Kyrkohandboken –
dramatik inför beslutet

Hans-Olof Andrén och Lisa Tegby berättar om handboksbeslutet i vår video efter beslutet. (Se länk nederst)

Nu är den andra sessionen av 2017 års kyrkomöte över, och beslut har fattats i en stor mängd ärenden. Det största ärendet var förstås antagandet av den nya kyrkohandboken.

Gudstjänstutskottet hade föreslagit en hel del mindre förändringar i kyrkostyrelsens förslag, som ju var identiskt med slutförslagskommitténs bearbetning av Handboksförslag 2016.

Justeringar i förslaget
De flesta av utskottets förändringar gick igenom i kyrkomötet, exempelvis mindre justeringar av Inledningsord 6, 7 och 15, Kristusrop 3, Lovsången, Nattvardsbön 3, 6 och 11, och formuleringar i Dop och Konfirmation. Två tillägg beslöts: en ny Nattvardsbön 14 och en alternativ textläsning i Vigsel. Dessutom justerades vissa uppställningar och anvisningstexter. På musiksidan gjordes två justeringar. Dels ändrades notationen av den sjungna Dagens bön och Inledande och avslutande bön så att tonen före slutfallet är längre än kantillationstonerna. Och dels ändrades textunderläggningen i Kristusrop 3 A6 tillbaks till den gamla i Psalm 696:5.

Men det största intresset var förstås musiken i sin helhet. POSK hade ju föreslagit att enbart texten skulle fastställas, och att ett uppdrag skulle ges till kyrkostyrelsen att snarast återkomma med ett bearbetat förslag till liturgisk musik till de av kyrkomötet fastställda texterna. I mellantiden skulle musiken i 2017 års förslag få användas. Vi hade krävt detta i en reservation i kyrkostyrelsen, och följde upp med en motion till kyrkomötet och en reservation i gudstjänstutskottet.

Läget inför beslutet
När POSK-gruppen i kyrkomötet träffades i söndags stod det klart att vår reservation skulle bli nedröstad. Konsekvensen av detta skulle bli att inget uppdrag skulle ges att arbeta vidare med musiken, och arbetet med kyrkohandboken skulle därmed vara avslutat. Dessutom skulle handbokens musik komma att antas mot en stor minoritets vilja.

Ställd inför dessa dystra fakta uppstod en idé i POSK-gruppen att försöka få med de andra grupperna på ett fortsatt arbete med musiken, i utbyte mot att vi gick med på att rösta för musiken i utskottets förslag. Vad vi vill är ju framförallt att få ett fördjupat arbete med Gudstjänstmusik A, den klassiska gregorianska musiken, och en breddning av den övriga gudstjänstmusiken till fler musikgenrer. När det gäller den nya musiken ville vi efterlikna processen i Norska kyrkan, som ju varit mycket framgångsrik. Tekniskt måste alla uppdrag från kyrkomötet gå genom kyrkostyrelsen. Vi utformade därför under måndagen detta förslag:

Kyrkomötet beslutar att ge kyrkostyrelsen i uppdrag att arbeta vidare med kompletterande musik till kyrkohandboken. Uppdraget omfattar Gudstjänstmusik A, den gudstjänstmusik som har en särställning då den bär stora delar av vårt liturgiska musikarv och som brukas brett bland församlingarna.

Vidare omfattar uppdraget komplettering av musiken till de liturgiska texterna i Gudstjänstmusik (A-C) med musik från exempelvis samisk tradition, i jazzton, i nordisk folkton, och från våra systerkyrkor utanför Europa. Arbetet ska ske genom att en kommitté av sakkunniga musiker och teologer tillsätts med uppdraget att självständigt efter en öppen inbjudan välja ut och bearbeta musiken.

Om vi kunde få beslut om ett sådant uppdrag var vi alltså beredda att lämna vår konsekventa, men inte alls framgångsrika, linje att säga nej till förslagets musik, även om vi fortfarande tycker att den inte är färdig. Det är trots allt bättre att om några år få tillgång till både reviderad gregorianik och komplettering av de övriga serierna, än att handboken fastställs nu och inget mer händer.

Stöd från fler grupper
Det blev min uppgift som gruppledare att försöka få med ledarna för de andra stora grupperna i kyrkomötet på detta uppdrag. Och det gick förvånansvärt lätt. Jag tror att de kände en stor lättnad både över att handboken skulle kunna antas med brett stöd, och att det blev ett fortsatt arbete med musiken. Ingen är ju opåverkad av den kritik som framförts mot handboksarbetet. Så gruppledarna tog upp frågan i sina gruppmöten på tisdag morgon och fick grönt ljus, och efter en sista överläggning med finjustering av uppdraget kunde vi lämna in förslaget till kyrkomötets kansli vid lunchtid på tisdagen.

Jag upplevde att stämningen i kyrkomötet svängde då. Många var glada för överenskommelsen, och när Torvald Johansson på tisdag kväll för POSKs räkning lade det nya ”särskilda yrkandet” gick omedelbart gruppledarna för S och BA och en välkänd företrädare för C upp i talarstolen och yrkade bifall. Senare kom bifall från företrädare för flera andra grupper. Biskop Per Eckerdal, som ju i egenskap av ärkebiskopens ersättare i kyrkostyrelsen varit inblandad i processen sedan kyrkostyrelsens AU blev styrgrupp 2014, stödde också yrkandet. Och när beslutet väl fattades på torsdag förmiddag togs det i stor enighet. Beslutet skedde med acklamation, och i alla fall jag hörde ingen som röstade för avslag. Och ingen begärde votering.

Kyrkostyrelsens uppgift
Bollen ligger alltså nu hos kyrkostyrelsen att genomföra detta uppdrag från kyrkomötet. I kyrkostyrelsen är det särskilt Anna Lundblad som för POSKs räkning drivit musikfrågorna. Anna lämnar nu kyrkostyrelsen efter många år av träget arbete. POSK-gruppen har utsett domkyrkoorganisten Torvald Johansson till ny ersättare i kyrkostyrelsen, och vår förhoppning är att Torvalds kyrkomusikaliska kompetens ska utnyttjas av kyrkostyrelsen, både för det aktuella uppdraget och för andra ärenden av kyrkomusikalisk art som kommer under nästa mandatperiod.

Hans-Olof Andrén
POSKs ordförande och POSKs gruppledare i kyrkomötet

Hans-Olof Andrén, Anna Lundblad, Torvald Johansson och Lisa Tegby berättar om bakgrunden till beslutet om kyrkohandboken; hur POSK jobbat med frågan genom åren, beslut och reservation i kyrkostyrelsen, samt vårt agerande som bidrog till att en kompromiss i slutändan blev möjlig.

 

Musikkommitté väntas få brett stöd

Behandlingen av kyrkohandboken i kyrkomötet tog en oväntad vändning under tisdagens debatt. Då fick ett förslag från Torvald Johansson, POSK, om att tillsätta en kommitté av sakkunniga musiker och teologer stöd av gruppledarna för S, C och BA. 

Kommitténs uppdrag är att arbeta vidare med kompletterande musik till kyrkohandboken. Dels handlar det om Gudstjänstmusik A, som ju har en särställning då den bär stora delar av vårt liturgiska musikarv. Dels omfattar uppdraget även att självständigt och efter en öppen inbjudan välja ut och bearbeta kompletterande musik till de liturgiska texterna i Gudstjänstmusik A-C. Musik önskas från exempelvis samisk tradition, i jazzton, i nordisk folkton och från våra systerkyrkor utanför Europa.

– Jag är mycket glad över att vi fått ett så brett stöd för ett fortsatt arbete med musiken till handboken, säger Hans-Olof Andrén, gruppledare för POSK i kyrkomötet. Genom den nya regleringen, när ny musik får användas utan att den fastställs i kyrkomötet, kan resultaten från kommitténs arbete fortlöpande tas i bruk i gudstjänsten.

– Detta stöd gör också att vi i POSK på torsdag kommer att rösta för att både text och musik i handboken antas av kyrkomötet, förstås med de förbättringar som tillkommit under utskottsbehandlingen bl a till följd av våra och andras motioner. Vi tror att det är viktigt att en ny handbok antas med brett stöd.

Kyrkohandboken –
lång debatt i kyrkomötet

På kyrkomötet pågick under gårdagen debatten kring nya kyrkohandboken från förmiddagen till sena kvällen. Det var stundtals väldigt många teologiska begrepp som bollades fram och tillbaka i inläggen och som för en ej utbildad teolog som mig kändes svåra att hänga med i. Men samtidigt var det väldigt lärorik. Det märktes att det var en fråga som engagerade då många var uppe och talade. Några dök upp vid varje diskussionsblock och uttryckte starka uttryck mot kyrkohandboksförslaget, de kom framförallt från SD och Frimodig kyrka. Så här skriver Kyrkans tidning om debatten.

POSK har under lång tid varit kritisk till framförallt arbetet kring musiken och hade inför dagen lagt ett yrkande om återremiss på musikdelen. Återremiss innebär alltså att beslutet kring denna del av handboken inte skulle tas på torsdag, utan istället lyftas ur och arbetas vidare kring. Under gårdagen hände dock saker som gjorde att POSK drog tillbaka sitt yrkande och istället kom med ett särskilt yrkande som innebär att kyrkohandboken tas i sin helhet men att arbetet med musiken fortsätter ändå. Detta yrkande ställer sig alla de stora nomineringsgrupperna sig bakom vilket gör att det har majoriteten bakom sig på torsdag när beslut ska fattas.
Så här skriver Kyrkans tidning om den vändningen.

Vill du titta på och höra hur debatten lät kring detta besked så hittar du det på Svenska kyrkans webbTV där du hittar en länk som heter 2017-11-21 (19:00-22:45) under rubriken 21 november. När du väl fått igång den sändningen så går det att hoppa fram till ärende 12, block J: Återremiss av kyrkohandboksförslaget genom att klicka på den rutan.

Bloggen har all anledning att återkomma till detta!

 

(Obeservera att bilden är från 2016, Ola Isaksson var inte närvarande vid årets kyrkomöte)

Debatt om ensamkommande barn och unga

Såhär på barnkonventionens dag, vad passade då bättre att debattera än Gunvor Torstenssons (POSK) m.fl. motion om Behandling av ensamkommande flyktingbarn. Det var en fråga som engagerade flest antal debattörer under förmiddagens pass och det kom några bifall på motionen i sin helhet.

Gunvor var lite försiktig och valde att yrka bifall på Kyrkolivsutskottets förslag att anta de två första punkterna men att avslå den sista punkten. Hon har tagit till sig av utskottets tankar och utlåtande och håller med kritiken till den tredje punkten och valde därför att följa utskottets förslag till beslut.

Manilla Bergström var aktiv i debatten med inlägg och några replikskiften. Hon yrkade på bifall på motionen i sin helhet med ett tillägg i tredje punkten; ”och unga”, så att den punkten får lydelsen:
” Kyrkomötet beslutar att uppdra till kyrkostyrelsen att uppmana Sveriges regering och Migrationsverket att stoppa utvisningarna av ensamkommande barn och ungdomar med starka asylskäl.” Hon höll ett engagerat och gripande anförande där hon uppmanade oss att lyssna, trots att hon tyckte att i den bästa av världar skulle hon inte behöva stå i talarstolen just nu!

Dag Sandahl (FK) tyckte att frågan var komplicerad och ville inte yrka på något, men ansåg väl i viss mån att detta inte var en fråga för kyrkomötet. Han berättade att han varit i kontakt med någon i Kabul som hävdade att det varje vecka landar flyg fyllda med turister i Kabul, så han tyckte att situationen i Kabul kan ju inte vara så allvarlig om folk åker dit på semester. Ett uttalande som fick ärkebiskop Antje att gå upp som sista talare och komma med ett faktatillägg med en namngiven och trovärdig källa att situationen är allvarlig i Kabul och Afghanistan. Dag var även uppe vid ett flertal tillfällen i replik där han återkom till frågans svårighet och att det finns en moralisk aspekt i frågan.

Birgitta Lindén (S) yrkade bifall på motionen i sin helhet och Wanja Lundby-Wedin (S) yrkade bifall på punkt ett och tre, men att punkt två skulle anses besvarad. Jag kan tycka att det ytterligare visar på Socialdemokraternas splittring i frågan och samtidigt skönt att höra att det finns viktiga personer inom S som har denna syn i frågan.

Ytterligare bifall till motionen i sin helhet (med Manillas tillägg) kom från Anki Erdmann (ViSK), hon påpekade även att hela gruppen ställer sig bakom detta bifall. Hon ansåg att denna frågan var den viktigaste frågan för årets kyrkomöte.

Evelina Johansson (FK) talade om att kyrkomötet och Svenska kyrkan inte ska öka på polariseringen och vill inte sätta sig i ”fiendeskap” till migrationsverket. Hon kom även med nytt påfund, cirkulärpolitiska partier, vilket fick Wanja Lundby-Wedin att begära replik. Jag tror mig förstå vad Evelina försökte sig på att hävda med detta men i just den här frågan där Wanja så tydligt står för något annat än sina partikamrater i regeringen blev kanske inte utfallet vad jag tänker mig att hon ville hävda. Även Manilla och Gunvor begärde replik på Evelinas anförande där de båda tog upp det eventuella fiendeskapet till migrationsverket vilket de båda hävdade inte alls var fallet. Manilla lyfte att hon är för något, inte emot!

Biskop Fredrik Modeus höll ett anförande där han med emfas hävdade att detta verkligen var en fråga för kyrkomötet och Svenska kyrkan. Vilket vi såhär på barnkonventionens födelsedag märkte då bland annat Katarina kyrka ringde i kyrkklockorna strax efter debatten var avslutad i plenum för att låta de unga ensamkommande stanna i Sverige.

Debatter kring Kyrkohandboken

In i det sista debatteras Kyrkohandboken på Kyrkans tidning. Det finns säkerligen på fler ställen men om jag skulle ta upp alla artiklar och debatter så skulle jag nog vara tvungen att jobba långt in på natten. Vill också påpeka att när jag uttrycker en åsikt i detta blogginlägg så är det min högst personliga syn på saken. Detsamma gäller (med)skribenter av debattartiklarna, det finns POSKare bland dem och då är det deras personliga åsikter som dryftas.

Här är en genomgång av höstens debattartiklar och ledare. Mot slutet kommer även en nyhetsartikel. Kan ha missat någon debattartikel, jag ber om ursäkt för det i så fall, men jag tror att de allra flesta är med.

Den 21 september skrev bland annat Reibjörn Carlshamre, ordförande Domkyrkoorganisternas förening en debattartikel kring arbetet med musiken i handboken. Artikeln avslutas med följande rader:

” Vi vädjar härmed till alla ledamöter i kyrkomötet att inte tappa tilltro till att en handbok som kan bli älskad och använd i framtiden fortfarande är möjlig. Att det förslag som nu föreligger för beslut i Kyrkomötet inte är den framtida handboken betyder inte att arbetet är omöjligt.

Låt det viktiga arbetet med kyrkohandbokens musik börja!”

Jag kan inte tolka detta på något annat sätt än att de tycker att det finns en god grund i det förslag som ligger för beslut nu, men att det måste arbetas vidare på handboken, framförallt musikdelen, för att det ska bli riktigt bra och för att alla ska känna att de blivit tagna på allvar.

En vecka senare skriver Karin Skogberg Ankarmo, organist, Kungsholms kyrka, Stockholm ett inlägg inspirerad av Carlshamre m.fl. där hon tycker att det ska finnas både tradition och förnyelse i handboken. Hon skriver:

”Lusten och glädjen att skapa och framföra ny mässmusik kommer ju att finnas kvar, men varför ta bort det lilla vi känner igen? Inte ens de trognaste kyrkobesökarna känner längre igen söndagarnas psalmer med det stora utbud som finns idag.”

Jag håller med Karin här och ser att till exempel Katarinamässans fördelar och del i att gudstjänstbesökarna återkommer är just igenkännelsen.

I början av oktober skriver Maria Löfberg, organist i Falkenberg, en debattartikel där hon starkt ifrågasätter om biskoparna har läst och tagit till sig av den stora kritiken kring musiken i Kyrkohandboken.

”Har inte biskoparna firat gudstjänst med handboksförslaget, och har ni inte i så fall kommit i kontakt med människor i församlingarna och kyrkoarbetare runt om i landet? Har ni inte fått ta emot åsikter? Eller är det så att ni blundar för de negativa åsikterna med både ögon och öron, för att prestigeförlusten skulle bli för stor om ni erkände att förslaget inte är det bästa?”

I samma vecka, mitt under Kyrkomötets session I, skriver Jonas Lindberg i en ledare om arbetet kring Kyrkohandboken. Han manar till en slutdebatt med goda sakargument och utan känslostormar och har en förhoppning om vi kan dra lärdom av processen kring handboken. Svenska kyrkan behöver stärka tilliten, öka den musikaliska kompetensen på kyrkokansliet och inse att vi arbetar med kyrkans identitet.

Samtidigt undrar Jan Nyberg från Skanör-Falstebo församling hur stora kostnaderna blivit i samband med kyrkohandboken. En fullt relevant frågeställning kan jag tycka även om jag hoppas att ingen fattar ett beslut enbart utifrån synen att det kostat för mycket. Det är för mig ett väldigt svagt argument, som kan visa vara en kortsiktig ”besparing”.

Den 9 oktober skriver Ann-Christin Kristiansson, pensionerad präst Stockholm:

” Vi som värnar om vår kyrkas historia och skönhet, och gläds åt hennes djup i Kristus, vi sörjer över att högmässan förvandlats till ett– lite vad tycker du?
Att vi istället för att fördjupa, förytligar vår kyrka som har blivit både djupare och innerligare i flera avseenden de senaste åren. Måtte nu inte detta gå om intet genom förflackning, och konstnärligt utarmande.”

Senare samma vecka skriver ytterligare en musiker, Mika Lidén, organist om musiken i handboken. Hon lyfter de många felen och bristerna som finns i handboken och vill att arbetet med musikdelen ska tas om. Och jag kan ju inte göra annat än hålla med när sådant här står med i handboken:

” Nej! Arbetet med kyrkohandbokens musikdel måste börjas på nytt. Musiken sägs vara viktig men kyrkan behandlar den som om den inte var av någon betydelse.
Hur ska detta gå? Jag citerar kyrkohandboksförslagets musikdel: ”Gad förbarme sig över vi!”

Den 19 oktober skriver 14 musikutbildade, bland annat professor Folke Bohlin, ”Vi rekommenderar ingen som vill värna ett levande gudstjänstliv att rösta för det svaga och ofärdiga materialets antagande”. Det är en stark debattartikel med välgrundade argument, tycker jag.

”Alla som sätter sig närmare in i remissmaterialet kommer att se hur oförankrat och oönskat förslagets material är ute i församlingarna. Vi har också i våra församlingar dragit slutsatsen att materialet helt enkelt inte håller den nivå man kan förvänta sig av Svenska kyrkan. Om detta material skulle antas lär det gå till historien som det som ytterst få förespråkade eller brann för.”

Samma dag skriver Anders Björnberg, tidigare handläggare i handboksarbetet,  att han saknar den entusiasm för detta handboksförslag som fanns när 1986 års kyrkohandbok antogs. Att handboken ”måste antas” är ett uttryck för politikersnack och att den andliga, professionella och folkliga entusiasmen är långt viktigare än ett framtvingat kyrkomötesbeslut i den här frågan.

En vecka senare undrar Peder Thalén, professor i livsåskådningsvetenskap vid Högskolan i Gävle varför man inte vågade lite mer och tog lite större risker i arbetet med ny handbok. Han saknar att arbete kring handboken inte tar upp någonting kring aktuella problem, som till exempel medlemsflykten.

”Vad som skulle behövas är nya utgångspunkter där man inte väjer för de stora utmaningar Svenska kyrkan står inför, framför allt den skenande medlemsflykten. I följeskriften Kommentarer från 2015 där arbetsprocessen redovisas nämns inte ens de höga utträdessifforna. Visst är det märkligt? Ämnet är av allt att döma tabubelagt. En produkt där kyrkans mest akuta problem inte tas på allvar kan knappast påverka kyrkolivet gynnsamt. Och vad blir då poängen med en ny handbok?”

Den 9 november kommer två debattartiklar. Den ena underskriven av 49 unga präster som tycker att arbetet med handboken ska tas om i sin helhet.

”Vi som präster unga i tjänst, som sannolikt har merparten av vår tjänstgöring framför oss, menar att det är oroväckande att detta sker i en tid då splittringarna inom Svenska kyrkan är påtagliga och när frågan om handboksförslaget tycks förvärra oenigheten snarare än att överbrygga den.

Att i detta skede anta en handbok vars tillkomstprocess och innehåll är omgivet av ett omfattande missnöje vore oklokt, för att uttrycka sig försiktigt. Vi menar att läget inom Svenska kyrkan idag är så ömtåligt att det krävs ett stort mått av varsamhet och respekt för att bygga upp förtroende mellan enskilda och grupper kring frågan om en ny kyrkohandbok. Så har hittills inte varit fallet, men det betyder inte att det är för sent.”

De tycker inte att förslaget är gott nog som det är, och jag kan bara ana frustrationen de nu känner när de ser att detta kan komma att vara (ett av) deras arbetsredskap under en tid framöver.

Den andra debattartikeln är skriven av Tomas Appelqvist, universitetslektor i religionsvetenskap, Karlstad tar upp att musik och texter inte alls behöver antas samtidigt. Han tror dessutom att kyrkomötet inom kort kommer att vara tvungen att anta en ny kyrkohandbok om det liggande förslaget antas till veckan då det är en liten majoritet som finner förslaget godtagbart.

Under den här veckan har det kommit flera debattartiklar, bland annat ett svar till Appelqvist från Esbjörn Hagberg, ordförande i revisionsgruppen som menar att kyrkomötet ansvarar för den slutgiltiga bedömningen. Visst är det så, men om de som berett ärendet och anger förslag till beslut är för förslaget så säger det ändå en hel del tycker jag. Den bemöts snabbt med en slutreplik från Appelqvist som vill se ett slut på kansliets maktspel.

”Min text efterlyser att biskoparna ska ta ansvar och ge fördjupade analyser. När jag endast några timmar efter att min text publicerats läser Hagbergs svar kan jag konstatera att vi återigen nås av en ryggradsreflex, där biskopen, snarare än att diskutera teologi, uppträder som en presstalesman för ett kansli, som med närmast bokstavstrogen fundamentalism försvarar sina egna arbetsformer.”

En fråga har lyfts av bland annat Olle Carlsson, kyrkoherde i Katarina församling, att Katarinamässan eller andra lokala varianter inte ryms i Kyrkohandboken vilket verkligen ställer till det för Katarina församling. Det bemöttes dagen därpå av Birgitta Söderberg och Andreas Holmberg, gudstjänsthandläggare i Stockholms stift. De påpekar att olika varianter av mässan visst ryms i handbokens liggande förslag, och att problemet för Katarina församling ligger i att det är deras huvudgudstjänst. Men det var ändå ett positivt svar att stiftet vill komma fram till en lösning utan att göra våld på Katarinamässans ”tilltal, tillgänglighet och klang”.

I torsdags, den 16/11, kom rapporten från revisionsbyrån Grant Thorntons där arbetet med handboken får mycket kritik. Revisionen har inte tittat på innehållet utan enbart på hur arbetet kring handboken genomförts och styrts. Revisorerna har hittat många brister men det bör påpekas att rapporten endast tar upp det som brustit. Trots det så undrar jag, utan att ha läst hela rapporten, vad har egentligen fungerat när det mesta i arbetet fått kritik på ett eller annat sätt.

Jag förstår och håller med i mycket av kritiken som framförs i alla dessa debattartiklar. Även jag upplever att det finns någon form av prestige som kyrkokansliet och delar av kyrkostyrelsen verkar ha svårt att släppa. Jag skulle önska att de som nu ska fatta beslut om handboken på torsdag alla kunde tänka igenom vad som är det värsta som kan hända om jag röstar på ena eller andra sättet. Att sedan tänka igenom är det värt det? Revisionen visar på att arbetet förbättras mot slutet, kan det då inte vara värt att ge det en vända till, med lärdomarna som nu finns nära i minnet? Åtminstone på de delar där det framförts mest kritik, dvs musikdelen.

Märklig debatt i SVT Aktuellt

Igår kväll (måndagen den 4 september) hade SVT Aktuellt ett inslag om kyrkovalet med en efterföljande debatt mellan Jesper Eneroth (S) och Aron Emilsson (SD).

Jag tycker det är så synd att Aktuellt väljer att göra det på detta sätt. Jag tror inte att det kommer att öka intresset för kyrkovalet, snarare tvärt om hos de allra flesta av Svenska kyrkans medlemmar. S de har sina väljare, vilket tydligt syns när tidigare valresultat gås igenom. Dock ska det bli spännande att se om de fortfarande har kvar alla sina kärnväljare vid årets kyrkoval.

De som tjänade på den här debatten det var endast SD. De har sina trogna följare som nu plötsligt fick upp ögonen för kyrkovalet. Kanske en och annan som inte tänkt gå att rösta men som det nu blev klart för att det finns visst bara två alternativ och då är SD det självklara valet.

Alla andra, som varken vill rösta på S eller SD, de tappade nog fullständigt intresset, och glömde bort inslaget innan där Hans-Olof Andrén var med och lyfte problemet med politiska partier i Svenska kyrkan. Kyrkans frågor är inte klassiska höger-vänster, utan teologiska!

https://www.svtplay.se/video/15025756/aktuellt/aktuellt-4-sep-21-00-1 (Inslaget börjar efter 22 minuter)

Jag hade mycket hellre velat ha en debatt mellan S och POSK (eller för all del Frimodig kyrka). För där tycker jag att fokuset borde ligga, i partiernas varande i Svenska kyrkan. Kanske även BA kunde fått vara med som står för en annan dimension i frågan, med sin tydligt ideologiska hållning men samtidigt ingen partipolitisk koppling. Jag tror också att det är där intresset för kyrkovalet kan öka.

När jag står ute på torget och pratar om kyrkovalet så är det faktiskt det enda återkommande temat. Nästan alla samtal handlar om att politiska partier har inte i kyrkan att göra! Varför väljer då Aktuellt att ge så mycket utrymme till något som så många vill få bort utan att tydligt visa på alternativen.

Aktuellt hade chansen att göra något bra här, men nu blev det ingenting av det. De enda som vann fördelar av detta märkliga upplägg, var tyvärr SD. Så nu måste vi som vill något annat. Som kan stoppa SD, på riktigt! Vi måste lägga in en högre växel. Ut på gator och torg, i sociala medier, efter gudstjänster, på körövningen! Överallt där vi finns ska vi prata kyrkoval, och få folk att rösta. Självklart på POSK i första hand. Men bara att de röstar är en vinst i sig!

Vi har rätt – inte plikt!

I media cirkulerar just nu en artikel som först publicerades i Kyrkans Tidning med Stefan Löfvén. Elisabeth Sandlund på Tidningen Dagen reagerade på artikeln och sedan har den också stått bland annat i Expressen och Aftonbladet.

http://www.kyrkanstidning.se/nyhet/stefan-lofven-alla-praster-ska-viga-samkonade-par

http://www.dagen.se/lofven-alla-praster-ska-viga-samkonade-par-1.986379

http://www.dagen.se/ledare/lofvens-slutsatser-ar-helt-uppat-vaggarna-1.986529

http://www.expressen.se/nyheter/lofven-alla-praster-ska-viga-samkonade-par/

http://www.aftonbladet.se/senastenytt/ttnyheter/inrikes/article25152287.ab

I ursprungsartikeln i Kyrkans Tidning står det om Stefan Löfvén och hustrun:

”Han är liksom sin fru inte aktivt troende, men tycker mycket om att vara i kyrkobyggnader.”

Trots att de båda säger sig inte vara aktivt troende och be, är de gärna i kyrkor och de har som vana att lyssna på radiogudstjänsten på söndagarna. Hustrun Ulla kandiderar också i höst i kyrkovalet till kyrkomötet. Och han säger:

”– Kyrkan kommer att vara en intressant arena för socialdemokratin inom oöverskådlig tid, jag kan inte se slutet på det engagemanget.”

Dessutom säger han:

”Människor som älskar varandra, oavsett kön, ska ha samma rätt till vigsel. Vi socialdemokrater arbetar för att alla präster ska viga alla, även samkönade par. Jag ser parallellen till barnmorskan som vägrar att utföra aborter. Jobbar man som barnmorska måste man kunna utföra aborter, annars får man göra något annat. Det är samma sak för präster som inte vill viga samkönade.”

Snälla Stefan Löfvén – nu har du blandat ihop saker. Vi har nämligen inte vigselplikt i Svenska kyrkan – utan vi har vigselrätt! Det innebär att det är den enskilda prästen som har eget ansvar att säga ja eller nej till att viga ett par som vill gifta sig. Och det kan bero på olika saker.

Aftonbladet citerar från lagtexten i sin artikel:

Könsneutrala äktenskap och vigsel

Lagtexten från 2009 slår fast att en vigselförrättare inte ska kunna tvingas viga samkönade par. Texten säger:

”Det finns ingen skyldighet att förrätta vigsel för ett trossamfund eller den som är behörig vigselförrättare inom ett trossamfund. Det innebär att det kan förekomma att en vigsel som ett par önskar sig inom ett visst trossamfund inte kan äga rum där, även om paret uppfyller äktenskapsbalkens krav. Det kan till exempel vara situationer där trosuppfattningar hos trossamfundet eller vigselförrättaren hindrar en vigsel för att parterna inte utövar samma religion eller för att en av parterna är skild.”

Sen är det faktiskt så att Svenska kyrkan redan sedan länge viger samkönade par. Och innan kyrkomötet 2009 beslutade om att ändra i kyrkohandboken till könsneutral vigselordning så fanns det många år innan det en fastställd ordning för välsignelse över ingånget partnerskap. Så kyrkan gör redan det som statsministern vill tvinga alla präster att göra.

Lisa Tegby skrev mycket bra om det här på bloggen 7 december (också publicerad i Kyrkans Tidning) ”Skapa inte ett problem som inte finns

Att statsministern uttalar sig om den här frågan är anmärkningsvärt tycker jag. Han tror det är ett problem som han som socialdemokrat kan gå in och ”fixa”. Vi har en kyrka som genom relationsförändringen till staten är ett eget trossamfund. Statsministern ska inte lägga sig i enskilda trossamfund. Och detta gör mig bara mer och mer övertygad om att partipolitiken inte har i kyrkan att göra. Gärna personer i kyrkan som engagerar sig i kyrkan, oavsett vilken politisk hemvist de har, men det ska vara just det kyrkliga engagemanget som går i första hand – inte den politiska övertygelsen!

 

POSK skriver i sitt program: 

POSK anser också att de allmänpolitiska partiorganisationernas inflytande över Svenska kyrkan måste upphöra. Företrädare knutna till de politiska partierna strävar ofta efter att utforma kyrkliga bestämmelser efter de regler som gäller för stat och kommuner. Ett tydligt exempel är det komplicerade och kostnadskrävande sättet att genomföra kyrkliga val. Det är resultatet av en okritisk överföring av systemet för allmänna val till ett sammanhang där det inte passar. POSK arbetar för att skapa ett billigare och enklare demokratiskt valsystem i kyrkan.

POSK vill förändra valsystemet så att det blir enklare och billigare, och bättre speglar vår kyrkosyn. Ledamöter av stiftsfullmäktige och kyrkomöte behöver ha en församlingsförankring och goda kunskaper om församlingslivet. De bör därför väljas av församlingarna i ett indirekt val. Att ledamöterna representerar församlingarna ger också legitimitet åt kyrkomötets beslut i lärofrågor. Kyrkomötets legitimitet kan dock ifrågasättas när olika grupper försöker använda kyrkomötet som plattform för sina samhällspolitiska syften.

 

Det här säger också Hans-Olof Andrén, ordförande i POSK, i en intervju i tidningen Dagen.

http://www.dagen.se/framgang-for-sd-kan-rita-om-kartan-for-kyrkoval-1.983019

För genom det system med direktval till alla nivåer som vi har i Svenska kyrkan och som bland annat socialdemokraterna drev igenom vid relationsförändringen 2000, så har valet möjliggjort bland annat att Sverigedemokraterna har lyckats ta sig in i kyrkomötet.

Det system med indirekt val som POSK vill återinföra skulle göra det omöjligt för de grupper som inte har ett starkt stöd i den lokala församlingen att få förtroende att ta ansvar på stifts och nationell nivå. Och det handlar inte om att bygga en elitkyrka – utan det handlar om att värna en kyrka som sätter tron, gudstjänsten och den kristna övertygelsen i första hand, med en kristen människosyn och diakonala händer i centrum, inte den politiska övertygelsen.

Nej, den här intervjun med statsminister Stefan Löfvén gjorde mig bara mer övertygad om att jag som POSKare har valt rätt att engagera mig i en partipolitiskt obunden grupp!

Carina Etander Rimborg
Förtroendevald (POSK)

Mångfald och respekt

Jag läser och gläds över Mats Rimborgs välformulerade debattartikel i nätupplagan av SvDs brännpunkt. Lösningen för att få bort anklagelserna mot Svenska kyrkans politisering, är ju inte mer politiska partier i Svenska Kyrkan utan tvärt om. Bort med allmänpolitiska partier i Svenska kyrkan. Jag vill till och med uttrycka det så att bort med nomineringsgrupperna i Svenska kyrkan. De behövs inte om vi inför indirekta val till stiftsfullmäktigen och kyrkomötet.

Samtidigt som jag läser detta har jag ett annat blogginlägg från Västerbottens Kuriren i tankarna. När jag läste det blev jag fasligt beklämd över att POSK klumpas ihop med SD på det där sättet. Jag hoppas innerligt att denne socialdemokrat är ensam om denna syn på POSK, för det om något

”gagnar knappast en förtroendefull dialog mellan oss som tror på politiskt oberoende i kyrkliga strukturer och dem som fortfarande håller fast vid partipolitiska nomineringsgrupper. Sannolikt försvårar det för t ex aktiva socialdemokrater som arbetar för en förändring av kyrkopolitiken.”

som Olle Kristenson avslutade sin kommentar om blogginlägget Dubbelmoral från Socialdemokratisk ledning

(Svenska) kyrkan är större än någon politisk ideologi, för kyrkan är vi. Med alla olika tankar, erfarenheter och åsikter. En mångfald som kräver respekt. Då kan det inte finnas en partipiska som tvingar en grupp människor att tycka likadant. Då blir det enfald utan respekt. En sådan kyrka vill i alla fall inte jag tillhöra. För det är ingen kyrka, det är en sekt.

 

 

Ur POSKs program:
POSK vill förändra valsystemet så att det blir enklare och billigare, och bättre speglar vår kyrkosyn. Ledamöter av stiftsfullmäktige och kyrkomöte behöver ha en församlingsförankring och goda kunskaper om församlingslivet. De bör därför väljas av församlingarna i ett indirekt val. Att ledamöterna representerar församlingarna ger också legitimitet åt kyrkomötets beslut i lärofrågor. Kyrkomötets legitimitet kan dock ifrågasättas när olika grupper försöker använda kyrkomötet som plattform för sina samhällspolitiska syften.

Reflektion över debatt-TV

Erik Eckerdal har tittat på Kyrkans tidnings debatt-TV mellan Olle Burell, Socialdemokraterna och Bertil Murray, Frimodig kyrka. Gästar bloggen med några reflektioner utifrån debatten.

 

Som vanligt vägrar S att diskutera sakfrågan, d.v.s. varför skall sekulära politiska partier ha en maktställning i Svenska kyrkan? Inte ett enda teologiskt skäl till varför kyrkans organisation skall vara partipolitiskt baserad.

Istället personangrepp och svartmålning av kyrkan.

För övrigt och i motsatts till Burells förinövade budskap:

  1. Demokrati är inte per definition en blåkopia på den sekulära och agnostiskt formulerade kommunala organisationen. Kyrkans nuvarande organisation är ett för henne dåligt demokratiskt system, eftersom det inte är anpassat efter kyrkan, utan ett system som får resultatet att S, C och SD (de tre partierna i samma båt) tillsätter bl.a. sina egna partitoppar i kyrkans ledning. Snacka om elitistiskt system. Det finns andra mer ändamålsenliga demokratiska modeller.
  2. Ingen organisation är neutral. Därför kan man inte som Burell särskilja mellan form och innehåll, insida och organisation. Form och innehåll hör ihop i kyrkan, organisation uttrycker ett innehåll, innehållet tar sig uttryck i organisationen (att särskilja mellan innehåll och form (doketism) fördömdes för övrigt i den tidiga kyrkan som heresi). Om inte dessa harmonierar, behöver organisationen reformeras. Kyrkans organisation måste motiveras och baseras på en teologisk förståelse av kyrkan (som i våra ekumeniska överenskommelser) annars betyder det att organisationen står i motsats till kyrkan och är ett hinder. Detta visar sig i kyrkans nuvarande organisation som i praktiken har parallella strukturer.
  3. Burell: Kyrkan är en alldeles för viktig organisation för att S inte skall engagera sig i henne (Arthur Engberg hade inte kunnat uttrycka det bättre). Alltså, så länge kyrkan är viktig måste S engagera sig för att kontrollera henne. Samma sak uttryckte Jimmy Åkesson och SD tidigare i år: ”Vi skall ta kontrollen över kyrkan”. Genom S vilja att kontrollera kyrkan har vägen öppnats för SD att göra samma sak. Ett alternativ är naturligtvis att kyrkan får sköta sig själv.
  4. Burell: S är ett skydd mo SD och mörkerkrafter. ?? Är det inte evangeliet som är skydd mot mörkerkrafter? Betydligt fler i LO-kollektivet röstar på SD än kyrkligt aktiva. Det är alltså ett bättre skydd för kyrkan om S lämnar henne ifred, än om hon är kvar (i synnerhet eftersom det var S tillsammans med M som drev direktval till kyrkomötet och därigenom öppnade upp för SDs kyrkopolitik).

Befria kyrkan från partierna.
Rösta på POSK!

 

/Erik Eckerdal, präst
ersättare i riksPOSKs styrelse

Ge rösträtt åt biskoparna!

För en vecka sedan, den 18 maj, replikerade Hans-Olof Andrén biskop Johan Tyrbergs debattartikel i Kyrkans tidning.

Andrén argumenterar för POSKs linje att åter ge rösträtt åt biskoparna i kyrkomötet. Han ser att biskoparnas tystnad i debatterna i kyrkomötet kanske beror på att då du saknar rösträtt saknas det incitament till att läsa och sätta sig in i frågorna fullt ut. Och saknar du kunskap om frågan som debatteras är det inte lönt att uttala sig heller. Jag vet då att jag gör exakt så.

Då det sedan 2011 finns den ”särskilda beslutsordning” som inneburit en stärkt ställning för biskoparna. Och som förenklat förklarat innebär att biskoparna har vetorätt i lärofrågor. Som jag tolkar Andrén (och som jag skulle vilja se det framöver) så bör inte denna särskilda beslutsordning försvinna bara för att biskoparna ges rösträtt i kyrkomötet.

Kyrkomötet, och dess utskott, lyssnar på biskoparna och tar till sig av deras kunskap – när de väl uttalar sig. Att ge biskoparna rösträtt kanske innebär att de deltar i debatten oftare.

 

Ur POSKs program:

En demokratisk uppbyggnad tillhör Svenska kyrkans identitet. Demokratin har sin grund i vår tro på att Gud kallar människor till uppdrag och uppgifter i kyrkan och i varje enskild kristens ansvar för kyrkan. Utformningen av demokratin kan däremot skifta över tid för att på ett så fullödigt sätt som möjligt prägla beslutsfattande på alla nivåer.

Alla frågor kan inte bli föremål för ett enkelt demokratiskt avgörande, eftersom Svenska kyrkan är knuten till sin evangelisk-lutherska bekännelse. Lärofrågor handläggs därför i särskild ordning där biskoparna har ett särskilt inflytande när kyrkomötet beslutar. POSK menar att biskoparna dessutom borde ha rösträtt i kyrkomötet.

 

Hans-Olofs replik i sin helhet:

I debatten om biskopsämbetet skriver biskop Johan Tyrberg i en replik i Kyrkans Tidning nummer 19/17 bland annat om biskoparnas ställning i kyrkomötet. Denna ändrades ju kraftigt år 1983, från självskrivna ledamöter till deltagare utan rösträtt.

Några år senare tog också biskoparnas valbarhet bort. Internationellt är det förstås mycket udda att biskoparna i en episkopal kyrka inte har rösträtt i kyrkans beslutande församling, särskilt mot bakgrund av det ledarskap som biskopar förväntas ta i kyrkan och med tanke på biskoparnas särskilda läroansvar. I lärofrågor ska kyrkomötets läronämnd yttra sig, och i denna har biskoparna majoritet. Utskotten lyssnar alltid noggrant till läronämnden, som dock ibland inte uttrycker sig mycket klarare än oraklet i Delfi.

När det gäller läroansvaret stärktes faktiskt biskoparnas ställning ordentligt år 2011 genom den ”särskilda beslutsordning” som då infördes och som förenklat kan beskrivas som en biskoparnas vetorätt i lärofrågor. I alla ärenden, inte bara i lärofrågor, gör biskoparna värdefulla insatser i kyrkomötets utskott, och mitt intryck efter många år i kyrkomötet är att man lyssnar på biskoparna när de väl säger något. Problemet är att de inte säger så mycket i kyrkomötets talarstol. Förra året yttrade sig biskoparna totalt 11 gånger i kyrkomötesdebatten (av totalt 322 anföranden) och endast 1 motion (av 89) hade en biskop som medmotionär.

En besökare från Norska kyrkan framhöll biskoparnas tystnad som den största skillnaden mot det norska kyrkomötet. Jag misstänker att det finns en enkel förklaring till detta: den som inte har rösträtt tvingas inte att ta ställning i varje fråga, och då ligger det nära till hands att inte läsa in alla ärenden så noggrant – en biskop är mycket arbetsbelastad och måste prioritera sin tid. Och den som inte är helt insatt i en fråga håller inga anföranden i kyrkomötet utan nöjer sig kanske med att ingripa om debatten helt håller på att gå över styr. Detta är för mig ytterligare en anledning till att biskoparna bör ha rösträtt i kyrkomötet. Självklart finns biskoparnas rösträtt med i POSKs handlingsprogram för 2018-21. Biskoparna behövs i kyrkomötesdebatten!

Hans-Olof Andrén, ordförande Posk

 

Johan Tyrbergs debattartikel i sin helhet:

Så kommer på nytt diskussionen om biskopsämbetets försvagning i vår Svenska kyrka. Denna gång i en debattartikel av Miriam Wredén Klefbeck och Judith Fagrell.

Skribenterna riktar sig inte emot biskoparna utan kyrkomötet. Rätt instans att svara på artikeln bör således nomineringsgrupperna i kyrkomötet vara, men även jag passar på att ge uttryck för hur jag tror att vi kan förbättra vår kyrkas organisation. Jag tror att det handlar om minst två saker – eller sidor av frågan.

Den första handlar om det jag tidigare skrivit, bland annnat här i Kyrkans Tidning, nämligen biskoparnas ledarskap i betydelsen bestämmande.

För att påverka även de församlingar som eventuellt inte bryr sig om sin relation till stiftet och går sin egen väg behöver biskoparnas, och domkapitlens, möjligheter att fatta beslut som direkt påverkar församlingarna öka. Ska alla präster och diakoner vara stiftsanställda?

Räcker det att kyrkoherdar har sin anställning vid stiften? Ska alla församlingars intäkter i form av medlemsavgifter gå via stiften så att de kan hållas inne vid obstruktion?

Här behövs eftertanke och utredning – när kyrkan är mogen. Jag tror inte att den är det. När jag tidigare skrivit i detta ämne har jag mötts av tystnad och av personer som vill samtala med mig i avskildhet.

Hur som helst, om det är så att församlingarna har börjat tro att de är mer självständiga än vad de är, så började detta när församlingen fick hela arbetsgivaransvaret för prästerna. Gör om, gör rätt!

När det gäller biskopars beslutsfattande brukar rösträtten i kyrkomötet nämnas. Här gäller det att se upp. På ett sätt är det märkligt att en episkopal kyrka har ett högsta beslutande organ där biskopar inte får vara med och fatta besluten och å andra sidan riskerar man att uppnå det man vill undvika genom att vi får en röst var.

I dag har biskoparna större möjligheter att påverka beslut som rör kyrkans tro, lära och bekännelse än vad någon vald ledamot i kyrkomötet har. Genom läronämnden och möjligheten till särskild beslutsprövning finns möjligheter. Om man gav biskoparna en röst var så skulle vi tillsammans ha 14 röster.

Det där med att ”runda biskoparna” skulle vara mycket enkelt. Då skulle det bli ännu tydligare att biskoparna inte har något att säga till om. Enda möjligheten skulle vara att ge varje biskop ett större antal röster så att övriga ledamöters röster vägde lika.

Är det någon som vill det? Den andra möjligheten vore att ge biskopsmötet en makt i paritet med kyrkomötet. Är det eftersträvansvärt?

Den andra sidan av frågan rör biskoparnas ledarskap som inte handlar om beslutsfattande. Här har biskoparna fler möjligheter än vad många tycks se. Detta är också den del av biskopens ledarskap som flera andra episkopala kyrkor trycker hårdast på.

En del menar till och med att man bör befria biskopar från beslutsfattande för att framhäva den del av ledarskapet som kallas ”softpower”. Jag tror inte att dessa båda aspekter av biskoparnas ledarskap motsäger eller motarbetar varandra.

I höst är det val till bland annat kyrkomötet. Vad tycker ni som kandiderar? Det är ni som påverkar framtiden för vår kyrka.

Johan Tyrberg, biskop i Lunds stift