Kyrkogemenskap

Ärkebiskop Antje Jackelén och ärkebiskop Joris Vercammen från Utrecht undertecknar överenskommelsen 2016 i Uppsala domkyrka.

Idag fredag 19/1 föreläser ärkebiskop Antje på temat: ”Europa: Reformation och ansvar” under ett besök hos gammelkatolikerna i Utrecht. Föreläsningen hålls inom ramen för en ekumenikkonferens som arrangeras årligen av Nederländernas kristna råd.

I morgon lördag 20/1 hålls ett seminarium där överenskommelsen om kyrkogemenskap som undertecknades 2016 av ärkebiskop Antje Jackelén och ärkebiskop Joris Vercammen från Utrecht presenteras. Undertecknandet skedde under kyrkomötets avslutningsgudstjänst i Uppsala domkyrka och var ett resultat av flera års ekumenisk dialog där en genomgång av kyrkornas olika teologiska ståndpunkter gåtts igenom.

Överenskommelsen innebär huvudsakligen att de båda kyrkorna erkänner varandra som delar av den enda, heliga, allmänneliga och apostoliska kyrkan. Detta tar sig uttryck i att medlemmarna i de båda kyrkorna välkomnas i den andra kyrkan att ta del i gudstjänst- och församlingsliv, att kyrkorna erkänner varandras ämbeten och att präster kan tjänstgöra i den andra kyrkan utan att prästvigas på nytt. Överenskommelsen uppmuntrar också samarbete mellan gammalkatolska och svenskkyrkliga församlingar, och utbyte av idéer och information i teologiska och pastorala frågor.

Jag tycker att överenskommelsen bådar gott för framtiden. Vi kristna är alla en del av den världsvida kyrkan och att de olika kyrkorna som organisationer erkänner en annan kyrklig organisation är helt rätt väg att gå. Visar på ett synsätt som jag önskade kunde finnas i större utsträckning även inom Svenska kyrkan: ”Ett teologiskt samtal är alltid välkommet, och att utgå ifrån att ingen har rätt, eller fel i ett sådant samtal är alltid bra.” Så länge du håller dig inom den kristna trons råmärken så finns det inga rätt eller fel. Ingens tro är bättre, eller sämre än någon annans. Vi är alla del av den allmänneliga kyrkan.

I Svenska kyrkans pressmeddelande kan du läsa mer om ärkebiskop Antje m.fl. resa till Utrech och Rotterdam i helgen. Jag önskar dem alla en trevlig resa med många goda och lärorika samtal.

 

Bilden: Ärkebiskop Antje Jackelén och ärkebiskop Joris Vercammen från Utrecht undertecknar överenskommelsen 2016. Foto: Magnus Aronson/IKON

Guds hand leder oss

Bild på knäppta händer som ligger mot ett belyst bord

Idag börjar ekumeniska böneveckan, eller Böneveckan för kristen enhet som den heter. Den infaller mellan 18-25 januari varje år och uppmärksammas i 75 länder världen över. Till årets bönevecka har en ekumenisk grupp i Karibien utformat materialet med temat Guds hand leder oss. Kristna i Karibien, från olika kyrkotraditioner ser idag hur Guds hand grep in för att göra slut på slaveriet. Det är en gemensam erfarenhet av att Guds frälsningshandlande leder till frihet.

Vill du veta mer om Böneveckan för kristen enhet och kanske ta del av materialet så hittar du det hos Sveriges kristna råd. Det är även SKR tillsammans med Svenska bibelsällskapet som översatt det internationella materialet till svenska. Att Svenska bibelsällskapet är med och översätter materialet beror på att under veckan, i år på söndagen, den 21 januari så är det bibelns dag.

Böneveckan uppmärksammas på olika sätt i Sverige. I min hemförsamling Solna firas varje år en ekumenisk gudstjänst på söndagen under veckan. I år har turen kommit till Solna kyrka att husera denna gudstjänst. För ett år sedan var det pingstkyrkan som var värd.

 

I Kristinehamn firas det ordentligt med många olika gudstjänster och samlingar.

 

Publicerat av Svenska kyrkan Kristinehamn den 10 januari 2018

 

Efter en snabb sökning på Svenska kyrkans webb hittade jag detta program hos Vindelns församling

Bibel- och bönesamlingar under böneveckan:

Måndag 15 januari kl 19.00 EFS, Vindelns församlingsgård.
Tisdag 16 januari kl 19.00 Pingstkyrkan, Granö.
Onsdag 17 januari kl 8.00 Morgonmässa. Svenska kyrkan, Vindelns församlingsgård.
Onsdag 17 januari kl 19.00 Filadelfia, Strycksele.
Torsdag 18 januari kl 19.00 Centrumkyrkan.
Fredag 19 januari kl 19.00 Frälsningsarmén, Hällnäs.
Lördag 20 januari kl 19.00 Ungdomskväll. Centrumkyrkan
Söndag 21 januari kl 11.00 Gudstjänst, Vindelns församlingsgård. Maria Bäckman, Christina Andersson m.fl. Predikan: Agneta Lidström. Barnens stund och pysselbord. Gemensam sångkör. Fikaservering

Där följer de inte datumen för veckan strikt, men jag förstår å andra sidan upplägget med att avsluta sin bönevecka på söndagen med en ekumenisk gudstjänst. Hur ser det ut i din församling?

Följeslagarprogrammet

Genom att vara en internationell närvaro vill Ekumeniska följeslagarprogrammet (Ecumenical Accompaniment Programme in Palestine and Israel) bidra till att dämpa våldet och främja respekten för folkrätten. Närvaron är ett uttryck för praktisk solidaritet för utsatta grupper – såväl palestinier som israeler. Följeslagare från hela världen reser till området med syfte att genom sin ickevåldsliga närvaro kunna vidga handlingsutrymmet och ge hopp och stöd åt människor att verka för fred och försoning.

Ett uppdrag som känns än viktigare i dag efter amerikanska presidentens utspel att flytta ambassaden från Tel Aviv till Jerusalem och utnämna staden till Israels huvudstad. Vill du vara med och göra en insats har du nu chansen, då det går att söka till att bli följeslagare. Passa på att använda julledigheten till att fila på din ansökan. Sista ansökningsdag är 14 januari.

Mer information om vad som krävs och hur du söker hittar du i länken nedan
https://foljeslagarprogrammet.se/foljeslagare/bli-foljeslagare/

Jag har haft den stora förmånen att träffa två följeslagare på plats i Betlehem. Deras berättelser har satt djupa spår i mig och jag skulle gärna vilja åka ut med programmet, men än så länge känns tre månader som en väldigt lång tid att vara från mina barn som fortfarande är ganska små. Allra helst skulle jag se att när jag väl känner att det skulle fungera med en tre månaders frånvaro så har hela situationen i Israel – Palestina löst sig till det bästa, och att följeslagarprogrammet inte behövs längre. Just nu känns det mest som en utopi, tyvärr.

 

Foto: EAPPI/M Knoblauch, 2013

Kyrkornas globala vecka

På söndag börjar Kyrkornas globala vecka  och pågår fram till den 26 november. I år är temat ”Hållbar värld för alla” och handlar om Agenda 2030, vilket har som mål att avskaffa extrem fattigdom, minska ojämlikhet och ojämställdhet och vara en lösning på klimatkrisen. Jag tycker om dessa fokusveckor där vi som en del av den världsvida kyrkan arbetar kring ett gemensamt tema med våra systerkyrkor runt om i världen.

Här finns tips på vad du kan göra i din församling för att uppmärksamma detta. Nu kanske det är i senaste laget att kunna fixa något större men här finns det samlat lite sista-minuten-tips.

Vill du medverka eller hjälpa till vid något som redan är planerat finns det samlat här. Det går även bra att tipsa om fler aktiviteter där. Om jag inte var upptagen på annat håll skulle jag gärna gått på denna kväll. Personligen tycker jag att det är en liten miss i planeringen att Kyrkornas globala vecka krockar med kyrkomötets andra session. Inte för att Svenska kyrkan bara är kyrkomötet men för oss som sitter där eller vill följa vad som händer där har ju lite svårare att samtidigt uppmärksamma Kyrkornas globala vecka.

 

Foto: Andreas Philipsson

Världsböndagen

Första fredagen i mars varje år firas Världsböndagen. Då firas Gudstjänster med samma tema i mer än 170 länder runtom vår jord och böner bedjes på mer än 1000 språk. Allt tar sin början när gryningen kommer i Tonga och slutar i Alaska. I Sverige är det Sveriges ekumeniska kvinnoråd som står bakom Världsböndagen och samlas på ca 400 platser runt om i landet.

Årets tema är ”Har jag varit orättvis mot er?”. Programmet har förberetts av kvinnor i Filippinerna och handlar om rättvisa.  Under gudstjänsten läses bibelordet från Matteusevangeliet som gett årets tema och böner bedjes. I Sverige samlas kollekt in till i huvudsak utbildningsstipendier för kvinnor i fattiga utvecklingsländer. Förra året (2016) kunde 190 000 kronor delas ut till olika projekt i 15 länder.


Årets temabild ”En glimt av den filippinska situationen” har skapats av filippinskan Rowena ”Apol” Laxamana-Santa Rosa.

”Gud har slösat resurser – både materiella och mänskliga – över Filippinerna. Gud är den som tillgodoser allas behov i hela Skapelsen. Så fungerar Guds rättviseekonomi, till skillnad från den ekonomi där de starka och mäktiga lägger beslag på Guds resurser för egen del. Guds rikes resurser är till för alla, även dem som inte erkänner det.”

Dessa ord är konstnärens egna om hennes bild som hon skapat inför årets världsböndag. Konstnären är 32 årig hemmafru och medlem i Metodistkyrkan i Filippinerna. Hon är helt självlärd som konstnär men drömmer om att studera vidare. Kvinnor är Apols favoritmotiv när hon målar, eftersom ”alla kvinnor är vackra”. Hennes bilder används inom olika verksamhetsgrenar i hennes kyrka.


Vi ber tillsammans – över hela vår jord:

Kärlekens Gud, dessa frukter är en symbol för din befriande kraft som gör att rättvisan segrar när tiden är mogen. Gud, förvandla vårt folk och vårt samhälle till en kärleksfull och barmhärtig gemenskap. Livets Gud, du som förvandlar frön till frukt, vi ber för dem som deltar i såddens mysterium och skördens glädje. Gör så att våra frön av rättvisa frodas likt en planta vid det levande vattnet, din nåds källa. Vi ger dig våra händer för att vi ska fortsätta plantera och ge näring tills skördetiden kommer. Rena oss. Förvandla oss. Befria oss. Bevara vår skörd. Använd oss efter din vilja, till din ära.
Amen

Juluppropet – för en human migrationspolitik

Den 14 december introducerade Sveriges kristna råd #juluppropet och där bland annat ärkebiskop Antje Jackelén presenterade kampanjen: Juluppropet – för en human migrationspolitik.

I den uppmanar svenska kyrkoledare regeringen att agera för en human migrationspolitik. För att ge den än mer tyngd så kan alla som vill skriva under uppropets tre punkter som sedan ska lämnas in till regeringen.

Skriver du under uppropet så uppmanar du regeringen att:

– ge barn och unga rätt till trygghet och framtidstro
– ge alla som beviljas asyl i Sverige rätt till familjeliv
– undanröja praktiska hinder mot familjeåterförening

Fram till den 31 januari 2017 pågår namninsamlingen.

 

I samband med lanseringen höjdes ett antal kritiska röster som, återigen, tyckte att kyrkan skulle sluta vara politiska. En kritik som ärkebiskop Antje Jackelén snart tillbakavisade med följande uttalande:

”Vi är inte politiska, vi är kristna”

Juluppropet grundar sig i ett tydligt kristet budskap att värna de minsta och svagaste. Jesus själv var flykting som litet barn och han föddes bostadslös. För mig är att avvisa en flykting att avvisa Gud.

Jag tänker också att vara en del av samhället, som kyrkan är, så är det så gott som omöjligt att vara helt opolitisk i det som kyrkan verkar för. Ordet politik är bildat från grekiskans τὰ  πολιτικά (tà politiká) som betyder statsangelägenheter. Så vad som är angeläget för staten och kommunen är även angeläget för kyrkan och församlingen.

Vad jag inte riktigt förstår det är vad de egentligen menar med ”kyrkan”, jag tolkar de kritiska rösterna som att det är Svenska kyrkan de är kritiska mot. Men det här är inte ett upprop enbart från Svenska kyrkan utan alla som är med i Sveriges kristna råd står bakom uppmaningen. Så varför dessa kritiska röster mot ”kyrkan” när det menas Svenska kyrkan. Och varför kommer Katolska kyrkan eller Equmeniakyrkan undan då? Eller menar kritikerna ”kyrkan” som den världsvida kyrkan som har sitt ursprung en julnatt i Betlehem, där Jesus föddes hemlös och sedan fick fly för att undkomma kung Herodes hemska påbud att döda alla gossebarn under två års ålder.

Om det innebär att kyrkan är politisk för att värna dagens Jesusbarn på flykt så tar jag gärna det. För mig är det främst att vara kristen att skriva på #juluppropet, att det även innebär ett politiskt ställningstagande är ju på grund av frågans tyngd.

 

Från POSK’s program:

Flykting- och integrationsfrågor
Det växande antalet människor på flykt i världen och i Sverige är en utmaning också för Svenska kyrkan. Vi måste i allt högre grad vara en närvarande, öppen och tydlig kyrka, som förmedlar ett hopp. Mötet med kristna från andra delar av världen och med människor av annan tro får oss att reflektera och fördjupa vår egen identitet. Dessa möten tvingar oss också att se över prioriteringar av resurser och arbetssätt på alla nivåer i Svenska kyrkan för att bättre kunna möta de behov som finns.

POSK menar att den öppna kyrkan och ett öppet och välkomnande förhållningssätt är den enda möjliga vägen i dagens situation ofta präglad av våldsspiraler. Särskilt viktiga är våra möten och vårt engagemang för kristna från olika delar av världen.

I de segregerade områdena främst i storstädernas förorter måste Svenska kyrkans församlingar arbeta tillsammans med många andra goda krafter i samhället för att motverka hemlöshet, rotlöshet, fattigdom och utanförskap. Detta gäller också glesbygdsförsamlingar med asylboenden. En tydlig närvaro med ett starkt kärleksbudskap ska motverka nedbrytande och förstörande riktningar. Budskapet om att Guds frälsning gäller alla och att Guds kärlek vill allas bästa och deras upprättelse måste vara tydligt.

Svenska kyrkans församlingar och kyrkor ska vara öppna för kristna minoritetskyrkors gudstjänster. Det är också viktigt att fira gudstjänster tillsammans.

I ett mångreligiöst samhälle är det viktigt att olika religionsutövare har tillgång till egna gudstjänstlokaler.

Under mandatperioden 2018-2021 kommer POSK att verka för:
att Svenska kyrkans församlingar rustas än mer att ta emot migranter och människor på flykt.
att resurser tillförs de församlingar som har en stor andel flyktingar och invandrare inom sina gränser.

Mångfald – en möjlighet

Lyssnar på Tankar för dagen och tycker att Håkan Sandvik har en fin tolkning av vari problemen nu kan uppstå i och med att Lutherska världsförbundet och Romerskt-katolska kyrkan har kommit överens om fem imperativ som kyrkorna gemensamt ska verka för – för att gå från konflikt till gemenskap.

Tänker att det här gäller även inom Svenska kyrkan som är en enhet med sina olikheter. Jag vill inte att Svenska kyrkan ska gå in på en väg mot likriktning som inte tillåter olikheter. Jag vill att Svenska kyrkan ser olikheter som en rikedom och att det kan möjliggöra både personlig och kyrklig utveckling. Det ska vara högt i tak och låga trösklar i kyrkan.

Vi ska respektera varandras olikheter och inte vara så ängsliga över att den respekten kan tolkas som att även du står för dessa åsikter. Tvärt om är det så att när du möter en människa med en annan syn på en fråga så stärker det din syn på saken när du lyssnar och respekterar din medmänniskas olikhet.

Samtidigt ska Svenska kyrkan akta sig för att tillåta allt då det kan leda till splittring. Det måste även finnas väggar och något att förhålla sig till för att värme och gemenskap ska kunna uppstå.

Linda Cigéhn,
POSK-informatör

 

Från POSKs program:

Mångfald – en möjlighet

En kyrka som omfattar större delen av befolkningen är självfallet inte en homogen åsiktsgemenskap. Bland oss som är engagerade i kyrkan finns en mångfald av uppfattningar. Inom ramen för den grundläggande tro, bekännelse och lära som Svenska kyrkan står för finns det avsevärt utrymme att tolka vad kristen tro och kristet liv innebär i tro och handling. Hela församlingen har del i ansvaret för kyrkans lära. Det är ett gemensamt uppdrag att på olika sätt förkunna det kristna evangeliet. Vi behöver tala tydligt om Herren Jesus Kristus som varje människas befriare och frälsare.

De olika kyrkliga traditioner och inriktningar som ryms inom Svenska kyrkan utgör en rikedom. För att undvika kyrkosplittring måste alla vara beredda att respektera varandras olika uppfattningar och att följa demokratiskt fattade beslut. Toleransen för oliktänkande behöver öka. Vi behöver lyssna lyhört till Gud och människor.

Inte kristen?

Jag fick ett meddelande på mitt privata facebook-konto från en för mig okänd person. Personen meddelade mig att jag inte kunde kallas kristen och att jag skulle omvända mig och följa Guds ord.

Jag valde att bara radera det här meddelandet. Men det har legat och gnagt i mig.

Det är alltid sunt att ställa sig frågan om jag går på rätt väg. Det är alltid sunt att varje dag ta ut kompassen och riktningen med Jesus som ledstjärna. Att göra en självrannsakan.

Men att någon annan – för mig helt okänd person – skriver ett meddelande till mig och talar om för mig att jag inte är kristen, att jag måste omvända mig och följa Guds ord. Det är inte sunt! Det här skrämmer mig. Jag inser att det inte är nytt. Detta har hänt i alla tider och det händer ju uppenbarligen fortfarande. Vi delar in människor i olika fack. Vilka som tror rätt och vilka som tror fel. Vilka som är på rätt vis och vilka som är på fel vis.

Den senaste debatten inom Svenska kyrkan blottar sidor hos oss som inte är vackra. Oförsonliga sidor, tråkiga sidor, hemska sidor. Varför vill vi inte lyssna på varandra? Vad hände med att tolka allt till det bästa? Vad hände med att våga lyssna på varandra?

En kyrka där alla tycker exakt likadant är inte en levande kyrka – det är en sekt! Svenska kyrkan är en levande kyrka, med levande kristna människor som ute i sina församlingar delar och utför gudstjänst, undervisning, mission och diakoni.

I POSK värnar vi mångfalden och värjer oss för enfalden. POSK betonar i sitt program att det är viktigt med respekten för olika uppfattningar och att vi också måste följa demokratiskt fattade beslut. Att lyssna lyhört till Gud och till människor.

Och jag är kristen, trygg i förvissningen om mitt dop och nåden att alltid få tillhöra Jesus Kristus.

 

/Carina Etander Rimborg
Kyrkomötesledamot för POSK Göteborgs stift.

 

Från POSKs program:

Mångfald – en möjlighet

En kyrka som omfattar större delen av befolkningen är självfallet inte en homogen åsiktsgemenskap. Bland oss som är engagerade i kyrkan finns en mångfald av uppfattningar. Inom ramen för den grundläggande tro, bekännelse och lära som Svenska kyrkan står för finns det avsevärt utrymme att tolka vad kristen tro och kristet liv innebär i tro och handling. Hela församlingen har del i ansvaret för kyrkans lära. Det är ett gemensamt uppdrag att på olika sätt förkunna det kristna evangeliet. Vi behöver tala tydligt om Herren Jesus Kristus som varje människas befriare och frälsare. 

De olika kyrkliga traditioner och inriktningar som ryms inom Svenska kyrkan utgör en rikedom. För att undvika kyrkosplittring måste alla vara beredda att respektera varandras olika uppfattningar och att följa demokratiskt fattade beslut. Toleransen för oliktänkande behöver öka. Vi behöver lyssna lyhört till Gud och människor.

 

Kan man komparera kristen?

Går det att hävda att somliga är mer kristna än andra? Eller ens att påstå att vissa är kristna men andra inte är det? Hittills har jag tyckt att det inte går att göra sådana uttalanden, i varje fall inte om andra än sig själv. Men på senare år har jag blivit allt mer fundersam. Och i dag läste jag att självaste påven lär ha sagt att Donald J Trump inte är kristen. Eller i varje fall att hans förslag att bygga en mur mot Mexiko är okristligt; det finns väl en nyansskillnad där.

Men det här är ett kontroversiellt område och ve den som vågar uttrycka farhågor över mängden asylsökande som tagits emot här i Sverige. Polisens statistik visar att det totalt anmäldes 831 misshandelsfall och 484 fall av hot och ofredanden på asylboenden under perioden 11 november 2015 till 31 januari 2016. Men sådant inger ingen oro hos kyrkliga företrädare; allt är väl och ju mer Sverige öppnar sina gränser desto bättre blir det. De som till äventyrs vågar invända mot det resonemanget är rasister och har en vedervärdig människosyn. Kristna? Nej, det är de absolut inte.

Nyligen presenterades en undersökning där mängder av präster (nästan hälften av de tillfrågade) inte tycker det är någon väsentlig skillnad mellan den kristne Guden och Islams Allah, utan det är samma Gud. Var går gränsen för vad en präst får uttrycka offentligt utan att bryta mot sina avlagda prästlöften? För visst går det att ställa högre krav på vigda medarbetare än lekmän.

Men det är ytterst ovanligt att präster fälls av domkapitlet för något de har sagt, det är mycket oftare för något de har gjort. För tre år sedan prickades en präst i Västerås stift för att ha skrivit: ”Det finns ingen fallen skapelse och därför blir hela försoningsläran orimlig! Plocka bort allt tal om synd, skuld, skam, blod, slaktade lamm och annat förfärligt! Det hör inte hemma i modern tid, bland upplysta människor!”. Hon blev inte fråntagen ämbetet utan fick en prövotid på tre år som nyligen gick ut, men sade ändå upp sig från sin tjänst, gav ut en bok och öppnade café tillsammans med sin sambo.

De förtroendevalda har också ett särskilt ansvar. Men nu verkar det som om många i kyrkomötet vill införa ett lackmustest för rättrogenhet. Ljungskile pastorat har redan försökt, men Göteborgs domkapitel slog fast att de handlat i strid mot kyrkostyrelsens och kyrkomötets beslut när de krävde att sökande till prästtjänster ”med glädje” ska kunna viga både hetero- och homosexuella par för att komma ifråga för anställning. Nu kom frågan upp om att göra detta till ett krav för prästvigning (bortsett från det där med glädjen), och många verkar förespråka en sådan ordning.

Kan man komparera kristen? Jag vill helst fortsätta svara nej på det, även om det har blivit svårare. För beroende på vem som komparerar, gör jämförelsen, blir resultatet uppenbarligen helt olika. Så låt oss sluta med det och diskutera sakfrågor utan att brännmärka varandra. Nästa år är det kyrkoval. Då kommer POSK att gå till val på ett program som försvarar människors rätt att ha olika åsikter och ändå vara fullvärdiga (med)lemmar i Svenska kyrkan. Det måste finnas gränser, jag försvarar inte Västerås-prästen i fallet ovan, men toleransen för oliktänkande behöver öka. Vi behöver lyssna lyhört till Gud och människor.

I POSKs program står det:

En kyrka som omfattar större delen av befolkningen är självfallet inte en homogen åsiktsgemenskap. Bland oss som är engagerade i kyrkan finns det en mångfald av uppfattningar. Inom ramen för den grundläggande tro, bekännelse och lära som Svenska kyrkan står för finns det avsevärt utrymme att tolka och konkretisera vad kristen tro och kristet liv innebär i ord och handling.

Det är fråga om ett gemensamt uppdrag att förkunna det kristna budskapet. Ett särskilt ansvar har de förtroendevalda, liksom de som är vigda till tjänst inom kyrkan.

Toleransen för oliktänkande behöver öka, liksom ödmjukheten hos dem som gör anspråk på att stå för den enda sanna uppfattningen i olika frågor. Vi i Svenska kyrkan behöver bli bättre på att hantera konflikter och härbärgera olika uppfattningar. POSK […] vill leda utvecklingen mot en kyrka som karaktäriseras av mångfald och respekt.

En kyrka som inte kräver personlig bekännelse av sina medlemmar behöver, för att behålla sin identitet, ha medarbetare som är förpliktigade till kyrkans lära genom vigning till biskop, präst eller diakon.

Mats Rimborg
ordförande i POSK i Göteborgs stift. Ledamot av POSK riksstyrelse.

DN (19 feb 2016): Påven om Trump – Han är inte kristen>>

Efter kyrkomötet

Ibland kan man undra över om Kyrkomötet är ett stöd och en utvidgning av den gudstjänst- och församlingsgemenskap som vi alla lever i utanför kyrkomötet.

När jag tänker tillbaka på Kyrkomötets andra session som avslutades i onsdags vill jag framhålla två saker som gör mig säker på att kyrkomötet är viktigt i det avseendet. 

Det första som jag tänker på är när ärkebiskop Antje Jackelén i måndags avslutade sitt anförande om händelserna i Paris med orden ”Kyrkor, synagogor och moskéer måste fortsätta att ihärdigt be och arbeta tillsammans för fred – i och mellan deras trosgemenskaper och i den värld som är allas” . Därefter följde en bön och en tyst minut. Under den tysta minuten  var det som att luften i lokalen på ett nästan fysiskt sätt fylldes av allas böner. 

Det andra som jag tänker på är det utskottsbetänkande om Prästlönetillgångarnas förvaltning som jag fick presentera. Till dess att jag lyssnade dels på motionärerna och dels på de som stödde utskottets betänkande till avslag hade jag en känsla av att den här frågan var väldigt abstrakt och långt från min kyrkliga vardag.

Nu är jag klar över att båda de perspektiv och den kunskap som talarna har är lika viktiga. Att som Svenska kyrkan vara en stor förvaltare av jordbruk och skog kräver ett speciellt ansvar för miljö och naturvårdsfrågor men också ett ansvar för att ge stift och församlingar en långsiktigt god ekonomisk avkastning.

Att låta båda perspektiven komma till tals är oerhört viktigt och jag tror att det faktiskt gör kyrkan till en i sammanhanget unik och bättre förvaltare.

”Tjäna varandra, var och en med den nådegåva han har fått, som goda förvaltare av Guds nåd i dess många former. (1 Pet 4:10)”     

Anders Brunnstedt
POSK Västerås stift

www.svenskakyrkan.se/kyrkomotet