Vad gör vi med sommaren kamrater?

Följande krönika av Lisa Tegby är från Västerbottens Kuriren den 9 juni 2017

”Världen är som en drucken bonde”, sa den drastiske Martin Luther. ”Om man lyfter upp honom i sadeln från den ena sidan faller han genast ner på den andra.” Och han har ju så rätt.

Vilken vinter vi har haft! Och det tar inte slut. Svälten i östra Afrika blir bara värre. En omogen narcissist leder världens mäktigaste nation. Terrordåden. Vansinneskriget i Syrien som bara fortsätter. Och polarisarna smälter. Uppräkningen skulle kunna bli hur lång som helst … Luthers druckne bonde är nästan en mild omskrivning av all den dårskap som pågår. När det skulle kunna vara så annorlunda!

Och så cyklar jag hemåt genom det undersköna, ljusgröna Umeå. Det är vackert och hoppfullt och vilsamt. Det gröna, skira som jag bara får andas in och ta emot. Mitt i den eländiga världen händer livet på nytt.

Rätt vad det är har jag Sara Lidman med mig på cykeln. Vad var det hon skrev, hon som var så beroende av och mån om sitt eget träd att hon knappt ville börja skolan? Jo, att varje löv är ett öga. Hon pekade på sambandet mellan allt som sker i världen. Ett raseri mot kalhyggen och krig och ovarsamhet om livets möjligheter. Om att träden ser och känner och vet, och att vi borde veta.

Nu när jag cyklar längs Kungsgatan, tänker jag mest på de miljontals goda lövögonen som några som ser mig och vill mig väl. Som vill ge sommar och skönhet och vila och kraft.

Och de ligger nog närmare varann än man först tänker, raseriet och friden, skönheten och ilskan, vilan och engagemanget. För alltihop handlar ju om det som sker i samma mångtydiga värld.

Här finns både dårskapen och skönheten. De uthålliga kämparna är som regel sådana som också har nära till skrattet. Ett av kriterierna för att någon ska bli helgonförklarad i den katolska kyrkan är glädje – det räcker inte att ge ut sig för andra om man inte kan glädja sig åt livet.

Och så har jag ju ett av mina egna inre helgon, Tage Danielsson, och hans vers om människans svåra roll som jag ständigt återkommer till: ” … att inse världens lidande med glädjen i behåll.”

En annan av de kloka med glädjens blick dog för bara en månad sedan. Poeten Elisabet Hermodsson skrev och undrade sommaren 1968 mitt i det som då var kamp mot krig och förtryck: ”Vad gör vi med sommaren kamrater/vad gör vi med sommarljusets land/när krigets och penningens magnater/oss hotar med våldets kalla hand?”

Det var i en tid då njutning inte var den dygd som det emellanåt är nu, så frågan var allvarligt ställd i en kampens tid. Men visans slut var desto mer befriande: ”Det gör vi med sommaren kamrater/vi lär oss av hennes milda glöd/att kämpa mot bomber och granater/och dela på glädje, fred och bröd”.

Nu andas vi sommar och plockar blommor och äter glass och läser dikter och deckare. Nu gläds vi, men vi blundar inte för den galna världen. Vi samlar kraft och mod. Och säger som Martin Luther som visserligen suckade över världens vansinne men gjorde allt för en förändring: ”Om än världen går under i morgon planterar jag i dag mitt äppelträd.”

Det är den inställningen som gör att det faktiskt kan bli annorlunda.

Glad sommar!

Lisa Tegby
präst i Umeå

Syndabockar och vårt stora ansvar

Krönikan av Lisa Tegby infördes i Västerbottens kuriren den 5 maj. Handlar om att det är så lätt att peka finger och säga det är någon annans fel och vikten av att faktiskt ta ansvar.

– Muslimernas fel!

Det är den underfundige och skarpe Kent Wisti, präst och konstnär, som låter sin surmulne, dystre tecknade figur muttra detta (faktiskt här intill).

Först fnissar man bara till, som om det handlar om någon som hört fel och uttalat sig tanklöst och för snabbt.

Men sen kommer eftertanken: Är det inte bra att det är bra? Får det vara bra?

Vi lever förvisso i en värld och ett samhälle där det finns alldeles för mycket krig och elände. Klassklyftor och orättvisor gör livet förfärligt för så många. Polarisarna smälter och hotet från klimatförändringarna borde oroa oss mycket mer än vad det gör. Vi blundar för sådant som faktiskt går att påverka, eftersom det kräver något av oss.

Men ändå: Det är så mycket som är bra. I Sverige och inte bara i Sverige. Det är så mycket som är bra i världen. Och blir bättre. Och vi kan vara med och göra det ännu bättre.

Vintern och våren har skakat om oss med mycket hemskt. Terrordåd och smältande isberg. Mutaffärer och dödsskjutningar. Den amerikanske presidentens fortsatt förfärande framfart. Det uppenbara förtrycket i Nordkorea.

Mitt i detta växer protest- och solidaritetsrörelser. Flera ser behovet av förändringar. Det bästa med presidentvalet i höstas var att vi samlar ihop oss till eftertanke och motstånd nu, skrev en amerikansk vän.

Runt den ynkliga nazistdemonstrationen i Falun i måndags stod många fler Falubor för demokrati och samhörighet än de tillresta nazisterna och i kyrkan vid torget firades en gudstjänst för rättvisa och solidaritet. Goda krafter är som grässtrån i asfalten, de ger sig inte och de kommer ständigt tillbaka.

Men så finns de som inte vill se det goda. Och som vill hitta syndabockar. Om inte allt är muslimernas fel så är det väl bögarnas eller invandrarnas.

Vad ska vi göra med svartmålningen och syndabockstänkandet? Vad ska vi göra med ansvarslösheten som följer med detta? För visst är det påtagligt, och så klart följdriktigt: Den som hittar syndabockar behöver inte själv ta ansvar. Den har alltid någon annan att skylla på och behöver inte själv förändra något. Och den kan inte, vill inte se det goda.

Det är livsfarligt med syndabockar. Tyskland under nazismen är ett förfärande och fasansfullt exempel. Det finns många fler genom historien. Allas vårt ansvar att tydligt och skarpt gå emot alla försök att demonisera folkslag och grupper av olika slag är stort och avgörande för ett anständigt samhälle.

Liksom allas vårt ansvar att tillsammans arbeta emot orättvisor och förstörelse. Det finns ingen som kan luta sig tillbaka och säga att jag behöver inte bry mig.

Och så blicken för det goda. Tänk att få leva i detta land där blickar möts, där sjukvård så gott som alltid fungerar och där människor från Kabul, Vilhelmina och San Salvador sitter och fikar tillsammans.

Vad var det hon sa i höstas, Michelle Obama, om när man möter förtal och grymhet: When they go low, we go high! När dom vill sänka oss lyfter vi varandra.

Klokt!

Lisa Tegby
präst i Umeå

När vi vänjer oss är slaget förlorat

Krönika av Lisa Tegby, införd i Västerbottens-Kuriren den 31 mars. Om att när vi inte längre skräms av ondskans makter, då är vi forlorade.

År 1909 avskaffade Dagens Nyheter djävulen. År 2017 sitter Dagens Nyheters kulturchef Björn Wiman i TV i ett samtal med ärkebiskopen om vår samtid och säger att DN kanske borde återinföra djävulen.

Avskaffandet 1909 hade, som allt annat, sitt sammanhang. Det skedde efter debatter om helvetespredikningar och djävulsdogmer, men också i en tro på modernitetens och förnuftets framsteg. Det var dock ett avskaffande som blev ifrågasatt.

Det mest intressanta ifrågasättandet kanske kom i ett telegram från djävulen själv, med författarens Hjalmar Söderberg som spökskrivare: ”Tack! Jag verkar helst inkognito.”

Djävulen som den lille hornprydde gubben är väl inte särskilt intressant. Men på något sätt måste ju människan få avbilda sina erfarenheter i konst eller dramatik. Och det är ju tydligt vad den hornförsedde står för.

Horn eller inte. Djävulska erfarenheter har inte saknats efter 1909. Förra århundradet blev mänsklighetens blodigaste. Och ondskan, säger Björn Wiman, och många med honom. Nu är det farligt.

Efter drygt två månader med en president i USA som ljuger och hittar på egna sanningar, som ifrågasätter demokratins grundprinciper och vill tysta sina kritiker är det mycket som ställs på huvudet och är i riskzonen. Men man blir ju så less. Och världen har inte gått under än.

Vår benägenhet att normalisera och blunda är stor. Det kanske ska gå bra ändå.

Men det går inte bra. Det går inte bra om vi inte tar vår oro på allvar, om vi inte inser hur hotade viktiga värden är och hur rädda vi är, eller har anledning att vara.

Och det handlar inte bara om en person. Martin Luther Kings dotter, baptistpastorn Bernice King, gav för ett tag sedan tio råd om att handskas med tillvaron i USA just nu. Ett av dem var: Använd inte presidentens namn så ofta! Prata om hans parti! De som följer honom är också ansvariga och ska stå till svars för det.

Och det handlar inte bara om en nation. Det handlar om hela världen och om varenda en utav oss. Den där makten, ondskan eller djävulen eller den stora likgiltigheten och uppgivenheten som så lätt tar tag i oss, vill att vi ska sänka garden. De som för fram lögner, vill undergräva demokratin, göra pengar på klimatmissbruk, få oss att ge upp och ägna oss bara åt vår egen lilla värld – de vill inget hellre än att vi ska sluta bry oss, låta bli att se, och tro att det hemska som händer nog inte ska drabba oss. Polarisarna smälter, men vi klarar oss nog. Barn svälter ihjäl men inte mina barn. Demokrati inskränks, men jag får väl alltid ha kvar min rätt. Eller …

Lögnens furste, likgiltighetens förespråkare, ondskefulla djävul. Tänk att jag skulle skriva en krönika om dig! Och tänk att Björn Wiman år 2017 vill lyfta in dig i DN igen!

Det handlar inte om horn och svans. Det handlar om att se de krafter som smyger runt inkognito, om den farliga likgiltigheten, om att strunta i fakta och glida på sanningen.

Man blir rädd när man ser ondskans krafter i vitögat. Men man får också kraft och energi. Passa er ondskefulla krafter, när vi ser er är vi många som kan stå upp tillsammans!

Lisa Tegby
präst i Umeå

En hoppfull betraktelse i fastan

manifestation Chicago 31/12 2016
Krönika av Lisa Tegby, införd i Västerbottens kuriren torsdagen den 3 mars 2017

I onsdags morse var jag på askonsdagsmässa i Umeå stads kyrka. Vi var ett trettiotal människor som kom ut i snögloppet med ett kors tecknat av aska på våra pannor. Samma sak hände i flera kyrkor i stan i onsdags. Den som stötte på någon av oss på förmiddagen kanske undrade om vi glömt tvätta oss på morgonen. Men det var ett ask-kors. ”Kom ihåg att du är stoft och ska bli stoft,” sa prästen när hon tecknade med sitt finger på vår panna.

Så dystert! Ja.

Och så sant. Och hoppfullt.

Nästan alla vet att det var fettisdag i tisdags. Men alla tänker inte på att de gräddiga bullarna är en del av festen före den kristna fastan, samma sak som uttrycks med karnevalen i Rio eller Mardi Gras i New Orleans. Nu har vi fest för att sen gå in i återhållsamhetens och eftertänksamhetens tid. Lite likt islams ramadan, då man fastar på dagarna och äter när det är mörkt.

Det är rätt otidsenligt med fasta. Det här med att stanna upp, tänka efter, avstå för nån annans skull – vem har tid med det? Och att tänka på förgängligheten – så hemskt!

Jag är verkligen ingen vidare fastare. Jag jobbar på som vanligt, jag äter i stort sett som vanligt, det syns inte att jag lever i fastan. Men lite mer tid till eftertanke tar jag mig, jag anstränger mig att inte blunda inför världens fasor och jag funderar mer än vanligt på vad som är viktigt och oviktigt medan jag följer det kristna dramat om hur den solidariske, självutlämnande mannen från Nasaret som botade, upprättade och sa ifrån, blev så hotfull att han spikades på ett kors.

Är det så farligt med godhet? Måste solidaritet sluta med död? Är det verkligen dom mäktiga, korrumperade som ska ta hem segern?

I söndags hörde jag ett samtal mellan vår ärkebiskop, Antje Jackelén, och Linda E. Thomas, teologiprofessor, feminist och aktivist i Chicago. De pratade om att leva i en värld som just nu känns farligare än på länge med populism, polariseringar och protektionism och med lögner som plötsligt kallas för alternativa fakta. Som om det som mödrar och fäder byggt upp med möda och som vi fortfarande kämpar med snabbt skulle kunna bli till aska och intet med lite lögner, murar och fagra löften. Men kom ihåg, sa den fromma och arga professorn, att Gud kommer inte att bli trumpifierad. Och vi behöver inte heller bli det!

Och så började hon räkna upp hoppets tecken. Jag ser dem så tydligt nu när det är mörkt, sa hon. Aktioner mot gatuvåld. Kvinnomarscher. Jurister som skärper sin blick. Att vi samtalar om vad vi kan göra. Hon berättade om en manifestation på nyårsafton 2016 för de 800 som dött av våld i Chicago under året. Jag trodde det var en vanlig demonstration när jag kom dit, sa hon. Men där fanns 800 kors, med de dödas namn och bilder på. Och korsen utan anhöriga på plats fick vi andra bära.

Linda Thomas bar en ung kvinnas kors. Hon berättar om bördan, den yttre och den inre, att bära tecknet för detta våldets meningslösa offer. Och om känslan när hon och de andra gick förbi det stora Trumphuset och de andra skyskraporna i Chicago. Vi skapar nåt nytt när vi bär korsen här, tänkte hon. Mitt framför dem som vill tjäna pengar på oss säger vi att vi vill tjäna livet och värna de mest sårbara.

Livet är skört. Demokratin är skör. Människorna också. Till stoft blir vi till sist. En del av oss tror på ett liv efter den slutliga döden. Det gör jag, så jag kan tänka att jag gärna vill vara med när all aska blåst bort en gång och det är bara grönt och liv.

Men nu är det den dagliga döden som gäller. Förstörelsen och föraktet som brer ut sig som ett askgrått täcke. Det gäller att se det och inse skörheten. Och att hitta hoppets tecken mitt i detta. Att leta liv och hjälpa livet att växa på nytt mitt i det som gått sönder.

För att tro på det nya livet behöver man inte vara religiös. Man behöver bara vara Människa – och ibland tänker jag att det kanske är det mest religiösa av allt. Och så behöver man uthärda mörkret. För annars upptäcker man nog inte att det gror också mitt i det grå.

Lisa Tegby
präst i Umeå

Foto: Ashlee Rezin/AP

Var är medmänskligheten, moralen?

Krönika i Västerbottens-Kuriren, 16 december 2016.
I måndags utvisades en grupp ungdomar till Afghanistan. Ett par dagar tidigare hade Migrationsverket gjort en ny bedömning av läget i detta härjade land. Det betyder, sa man på nyheterna, att fler afghaner kommer att få stanna i Sverige. Landet bedöms nu farligare än vad Migrationsverket tidigare har sagt.

De som beslutade och genomförde utvisningen i början av veckan kände väl till Migrationsverkets nya bedömning. Det gjorde inte ungdomarna. ”Om dom hade frågat skulle vi ha berättat om det”, säger de ansvariga.

Men fattar ni? Om dom hade frågat! Har det svenska Migrationsverket gjort några nya säkerhetsbedömningar de senaste dagarna? Är det vad man rädd och förvirrad inför en osäker framtid – och med en kunskap antagligen mycket mer detaljerad om läget i den by eller stad man nu måste tillbaka till än vad Migrationsverket har – kommer att tänka på att man ska fråga när man mot sin vilja förs till ett chartrat utvisningsflygplan?

Om dom hade frågat! Alla som har varit med om att fakta någon gång förtigits för en när det gäller sånt som kunde ha varit till ens fördel eller glädje kan ana misstron, besvikelsen, ilskan när sanningen kommer fram. Och när jag och många med mig har varit med om nåt som på långt, långt håll liknar detta har det handlat om nåt i detta sammanhang så banalt som en missad fest, ett missat erbjudande, en genväg av ett eller annat slag. Men detta!

Om dom hade frågat! Vad är det för syn på utsatta människor som sprids och alltmer accepteras i vårt samhälle och av våra myndigheter? Var är medmänskligheten och moralen? Skäms Sverige!

Är det ett mål för det svenska samhället att så många som möjligt som söker sig till vårt land ska ut härifrån? Samtidigt som vi behöver arbetskraft i stor mängd. Samtidigt som vården och hemtjänsten skriker efter arbetsvilliga människor och till en del nu bärs av energiska och ambitiösa människor som är födda i ett annat land än Sverige.

Är det för övrigt någon som på allvar tror att krisen i vården, eller krisen i skolan eller någon annanstans beror på invandringen? Varför är det så få som ifrågasätter den åsikten? Det är väl klart att vi kan jobba med flera saker samtidigt i vårt samhälle, det har vi alltid gjort. Och klimatkrisen, kom inte och säg att den också beror på flyktingarna – den har vi i västvärlden ordnat till så bra själva!

Det finns en sak som är riktigt besvärlig med flyktingarna. När mina vänner från Syrien och Irak berättar om sitt hemland och sina släktingar där så blir det så plågsamt att se bilderna från det sargade Mosul eller det sönderbombade Aleppo.

Det är inte ”därborta” längre. Det är platser där mina vänner bott och varit. Det kryper inpå mej. Jag har berättelser från de platserna. Det är mina vänners hemorter ungefär som Vilhelmina eller Tvärålund är det. Och det är lika vidrigt med bomber i Aleppo som det skulle ha varit om de fällts över Vindeln.

Sen är inte alla flyktingar fantastiska och okomplicerade människor. Det är inte alla svenskfödda heller. Det finns sjuka, traumatiserade, arbetslösa, det finns till och med brottslingar – i båda grupperna. Men mest finns det trevliga, arbetsvilliga, nyfikna, läraktiga människor som för det mesta gör bra saker, vare sig dom kommer från Lycksele eller från Asmara.

Om dom hade frågat! Den kommentaren gjorde mig så upprörd. För den avslöjar något jag inte vill ska finnas i vårt samhälle. Jag har varit arg sen i måndags.

Men i onsdags blev jag både glad och stolt. Då presenterades Juluppropet av Sveriges kristna råd. Det är ett upprop för en human flyktingpolitik. Det är ett upprop ur djupen, från kyrkor och föreningar, fotbollstränare och lärare, gode män och socialsekreterare som mött asylsökande, stöttat dem, sett deras kamp och nöd och goda vilja. Det är ett upprop för möjligheten till familjeåterförening och för trygghet för barn och ungdomar. Det är ett upprop för att se flyktingar som människor i nöd och inte som problem som vi ska knuffa undan. Jag säger bara: Skriv på! juluppropet.se

Och apropå jul. Det där barnet som föds i ett dragigt stall. Han fick också fly undan en despot. Som vuxen hade han en hel del att säga om hur vi ska vara mot varandra. Om att de svagaste är viktigast. Om att vi ska vara mot andra som vi vill att de ska vara mot oss. Om att kärleken trots allt är den starkaste makten och den enda som består.

God jul!

Lisa Tegby
präst i Umeå

Låt dig ej förhårdna i denna hårda tid

Denna krönika av Lisa Tegby var införd i Västerbottens-Kuriren i mitten av november. Handlar om Wolf Biermanns visa Uppmuntran som ger hopp och styrka att våga stå emot mörka krafter – tillsammans

 

I onsdags (15 november, reds. anmärkan) fyllde den tyske vissångaren och författaren Wolf Biermann 80 år. Somliga säger att hans sånger, och framför allt den konsert i Köln 1976 som ledde till att han förbjöds att återvända till Östtyskland och blev av med sitt medborgarskap där, var början till Berlinmurens fall. Helt säkert bidrog hans sånger, tillsammans med många andras ord, toner och handlingar, till att muren mellan öst och väst blev till grus den 9 november 1989.

Wolf Biermanns sång Uppmuntran är en av mina trogna följeslagare genom livet. Hur ofta har jag inte nynnat den, citerat den, tänkt på den … Och sedan morgonen den 9 november 2016 gör jag det varje dag igen:

Nej, låt dig ej förhårdna i denna hårda tid …
Nej låt dig ej förskräckas i denna skräckens tid …
Nej låt dig ej förbrukas, men bruka väl din tid …

Precis som många andra vaknade jag till oro, förvirring, ilska och en mängd frågor den 9 november när det stod klart att Donald Trump valts till president i USA. Hur kunde det bli så? Vad händer nu? Klimatet? Freden? Flyktingarna? Mångfalden?

Finns det nån annan planet man kan flytta till, skrev en vän. Ja, man kan få flyktkänslor. För det är klart vi kommer att påverkas av detta, var vi än bor i världen. Andra planeter är väl inget realistiskt alternativ men det finns ju fler flyktvägar. Som att blunda och inte bry sig. Som att dyka in i sitt eget och lämna världen åt andra.

Men detta presidentval. Nej, det får inte bli ett sömnpiller. Det måste bli en väckarklocka. Blir det inte det kan vi om ett tag grymt väckas av något som är mycket värre. Jag är orolig. Läser och letar. Försöker förstå och jag letar hopp.

Psykologen och förintelseöverlevaren Hédi Fried skriver om valet av Trump utifrån sina erfarenheter av 1930-talets demokratiska val av Hitler. Han var ”en galning långt borta” som de flesta blundade för tills det var för sent.

Den 9 november! 1938, Kristallnatten, och vad som följde efter den visade att galenskapen var värre än så. Den var djävulskap och den var närmare än nära. Nu är Hédi Fried rädd igen. Men denna 92-åring vågar ändå tro att vi lärt oss något om sammanhållning och ansvarstagande och att vi inte ska tiga nu när främlingsfientlighet, nationalism och populism stampar i farstun.

Dramatikern Stina Oscarsons begrundar valet av Trump utifrån tankar om vad som händer medan mörkret sakta faller: Gränskontroller, fängslade politiker och journalister i Turkiet, Sverigedemokraterna på Grand Hotell, statsministerns ängslan för ordet demokrati när han var i Saudiarabien med Saab.

Det som sker i världen i dag av gränsdragningar och bildningsförakt, av isolationism och rädsla för det annorlunda, sker inte bara långt borta från oss. Vi måste se och ropa. Här behövs poesi och protest.

Jag är ingen politisk analytiker. Jag är en orolig människa. Och jag är en hoppfull människa. Mycket av det som händer i världen just nu har jag verkligen ingen lösning på. Att många människor i USA känt sig bortglömda av politikerna är väl klart. Om politiker börjar begrunda sitt förhållande till människor som aktiva medborgare och inte enbart som väljare – då skulle kanske något nytt kunna anas.

Jag tror verkligen att de goda krafterna i världen är större än de onda. Lögner och förvridna fakta är tillfälliga. Förakt mot minoriteter, mot vetenskap och jämställdhet, mot solidaritet och ett öppet samhälle kan besegras. Kampen för rättvisa och rättfärdighet behöver ständigt föras och just nu ropar den väldigt högt på varenda en av oss.

Så vänner, medmänniskor, kamrater, systrar och bröder och barn och mostrar och allihopa! Nu måste vi göra vad vi kan i det lilla och i det stora. Se och begrunda, bygga lite mer gemenskap där just vi är, dela med oss en bit till av vad vi har, mobilisera motkrafter. Bara inte blunda och acceptera galenskap och auktoritära patriarkers framfart både här och där. Vi måste hjälpas åt att bevara vårt hopp.

Och medan vi betänker att det kan hända goda saker också såna dagar som den 9 november, så kan vi väl nynna på sista versen i Wolf Biermanns Uppmuntran:

Vi låter oss ej tystas i denna tysta tid.
En dag ska marken grönska, då står vi alla starka,
då är den här vår tid, då är den här vår tid.

 

Lisa Tegby
präst i Umeå

Skapa inte ett problem som inte finns!

Denna debattartikel av Lisa Tegby var införd i Kyrkans tidning den 1 december och tog sitt avstamp i Lisas inlägg i debatten som hon höll under kyrkomötet i Uppsala.

 

Med stor glädje har jag ett par gånger haft vigslar av samkönade par. Det har varit så fint. Jag är glad åt att vi i vår kyrka låter också dem som vill leva tillsammans med någon av samma kön manifestera sin kärlek, att vi får bejaka och välsigna deras liv tillsammans. Vår kyrka säger ja till mångfald och diskriminerar inte.

För alla kyrkans medlemmar är det inte självklart med vigsel av samkönade par. Inte för alla som är eller blir präster heller. Av bibeltolkningsskäl, av ovana. Jag sa inte ja till samkönad vigsel för fyrtiofem år sen när jag blev präst. Då kände jag inget samkönat par. Jag hade inte tänkt i de här banorna. Teologin har ändrat sig, kyrkan har ändrat sig och jag har ändrat mig. Grunden och kärnan i vår tro är stadig men det hör också till att vi ständigt får tolka varje ny tids frågor och sammanhang utifrån vår tro.

Det är inget problem att vi tänker olika i denna fråga. Den mångfalden har vi plats för i vår kyrka. För kyrkan diskriminerar inte. Kyrkoherden ansvarar för att vigsel av varje par ska ske. Om någon inte skulle vilja viga den som är frånskild, vilket var en stor fråga när jag var ny som präst; om någon inte vill viga ett samkönat par, så viger kyrkan. Och det fungerar.

Kyrkan har sin ordning och detta är inget problem i praktiken. Kyrkan viger. Det är dessutom inte en rusning av samkönade par som vill vigas. Då och då möter vi dem. Och vi viger.

Så detta är inget problem. Därför vill jag med skärpa säga: Skapa inte ett problem som inte finns!

Och dessutom: Använd inte mig och alla andra som gärna viger samkönade men som bejakar teologisk mångfald i denna och många andra frågor i propaganda om homofobi. Jag är inte homofob och det är inte kyrkan i stort heller. Bär inte falskt vittnesbörd för att vinna poäng på en homofobisk kyrka som inte finns. Jag betackar mig för att bli utnyttjad i den debatten. Och fundera på vilken tjänst, eller snarare otjänst, det blir för kyrkan när denna fråga förs fram som den stora.

En sak till: De villkor som nu finns för prästvigning är konstitutiva för kyrkan: dop, konfirmation, tillhörighet och att inte ifrågasätta kollegors prästvigning och därmed att deras sakramentsförvaltning är giltig.

Nu föreslås en helt ny typ av villkor. Vad blir nästa: Att man ska vara vegetarian? Att man ska kunna tre språk? Att man är född i Sverige? Vi är en episkopal kyrka och vi måste ta våra biskopars teologiska ansvar på allvar. Vi måste också lita på att den fråga vi nu debatterar finns med tillsammans med många andra frågor när biskopen bedömer lämplighet för prästvigning.

Lisa Tegby
kontraktsprost i Umeå,
kyrkomötesombud för POSK

 

Foto: Magnus Aronson/Ikon

Höstlöv och hoppfullhet

Denna krönika av Lisa Tegby var införd i Västerbottens-Kuriren 7 oktober – innan Umeås höstlöv hade täckts av ett tjockt lager snö!

Höstsolen lyser när jag cyklar genom Umeå. Träden är röda och gula och oranga i hur många nyanser som helst. Det är så osannolikt vackert. Och jag överväldigas sådär som man kan göra ibland av den stora tacksamheten.

Tänk att få leva i en del av världen med fyra fantastiska årstider och så mycket skönhet som bara ges oss! Och inte nog med det. Tänk att få leva i ett land med demokrati och public service, med vårdcentraler och gatlyktor, med hemtjänst och vab-dagar. Livet är inte perfekt. Men så bra det ofta är. Och så vackert!

Hemma igen slår jag på radion. På nyheterna talar man om barn som grävts fram ur rasmassorna i Syrien. Om bomber och brutalitet. Om den fruktansvärda nöden i staden Aleppo som beskrivs som ett levande helvete, där mat, medicin och vatten nu saknas för minst 275 000 människor. Det är outhärdligt att höra och samtidigt obegripligt.

Men när jag ser bilden av mamman som kommer springande med sitt döda barn i famnen och raserade hus runtomkring anar jag lite. Eller när jag hör sjuksköterskan som berättar om allt blod på marken på det där sjukhuset, som egentligen bara är en grusplan dit man tagit med den sjukvårdsutrustning som kunde räddas och ställt de sängar man fått tag på efter senaste bombanfallet.

Hur ska jag, mitt i min höstglädje, kunna ta in allt det svåra och hemska som händer i världen? Måste jag ta in det? Vill jag? Såklart kan jag inte ta in allt. Jag är för liten och världen är för stor för det. Och det är för mycket hemskt som händer för att jag ska kunna begripa allt. Men en del måste jag ta in. Och fast jag egentligen inte vill så vill jag. För jag vill ju vara med och förändra. Och då måste jag börja med att se.

Och när jag ser så vet jag ju att jag sett mycket förfärligt förut. Bilder från nazismens koncentrationsläger, napalmskadade barn från Vietnamkriget, fängelsebilder från apardheidregimens Sydafrika…. Det var förfärligt och det verkade som om det aldrig skulle ta slut. Men det tog slut därför att människor kämpade och människor trodde på något annat. Det tog slut, därför att godheten och hoppet också finns i världen. Men tänk om ingen hade trott och ingen hade hoppats…

Att hoppas är inte att ha en känsla av att det här ska nog lösa sig. Det är något mycket större. Det är en uppgift som innebär att se det svåra och ändå hålla fast vid att godheten är större än ondskan här i världen. Det är en tro på att livet finns kvar också mitt i förstörelse och död och att det kommer att segra till slut. Det är att inte gå med i missmodets och uppgivenhetens och verklighetsflyktens kör.

Visst, det kommer att komma ny ondska och nya vidrigheter när kriget i Syrien och dagens andra fasor har upphört. Men också de ska besegras av att några, många, bär hoppet och godheten.

Jag tittar på det fantastiska höstlöven utanför fönstret. Så fint! Om några veckor kommer höststormarna och grenarna blir alldeles kala. Men i de kala grenarna gör sig våren, osynligt men kraftfullt, beredd i det fördolda. Hösten är en väldigt bra tid att öva sig i hopp.

Lisa Tegby,
präst i Umeå

Viktig granskning, onödiga sensationer

”Granskning är bra. Sensationsjournalistik är tröttsamt. Jättetröttsamt.” 

Så skrev en vän till mig på Facebook häromdagen. Hon hade just läst en blogg där Svenska kyrkans präst i Thailand gick igenom Aftonbladets artikel om en studieresa till just Thailand, där sensationslust i stor utsträckning gått före fakta. 2 000 kronor för en middag för sju personer kanske inte är så mycket – det blir 286 kronor per person. Och det står inget om luncherna för 20 eller 40 kronor styck. Att man besökte badorter var inte så konstigt – det är just där som Svenska kyrkan finns och är till för massor av semestrande svenskar. Och så vidare.

Granskning är bra. Det var inte muntert med Ekots granskning av församlingarna med luftiga reseprogram och stora utsvävningar, eller med de missbruk av tid och pengar som några chefer i Svenska kyrkan i utlandet avslöjades med i Aftonbladet förra veckan. Det var inte muntert men det var viktigt att det kom fram.

Det här finns alltså också i den kyrka som jag är en del av. Det här finns också i den kyrka som gör 15-20 sjukbesök på Gran Canaria varje vecka eller fanns till hands vid terrordåden i Bryssel och Paris i höstas. Det här är samma kyrka som gjorde stordåd vid tsunamin i Thailand och som arbetar bland hemlösa på Sergels torg eller i det tysta gör trofasta besök hos ensamma och sörjande i Vilhelmina och Bjurholm.

Granskning är bra. Fusk ska avslöjas och borde nog ha upptäckts i internkontroll och av revisorer innan Ekot och Aftonbladet kom. Öppenhet och genomskinlighet är ett av Svenska kyrkans kärnvärden. Det där med att Gud ser allt har ibland använts för att skrämma människor och hålla dem i schack. Det finns nåt väldigt obehagligt i det när det används som maktmedel. Men om man citerar Jesus som säger att Sanningen ska göra er fria ligger det en djup allmänmänsklig erfarenhet i detta med öppenheten. Den kan göra ont, men när man tar emot den lättar faktiskt livet och nåt nytt och bättre kan växa fram.

Att Svenska kyrkan finns i förtroendebranschen och har höga krav och förväntningar på sig om redbarhet och en konsekvent livsstil är som det ska. Vi talar om rättvisa och godhet. Präster, diakoner och biskopar avger löften vid sina vigningar. I vårt budskap ligger att värna de utsatta. Man ska kunna ha höga förväntningar på kyrkan. När ord och handling inte stämmer blir fallet stort. Dubbelmoral är förskräckligt.

Men det är inte bara kyrkan som ska vara sann och saklig. Kritiken av den ska också vara det. Jag blir ofta irriterad när politiker talar om att de, i motsats till andra, ger tiotals miljoner till något viktigt, medan de andra förstås tar samma summa: Vad betyder det i praktiken undrar jag, som rör mig med summor som högst räknas i tusenlappar? Att tala om resor för miljoner utan att precisera fungerar säkert om man vill väcka indignation, men säger ju inte så mycket utan en närmare förklaring.

Någon har under veckan räknat ut att om Svenska kyrkans resekostnader under ett år fördelas på alla anställda och förtroendevalda reser var och en för 188 kronor. Det är kanske rentav för lite i en kyrka som är en del av en världsvid kyrka – samtidigt som kritiken mot vissa resor fortfarande sannerligen är befogad!

Jag har genom åren varit på några tjänsteresor i England, Tyskland och Israel/Palestina. Det har varit roligt, intensivt och lärorikt. Tillsammans med mina arbetskamrater har jag inspirerats av arbete bland barn och familjer, gudstjänster och hjälpprojekt, jag har sett hur kyrkor med sämre ekonomi än vår har tänkt nytt, jag har lärt mig mycket om Martin Luther och mött de palestinska kyrkornas utsatthet och kreativitet. Vi har jobbat och lärt oss hela dagarna. På kvällarna har vi promenerat, pratat och skrattat. En del av måltiderna har vi stått för själva och när vi druckit vin till maten har vi alltid betalat det med egna pengar.

Svenska kyrkan ska som alla organisationer granskas. Att kyrkans pengar används redbart och värnar människorna och jorden är viktigt. Dåligt kan bli bra. Bra kan bli bättre. Och när det blir fel lär vi oss och börjar om.

Simon, som jag inte känner, la ut en bild på sitt inträdesbevis i Svenska kyrkan på Facebook och skrev: ”För åtta år sedan lämnade jag Svenska kyrkan då jag hade gjort upptäckten att hon inte var perfekt. 2014 återvände jag då jag gjort samma upptäckt om mig själv.”

Lisa Tegby
präst i Umeå

Krönika i Västerbottens-Kuriren 160610

Det kommer att bli fred, säger Rami

”Denna vackra terrorist står mig närmare än vissa i min egen stora familj.” Den som säger det är Rami, en 66-årig judisk man, grafisk designer, med allvarliga ögon och ett varmt leende. Han tittar på psykologen Aisha, den 45-åriga palestinska kvinnan som sitter bredvid honom.

Vi som lyssnar, några svenskar på besök i Jerusalem, rycker till. Aisha är förstås ingen terrorist. Men i Ramis närmast omgivning betraktas hon ibland som sådan. Hon lever i samma stad som han. Men hon tillhör ett annat folk. Både Aisha och Rami bär med sig sina folks historia av utsatthet och övergrepp. Men de har mycket mer gemensamt än vad det är som skiljer dem åt. Och de känner sig båda kidnappade av extremisterna på sin respektive sida. De är förtvivlade över oviljan till försoning, över våldsdåd och hur försöken till fred och frid ständigt saboteras. Ändå ger de inte upp.

De skulle kunna ha starka skäl att vara uppgivna, hatiska och bittra. Ramis 14-åriga dotter befann sig, berättar han, på fel plats vid fel tid i Jerusalem en kväll för tjugo år sedan. Hon sprängdes till döds med flera andra i ett palestinskt självmordsdåd. Och den nattens och den tidens förvivlan och förbannelser…!! säger han med tårar i ögonen. Aisha har liknande erfarenheter. Hennes tvillingbror sköts helt oprovocerat ihjäl av israeliska soldater några år senare.

Både Aisha och Rami har hatat. De har sörjt och förtvivlat och hatat. Sorgen bär de med sig. Men på olika vägar kom de så småningom ur sitt hat. Till sist förstod jag, säger Rami, att mitt hat och min vilja till hämnd aldrig skulle ge mig min dotter tillbaka. Och det var ju bara det jag ville. Så då måste jag använda min kraft till annat, till att stoppa våldet.

Nu möts Aisha och Rami och flera andra palestinier och israeler som mist kära familjemedlemmar alltsedan den första intifadan i slutet av 1980-talet i Parent´s Circle, ett familjeforum, i Jerusalem. De känner igen sig i varandras berättelser, de försöker få komma till skolor och föreningar för att berätta och samtala. De tror på fred. ”Vi har ju kunnat mötas, så det är klart fred är möjlig”, säger Aisha.

Vi går ut i den ljumma Jerusalemkvällen. Bosättningar och bombdåd. Misstänksamhet och kontroller. Det är så mycket här som talar mot fredens möjligheter, även om barnen leker och vi hör glada skratt vid grönsakshandelns stånd. Vi blir inte optimister här. Vi ser inte ständiga tecken på att allt är på väg att lösa sig.

Men Aisha och Rami bär vi med oss. Och då påminns vi om att hopp är något annat än optimism. När människor mitt i det mörka och förvirrade lever utifrån att ett annat liv är möjligt då växer det liv. När människor möts över gränser och inte ger upp.

Det kommer att bli fred, säger Rami.

Lisa Tegby
präst i Umeå

Krönikan har varit införd i Västerbottens-Kuriren, 160519.