas i i början av september vad jag i mars valde. Därför var det bra att man någon vecka innan symposiets början fick en länk till en för varje deltagare unik sida att ha i telefonen, där det tydligt framgick vad man tidigare önskat.

Hur många var vi då? Ja, enligt uppgift var 1500 anmälda, men förmodligen kunde alla inte komma. Tidigare under sommaren fick varje deltagare en tjock bok hemskickad. Henrik Tobin har författat något så unikt som en symposiebok ”Ett gemensamt kosmos”. Boken handlar om musik, liturgi och teologi som pilgrimsleder, om gudstjänsten som rastplats och om utmaningen att redan i det jordiska sammanhanget gestalta något av slutmålets skönhet. Den goda tanken var att deltagarna skulle ha läst denna bok innan man kom till symposiet. Om så var fallet, låter jag vara osagt.

Förutom alla seminarier arrangerades en mängd konserter, inte minst med deltagande körer från våra nordiska grannländer. Körer, som var synnerligen utmärkta representanter för sina respektive länder. Vissa programpunkter skedde i samarrangemang med Göteborgs internationella orgelakademi. Problemet för oss deltagare var, inte oväntat, att hinna med så mycket som möjligt samt snabbt förflytta oss. Här finns inte plats att beskriva hela det smörgåsbord som bjöds oss, men några programpunkter var Orgelimprovisation till film, Liturgisk sång är roligt!, Anti aging för rösten (ett koncept för röstträning), Barn och orgel, Röstyoga, Keltisk körsång, En kraft som bär i det nya landet (om Mellanösterns gamla kyrkor här hos oss och deras musik) m.m. Till detta kan läggas att ett flertal musikförlag från de nordiska länderna under alla dagarna hade notutställningar, där besökarna också kunde handla.

Lördagskvällens festmiddag lockade c:a 750 personer och deltagarna fick under måltiden stifta bekantskap med ”Majornas 3dje Rote” och Tomas von Brömssen, som svarade för underhållningen.

Dagarna avslutades med en ”maxad” högmässa i den rymliga Vasakyrkan, där biskop Per Eckerdal predikade och alla närvarande nordiska körer medverkade förutom den månghövdade församlingen.

Visst inspireras man av dessa dagar, fyller på i förråden och får nya infallsvinklar. Frågan är om ändå inte återseendet av kollegor är det man främst uppskattar. Personligen träffade jag tidigare studiekamrater jag inte mött på drygt tre decennier, men jag gjorde även helt nya bekantskaper.

2018 arrangeras ett nationellt kyrkomusiksymposium i Uppsala.

Torvald Johansson
Domkyrkoorganist, Strängnäs

 

POSKs handlingsprogram, avsnittet Kyrkomusikens kraft:

Under mandatperioden 2018-2021 kommer POSK att verka för:

  • att stärka ansvaret för kyrkomusik på Svenska kyrkans nationella nivå.
  • att Svenska kyrkan inrättar ett samrådsorgan med musiklivets organisationer.
  • att POSK har en dialog med kyrkomusikerna kring utmaningar och möjligheter.
  • att en revision av psalmboken ges nödvändig tid, sker i dialog och är noggrann med språkliga och musikaliska kompetenser.

POSKs handlingsprogram, avsnittet Mera kultur:

Under mandatperioden 2018-2021 kommer POSK att verka för:

  • att att arbeta för möjligheter att söka kulturmedel för kyrkans musik.
  • att öka församlingarnas samverkan med det lokala kulturlivet.

Herre, förbarma dig!
– tankar om förslaget till kyrkohandbok

Gudstjänsten formuleringar är med och formar vår tro. Särskilt gäller detta de formuleringar som är ständigt återkommande. De formuleringarna ger oss ord för tron och de bidrar till att forma vår tro.

Ofta är formuleringarna kondenserade, ibland några få ord som blivit kvar ur ett sammanhang som var betydligt större. Så är det t.ex. med Herre, förbarma dig. Kristus, förbarma dig. Herre, förbarma dig. – Och handen på hjärtat: Kanske har formuleringen blivit så komprimerad att det inte längre är lätt att fylla den med innehåll. De nio orden avverkas så snabbt i gudstjänsten att de är över innan tanken har hunnit fånga deras innehåll.

Försöken att fånga innehållet i dessa ord har varit ett månghundraårigt diskussionsämne i Svenska kyrkan. Sedan 1614(!) har ett återkommande lösningsförslag varit att relatera Herre, förbarma dig till syndabekännelsen. Orden har omväxlande tolkats som församlingens instämmande i syndabekännelsen omväxlande som en del av den. Ibland har de kroppsliga uttrycken talat samma språk, t.ex. när prästen var knäfallande under syndabekännelse och Herre, förbarma dig och ställde sig upp vid lovsången.

Men har Herre, förbarma dig ett eget innehåll? Finns det något eget i orden, värt att framhäva. Förslaget till kyrkohandbok försöker hitta svar på vad som är det egna innehållet i orden. Tre vägar väljs:

Till att börja med skapas ett nytt namn, Kristusrop/Kyrie. Som i många andra moment finns ett svenskt namn och internationellt namn. Med namnet Kristusrop skickas signalen om att det är fråga om en bön med ett specifikt innehåll. (Visserligen har namnet kritiserats för att det är nykonstruerat och oklart i vem som ropar till vem. I så fall får väl begreppet Jesusbön ifrågasättas på samma grunder, tänker jag.)

För det andra är de nyskrivna Kristusropen mer mångordiga. Det kondenserande innehållet förklaras.

För det tredje sätts vi in i sammanhanget där orden hördes första gången. Det bibliska sammanhanget finns i första årgångens evangelium på Fastlagssöndagen. Läs andra halvan av evangeliet, från vad som hände när Jesus närmade sig Jeriko.  Luk. 18:35-43

I Kristusrop 7 finns vi med i det som hände vid vägkanten på vägen mot Jeriko. Hans rop om förbarmande blandas med våra rop om förbarmande:

P/L: Kristus, se oss, hör vårt rop.

F: Kristus, se oss, hör vårt rop.

P/L: Genomlys vårt mörker.

F: Genomlys vårt mörker.

P/L: I din nåd förbarma dig.

F: I din nåd förbarma dig.

P/L: Vänd ditt ansikte till oss.

F: Vänd ditt ansikte till oss.

Försöken att ge innehåll och sammanhang till orden Herre, förbarma dig Kristus, förbarma dig Herre, förbarma dig hör till handboksförslagets största förtjänster. Vad som än händer med förslaget, hoppas jag att den tanken bevaras.

Ola Isacsson
Ledamot av Kyrkomötet för Växjö stift, församlingsherde i Växjö

Viktig granskning, onödiga sensationer

”Granskning är bra. Sensationsjournalistik är tröttsamt. Jättetröttsamt.” 

Så skrev en vän till mig på Facebook häromdagen. Hon hade just läst en blogg där Svenska kyrkans präst i Thailand gick igenom Aftonbladets artikel om en studieresa till just Thailand, där sensationslust i stor utsträckning gått före fakta. 2 000 kronor för en middag för sju personer kanske inte är så mycket – det blir 286 kronor per person. Och det står inget om luncherna för 20 eller 40 kronor styck. Att man besökte badorter var inte så konstigt – det är just där som Svenska kyrkan finns och är till för massor av semestrande svenskar. Och så vidare.

Granskning är bra. Det var inte muntert med Ekots granskning av församlingarna med luftiga reseprogram och stora utsvävningar, eller med de missbruk av tid och pengar som några chefer i Svenska kyrkan i utlandet avslöjades med i Aftonbladet förra veckan. Det var inte muntert men det var viktigt att det kom fram.

Det här finns alltså också i den kyrka som jag är en del av. Det här finns också i den kyrka som gör 15-20 sjukbesök på Gran Canaria varje vecka eller fanns till hands vid terrordåden i Bryssel och Paris i höstas. Det här är samma kyrka som gjorde stordåd vid tsunamin i Thailand och som arbetar bland hemlösa på Sergels torg eller i det tysta gör trofasta besök hos ensamma och sörjande i Vilhelmina och Bjurholm.

Granskning är bra. Fusk ska avslöjas och borde nog ha upptäckts i internkontroll och av revisorer innan Ekot och Aftonbladet kom. Öppenhet och genomskinlighet är ett av Svenska kyrkans kärnvärden. Det där med att Gud ser allt har ibland använts för att skrämma människor och hålla dem i schack. Det finns nåt väldigt obehagligt i det när det används som maktmedel. Men om man citerar Jesus som säger att Sanningen ska göra er fria ligger det en djup allmänmänsklig erfarenhet i detta med öppenheten. Den kan göra ont, men när man tar emot den lättar faktiskt livet och nåt nytt och bättre kan växa fram.

Att Svenska kyrkan finns i förtroendebranschen och har höga krav och förväntningar på sig om redbarhet och en konsekvent livsstil är som det ska. Vi talar om rättvisa och godhet. Präster, diakoner och biskopar avger löften vid sina vigningar. I vårt budskap ligger att värna de utsatta. Man ska kunna ha höga förväntningar på kyrkan. När ord och handling inte stämmer blir fallet stort. Dubbelmoral är förskräckligt.

Men det är inte bara kyrkan som ska vara sann och saklig. Kritiken av den ska också vara det. Jag blir ofta irriterad när politiker talar om att de, i motsats till andra, ger tiotals miljoner till något viktigt, medan de andra förstås tar samma summa: Vad betyder det i praktiken undrar jag, som rör mig med summor som högst räknas i tusenlappar? Att tala om resor för miljoner utan att precisera fungerar säkert om man vill väcka indignation, men säger ju inte så mycket utan en närmare förklaring.

Någon har under veckan räknat ut att om Svenska kyrkans resekostnader under ett år fördelas på alla anställda och förtroendevalda reser var och en för 188 kronor. Det är kanske rentav för lite i en kyrka som är en del av en världsvid kyrka – samtidigt som kritiken mot vissa resor fortfarande sannerligen är befogad!

Jag har genom åren varit på några tjänsteresor i England, Tyskland och Israel/Palestina. Det har varit roligt, intensivt och lärorikt. Tillsammans med mina arbetskamrater har jag inspirerats av arbete bland barn och familjer, gudstjänster och hjälpprojekt, jag har sett hur kyrkor med sämre ekonomi än vår har tänkt nytt, jag har lärt mig mycket om Martin Luther och mött de palestinska kyrkornas utsatthet och kreativitet. Vi har jobbat och lärt oss hela dagarna. På kvällarna har vi promenerat, pratat och skrattat. En del av måltiderna har vi stått för själva och när vi druckit vin till maten har vi alltid betalat det med egna pengar.

Svenska kyrkan ska som alla organisationer granskas. Att kyrkans pengar används redbart och värnar människorna och jorden är viktigt. Dåligt kan bli bra. Bra kan bli bättre. Och när det blir fel lär vi oss och börjar om.

Simon, som jag inte känner, la ut en bild på sitt inträdesbevis i Svenska kyrkan på Facebook och skrev: ”För åtta år sedan lämnade jag Svenska kyrkan då jag hade gjort upptäckten att hon inte var perfekt. 2014 återvände jag då jag gjort samma upptäckt om mig själv.”

Lisa Tegby
präst i Umeå

Krönika i Västerbottens-Kuriren 160610

Handboksförslag 2016 – kommentarer från ett lokalt sammanhang

I november 2012 skrev jag första gången på denna blogg om Kyrkohandboksförslaget och hur vi på lokal nivå hade närmat oss det. Nu skriver vi maj 2016 och den senaste tiden har tonläget varit ordentligt uppskruvat, framförallt p.g.a. Svenska akademiens remissvar och ärkebiskopens reaktion på det. På en del håll i debatten därefter har nog överord använts.

I vår församling har kyrkorådet nu lämnat sitt svar på 2016 års handboksförslag och eftersom jag har haft möjlighet att delta i det arbetet kan jag lämna några kommentarer från lokal nivå.

1. Vi anser det vara bra att det finns en gemensam ordning för huvudgudstjänsten, som sedan kan anpassas för olika tillfällen.

2. Vi välkomnar att de grekiska/latinska benämningarna för de olika momenten finns med, inte minst med tanke på gudstjänstdeltagare från andra länder, som känner igen ordningen. Vi är dock tveksamma till rubriken ”Kristusrop”.

3. Vi saknar i handboksförslaget barnperspektivet, trots att det i kommentaren talas om vikten av detta. När Svenska kyrkan tar fram en handbok för gudstjänst, bör barnen få den särställning och synlighet som kyrkoordningen talar om. Någonstans uttrycks som ett undantag att gudstjänsten kan kortas för att den bättre skall fungera i ett familjegudstjänstsammanhang. Men barn är inga undantag och bör inte behandlas som sådana i en ny handbok.

4. Diakonens roll i gudstjänsten är helt frånvarande i förslaget, vilket vi, år 2016, finner märkligt. I vår kyrka är diakonatet karitativt, vilket bör få sin synliga plats i söndagens gudstjänst.

5. Tydliga anvisningar om lekmännens roll i gudstjänsten, som ett tecken på allas delaktighet, saknas.

6. I de kyrkliga handlingarna, och särskilt dop och vigsel, möter vi ofta många som kommer från andra kristna traditioner. Anvisningar om hur man kan ge dem rum utan att överge vår egen tradition saknas.

7. Vi välkomnar att man nu inte längre anger den äldre översättningen av Herrens bön i den allmänna gudstjänsten och inte heller i de kyrkliga handlingarna.

8. Huruvida man skall använda konjunktiv (optativformen) eller presens indikativ har den senaste tiden varit föremål för debatt. Vårt kyrkoråd ansluter sig till uppfattningen att ”Välsignelsen” uttrycker en önskan och inte ett faktum.

9. Vad gäller musiken har kyrkomusikerna i församlingen fått lämna en särskild skrivning att bifogas remissvaret och här återges endast sammanfattningen:

”Den förändring vad gäller musiken vi kan se i förslaget 2016 är mest av kosmetisk natur, såsom skaftlösa noter, ackordanalys, förändringar av vissa textunderläggningar samt vissa förändringar i Gudstjänstmusik B-E.

Förslaget att fastställa de liturgiska texterna samt att släppa musiken fri är bra. De texter som ingår i Gudstjänstmusik D-E är ”egenförfattade”, dvs skapade av tonsättarna och inte hämtade ur Kyrkohandboken 1986. Enligt vår uppfattning kan dessa texter inte anses tillhöra vår kyrkas tro och bekännelse och därför inte fastställas.

Därför bör Gudstjänstmusik A och dess texter fastställas som kommande Kyrkohandbok och textligt utgöra en grund för nykomponerad musik. Gudstjänstmusik B-E, där vi ifrågasätter den konstnärliga halten, kan utgöra ett tillägg, som efter tid kan kompletteras med ytterligare förslag.

Om den liturgiska musikens frihet föreslås att församlingens kyrkoherde fattar beslut om användningen av sådan musik efter samråd med präster, musiker och förtroendevalda. Kyrkoherdens beslut föreslås inte heller behöva anmälas till domkapitlet. Här anser vi dock att församlingars önskan om att använda annan musik än den som ingår i kyrkohandboken eller dess tillägg bör passera domkapitlet för granskning och därefter noteras i församlingsinstruktionen, som ju utfärdas av just domkapitlet”.

10. Till sist:
Vårt kyrkoråd saknar i enkäten alternativet att föreslå att någon del inte bör vara med. Nu ges endast möjligheten att bejaka förslag, men inte att uttrycka tveksamhet, eller markera att texter inte är teologiskt eller språkligt acceptabla. Vi menar att det behövs en omfattande språklig bearbetning av förslaget innan handboken kan antas.

Nu återstår bara att ”gilla läget” och se vad slutförslagsgruppen kommer fram till och vad, om saken fortskrider enligt plan, gudstjänstutskottet och kyrkomötet säger.
Torvald Johansson,
Domkyrkoorganist, Strängnäs

 

 

Vad hände med dem?

Jag har läst en bok. "96 lampor" av Jacob Lingvik.

Boken handlar om de som var jätteentusiastiska och engagerade som unga – men som nu inte längre går i kyrkan eller säger sig ha en tro. Vad var det som hände?

Jacob har intervjuat sex av sina kamrater som, liksom han, brann och sedan försvann.

Den här boken ger många insikter och ställer många viktiga frågor som jag tror att de som jobbar i församling behöver diskutera.

Läs min recension av boken här>>

Det är alltid långfredag i världen. Och Jesus är där.

Långfredagsgudstjänst 25 mars 2016, Ålidhemskyrkan, Umeå.
Predikan av Lisa Tegby.

Drar det en långfredag över världen? Drar det en långfredag över röken i Bryssels tunnelbana och över flygplatsens betongväggar som blir till smulor? Drar det en långfredag över blodet på gatorna i Istanbul och Ankara, över den brutala förstörelsen i Aleppo i Syrien och över Afghanistans bergstrakter, över de miljoner som svälter i torkans Afrika och över alla dem i de farliga gummibåtarna på Medelhavet?

Är det möjligen alltid långfredag i världen?
    Så mycket meningslöst våld, så många knektar som bara lyder order, så mycket köpslående med människoliv och så mycket hån och förakt. Så många rädda åskådare som bara håller tyst.
    Det föll ett mörker över hela jorden och det varade… och det varar än…
    Och rätt vad det är kommer det nära. Därför att min kusin är i Bryssel, och varför har han inte ringt än?! eller därför att jag lyssnar till en gråtande kvinnas berättelse från Aleppo.
    Eller också drar långfredagen in över mig på ett helt annat sätt. Någon sviker mig, någon dör ifrån mig, ångesten kastar sig över mig, jag orkar inte.
    Det faller ett mörker över jorden och det faller tungt på mig… och det varar…
    Det är långfredag. I mig och i världen.

Och hur kan det finnas en Gud i denna långfredagsvärld? Och hur kan vi i så fall prata om denna Gud utan att förenkla, förneka, fly från mörkret?

För det är mörkt i dag. Och det är mörkt i världen. Och långfredagen säger det till oss: Se hur det är. Betrakta det svarta och begrunda det. För så här är det.
    Men titta länge, för då ska du få se Gud. 

Vad är det som händer där på Skalleplatsen utanför Jerusalem? Några lydde order och slog spikarna genom hans händer. Sen plockade de åt sig vad de kunde få av hans kläder. Andra tittade på och förfasade sig.
    Han blev skymfad av rövarna bredvid sig. Ondska och förakt i koncentrat, en oskyldig som blev dödad. Kanhända inte det värsta mordet i världshistorien, det finns ännu grymmare.
    Men han som hänger där på korset i mitten, han är Gud. Och han är där. Han ber Gud förlåta dem som spikar och hånar. Han visar att han hör ihop med dem som hänger på de andra korsen. Han ger förtvivlans röst åt hela världens långfredagstvivel. Min Gud, min Gud, varför? Han är där.

Och sen dess finns det inget Aleppo och inget Bryssel och ingen ångest där inte Gud är. Så är det.

För att du nedsteg hit till de plågade, hit till de dömda,
vet vi att ingen ensamhet finnes mer, vet vi var Gud är,

skriver Olov Hartman i psalm 38:3. Utan att veta att det ska gå bra. Utan att ha lösningen. Gud är i mörkret. Det är inte enkelt. Men Gud är där.
   Vi måste titta länge rakt in i långfredagen för att se det.
   Men där är han. Alltid.

Och hur många är det inte som först i det mörkaste mörka har sett honom, hört den försiktiga tonen av en närvaro när smärtans rop avtagit, mött omsorgen. Kanske ser man aldrig så bra som i mörker.

Långfredagen händer hela tiden. Och Gud är där.

Men det är något mer. För jag är inte bara den långfredagsdrabbade. Jag är ju också den som ställde till långfredagen. Den som lyder order, den som gör som man brukar. Den som står på avstånd och föraktar. Genom min synd är jag skyldig till mer ont än jag själv förstår och har del i världens bortvändhet från dig, ber vi ibland.
   Emellanåt talar man om långfredagen som en juridisk process. En del av teologin och kyrkans historia har ställt till det ganska mycket genom detta. "Kyrkan som bara vill att vi ska vara syndiga. Och Gud är så arg och Gud blir inte på gott humör igen om vi inte bekänner och bekänner och säger att Jesus har dött för våra synder".
    Men det är inte det som är långfredag och det är inte det som är försoning och det är inte det som är förlåtelse. För Gud är inte på dåligt humör. Gud är kärlek.
    Gud längtar efter att vi människor ska vara det vi väl själva också längtar efter; fria, modiga, generösa, riktiga människor. Till det behövs kärlek. Till det behövs en god blick. Till det behövs läkande.

Jesus var den där sanna, goda blicken. Han är kärleken intill döden på korset. I hans korsfästelse koncentreras det som rädsla, feghet, maktlystnad, trasighet kan ställa till med. Han låter det hända utan att vika från sin sanna mänsklighet. Han är kvar hos oss, inte bara när vi lider och kämpar utan också i det vi ställt till med för oss själva och andra.
    Han ger oss en ny början. Och är det nån som tvivlar på att det skulle gälla alla så lyssna på vilka han talar till och om. Fader förlåt… dem som slår i spikarna. I dag, din rövare. ska du vara med mig i paradiset. Bödlar och en korsfäst mördare kan tala om för oss att upprättelsen, förlåtelsen, möjligheten till en ny början gäller alla.

    Det är försoning. Att se sin brustenhet, sin synd, sina misslyckanden – vad vi nu kallar det – och bli sedd i det. Och älskad till en ständigt ny möjlighet.
Som officeren och de andra vakterna sa: Den mannen måste ha varit Guds son.
   Och inte bara varit, utan är.

Har ni tänkt på att det är fredag idag? Det har ni förstås.
   Men har ni tänkt på att det är den sjätte dagen?
   I vår skapelseberättelse berättas, inte vetenskapligt, men religiöst och poetiskt, att på den sjätte dagen, på fredagen, skapade Gud människan till sin avbild och välsignade henne. Det vi är med om denna sjätte dag, denna fredag, mitt i mörkret, är en ny skapelse. I början skapade Gud ur ingenting. Nu skapar Gud ur det som är mindre än ingenting, nämligen ur förstörelse och död. Samma Gud som sa Varde ljus och lyfte fram livet ur det kosmiska urljuset skapar igen ur mörkret. I Jesus finns Guds sanna avbild återigen på jorden.

Och honom hör vi ihop med. Rövare och mördare och skattesmitare och vanliga präktiga syndare som vi. Till oss alla ges, på samma villkor, det nya livets möjlighet och utmaning.
   Det är inte juridik. Det är ett mysterium. När Gud verkar vara som längst borta från oss då skapar han nytt ur mörkret. När livet är meningslöst, när vi rivit sönder det, då kan det födas nytt liv.

Det är verkligen långfredag i världen. Det är alltid långfredag i världen. Och Jesus är där. När jag kämpar och när mamman i Aleppo ser husväggen falla över gården där barnen leker då ropar han förtvivlans och vredens rop med oss. Han är där. Och han stannar hos oss.
   Det är verkligen långfredag, och det är den sjätte dagen. Gud ger aldrig upp hoppet om oss eller om världen. Livet ges oss på nytt och
försonade sänds vi ut, för i världens långfredag behövs vi. Det luktar inte bara död från Skalleplatsen. Det doftar en ny skapelse. Ur mörkret ska påskmorgonen födas också när det är omöjligt att tro det.

Lisa Tegby är kontraktsprost i Umeå, och representerar POSK i Kyrkomötet.

Vem får säga vad?

Arbetsgivarorganisationen skriver i sitt senaste nyhetsbrev:
https://internwww.svenskakyrkan.se/default.aspx?id=1277096

Yttrandefrihet för förtroendevalda

Det uppkommer ibland frågor om vilken yttrandefrihet förtroendevalda har när det gäller diskussioner som förts i kyrkoråd och församlingsråd. Generellt sett finns det inga bestämmelser om tystnadsplikt för förtroendevalda varken i lag eller i kyrkoordningen, även om det kan bli aktuellt i vissa fall.

Exempelvis har kyrkorådet som arbetsgivare tystnadsplikt om medarbetares hälsotillstånd eller personliga förhållanden som framkommer vid en sjukskrivning med sjukintyg.  

I kyrkoordningen finns inga bestämmelser om tystnadsplikt, tvärtom har vi en allmän yttrandefrihet inom kyrkan. Det är dock viktigt att denna yttrandefrihet hanteras med omdöme för att möjliggöra öppna och förtroendefulla samtal. Det är en förutsättning för att kunna nå kompromisser i svåra frågor. Det är också mycket olyckligt om personer tvekar att dela information av rädsla för att uppgifterna ska spridas på fel sätt.  

Ett bra sätt att hantera denna balansgång är gemensamt diskutera hur, när och av vem information ska spridas efter känsliga diskussioner. Ibland kan man komma överens om att ”låta protokollet tala” och ibland kan det vara lämpligt att utse en talesperson.

Har ni haft diskussionen i ert kyrkoråd eller församlingsråd? Ett kyrkoråd och ett församlingsråd är ett slutet möte. Det är inte offentligt, till skillnad från ett fullmäktigemöte. Därför är det också viktigt att det får vara högt i tak på ett kyrkoråd/församlingsråd så att frågorna är väl bearbetade. Protokollen ska vara tydliga och vara beslutsprotokoll.

Ur POSKs vision och program:

En demokratisk uppbyggnad tillhör Svenska kyrkans identitet. Demokratin har sin grund i varje enskild kristens ansvar för kyrkan. Dopet är den grundläggande vigningen till ansvarstagande och tjänst i kyrkan. Utformningen av demokratin kan dock skifta över tid.

(…)

Kyrkoherden är chef för alla anställda i församlingen eller pastoratet och därför ställs höga krav på kyrkoherdens kompetens, lämplighet och förmåga att delegera. Förhållandet mellan kyrkoherden och övriga i kyrkorådet ska präglas av ett gemensamt ansvarstagande och insikt om skillnaden mellan styrelse- och chefsuppgifter. I vissa frågor har
kyrkoherden ett självständigt ansvar genom vigningstjänsten. POSK anser att det är viktigt med kunskap om och respekt för varandras roller, delaktighet och inflytande.