Kyrkohandboken –
dramatik inför beslutet

Hans-Olof Andrén och Lisa Tegby berättar om handboksbeslutet i vår video efter beslutet. (Se länk nederst)

Nu är den andra sessionen av 2017 års kyrkomöte över, och beslut har fattats i en stor mängd ärenden. Det största ärendet var förstås antagandet av den nya kyrkohandboken.

Gudstjänstutskottet hade föreslagit en hel del mindre förändringar i kyrkostyrelsens förslag, som ju var identiskt med slutförslagskommitténs bearbetning av Handboksförslag 2016.

Justeringar i förslaget
De flesta av utskottets förändringar gick igenom i kyrkomötet, exempelvis mindre justeringar av Inledningsord 6, 7 och 15, Kristusrop 3, Lovsången, Nattvardsbön 3, 6 och 11, och formuleringar i Dop och Konfirmation. Två tillägg beslöts: en ny Nattvardsbön 14 och en alternativ textläsning i Vigsel. Dessutom justerades vissa uppställningar och anvisningstexter. På musiksidan gjordes två justeringar. Dels ändrades notationen av den sjungna Dagens bön och Inledande och avslutande bön så att tonen före slutfallet är längre än kantillationstonerna. Och dels ändrades textunderläggningen i Kristusrop 3 A6 tillbaks till den gamla i Psalm 696:5.

Men det största intresset var förstås musiken i sin helhet. POSK hade ju föreslagit att enbart texten skulle fastställas, och att ett uppdrag skulle ges till kyrkostyrelsen att snarast återkomma med ett bearbetat förslag till liturgisk musik till de av kyrkomötet fastställda texterna. I mellantiden skulle musiken i 2017 års förslag få användas. Vi hade krävt detta i en reservation i kyrkostyrelsen, och följde upp med en motion till kyrkomötet och en reservation i gudstjänstutskottet.

Läget inför beslutet
När POSK-gruppen i kyrkomötet träffades i söndags stod det klart att vår reservation skulle bli nedröstad. Konsekvensen av detta skulle bli att inget uppdrag skulle ges att arbeta vidare med musiken, och arbetet med kyrkohandboken skulle därmed vara avslutat. Dessutom skulle handbokens musik komma att antas mot en stor minoritets vilja.

Ställd inför dessa dystra fakta uppstod en idé i POSK-gruppen att försöka få med de andra grupperna på ett fortsatt arbete med musiken, i utbyte mot att vi gick med på att rösta för musiken i utskottets förslag. Vad vi vill är ju framförallt att få ett fördjupat arbete med Gudstjänstmusik A, den klassiska gregorianska musiken, och en breddning av den övriga gudstjänstmusiken till fler musikgenrer. När det gäller den nya musiken ville vi efterlikna processen i Norska kyrkan, som ju varit mycket framgångsrik. Tekniskt måste alla uppdrag från kyrkomötet gå genom kyrkostyrelsen. Vi utformade därför under måndagen detta förslag:

Kyrkomötet beslutar att ge kyrkostyrelsen i uppdrag att arbeta vidare med kompletterande musik till kyrkohandboken. Uppdraget omfattar Gudstjänstmusik A, den gudstjänstmusik som har en särställning då den bär stora delar av vårt liturgiska musikarv och som brukas brett bland församlingarna.

Vidare omfattar uppdraget komplettering av musiken till de liturgiska texterna i Gudstjänstmusik (A-C) med musik från exempelvis samisk tradition, i jazzton, i nordisk folkton, och från våra systerkyrkor utanför Europa. Arbetet ska ske genom att en kommitté av sakkunniga musiker och teologer tillsätts med uppdraget att självständigt efter en öppen inbjudan välja ut och bearbeta musiken.

Om vi kunde få beslut om ett sådant uppdrag var vi alltså beredda att lämna vår konsekventa, men inte alls framgångsrika, linje att säga nej till förslagets musik, även om vi fortfarande tycker att den inte är färdig. Det är trots allt bättre att om några år få tillgång till både reviderad gregorianik och komplettering av de övriga serierna, än att handboken fastställs nu och inget mer händer.

Stöd från fler grupper
Det blev min uppgift som gruppledare att försöka få med ledarna för de andra stora grupperna i kyrkomötet på detta uppdrag. Och det gick förvånansvärt lätt. Jag tror att de kände en stor lättnad både över att handboken skulle kunna antas med brett stöd, och att det blev ett fortsatt arbete med musiken. Ingen är ju opåverkad av den kritik som framförts mot handboksarbetet. Så gruppledarna tog upp frågan i sina gruppmöten på tisdag morgon och fick grönt ljus, och efter en sista överläggning med finjustering av uppdraget kunde vi lämna in förslaget till kyrkomötets kansli vid lunchtid på tisdagen.

Jag upplevde att stämningen i kyrkomötet svängde då. Många var glada för överenskommelsen, och när Torvald Johansson på tisdag kväll för POSKs räkning lade det nya ”särskilda yrkandet” gick omedelbart gruppledarna för S och BA och en välkänd företrädare för C upp i talarstolen och yrkade bifall. Senare kom bifall från företrädare för flera andra grupper. Biskop Per Eckerdal, som ju i egenskap av ärkebiskopens ersättare i kyrkostyrelsen varit inblandad i processen sedan kyrkostyrelsens AU blev styrgrupp 2014, stödde också yrkandet. Och när beslutet väl fattades på torsdag förmiddag togs det i stor enighet. Beslutet skedde med acklamation, och i alla fall jag hörde ingen som röstade för avslag. Och ingen begärde votering.

Kyrkostyrelsens uppgift
Bollen ligger alltså nu hos kyrkostyrelsen att genomföra detta uppdrag från kyrkomötet. I kyrkostyrelsen är det särskilt Anna Lundblad som för POSKs räkning drivit musikfrågorna. Anna lämnar nu kyrkostyrelsen efter många år av träget arbete. POSK-gruppen har utsett domkyrkoorganisten Torvald Johansson till ny ersättare i kyrkostyrelsen, och vår förhoppning är att Torvalds kyrkomusikaliska kompetens ska utnyttjas av kyrkostyrelsen, både för det aktuella uppdraget och för andra ärenden av kyrkomusikalisk art som kommer under nästa mandatperiod.

Hans-Olof Andrén
POSKs ordförande och POSKs gruppledare i kyrkomötet

Hans-Olof Andrén, Anna Lundblad, Torvald Johansson och Lisa Tegby berättar om bakgrunden till beslutet om kyrkohandboken; hur POSK jobbat med frågan genom åren, beslut och reservation i kyrkostyrelsen, samt vårt agerande som bidrog till att en kompromiss i slutändan blev möjlig.

 

Borgåöverenskommelsen granskad

Respondenten Erik Eckerdal och opponenten Susan K Wood strax efter disputationen den 22 september vid Uppsala universitet

Erik Eckerdal, ersättare i POSKs styrelse, disputerade i fredags i Uppsala inför ett hundratal åhörare på en avhandling om Borgådeklarationen från 1993. Apostolic Succession in the Porvoo Common Statement – Unity through a deeper sense of apostolicity är titeln på den omfattande avhandlingen. På mer än 500 sidor gör Erik en grundlig genomgång av den process som ledde till ett av de stora ekumeniska genombrotten, Borgådeklarationen av år 1993.

Representanter för 12 anglikanska och lutherska kyrkor på Brittiska öarna, i Norden och i de baltiska staterna ansåg sig i Borgådeklarationen ha kommit fram till en synlig enhet genom en gemensam kyrkosyn och en gemensam förståelse av den apostoliska successionen. 15 lutherska och anglikanska kyrkor har anslutit sig till deklarationen, exempelvis Church of England och de nordiska folkkyrkorna. Kyrkomötet beslöt år 1995 att Svenska kyrkan skulle ansluta sig till Borgådeklarationen, vilket bl a innebär att Svenska kyrkans medlemmar tas emot av de övriga kyrkorna och ska kunna delta i den andra kyrkans gudstjänster och verksamhet, och att Svenska kyrkans präster ska kunna tjänstgöra i de andra kyrkorna utan att någon ny vigning äger rum.

En stötesten i relationen mellan de anglikanska och lutherska kyrkorna har tidigare varit den olika synen på biskopsämbetet, där anglikanerna fäst stor vikt vid den obrutna följden av biskopsvigningar sedan urkyrkans tid. Svenska kyrkan och den Finska lutherska kyrkan har också bevarat denna ”apostoliska succession” och ser den som värdefull men inte nödvändig i en luthersk kyrka, medan vigningsföljden bröts under reformationen i Danska folkkyrkan och i Norska kyrkan.

Erik beskriver i sin avhandling hur man genom en djupare förståelse lyckats överbrygga dessa motsättningar. Erik problematiserar denna ”djupare förståelse”, som han menar tolkas olika i olika kyrkor, och menar att innehållet i Borgådeklarationen är radikalare än kyrkorna velat inse. I sitt avslutande kapitel ger han rekommendationer till Borgågemenskapen om fortsatta steg för fördjupad gemenskap.

Opponenten, prof. Susan K Wood från Marquette University i USA (själv katolik!), ansåg vissa av dessa vara väl långtgående. Förslaget att Borgågemenskapen skulle kalla sig ”Evangelisk katolska kyrkan” var hon tveksam till. Men Eriks arbete fick många goda omdömen. Han är den första som har gjort en grundlig genomgång och analys av diskussionerna som ledde fram till antagandet av deklarationen (eller i Danmarks fall avvisandet av den – Danska folkkyrkan kom med i Borgågmenskapen så sent som 2009).

Hans utmejslande av kvarstående problem och framtida möjligheter är mycket värdefull för de deltagande kyrkorna, och påverkar naturligtvis också POSKs tänkande i ekumeniska frågor. Vi skriver i vårt handlingsprogram att ”Svenska kyrkans långa tradition som brokyrka ger ett särskilt ansvar att arbeta för kyrkans synliga enhet. Ekumeniskt samarbete bör uppmuntras där det finns olika kristna kyrkor i närheten av varandra. POSK anser att det ekumeniska arbetet ska drivas vidare med kraft för att stärka den kristna gemenskapen.”

 

Hans-Olof Andrén

POSKs ordförande, på plats i Uppsala

POSK rejält framåt i “SD-valet”

Söndagens kyrkoval blev en stor framgång för POSK. I kyrkomötesvalet ökade vi preliminärt med ett mandat i vardera Härnösands, Karlstads, Stockholms, Linköpings och Visby stift. Vi befäster därmed vår ställning som näst största grupp med 43 mandat, en ökning med hela 5 mandat!

Speciellt roligt är det att vi fått ett av Visby stifts två mandat, och därmed har representation i kyrkomötet från samtliga stift. Denna stora framgång är ett resultat av väldigt många POSKares hängivna och långvariga ideella arbete. Till er alla, som bidragit till POSKs stora framgång vill jag säga ett stort och varmt tack. Ni har gjort en fantastisk insats!

Rädslan för att SD skulle ”ta över” Svenska kyrkan fick medlemmarna att gå man ur huse. Valdeltagandet ökade från 12,8 till ca 19 %, en ökning av antalet röstande från 696 000 till ca 993 000, vilket motsvarar en ökning på 43 %! Jag tror att valet i framtiden kommer att kallas för ”SD-valet” för sitt unikt stora valdeltagande. Det stora deltagandet i valet visar att medlemmarna bryr sig om sin kyrka när det verkligen gäller.

Lyckades mobiliseringen stoppa SD? Inte helt, SD mer än fördubblade sitt väljarstöd från 41 000 till ca 90 000, men på grund av det ökade valdeltagandet stannade mandatvinsten på 8, från 15 till 23, eller en ökning med 53 %. Utan mobiliseringen hade SD fått kanske 33 mandat.

Det var S som utmålade SD som sin huvudfiende i valet, och de av samhällspolitik genomsyrade media nappade – särskilt public service, SR och SVT – och lät denna konflikt dominera den lilla uppmärksamhet som kyrkovalet fick i radio och TV. I valrörelsens början var nog annars kritiken av partipolitiseringen den största frågan, som togs upp av många ledarskribenter också i de stora drakarna. Men den sista tiden före valet fick SD-hotet alltså stor uppmärksamhet. Trots detta valde många av de nytillkomna röstande att lägga sin röst på POSK, med resultatet 5 mandats vinst i kyrkomötet. Lika stor vinst fick C, medan S och VISK stannade på 3 mandats vinst vardera.

De övriga obundna grupperna fick mindre framgång. Visserligen ökade ÖKAs röstetal från 31 000 till ca 42 000, med denna ökning gav ingen mandatvinst utan ÖKA står kvar på 11 mandat. Frimodig kyrka ökade från 32 000 till ca 38 000 röster, vilket gav en mandatförlust på två mandat, från 12 till 10. Möjligtvis är vårt namn till vår fördel när någon som inte är bekant med de kyrkliga nomineringsgrupperna ska välja något annat än SD och helst något partipolitiskt obundet. Vårt namn säger klart och tydligt vad vi är. De två andra gruppnamnen är mer svårtolkade.

Valets stora förlorare är grupperna med samhällspolitiska beteckningar som är formellt fristående från sina moderpartier. FISK minskade från 8 till 7, KR från 12 till 7, MPSK från 12 till 6, och BA från 31 till 22! Här spelar nog också svagheter i organisationen en stor roll. Grupper som är vana vid ett politiskt partis resurser ska nu försöka klara valet med en betydligt sämre ekonomi och med krav på stora ideella insatser. Uppenbarligen förmår många av dem inte att uppbåda den entusiasm och tid som krävs för en framgångsrik valrörelse.

Idag får vi glädjas åt framgångarna, även om vi kommer att vara i ovisshet om det exakta valresultatet en bra tid framöver. Den slutliga sammanräkningen på stiftskanslierna börjar först på fredag eller nästa måndag, och innan alla val är klara med personröster och allt har nog både nästa vecka och nästnästa gått. Och sedan kommer all planering inför nästa mandatperiod! POSK på nationell nivå hjälper naturligtvis till med rådgivning och stöd. Och kyrkodagarna 2018, den 3-4 februari, har förstås som ett av sina teman nyvald-omvald.

Jag vill också passa på att be alla som preliminärt blivit invalda i kyrkomötet att anteckna lördagen den 28 oktober i almanackan. Då träffas den nya kyrkomötesgruppen för ett första möte, någonstans i Stockholmstrakten.

Återigen:
Tack för allt arbete och all entusiasm och glöd! Tillsammans bygger vi framtidens kyrka!

Er ordförande

Hans-Olof Andrén

________
Fotnot: En förhandsröst som avgivits i en röstlokal utanför väljarens valområde finns inte med i det preliminära resultatet i år (men fanns med förra valet, eftersom förhandsröstningen då avslutades redan på onsdagen före valet). Efter kontakter med Göteborgs stift gör vi tillsammans bedömningen, att dessa förhandsröster svarar mot ca 1% av antalet röstberättigade, vilket kommer att höja det slutliga valdeltagandet. Denna uppskattning används genomgående i denna blogg.

Sifo-siffror glädjande!

Pontus Håkanssons intervju med mig i gårdagens (torsdag 24 augusti) KT gjordes på tisdagen (22/8) under tidspress. Han klämde in den mellan sitt deltagande i den presskonferens där de nya Sifo-siffrorna presenterades, och mitt deltagande i nomineringsvalet till biskop i Göteborgs stift. Jag hade inte sett Sifo-siffrorna när intervjun gjordes, och tiden medgav inte att jag läste igenom intervjun innan den gick i tryck.

Jag fick intrycket att medlemmarna prioriterade socialt arbete högt men gudstjänst och undervisning lågt. Av bilden från presskonferensen i KT framgår att detta nog var en missuppfattning. Frågan var alltså vad som utöver gudstjänstfirande, dop och konfirmation kyrkan ska arbeta med. Någon fråga om gudstjänstfirande fanns tydligen inte med, och skillnaden mellan de 86% som vill att kyrkan ska arbeta med diakoni och 54% med kristen undervisning är inte så dramatisk. Hela 93% vill att kyrkan ska arbeta med vigsel och begravning, som ju är viktiga gudstjänster, och 89% vill ha arbete med kris och katastrofstöd, viktiga diakonala uppgifter. Mänskliga rättigheter, katastrofhjälp och bistånds- och utvecklingsarbete får också stöd – viktiga aspekter av mission. Jag tycker att det är mycket positivt att en majoritet av medlemmarna efterfrågar arbete som är delar av församlingens grundläggande uppgift: gudstjänst, undervisning, diakoni och mission.

Formuleringen ”när man har så oerhört många medlemmar som är så oengagerade i kyrkan är det inte mycket värt att lyssna till dem, för de vet ju inget” vill jag inte stå för. Visst finns det många medlemmar med en svag anknytning till kyrkan, men alla är värda att lyssna till. Vi behöver både lyssna till och försöka förstå vad medlemmarna tycker att kyrkan ska arbeta med. Men det som jag försökte uttrycka i intervjun håller jag fast vid. Som en del av den världsvida kyrkan har Svenska kyrkan inte sitt uppdrag från sina medlemmar, utan från kyrkans Herre. Om medlemmarna skulle tycka att kyrkan ska sluta att fira gudstjänst, kan vi ändå inte göra det – det ingår i vårt grundläggande uppdrag. Utan gudstjänst ingen församling. Lyckligtvis verkar det som Sifo-undersökningen visar att våra medlemmar vill att kyrkan ska arbeta med såväl gudstjänst som diakoni, mission och undervisning. Den stora motsättning mellan medlemmarnas önskan och församlingens uppdrag som jag uppfattade under intervjun var nog ett missförstånd.

Hans-Olof Andrén

 

Läs mer om Sifo-undersökningen här (listan kan komma att uppdateras):

Kyrkans tidning 23 augusti: Sifo: 4 av 5 medlemmar vill inte påverka kyrkan 

Dagen 23 augusti: Gud går hem hos de svenska kvinnorna

Svenska dagbladet (TT) 22 augusti: Lågt intresse för att påverka kyrkan

SVT.se 22 augusti: Fler kvinnor tror på Gud – men männen vänder ryggen till

Idag fyller POSK 30 år!

Den 17 augusti 1987, alltså för precis 30 år sedan, bildades POSK. Den obundna kyrkomötesgruppen hade kallat till ett möte i Jakobs församlingshem vid Kungsträdgården i Stockholm. Kyrkomötet sammanträdde på den tiden i augusti i riksdagshuset. ”Syftet med samlingen är att diskutera om det finns behov av att bilda en riksorganisation för partipolitiskt obundna kyrkofullmäktigegrupper.” Så stod det i inbjudan (undertecknad Gunvor Hagelberg – hon var gruppens sekreterare). Och hela 41 personer kom, både kyrkomötesombud och representanter för lokala obundna grupper. Alla stift utom Karlstad och Stockholm var representerade.

Karl-Erik Johansson, de obundnas gruppledare i kyrkomötet, inledde och vi sjöng psalm 370 i den alldeles nya psalmboken. Sedan gavs redogörelser för situationen i de olika stiften. Lokala obundna grupper fanns på många ställen. På vissa håll var de mycket gamla, i Göteborg t ex. Men stiftsorganisationer hade bara bildats i tre stift – det fanns ju ännu inget val till någon stiftsorganisation att bekymra sig om. Stiftsorganisationerna var då mera av en mötesplats för de lokala kyrkofullmäktigegrupperna i stiftet, och för att ordna en obunden lista vid kyrkomötesvalet. Detta skedde ju genom elektorer utsedda av pastoraten. I Lunds stift hade en samarbetsorganisation för kyrkliga val, Kyrk-SAM, bildats 1983. I Linköpings stift fanns en organisation för valsamverkan, liksom i Västerås stift.

”Under diskussionen var alla överens om att en riksorganisation för det partipolitiskt obundna arbetet nu behövdes” står det i protokollet, och sedan:

”Närvarande beslutade således
att bilda en riksorganisation för de som inom kyrkopolitiken vill arbeta partipolitiskt obundet. Detta beslut var enhälligt!”

En grupp hade förberett förslag till stadgar. Enligt dessa kunde såväl stiftsorganisation, lokal grupp och enskild vara medlem. Dessa antogs som interimsstadgar. En interimsstyrelse valdes. Rolf Nordblom, Varberg, blev ordförande. Övriga ledamöter var Birgitta Reimer, Mörrum, Lars Samuelsson, Piteå, Barbro Sicard, Västerås (mångårig sekreterare) och Kerstin Storm, Sigtuna. Och så valde vi förstås revisorer och valberedning. Interimsstyrelsen fick i uppgift att arbeta vidare med stadgarna, bestämma medlemsavgift och anta medlemmar.

Vid det första ordinarie årsmötet den 16 april 1988 fanns det sex stiftsföreningar bland medlemmarna. Nya var Partipolitiskt obundna i Ärkestiftet och i Skara stift, och ”Partipolitiskt obundna vid kyrkliga val i Luleå stift”. Lokala grupper fanns det 8 i ärkestiftet, 4 i Karlstads stift, 14 i Västerås stift, 8 i Linköpings stift, 14 i Göteborgs stift (varav Kyrkans Vänner i Göteborg bestod av ett tjugotal församlingsföreningar), 14 i Växjö stift, 3 i Skara stift, 2 i Lunds stift, 3 i Härnösands stift, 6 i Luleå stift, och 1 i Stockholms stift (Arbetsgruppen för en Levande Församling i Sollentuna).

POSK var alltså från första början en gräsrotsrörelse. Vi samlade upp och blev ett ”paraply” för det som redan fanns lokalt, och som hade många olika namn: Aktiv Församling, Gladare Församlingsliv, Kyrkan över partierna, Kyrkans Väl, Kyrkans Vänner, Fria Listan, Aktiv Kyrka, Kyrkan i Centrum, Kyrka och Församling, Kyrkans Framtid… Efterhand krävdes mera samarbete och organisation, krav på gemensamt handlingsprogram ställdes snart och det behövdes hjälp med organisation och valrörelse. Tillkomsten av stiftsfullmäktige 1989 spelade roll, och naturligtvis införandet av två nya direkta val och kravet på registrering år 2001. Men gräsrotskaraktären – eller ska vi säga folkrörelsekaraktären eller församlingsförankringen – lever kvar och präglar POSKs sätt att arbeta fortfarande. Och den bakgrunden är vi stolta över!

Ja må vi leva många lyckliga år!

Hans-Olof Andrén

POSKs ordförande – som var med för 30 år sen!

När kommer socialdemokraternas ideologiska klarsyn?

Fredag 5 maj besökte socialdemokraternas partiordförande Stefan Löfven den socialdemokratiska kyrkomötesgruppens vår- och kyrkovalskonferens. På Facebook skriver Vanja Lundby-Wedin, socialdemokratisk 1:e vice ordförande i Kyrkostyrelsen: “Jag är stolt över att vår partiordförande har ett engagemang i kyrkopolitiska frågor.” Detta är helt otroligt. Hon är stolt över att ordföranden i den största av de nomineringsgrupper som ställer upp i Svenska kyrkans val har ett engagemang i kyrkopolitiska frågor. Men det är väl ändå det allra minsta man kan kräva av ordföranden i en kyrkopolitisk nomineringsgrupp!

Socialdemokraterna verkar ha en starkt föråldrad bild av kyrka och samhälle i Sverige. Svenska kyrkan ses tydligen fortfarande som ett samhällsorgan för social, kulturell och religiös verksamhet och inte som ett från staten fristående trossamfund. I denna fossila världsbild ingår att de samhällspolitiska partierna ska vara med och bestämma över ett så viktigt samhällsorgan som Svenska kyrkan. Kraven på partiernas företrädare är inte stora – ordförandens kyrkopolitiska intresse hälsas med stolthet.

I ett anfall av ideologisk klarsyn kommer socialdemokraterna snart att inse, att ett samhällspolitiskt parti i en sekulär stat inte ska engagera sig som parti i enskilda trossamfund. Denna insikt börjar redan sprida sig i partiet, och jag tror att klarsynen inte är så långt borta. Om bara några år kommer partiernas engagemang i Svenska kyrkan att verka lika bisarr som att man blev medlem i kyrkan genom födseln eller att regeringen utnämnde kyrkoherdar. I väntan på anfallet är klarsynta partimedlemmar välkomna att engagera sig i POSK. Vi tar emot alla som i det kyrkliga sammanhanget vill stå fria från de samhällspolitiska partierna och som uppskattar vårt handlingsprogram. Självklart kan POSKare engagera sig samhällspolitiskt, i vilket parti som de önskar, men i kyrkan vill de stå fria från partipolitisk bindning. Välkomna!

Hans-Olof Andrén, POSK
Ordförandekollega till Stefan Löfven

 

Ur POSKs program:

En demokratisk uppbyggnad tillhör Svenska kyrkans identitet. Demokratin har sin grund i vår tro på att Gud kallar människor till uppdrag och uppgifter i kyrkan och i varje enskild kristens ansvar för kyrkan. Utformningen av demokratin kan däremot skifta över tid för att på ett så fullödigt sätt som möjligt prägla beslutsfattande på alla nivåer.

[…]

POSK vill förändra valsystemet så att det blir enklare och billigare, och bättre speglar vår kyrkosyn. Ledamöter av stiftsfullmäktige och kyrkomöte behöver ha en församlingsförankring och goda kunskaper om församlingslivet. De bör därför väljas av församlingarna i ett indirekt val. Att ledamöterna representerar församlingarna ger också legitimitet åt kyrkomötets beslut i lärofrågor. Kyrkomötets legitimitet kan dock ifrågasättas när olika grupper försöker använda kyrkomötet som plattform för sina samhällspolitiska syften.

Visby domkyrkoförsamling

I traditionella och sociala medier har den ansträngda relationen mellan Visby stift och Visby domkyrkoförsamling uppmärksammats. POSK har i inlägg på Facebook avkrävts ett ställningstagande i frågan, mot bakgrund av att POSK har företrädare i domkyrkoförsamlingens kyrkoråd. Av två skäl kan riks-POSK inte göra ett sådant ställningstagande: dels är det i det närmaste omöjligt att sätta sig in i och få en rättvisande bild av ett komplicerat skeende som pågått under en lång tid, dels är det inte riks-POSKs uppgift att döma i lokala motsättningar eller ge direktiv till POSKs företrädare i olika kyrkliga organ. Vad vi kan göra är att stödja och hjälpa våra företrädare, vid behov genom att försöka klargöra hur kyrkans inte alltid så enkla regelsystem ska förstås och tillämpas. Men ansvaret för ställningstaganden vilar alltid på den enskilde POSKaren.

I det aktuella fallet är det klarlagt, att det under 2015 vid en arbetsmiljöinspektion framkommit problem med den psykosociala arbetsmiljön i församlingen, att kyrkorådet fastställt en åtgärdsplan, och att ett arbete för att åtgärda problemen pågår. Det är också uppenbart att biskop Sven-Bernhard Fast vid sin i tiden utsträckta visitation under 2016 tagit sitt tillsynsansvar på största allvar och försökt hjälpa församlingen komma till rätta med sina problem, samtidigt som stora delar av församlingens verksamhet får en positiv bedömning av biskopen.

Det är viktigt att alla parter är lojala mot Svenska kyrkans ordning. Vår kyrkas ordning med lokalt personalansvar och episkopalt tillsynsansvar för både ämbetsbärare och församlingar förutsätter en ömsesidig respekt. Enligt denna ordning ingår varje församling i ett stift som en biskop har tillsynsansvar över, eftersom ingen församling skall leva isolerat för sig själv. Avgörande för denna ordning är att ämbetsbärare och församlingar lyssnar till de rekommendationer som biskopen formulerat efter sin visitation och genomlysning av församlingens verksamhet.

Vi uppfattar att mycket av en sådan vilja till lyssnande kommer till uttryck i kyrkorådets ’Kommentar och reflexion’ av den 1 mars 2017 till visitationsprotokollet daterat den 12 december 2016. Vi ser det som hoppfullt att både biskop och församling uttrycker vilja till att hitta en lösning genom fortsatt dialog under våren 2017.

För styrelsen för riks-POSK
Hans-Olof Andrén

Tyda allt till det bästa

inomkyrklig debatt samtalsklimat

Den inomkyrkliga debatten verkar ha hårdnat, särskilt i sociala medier. Jag måste säga att jag blev mycket illa berörd och bedrövad när prästen Johanna Andersson i Göteborg, en av POSKs kyrkomötesledamöter och en gammal vän och arbetskamrat till mig, tog så illa vid sig av ifrågasättanden och anklagelser från bl a Svenska kyrkans informationschef att hon valde att utträda ur Svenska kyrkan. 

Hon är en av initiativtagarna till kampanjen Mitt kors som syftar till att uppmuntra oss att bära korssmycke till stöd för alla kristna i världen som får lida för sin tros skull. Det förfärliga mordet på en katolsk präst i Frankrike var den direkta anledningen till kampanjen, och kritiken som jag förstod den var att kampanjen för korsbärandet kunde uppfattas som riktad mot muslimer.

Frestelsen att misstänkliggöra våra medmänniskor är förstås inte ny. Redan Mose fick budet av Gud att inte ’vittna falskt mot din nästa’. För snart 500 år sedan utvecklade Martin Luther saken i sin förklaring till åttonde budet (i Carl Axel Aurelius och Margareta Brandby-Cösters översättning 2011):

’Vi skall frukta och älska Gud, så att vi inte bedrar, förråder, baktalar eller sprider rykten om vår nästa, utan har överseende med henne, talar väl om henne och tyder allt till det bästa.’ (’Urskulda’ i den gamla översättningen har alltså blivit ’ha överseende med’ – kan man komma längre från vår tids moralism?)

De senaste årens fantastiska tekniska utveckling av snabb och välspridd elektronisk kommunikation har verkligen gett detta bud en ny aktualitet. Det är så lätt att i upprördhet skicka iväg något som i efterhand visade sig vara illa genomtänkt, nedsättande eller kränkande. Men då är det oftast för sent. Vi måste nog alla öva oss i att både ha ’överseende’ och ’tyda allt till det bästa’.

Idag verkar särskilt den som har ett ledande uppdrag eller en chefstjänst ofta få uppleva att allt tyds till det sämsta istället. ’Hur skulle det också kunna vara?’ är en fråga som det inte är så dumt att ställa sig innan ett inlägg sänds iväg. Det går ju faktiskt att direkt fråga den kritiken gäller: ’Hur tänker du’, ’hur menar du då’ innan hela världen får del av ilskan. Att bara läsa en text räcker inte alltid för att förstå den helt; att höra och helst se talaren gör allt så mycket enklare och säkrare. Här behöver vi hjälpas åt att lära oss undvika de sociala mediernas fallgropar.

I det handlingsprogram inför kyrkovalet nästa år som POSKs årsmöte antog i maj säger vi:

Under mandatperioden 2018–2021 kommer POSK att verka för:

  • att en generös attityd ska prägla mötet mellan grupper med skilda uppfattningar inom kyrkan.
  • att samtalsklimatet i Svenska kyrkan präglas av respekt för varandra och varandras olika åsikter.

Hans-Olof Andrén
POSKs ordförande

Ande och struktur

Ande och struktur

”Spirit versus Structure – och vice versa” är titeln på en artikel av Carl-Axel Aurelius i Svensk Pastoraltidskrift 24/2015. Den förre göteborgsbiskopen redogör där för de fem teser om samspelet mellan styrningsnivåerna i kyrkan som han presenterade vid den nordiska kyrkorättskonferensen i Roskilde i höstas. Två av teserna har konsekvenser för valsystemet i Svenska kyrkan:

”I en av Spirit bestämd Structure är kyrkan ordnad nerifrån och upp (bottom up) med den lokala gudstjänstfirande församlingen som grund och med övriga nivåer i stödjande funktioner” (tes 2). Konstaterandet att ”Det som sker på stiftsnivå och nationell nivå syftar alltså till att stödja och hjälpa den lokala nivån” leder då till slutsatsen ”För att kunna vara ett verkligt stöd behövs goda kunskaper om församlingslivet. Detta talar för att direkta val skall ske enbart på lokal nivå och att ombuden på övriga nivåer skall väljas indirekt.”

Carl-Axels tredje tes lyder: ”I en evangelisk kyrka vilar den lärobestämmande uppgiften på den lokala församlingen, där prästen har att predika Guds ord rent och klart och där biskopen har att tillse att så sker, allt i enlighet med vars och ens vigningslöften. När kyrkomötet fattar beslut i det som rör Svenska kyrkans tro, bekännelse och lära, härleds således ombudens lärobestämmande legitimitet från församlingarna.” Hans kommentar till denna tes är: ”Även denna omständighet understryker vikten av indirekta val till kyrkomötet. Dessutom blir katekisationen en absolut nödvändighet, för att skapa myndiga församlingar, men också ett myndigt kyrkomöte, inte minst i en tid som vår präglad av en stor glömska till följd av traditionsförmedlingens kollaps.”

Det är glädjande att valsystemet i Svenska kyrkan äntligen fått en teologisk behandling. När kyrkoordningen beslutades år 1999 fanns ingen teologisk genomlysning av valsystemet, utan valfrågan betraktades enbart som en praktisk eller kyrkopolitisk fråga. Men i slutet av den långa debatten om valfrågorna vaknade biskoparna och meddelade att de ansåg att indirekta val till stifts- och kyrkomötesnivåerna gav ett bättre uttryck för vad Svenska kyrkan var. Men detta inhopp i elfte timmen togs mycket onådigt upp och påverkade inte beslutet, som ju blev att direkta val infördes till stiftsfullmäktige och kyrkomötet. Då som nu talade POSK för indirekta val.

Gästbloggare Hans-Olof Andrén
(Ordförande i POSKs styrelse och riksPOSK)

Ur POSKs handlingsprogram:

”Indirekta val till stiftsfullmäktige och kyrkomöte speglar bättre dessas uppgifter. Stiftsfullmäktige behandlar framför allt frågor som rör församlingar, inte medlemmar. De frågor som kyrkomötet behandlar rör i första hand kyrkans interna regelsystem och dess verksamhet på nationell nivå, det vill säga församlingarnas gemensamma arbete och kyrkans identitet. POSK menar därför att ledamöter av stiftsfullmäktige och kyrkomöte behöver ha en församlingsförankring och bör väljas indirekt av kyrkofullmäktige.”

 

 

 

Tankar om församlingsråd

Jag besökte i Skellefteå på POSK-föreningen Levande Kyrkas höstmöte, där jag har talat om ”Svenska kyrkans struktur på lokal nivå, särskilt kyrkorådens och församlingsrådens uppgifter”.

Församlingsrådet tillkom 2014 som styrelse för en församling som ingår i ett pastorat, och den nya organisationen verkar ännu söka sina former. Hela fem motioner till årets kyrkomöte handlar på ett eller annat sätt om församlingsrådens uppgifter. Eftersom det just nu finns 286 pastorat som tillsammans omfattar 946 församlingar är det inte så konstigt att frågan aktuell – det gäller 946 relationer mellan ett församlingsråd och ett kyrkoråd.

På många håll verkar församlingsråden mest ha arbetat med gudstjänstlivet och det som hör till detta (församlingskollekter, gudstjänstplan, upplåtande av kyrka, val av kyrkvärdar osv.), och detta hör förvisso till församlingsrådets uppgifter.

Av den lista i 16 punkter över församlingsrådets uppgifter enligt kyrkoordningen som Svenska kyrkans arbetsgivarorganisation har tagit fram (Arbetsordning för kyrkoråd) dominerar mycket riktigt gudstjänstrelaterade frågor. Men perspektivet vidgas om man läser listan i sitt sammanhang.

Punkt ett säger att församlingsrådet är församlingens styrelse. En styrelse måste rimligen se till att det styrda gör vad det ska göra. Församlingsrådets huvuduppgift är alltså att (tillsammans med kyrkoherden) ansvara för att den grundläggande uppgiften (gudstjänst, undervisning, diakoni, mission) fullgörs i församlingen. Den konkreta verksamheten måste utformas med de förutsättningar och möjligheter som finns lokalt, och som församlingsrådet bör känna bäst.

Finessen med att tillhöra ett pastorat är ju att församlingen inte behöver göra allt på egen hand. En liten församling kan bedriva undervisning (konfirmandundervisning till exempel) tillsammans med flera eller alla andra församlingar i pastoratet, och församlingen kan utöva diakoni bland annat genom att dela en diakontjänst med flera församlingar i pastoratet. Men det måste vara församlingsrådet som fångar upp de lokala behoven – och känner de lokala tillgångarna i form av inte minst ideella medarbetare – och för dessa vidare till kyrkorådet.

Det verkar förekomma på många platser att församlingens arbetsledare (församlingsherden eller vad man nu valt att kalla den) har delegation att föreslå verksamhetsplan för församlingen och göra detaljbudget. Men församlingsrådet bör absolut behandla och yttra sig över dessa. Man behöver inte ha formell beslutanderätt för att kunna ta ansvar för församlingens grundläggande uppgift!

Sen är det en annan sak att kyrkorådet har det övergripande ansvaret för församlingarnas grundläggande verksamhet.

Min tes är alltså: Övergripande ansvar hos kyrkorådet, huvudansvar hos församlingsrådet. Och det gäller inte enbart gudstjänstlivet, utan hela församlingens verksamhet!

Hans-Olof Andrén
Ordförande för POSK