Det slutliga svaret

Helgkrönika från Göteborgsposten publicerad den 11 november 2017.

När jag var barn var jag nog väldigt frågvis och väntade mig svar på allt, så som barn gör. Mina föräldrar hade tålamod att försöka komma med svar på alla mina frågor och följdfrågor. Och vid det här laget vet jag ju själv hur det är att svara på ett barns alla varför då, som följs av ett nytt varför då och så vidare. Jag skulle tro att mina frågor som barn ofta handlade om livet, om Gud, om tro och om mig själv och min plats på jorden. För jag minns att mina föräldrars svar till slut blev: för att Gud ville det!

För att Gud ville det är väl många gånger det slutliga svaret på stora frågor och ett svar som det inte lönar sig att ställa följdfrågor på. Åtminstone inte till en annan människa. Inte ens ett barns mamma eller pappa vet ju det som Gud vet. För att Gud vill kan dels vara svaret som stänger frågeleken där och då och dels kan det svaret betyda att resten av frågorna istället får adresseras direkt till Gud. Och vad vill Gud, då? Guds intention är kärlek. Så till sist är väl Guds kärlek svaret?

För att Gud älskar! Det är ett svar som även jag gärna ger ett frågvist barn, eller en frågvis konfirmand, eller en vuxen som söker svar. Inte för att jag vill avsluta frågeleken utan just för att jag tror att svaret öppnar för ännu vidare teologiska funderingar och för ännu fler frågor. Att Guds avsikt och drivkraft är kärlek går att läsa i den sammanfattande bibelvers, Joh.3:16, som kallas Lilla Bibeln: Ty så älskade Gud världen att han gav den sin ende son, för att de som tror på honom inte ska gå under utan ha evigt liv. Den meningen väcker följdfrågor och intentionen är klart och tydligt kärlek.  Sonen, frälsaren kom för att rädda oss människor, för att Gud älskar oss. Och Gud vill inte att någon enda ska gå under, så står det också i Bibeln. Gud vill omfamna oss alla så att alla räddas från det som är ont i världen.

Den vers som följer på Lilla Bibeln kan inte lika många av oss utantill men den är lika viktig: Ty Gud sände inte sin son för att döma världen utan för att världen skulle räddas genom honom. Varför? Jo, för att Gud vill det, för att Gud vill oss väl, för att Gud älskar oss. Det handlar egentligen om frälsning. Att frälsa är att rädda, skydda och befria någon. Tänk dig hur en fjättrad fånge eller en utsatt slav hade ett halsjärn, en tung skavande järnring med en kätting runt halsen. Tänk dig känslan av att frihalsas, frälsas, när järnringen lyfts av från halsen. Räddad och befriad! En fantastisk känsla. För att Gud vill det! Ett enkelt svar och samtidigt en alldeles hänförande tanke.

Frälsningen kommer ifrån Gud och Guds avsikt med den är kärlek. Guds mål med frälsningen är också kärlek. Att Gud räddar och befriar oss människor för att Gud älskar oss. För att Gud vill det, för att Gud älskar dig. Och den kärleken, befrielsen och räddningen finns där från början, innan vi ens har ställt frågorna.

Manilla Bergström
Präst, Göteborg

Debatter kring Kyrkohandboken

In i det sista debatteras Kyrkohandboken på Kyrkans tidning. Det finns säkerligen på fler ställen men om jag skulle ta upp alla artiklar och debatter så skulle jag nog vara tvungen att jobba långt in på natten. Vill också påpeka att när jag uttrycker en åsikt i detta blogginlägg så är det min högst personliga syn på saken. Detsamma gäller (med)skribenter av debattartiklarna, det finns POSKare bland dem och då är det deras personliga åsikter som dryftas.

Här är en genomgång av höstens debattartiklar och ledare. Mot slutet kommer även en nyhetsartikel. Kan ha missat någon debattartikel, jag ber om ursäkt för det i så fall, men jag tror att de allra flesta är med.

Den 21 september skrev bland annat Reibjörn Carlshamre, ordförande Domkyrkoorganisternas förening en debattartikel kring arbetet med musiken i handboken. Artikeln avslutas med följande rader:

” Vi vädjar härmed till alla ledamöter i kyrkomötet att inte tappa tilltro till att en handbok som kan bli älskad och använd i framtiden fortfarande är möjlig. Att det förslag som nu föreligger för beslut i Kyrkomötet inte är den framtida handboken betyder inte att arbetet är omöjligt.

Låt det viktiga arbetet med kyrkohandbokens musik börja!”

Jag kan inte tolka detta på något annat sätt än att de tycker att det finns en god grund i det förslag som ligger för beslut nu, men att det måste arbetas vidare på handboken, framförallt musikdelen, för att det ska bli riktigt bra och för att alla ska känna att de blivit tagna på allvar.

En vecka senare skriver Karin Skogberg Ankarmo, organist, Kungsholms kyrka, Stockholm ett inlägg inspirerad av Carlshamre m.fl. där hon tycker att det ska finnas både tradition och förnyelse i handboken. Hon skriver:

”Lusten och glädjen att skapa och framföra ny mässmusik kommer ju att finnas kvar, men varför ta bort det lilla vi känner igen? Inte ens de trognaste kyrkobesökarna känner längre igen söndagarnas psalmer med det stora utbud som finns idag.”

Jag håller med Karin här och ser att till exempel Katarinamässans fördelar och del i att gudstjänstbesökarna återkommer är just igenkännelsen.

I början av oktober skriver Maria Löfberg, organist i Falkenberg, en debattartikel där hon starkt ifrågasätter om biskoparna har läst och tagit till sig av den stora kritiken kring musiken i Kyrkohandboken.

”Har inte biskoparna firat gudstjänst med handboksförslaget, och har ni inte i så fall kommit i kontakt med människor i församlingarna och kyrkoarbetare runt om i landet? Har ni inte fått ta emot åsikter? Eller är det så att ni blundar för de negativa åsikterna med både ögon och öron, för att prestigeförlusten skulle bli för stor om ni erkände att förslaget inte är det bästa?”

I samma vecka, mitt under Kyrkomötets session I, skriver Jonas Lindberg i en ledare om arbetet kring Kyrkohandboken. Han manar till en slutdebatt med goda sakargument och utan känslostormar och har en förhoppning om vi kan dra lärdom av processen kring handboken. Svenska kyrkan behöver stärka tilliten, öka den musikaliska kompetensen på kyrkokansliet och inse att vi arbetar med kyrkans identitet.

Samtidigt undrar Jan Nyberg från Skanör-Falstebo församling hur stora kostnaderna blivit i samband med kyrkohandboken. En fullt relevant frågeställning kan jag tycka även om jag hoppas att ingen fattar ett beslut enbart utifrån synen att det kostat för mycket. Det är för mig ett väldigt svagt argument, som kan visa vara en kortsiktig ”besparing”.

Den 9 oktober skriver Ann-Christin Kristiansson, pensionerad präst Stockholm:

” Vi som värnar om vår kyrkas historia och skönhet, och gläds åt hennes djup i Kristus, vi sörjer över att högmässan förvandlats till ett– lite vad tycker du?
Att vi istället för att fördjupa, förytligar vår kyrka som har blivit både djupare och innerligare i flera avseenden de senaste åren. Måtte nu inte detta gå om intet genom förflackning, och konstnärligt utarmande.”

Senare samma vecka skriver ytterligare en musiker, Mika Lidén, organist om musiken i handboken. Hon lyfter de många felen och bristerna som finns i handboken och vill att arbetet med musikdelen ska tas om. Och jag kan ju inte göra annat än hålla med när sådant här står med i handboken:

” Nej! Arbetet med kyrkohandbokens musikdel måste börjas på nytt. Musiken sägs vara viktig men kyrkan behandlar den som om den inte var av någon betydelse.
Hur ska detta gå? Jag citerar kyrkohandboksförslagets musikdel: ”Gad förbarme sig över vi!”

Den 19 oktober skriver 14 musikutbildade, bland annat professor Folke Bohlin, ”Vi rekommenderar ingen som vill värna ett levande gudstjänstliv att rösta för det svaga och ofärdiga materialets antagande”. Det är en stark debattartikel med välgrundade argument, tycker jag.

”Alla som sätter sig närmare in i remissmaterialet kommer att se hur oförankrat och oönskat förslagets material är ute i församlingarna. Vi har också i våra församlingar dragit slutsatsen att materialet helt enkelt inte håller den nivå man kan förvänta sig av Svenska kyrkan. Om detta material skulle antas lär det gå till historien som det som ytterst få förespråkade eller brann för.”

Samma dag skriver Anders Björnberg, tidigare handläggare i handboksarbetet,  att han saknar den entusiasm för detta handboksförslag som fanns när 1986 års kyrkohandbok antogs. Att handboken ”måste antas” är ett uttryck för politikersnack och att den andliga, professionella och folkliga entusiasmen är långt viktigare än ett framtvingat kyrkomötesbeslut i den här frågan.

En vecka senare undrar Peder Thalén, professor i livsåskådningsvetenskap vid Högskolan i Gävle varför man inte vågade lite mer och tog lite större risker i arbetet med ny handbok. Han saknar att arbete kring handboken inte tar upp någonting kring aktuella problem, som till exempel medlemsflykten.

”Vad som skulle behövas är nya utgångspunkter där man inte väjer för de stora utmaningar Svenska kyrkan står inför, framför allt den skenande medlemsflykten. I följeskriften Kommentarer från 2015 där arbetsprocessen redovisas nämns inte ens de höga utträdessifforna. Visst är det märkligt? Ämnet är av allt att döma tabubelagt. En produkt där kyrkans mest akuta problem inte tas på allvar kan knappast påverka kyrkolivet gynnsamt. Och vad blir då poängen med en ny handbok?”

Den 9 november kommer två debattartiklar. Den ena underskriven av 49 unga präster som tycker att arbetet med handboken ska tas om i sin helhet.

”Vi som präster unga i tjänst, som sannolikt har merparten av vår tjänstgöring framför oss, menar att det är oroväckande att detta sker i en tid då splittringarna inom Svenska kyrkan är påtagliga och när frågan om handboksförslaget tycks förvärra oenigheten snarare än att överbrygga den.

Att i detta skede anta en handbok vars tillkomstprocess och innehåll är omgivet av ett omfattande missnöje vore oklokt, för att uttrycka sig försiktigt. Vi menar att läget inom Svenska kyrkan idag är så ömtåligt att det krävs ett stort mått av varsamhet och respekt för att bygga upp förtroende mellan enskilda och grupper kring frågan om en ny kyrkohandbok. Så har hittills inte varit fallet, men det betyder inte att det är för sent.”

De tycker inte att förslaget är gott nog som det är, och jag kan bara ana frustrationen de nu känner när de ser att detta kan komma att vara (ett av) deras arbetsredskap under en tid framöver.

Den andra debattartikeln är skriven av Tomas Appelqvist, universitetslektor i religionsvetenskap, Karlstad tar upp att musik och texter inte alls behöver antas samtidigt. Han tror dessutom att kyrkomötet inom kort kommer att vara tvungen att anta en ny kyrkohandbok om det liggande förslaget antas till veckan då det är en liten majoritet som finner förslaget godtagbart.

Under den här veckan har det kommit flera debattartiklar, bland annat ett svar till Appelqvist från Esbjörn Hagberg, ordförande i revisionsgruppen som menar att kyrkomötet ansvarar för den slutgiltiga bedömningen. Visst är det så, men om de som berett ärendet och anger förslag till beslut är för förslaget så säger det ändå en hel del tycker jag. Den bemöts snabbt med en slutreplik från Appelqvist som vill se ett slut på kansliets maktspel.

”Min text efterlyser att biskoparna ska ta ansvar och ge fördjupade analyser. När jag endast några timmar efter att min text publicerats läser Hagbergs svar kan jag konstatera att vi återigen nås av en ryggradsreflex, där biskopen, snarare än att diskutera teologi, uppträder som en presstalesman för ett kansli, som med närmast bokstavstrogen fundamentalism försvarar sina egna arbetsformer.”

En fråga har lyfts av bland annat Olle Carlsson, kyrkoherde i Katarina församling, att Katarinamässan eller andra lokala varianter inte ryms i Kyrkohandboken vilket verkligen ställer till det för Katarina församling. Det bemöttes dagen därpå av Birgitta Söderberg och Andreas Holmberg, gudstjänsthandläggare i Stockholms stift. De påpekar att olika varianter av mässan visst ryms i handbokens liggande förslag, och att problemet för Katarina församling ligger i att det är deras huvudgudstjänst. Men det var ändå ett positivt svar att stiftet vill komma fram till en lösning utan att göra våld på Katarinamässans ”tilltal, tillgänglighet och klang”.

I torsdags, den 16/11, kom rapporten från revisionsbyrån Grant Thorntons där arbetet med handboken får mycket kritik. Revisionen har inte tittat på innehållet utan enbart på hur arbetet kring handboken genomförts och styrts. Revisorerna har hittat många brister men det bör påpekas att rapporten endast tar upp det som brustit. Trots det så undrar jag, utan att ha läst hela rapporten, vad har egentligen fungerat när det mesta i arbetet fått kritik på ett eller annat sätt.

Jag förstår och håller med i mycket av kritiken som framförs i alla dessa debattartiklar. Även jag upplever att det finns någon form av prestige som kyrkokansliet och delar av kyrkostyrelsen verkar ha svårt att släppa. Jag skulle önska att de som nu ska fatta beslut om handboken på torsdag alla kunde tänka igenom vad som är det värsta som kan hända om jag röstar på ena eller andra sättet. Att sedan tänka igenom är det värt det? Revisionen visar på att arbetet förbättras mot slutet, kan det då inte vara värt att ge det en vända till, med lärdomarna som nu finns nära i minnet? Åtminstone på de delar där det framförts mest kritik, dvs musikdelen.

Zimbabwe i våra böner

Siluett av ett träd i solnedgång med en blårosa himmel

Situationen i Zimbabwe är komplicerad. Alla tycks hålla andan och vänta på vad som kommer att ske. En gammal despot har tagits bort från makten. Från att ha varit frihetskämpen som ledde landet bort från kolonialismens fördärv förvandlades han till envåldshärskare som drev landet in i stora ekonomiska problem med stora motsättningar mellan olika grupper. Borta är också hans hustru som gärna velat ta över maktapparaten.

Svenska kyrkan har länge ett gott samarbete med kyrkorna i Zimbabwe. Det finns täta vänförbindelser som är goda och som måste fortsätta. Vi bör då också lyssna till vad kyrkorna i landet säger om utvecklingen och om de behov av självrannsakan och samarbete som finns. Säkert har vi själva mycket att lära av dem. Läs det uttalande de gjort, följ utvecklingen, bed för våra kristna systrar och bröder där och för landet Zimbabwe!

/Anders Roos

Kyrkornas globala vecka

På söndag börjar Kyrkornas globala vecka  och pågår fram till den 26 november. I år är temat ”Hållbar värld för alla” och handlar om Agenda 2030, vilket har som mål att avskaffa extrem fattigdom, minska ojämlikhet och ojämställdhet och vara en lösning på klimatkrisen. Jag tycker om dessa fokusveckor där vi som en del av den världsvida kyrkan arbetar kring ett gemensamt tema med våra systerkyrkor runt om i världen.

Här finns tips på vad du kan göra i din församling för att uppmärksamma detta. Nu kanske det är i senaste laget att kunna fixa något större men här finns det samlat lite sista-minuten-tips.

Vill du medverka eller hjälpa till vid något som redan är planerat finns det samlat här. Det går även bra att tipsa om fler aktiviteter där. Om jag inte var upptagen på annat håll skulle jag gärna gått på denna kväll. Personligen tycker jag att det är en liten miss i planeringen att Kyrkornas globala vecka krockar med kyrkomötets andra session. Inte för att Svenska kyrkan bara är kyrkomötet men för oss som sitter där eller vill följa vad som händer där har ju lite svårare att samtidigt uppmärksamma Kyrkornas globala vecka.

 

Foto: Andreas Philipsson

Biskopsvalet i Luleå avgjort

Igår den 14 november var det biskopsval i Luleå stift och de drygt 600 elektorerna la sina röster på de fem biskopskandidaterna.

Efter första räkningen och det preliminära resultatet hade Åsa Nyström 50,09 procent av rösterna och kunde därmed nästan utnämnas till biskop electa för Luleå stift och när den slutgiltiga räkningen var klar strax innan 12 idag den 15 november stod det klart att så blev fallet då det slutgiltiga resultatet inte skilde sig från det preliminära!

POSK säger grattis till Åsa Nyström och ser framemot biskopsvigningen i Uppsala domkyrka den 3 juni 2018.

 

DET SLUTGILTIGA VALRESULTATET

Åsa Nyström, 267 röster (50,09 procent)
Anders Göranzon, 119 röster (22,33 procent)
Leif Nordenstorm, 73 röster (13,70 procent)
Gunnar Sjöberg, 46 röster (8,63 procent)
Kenneth Nordgren, 26 röster (4,88 procent)

Ogiltiga, 0 röster (0 procent)
Blanka, 2 röster (0,38 procent)

Summa angivna röster: 533 röster
Valdeltagande: 86,8 procent

 

Foto: Henrik Betnér/Uppsala stift

Inför kyrkomöte 2017 session II

Om en vecka har årets kyrkomöte session II börjat. Då pågår debatterna för fullt under måndag till onsdag för att sedan på onsdag och torsdag är det dags för beslut/votering på alla motioner som inkommit till kyrkomötet. Årets viktigaste fråga och som fått mest tid till debatt i arbetsplanen är ju inte särskilt förvånande Kyrkohandboken. Vill du följa debatten kring kyrkohandboken ska du rensa i ditt schema under tisdagen den 21 november för den dagen är det planerat att debattera frågor för Gudstjänstutskottet. Har du inte möjlighet att följa debatten på plats i Uppsala går det bra att följa den via nätet.

För att underlätta under dagarna så följer debatterna utskotten och först ut på måndag morgon är frågor rörande budgetutskottet, alltså budget för kommande mandatperiod och årsredovisning 2016. Därefter följer kyrkolivsutskottet, där bland annat motionen från Niklas Grahn (POSK) rörande könsfördelning i Svenska kyrkan tas upp. Under eftermiddagen och kvällen är dags för tillsyns- och uppdragsutskottet, kyrkorättsutskottet, ekonomi- och egendomsutskottet och dagen avslutas med ekumenikutskottet.

Tisdagen är helt och hållet avsett för gudstjänstutskottet och kyrkohandboken. Dagen följer beslutsblocken för att lättare kunna följa debatten och att alla pratar om samma del av Kyrkohandboken. Vill du veta exakt hur blockens indelning ser ut hittar du det här i ”Arbetsplan för session 2 2017

På onsdagen börjar det med ett beslutspass på förmiddagen där måndagens frågor ska tas. Efter lunch är det dags för organisationsutskottet där POSKs motioner kring indirekta val kommer att tas upp. Torsdag är det dags för beslut kring Kyrkohandboken och övriga frågor som ännu inte tagits upp till beslut.

Vill du läsa mer om kyrkomötet finns allt här. Det kan ju vara svårt att följa alla debatterna hela tiden men har du i alla fall tittat igenom schemat så och läst handlingarna kring dina hjärtefrågor så ökar möjligheten att faktiskt kunna följa åtminstone just den debatten.

Grattis till biskop electa!

Susanne Rappmann, kort ljust hår och glasögon. Prästskjorta och en sjal i rosa nyanser om halsen

Nu står det klart att Göteborgs stifts nya biskop blir Susanne Rappmann. Resultatet är i skrivande stund visserligen preliminärt men det finns inget tvivel om att det är Susanne Rappmann, som fram till biskopsvigning i Uppsala den 4 mars 2018, som är biskop electa.

Susanne Rappmann prästvigdes 1992 i Göteborg som en av de första kvinnliga prästerna i Göteborgs stift. Så att hon nu blir den första kvinnliga biskopen i Göteborg är som att cirkeln sluts.

Så här skriver olika tidningar om biskop electa Susanne Rappmann:

Kyrkans tidning

Tidningen Dagen som frågar om det är symboliskt viktigt med en kvinnlig biskop i Göteborgs stift, vilket Susanne besvarar klokt och personligt.

”Jag tror att det är viktigt att det är en kvinna som blir biskop i Göteborg, men det är inte det enda som är viktigt. Men ur mitt eget perspektiv känns det fantastiskt roligt att ha fått vara med under den förändring som skett de senaste 25 åren i stiften. ”

Göteborgsposten

”– Det känns fantastiskt. Jag känner bävan inför uppgiften som är stor och svår, men just nu ska jag leva på glädjen, säger Susanne Rappmann.”

SVT väst

” Vilka frågor kommer vara viktigast för dig i arbetet som biskop?
– Kyrkans enda och viktigaste fråga är att ge människor hopp och tro. Det behöver göras på olika sätt utifrån olika sammanhang. Hur gör vi med de resurser vi har?”

 

Foto: Harald Nilsson

Rabalder om tacoJesus

Det har väl kanske inte undgått någon att Svenska kyrkans twitter varit i fokus efter denna, i mina ögon när jag först såg den väldigt oskyldiga och tidstypiska, tweet:

Men ganska snart blev det tydligt för mig när jag läste kommentarerna till tweeten att den passerade inte obemärkt förbi. Det var upprörda kommentarer, där det förekom att nu går jag ur Svenska kyrkan! Men det är också väldigt mycket tack och många som gillade och retweetade inlägget.

Jag tycker att en tweet kan aldrig fullständigt definiera vad Svenska kyrkan är. Så med den synen har jag så svårt att förstå denna väldiga upprördhet över en enda tweet. Samtidigt håller jag med de som lyfter frågan vidare och ser det som en öppning för att samtala om humor i Svenska kyrkan.

Egentligen hade jag inte alls tänkt uppmärksamma detta i bloggen. Men när reaktionerna fortsätter att komma kunde jag inte låta bli.

Får vi skämta om Jesus? Ja, är mitt självklara svar på den frågan. Samtidigt måste det finnas en respekt för att det finns de som inte alls finner det passande. Och den respekten går åt båda hållen. Avslutningsvis och anledningen till min tvekan för att skriva detta – proportioner! En tweet kommer aldrig att fullständigt kunna definiera vad Svenska kyrkan är. En handfull upprörda personer kan inte få sätta agendan, igen, om hur och vad vi ska prata om vad gäller Svenska kyrkan.

Utfrågningar i Luleå

I eftermiddag är det dags för utfrågningar av de fem kandidater som ställer upp i biskopsvalet i Luleå stift. Detta sker i Kulturens hus i Luleå från klockan 12.30 och några timmar framåt. Har du inte möjlighet att vara på plats i Luleå kan du följa utfrågningarna via webbsändning som du hittar här.

De fem kandidaterna som fått mer än fem procent av rösterna i nomineringsvalet och som kommer att höras i eftermiddag är:

Åsa Nyström, stiftsadjunkt i Uppsala stift.
Anders Göranzon, lärare på Svenska kyrkans utbildningsinstitut.
Leif Nordenstorm, direktor på Fjellstedtska skolan.
Gunnar Sjöberg, kyrkoherde på Costa Blanca.
Kenneth Nordgren, kyrkoherde i Umeå pastorat.

Vill du läsa mer om kandidaterna i väntan på att utfrågningen börjar kan du göra det här.

Om en vecka, den 14 november, är det dags för valomgång 1 i Luleå stift. Om ingen av biskopskandidaterna får femtio procent av rösterna då går de två med flest antal röster vidare till valomgång två. Det kommer då att ske den 5 december.

På tal om valomgång två, det är dags för denna omgång för biskopskandidaterna i Göteborgs stift i morgon, den 8 november mellan 9-11. Ett preliminärt resultat av det valet förväntas komma vid 13.

Valet står mellan Susann Rappmann och Erik Johansson, där Rappmann fick 36,9 % av rösterna i första omgången och Johansson 21 %. I väntan på resultatet från detta valet så kan det kanske vara på sin plats att titta lite på deras utfrågningar. Kanske fundera över vem du hoppas på!

Torsdag i svart

Träd utan löv i dimma

Idag är det torsdag och jag, min vana trogen, klär mig i svart. Det gör jag för att uppmärksamma och stötta Kyrkornas världsråds (World Council of Churches, WCC) internationella kampanj ”Thursdays in black”.

Jag har nu gjort detta i några år, skulle tro att jag är inne på mitt femte år nu om jag minns rätt. Det var en väninna till mig som var på en studieresa till Bosnien och där blev hon uppmärksammad på ”Thursdays in black”. Hon berättade om detta för mig när hon kommit hem och sedan dess har även jag stöttat kampanjen.

Ett drygt år senare från det att jag blivit uppmärksammad på kampanjen hade Kyrkornas globala vecka det som sitt tema under hösten 2014. Vilket förstärkte mitt eget engagemang i frågan. Jag har även haft förmånen att träffa Fulata Moyo och lyssna till hennes otroliga berättelse om varför hon kämpar så med denna viktiga fråga.

Kampanjen går ut på att synliggöra de strukturer som leder till könsbaserat våld. I krig och under konflikter används alltför ofta våldtäkt som ett vapen för att bryta ner civilbefolkningen. Även här i Sverige utsätts framförallt kvinnor men även män för denna typen av våld. Problemen med denna typ av könsbaserat våld behöver synliggöras som ett brott mot mänskliga rättigheter. När du klär dig i svart på torsdagar visar du att du delar visionen om en värld utan våld och våldtäkt.

Läs gärna mer om kampanjen här:
http://www.oikoumene.org/en/get-involved/thursdays-in-black (På engelska)
https://globalaveckan.se/material/arkiv/2013-2014-helig-fred-tro-som-fredsskapare/kampanj-2014-thursdays-in-black-en-varld-utan-vald-och-valdtakt/ (Publicerat i samband med Kyrkornas globala vecka 2014)
https://fred.skr.org/2016/03/17/thursdays-in-black/ (Eva-Maria Munck, kyrkomötesledamot för POSK om kampanjen)

Helt ärligt: Jag är så less nu! Ja, inte att klä mig i svart på torsdagar – det går på rutin. Men att jag ska behöva göra det, för att kampanjen ännu behövs och att det är en viktig kamp att föra! Det är jag less på.
I ljuset av #metoo som sprids över hela världen och som uppmärksammats väldigt mycket i Sverige känner jag i alla fall hopp om att det får upp ögonen hos fler om detta strukturella problem som finns överallt! Jag läste med stor glädje SKRs direktor Björn Cedersjös blogginlägg på samma tema innan jag började skriva mitt eget inlägg.

Var med i kampen. Stötta #metoo genom att bära svart på torsdagar. Jag hoppas att jag slipper klä mig i svart snart! Framförallt hoppas jag på att min tioåriga dotter slippa föra kampanjen vidare när hon är i vuxen ålder!!

En svart cirkel med vit text som lyder: Thursdays in Black. En värld utan våld och våldtäkt