Idag fyller POSK 30 år!

Den 17 augusti 1987, alltså för precis 30 år sedan, bildades POSK. Den obundna kyrkomötesgruppen hade kallat till ett möte i Jakobs församlingshem vid Kungsträdgården i Stockholm. Kyrkomötet sammanträdde på den tiden i augusti i riksdagshuset. ”Syftet med samlingen är att diskutera om det finns behov av att bilda en riksorganisation för partipolitiskt obundna kyrkofullmäktigegrupper.” Så stod det i inbjudan (undertecknad Gunvor Hagelberg – hon var gruppens sekreterare). Och hela 41 personer kom, både kyrkomötesombud och representanter för lokala obundna grupper. Alla stift utom Karlstad och Stockholm var representerade.

Karl-Erik Johansson, de obundnas gruppledare i kyrkomötet, inledde och vi sjöng psalm 370 i den alldeles nya psalmboken. Sedan gavs redogörelser för situationen i de olika stiften. Lokala obundna grupper fanns på många ställen. På vissa håll var de mycket gamla, i Göteborg t ex. Men stiftsorganisationer hade bara bildats i tre stift – det fanns ju ännu inget val till någon stiftsorganisation att bekymra sig om. Stiftsorganisationerna var då mera av en mötesplats för de lokala kyrkofullmäktigegrupperna i stiftet, och för att ordna en obunden lista vid kyrkomötesvalet. Detta skedde ju genom elektorer utsedda av pastoraten. I Lunds stift hade en samarbetsorganisation för kyrkliga val, Kyrk-SAM, bildats 1983. I Linköpings stift fanns en organisation för valsamverkan, liksom i Västerås stift.

”Under diskussionen var alla överens om att en riksorganisation för det partipolitiskt obundna arbetet nu behövdes” står det i protokollet, och sedan:

”Närvarande beslutade således
att bilda en riksorganisation för de som inom kyrkopolitiken vill arbeta partipolitiskt obundet. Detta beslut var enhälligt!”

En grupp hade förberett förslag till stadgar. Enligt dessa kunde såväl stiftsorganisation, lokal grupp och enskild vara medlem. Dessa antogs som interimsstadgar. En interimsstyrelse valdes. Rolf Nordblom, Varberg, blev ordförande. Övriga ledamöter var Birgitta Reimer, Mörrum, Lars Samuelsson, Piteå, Barbro Sicard, Västerås (mångårig sekreterare) och Kerstin Storm, Sigtuna. Och så valde vi förstås revisorer och valberedning. Interimsstyrelsen fick i uppgift att arbeta vidare med stadgarna, bestämma medlemsavgift och anta medlemmar.

Vid det första ordinarie årsmötet den 16 april 1988 fanns det sex stiftsföreningar bland medlemmarna. Nya var Partipolitiskt obundna i Ärkestiftet och i Skara stift, och ”Partipolitiskt obundna vid kyrkliga val i Luleå stift”. Lokala grupper fanns det 8 i ärkestiftet, 4 i Karlstads stift, 14 i Västerås stift, 8 i Linköpings stift, 14 i Göteborgs stift (varav Kyrkans Vänner i Göteborg bestod av ett tjugotal församlingsföreningar), 14 i Växjö stift, 3 i Skara stift, 2 i Lunds stift, 3 i Härnösands stift, 6 i Luleå stift, och 1 i Stockholms stift (Arbetsgruppen för en Levande Församling i Sollentuna).

POSK var alltså från första början en gräsrotsrörelse. Vi samlade upp och blev ett ”paraply” för det som redan fanns lokalt, och som hade många olika namn: Aktiv Församling, Gladare Församlingsliv, Kyrkan över partierna, Kyrkans Väl, Kyrkans Vänner, Fria Listan, Aktiv Kyrka, Kyrkan i Centrum, Kyrka och Församling, Kyrkans Framtid… Efterhand krävdes mera samarbete och organisation, krav på gemensamt handlingsprogram ställdes snart och det behövdes hjälp med organisation och valrörelse. Tillkomsten av stiftsfullmäktige 1989 spelade roll, och naturligtvis införandet av två nya direkta val och kravet på registrering år 2001. Men gräsrotskaraktären – eller ska vi säga folkrörelsekaraktären eller församlingsförankringen – lever kvar och präglar POSKs sätt att arbeta fortfarande. Och den bakgrunden är vi stolta över!

Ja må vi leva många lyckliga år!

Hans-Olof Andrén

POSKs ordförande – som var med för 30 år sen!

När kommer socialdemokraternas ideologiska klarsyn?

Fredag 5 maj besökte socialdemokraternas partiordförande Stefan Löfven den socialdemokratiska kyrkomötesgruppens vår- och kyrkovalskonferens. På Facebook skriver Vanja Lundby-Wedin, socialdemokratisk 1:e vice ordförande i Kyrkostyrelsen: “Jag är stolt över att vår partiordförande har ett engagemang i kyrkopolitiska frågor.” Detta är helt otroligt. Hon är stolt över att ordföranden i den största av de nomineringsgrupper som ställer upp i Svenska kyrkans val har ett engagemang i kyrkopolitiska frågor. Men det är väl ändå det allra minsta man kan kräva av ordföranden i en kyrkopolitisk nomineringsgrupp!

Socialdemokraterna verkar ha en starkt föråldrad bild av kyrka och samhälle i Sverige. Svenska kyrkan ses tydligen fortfarande som ett samhällsorgan för social, kulturell och religiös verksamhet och inte som ett från staten fristående trossamfund. I denna fossila världsbild ingår att de samhällspolitiska partierna ska vara med och bestämma över ett så viktigt samhällsorgan som Svenska kyrkan. Kraven på partiernas företrädare är inte stora – ordförandens kyrkopolitiska intresse hälsas med stolthet.

I ett anfall av ideologisk klarsyn kommer socialdemokraterna snart att inse, att ett samhällspolitiskt parti i en sekulär stat inte ska engagera sig som parti i enskilda trossamfund. Denna insikt börjar redan sprida sig i partiet, och jag tror att klarsynen inte är så långt borta. Om bara några år kommer partiernas engagemang i Svenska kyrkan att verka lika bisarr som att man blev medlem i kyrkan genom födseln eller att regeringen utnämnde kyrkoherdar. I väntan på anfallet är klarsynta partimedlemmar välkomna att engagera sig i POSK. Vi tar emot alla som i det kyrkliga sammanhanget vill stå fria från de samhällspolitiska partierna och som uppskattar vårt handlingsprogram. Självklart kan POSKare engagera sig samhällspolitiskt, i vilket parti som de önskar, men i kyrkan vill de stå fria från partipolitisk bindning. Välkomna!

Hans-Olof Andrén, POSK
Ordförandekollega till Stefan Löfven

 

Ur POSKs program:

En demokratisk uppbyggnad tillhör Svenska kyrkans identitet. Demokratin har sin grund i vår tro på att Gud kallar människor till uppdrag och uppgifter i kyrkan och i varje enskild kristens ansvar för kyrkan. Utformningen av demokratin kan däremot skifta över tid för att på ett så fullödigt sätt som möjligt prägla beslutsfattande på alla nivåer.

[…]

POSK vill förändra valsystemet så att det blir enklare och billigare, och bättre speglar vår kyrkosyn. Ledamöter av stiftsfullmäktige och kyrkomöte behöver ha en församlingsförankring och goda kunskaper om församlingslivet. De bör därför väljas av församlingarna i ett indirekt val. Att ledamöterna representerar församlingarna ger också legitimitet åt kyrkomötets beslut i lärofrågor. Kyrkomötets legitimitet kan dock ifrågasättas när olika grupper försöker använda kyrkomötet som plattform för sina samhällspolitiska syften.

Visby domkyrkoförsamling

I traditionella och sociala medier har den ansträngda relationen mellan Visby stift och Visby domkyrkoförsamling uppmärksammats. POSK har i inlägg på Facebook avkrävts ett ställningstagande i frågan, mot bakgrund av att POSK har företrädare i domkyrkoförsamlingens kyrkoråd. Av två skäl kan riks-POSK inte göra ett sådant ställningstagande: dels är det i det närmaste omöjligt att sätta sig in i och få en rättvisande bild av ett komplicerat skeende som pågått under en lång tid, dels är det inte riks-POSKs uppgift att döma i lokala motsättningar eller ge direktiv till POSKs företrädare i olika kyrkliga organ. Vad vi kan göra är att stödja och hjälpa våra företrädare, vid behov genom att försöka klargöra hur kyrkans inte alltid så enkla regelsystem ska förstås och tillämpas. Men ansvaret för ställningstaganden vilar alltid på den enskilde POSKaren.

I det aktuella fallet är det klarlagt, att det under 2015 vid en arbetsmiljöinspektion framkommit problem med den psykosociala arbetsmiljön i församlingen, att kyrkorådet fastställt en åtgärdsplan, och att ett arbete för att åtgärda problemen pågår. Det är också uppenbart att biskop Sven-Bernhard Fast vid sin i tiden utsträckta visitation under 2016 tagit sitt tillsynsansvar på största allvar och försökt hjälpa församlingen komma till rätta med sina problem, samtidigt som stora delar av församlingens verksamhet får en positiv bedömning av biskopen.

Det är viktigt att alla parter är lojala mot Svenska kyrkans ordning. Vår kyrkas ordning med lokalt personalansvar och episkopalt tillsynsansvar för både ämbetsbärare och församlingar förutsätter en ömsesidig respekt. Enligt denna ordning ingår varje församling i ett stift som en biskop har tillsynsansvar över, eftersom ingen församling skall leva isolerat för sig själv. Avgörande för denna ordning är att ämbetsbärare och församlingar lyssnar till de rekommendationer som biskopen formulerat efter sin visitation och genomlysning av församlingens verksamhet.

Vi uppfattar att mycket av en sådan vilja till lyssnande kommer till uttryck i kyrkorådets ’Kommentar och reflexion’ av den 1 mars 2017 till visitationsprotokollet daterat den 12 december 2016. Vi ser det som hoppfullt att både biskop och församling uttrycker vilja till att hitta en lösning genom fortsatt dialog under våren 2017.

För styrelsen för riks-POSK
Hans-Olof Andrén

Tyda allt till det bästa

inomkyrklig debatt samtalsklimat

Den inomkyrkliga debatten verkar ha hårdnat, särskilt i sociala medier. Jag måste säga att jag blev mycket illa berörd och bedrövad när prästen Johanna Andersson i Göteborg, en av POSKs kyrkomötesledamöter och en gammal vän och arbetskamrat till mig, tog så illa vid sig av ifrågasättanden och anklagelser från bl a Svenska kyrkans informationschef att hon valde att utträda ur Svenska kyrkan. 

Hon är en av initiativtagarna till kampanjen Mitt kors som syftar till att uppmuntra oss att bära korssmycke till stöd för alla kristna i världen som får lida för sin tros skull. Det förfärliga mordet på en katolsk präst i Frankrike var den direkta anledningen till kampanjen, och kritiken som jag förstod den var att kampanjen för korsbärandet kunde uppfattas som riktad mot muslimer.

Frestelsen att misstänkliggöra våra medmänniskor är förstås inte ny. Redan Mose fick budet av Gud att inte ’vittna falskt mot din nästa’. För snart 500 år sedan utvecklade Martin Luther saken i sin förklaring till åttonde budet (i Carl Axel Aurelius och Margareta Brandby-Cösters översättning 2011):

’Vi skall frukta och älska Gud, så att vi inte bedrar, förråder, baktalar eller sprider rykten om vår nästa, utan har överseende med henne, talar väl om henne och tyder allt till det bästa.’ (’Urskulda’ i den gamla översättningen har alltså blivit ’ha överseende med’ – kan man komma längre från vår tids moralism?)

De senaste årens fantastiska tekniska utveckling av snabb och välspridd elektronisk kommunikation har verkligen gett detta bud en ny aktualitet. Det är så lätt att i upprördhet skicka iväg något som i efterhand visade sig vara illa genomtänkt, nedsättande eller kränkande. Men då är det oftast för sent. Vi måste nog alla öva oss i att både ha ’överseende’ och ’tyda allt till det bästa’.

Idag verkar särskilt den som har ett ledande uppdrag eller en chefstjänst ofta få uppleva att allt tyds till det sämsta istället. ’Hur skulle det också kunna vara?’ är en fråga som det inte är så dumt att ställa sig innan ett inlägg sänds iväg. Det går ju faktiskt att direkt fråga den kritiken gäller: ’Hur tänker du’, ’hur menar du då’ innan hela världen får del av ilskan. Att bara läsa en text räcker inte alltid för att förstå den helt; att höra och helst se talaren gör allt så mycket enklare och säkrare. Här behöver vi hjälpas åt att lära oss undvika de sociala mediernas fallgropar.

I det handlingsprogram inför kyrkovalet nästa år som POSKs årsmöte antog i maj säger vi:

Under mandatperioden 2018–2021 kommer POSK att verka för:

  • att en generös attityd ska prägla mötet mellan grupper med skilda uppfattningar inom kyrkan.
  • att samtalsklimatet i Svenska kyrkan präglas av respekt för varandra och varandras olika åsikter.

Hans-Olof Andrén
POSKs ordförande

Ande och struktur

Ande och struktur

”Spirit versus Structure – och vice versa” är titeln på en artikel av Carl-Axel Aurelius i Svensk Pastoraltidskrift>> 24/2015. Den förre göteborgsbiskopen redogör där för de fem teser om samspelet mellan styrningsnivåerna i kyrkan som han presenterade vid den nordiska kyrkorättskonferensen i Roskilde i höstas. Två av teserna har konsekvenser för valsystemet i Svenska kyrkan:

”I en av Spirit bestämd Structure är kyrkan ordnad nerifrån och upp (bottom up) med den lokala gudstjänstfirande församlingen som grund och med övriga nivåer i stödjande funktioner” (tes 2). Konstaterandet att ”Det som sker på stiftsnivå och nationell nivå syftar alltså till att stödja och hjälpa den lokala nivån” leder då till slutsatsen ”För att kunna vara ett verkligt stöd behövs goda kunskaper om församlingslivet. Detta talar för att direkta val skall ske enbart på lokal nivå och att ombuden på övriga nivåer skall väljas indirekt.”

Carl-Axels tredje tes lyder: ”I en evangelisk kyrka vilar den lärobestämmande uppgiften på den lokala församlingen, där prästen har att predika Guds ord rent och klart och där biskopen har att tillse att så sker, allt i enlighet med vars och ens vigningslöften. När kyrkomötet fattar beslut i det som rör Svenska kyrkans tro, bekännelse och lära, härleds således ombudens lärobestämmande legitimitet från församlingarna.” Hans kommentar till denna tes är: ”Även denna omständighet understryker vikten av indirekta val till kyrkomötet. Dessutom blir katekisationen en absolut nödvändighet, för att skapa myndiga församlingar, men också ett myndigt kyrkomöte, inte minst i en tid som vår präglad av en stor glömska till följd av traditionsförmedlingens kollaps.”

Det är glädjande att valsystemet i Svenska kyrkan äntligen fått en teologisk behandling. När kyrkoordningen beslutades år 1999 fanns ingen teologisk genomlysning av valsystemet, utan valfrågan betraktades enbart som en praktisk eller kyrkopolitisk fråga. Men i slutet av den långa debatten om valfrågorna vaknade biskoparna och meddelade att de ansåg att indirekta val till stifts- och kyrkomötesnivåerna gav ett bättre uttryck för vad Svenska kyrkan var. Men detta inhopp i elfte timmen togs mycket onådigt upp och påverkade inte beslutet, som ju blev att direkta val infördes till stiftsfullmäktige och kyrkomötet. Då som nu talade POSK för indirekta val.

Gästbloggare Hans-Olof Andrén
(Ordförande i POSKs styrelse och riksPOSK)

Ur POSKs handlingsprogram:

”Indirekta val till stiftsfullmäktige och kyrkomöte speglar bättre dessas uppgifter. Stiftsfullmäktige behandlar framför allt frågor som rör församlingar, inte medlemmar. De frågor som kyrkomötet behandlar rör i första hand kyrkans interna regelsystem och dess verksamhet på nationell nivå, det vill säga församlingarnas gemensamma arbete och kyrkans identitet. POSK menar därför att ledamöter av stiftsfullmäktige och kyrkomöte behöver ha en församlingsförankring och bör väljas indirekt av kyrkofullmäktige.”

 

 

 

Tankar om församlingsråd

Jag besökte i Skellefteå på POSK-föreningen Levande Kyrkas höstmöte, där jag har talat om ”Svenska kyrkans struktur på lokal nivå, särskilt kyrkorådens och församlingsrådens uppgifter”.

Församlingsrådet tillkom 2014 som styrelse för en församling som ingår i ett pastorat, och den nya organisationen verkar ännu söka sina former. Hela fem motioner till årets kyrkomöte handlar på ett eller annat sätt om församlingsrådens uppgifter. Eftersom det just nu finns 286 pastorat som tillsammans omfattar 946 församlingar är det inte så konstigt att frågan aktuell – det gäller 946 relationer mellan ett församlingsråd och ett kyrkoråd.

På många håll verkar församlingsråden mest ha arbetat med gudstjänstlivet och det som hör till detta (församlingskollekter, gudstjänstplan, upplåtande av kyrka, val av kyrkvärdar osv.), och detta hör förvisso till församlingsrådets uppgifter.

Av den lista i 16 punkter över församlingsrådets uppgifter enligt kyrkoordningen som Svenska kyrkans arbetsgivarorganisation har tagit fram (Arbetsordning för kyrkoråd) dominerar mycket riktigt gudstjänstrelaterade frågor. Men perspektivet vidgas om man läser listan i sitt sammanhang.

Punkt ett säger att församlingsrådet är församlingens styrelse. En styrelse måste rimligen se till att det styrda gör vad det ska göra. Församlingsrådets huvuduppgift är alltså att (tillsammans med kyrkoherden) ansvara för att den grundläggande uppgiften (gudstjänst, undervisning, diakoni, mission) fullgörs i församlingen. Den konkreta verksamheten måste utformas med de förutsättningar och möjligheter som finns lokalt, och som församlingsrådet bör känna bäst.

Finessen med att tillhöra ett pastorat är ju att församlingen inte behöver göra allt på egen hand. En liten församling kan bedriva undervisning (konfirmandundervisning till exempel) tillsammans med flera eller alla andra församlingar i pastoratet, och församlingen kan utöva diakoni bland annat genom att dela en diakontjänst med flera församlingar i pastoratet. Men det måste vara församlingsrådet som fångar upp de lokala behoven – och känner de lokala tillgångarna i form av inte minst ideella medarbetare – och för dessa vidare till kyrkorådet.

Det verkar förekomma på många platser att församlingens arbetsledare (församlingsherden eller vad man nu valt att kalla den) har delegation att föreslå verksamhetsplan för församlingen och göra detaljbudget. Men församlingsrådet bör absolut behandla och yttra sig över dessa. Man behöver inte ha formell beslutanderätt för att kunna ta ansvar för församlingens grundläggande uppgift!

Sen är det en annan sak att kyrkorådet har det övergripande ansvaret för församlingarnas grundläggande verksamhet.

Min tes är alltså: Övergripande ansvar hos kyrkorådet, huvudansvar hos församlingsrådet. Och det gäller inte enbart gudstjänstlivet, utan hela församlingens verksamhet!

Hans-Olof Andrén
Ordförande för POSK

Starta begravningsbyråer

Det var inte så många år sedan som ”det allmänna”, alltså staten, landstingen och kommunerna, i praktiken hade monopol på skola, vård och omsorg i Sverige. De få privata alternativ som fanns fick inget stöd från det allmänna och var därför förbehållna de allra rikaste.

Men så infördes efterhand alternativ till det allmännas skolor, förskolor, äldreboenden och sjukhus, och idag finns särskilt på de större orterna ett rikt utbud av t ex ”friskolor” och vårdcentraler som det allmänna finansierar på samma villkor som de kommunalt ägda.

Många lärare eller läkare har startat företag som driver skolor eller vårdcentraler, väl både för att förverkliga sina idéer om förbättrad skol- eller vårdkvalitet och service och för att tjäna mer pengar. Stora företag har också gett sig in i skolvärlden och vårdbranschen, och ibland kritiserats för höga vinster, särskilt när dessa undandragits svensk beskattning.

Det finns inget som hindrar att Svenska kyrkans pastorat och församlingar också driver till exempel skolor eller äldreboenden med finansiering från det allmänna, och så sker också på en del håll. Kyrkliga förskolor är till exempel inte så ovanliga.

Och de kyrkliga diakonala institutionerna som stadsmissionerna och diakonianstalterna har sedan mycket länge varit engagerade också i tyngre uppgifter såsom missbruksvård och vård i livets slutskede. Men de allra flesta pastorat har inte engagerat sin i den ”sociala ekonomin”, som det kallas nuförtiden. Borde de göra det?

Ja, vi i POSK tror att många fler pastorat och församlingar skulle kunna bli aktörer i den sociala ekonomin. Självklart skall kyrkan bara göra sådant som på något sätt hör samman med den grundläggande uppgiften – gudstjänst, diakoni, undervisning och mission.

Varje församling måste fundera på vilken kallelse den kan ha att på sin ort lindra mänsklig nöd och fylla mänskliga behov. En verksamhet buren av kyrkans tro, ”evangeliet i handling”, kan bli till stor välsignelse för många människor och ett tecken på Guds kärlek till oss människor.

Men avsikten måste alltid vara att hjälpa och upprätta våra medmänniskor, inte att omvända dem till vår kristna tro eller att värva nya medlemmar. Självklart hoppas vi att våra insatser i den sociala ekonomin skall visa på Guds kärlek – men detta får aldrig vara målet.

Målet ska heller inte vara att tjäna pengar. En viss vinst, som antingen återinvesteras eller går till församlingsverksamheten, tycker jag kan accepteras – det är inte meningen att kyrkan skall förlora pengar genom att subventionera det som kommunen inte klarar av – men målet ska inte vara att tjäna pengar.

Till sist – av någon konstig anledning har Svenska kyrkans högsta juridiska instans (Överklagandenämnden) beslutat att nya kyrkliga begravningsbyråer inte får startas, trots att de som finns utför ett mycket uppskattat arbete.

Att möta människor i sorg och hjälpa till med allt det praktiska i samband med en begravning är väl i högsta grad en diakonal uppgift! Skälet att kyrkan som huvudman inte får konkurrera med de befintliga byråerna verkar mycket egendomligt.

I alla tider har samma huvudman utan kritik haft monopol på gravskötsel – en god service till medmänniskors hjälp, som ändå inte har samma diakonala tyngd som begravningsbyråverksamheten – utan att exempelvis lokala trädgårdsmästare känt sig förfördelade.

POSK vill därför verka för att dagens hinder mot fler kyrkliga begravningsbyråer tas bort. Att starta en begravningsbyrå kan vara en angelägen uppgift för många församlingar!

Hans-Olof Andrén
ordförande POSK