Stort att resonera med ungdomar

Lördagskrönika från Manilla Bergström, först publicerad i Göteborgs-Posten den 1 juli ”Det är stort att få resonera om livet och tron tillsammans med ungdomar som står på tröskeln till vuxenlivet och som nu gör sina egna vägval”

Nyss hemkommen från läger med sommarens konfirmander funderar jag över min egen konfirmandtid och vad jag minns av den. Lägerminnen och bilder av sommaridyll, bad och bus, sol och lek, allvar och skratt blandas med minnen av nya vänskaper, nya lärdomar, nya intryck och nya tankar.
Jag minns att den tiden fick mig att känna mig så trygg och den känsla som jag burit på sedan dess är vissheten om att jag aldrig är ensam och att jag alltid är älskad.

Denna helg samlas de trettioåtta konfirmander som jag nu har fått följa en bit på livets väg.
De bekräftar att de vill leva i den tro som de har blivit döpta till och att de vill visa den i kärlek till både Gud och medmänniskor.
Vi sänder dem vidare på vägen genom livet med uppdraget att de ska göra Guds kärlek synlig i världen.
Jag lägger handen på konfirmandernas huvud och var och en av dem får höra sitt namn och en bön om att Guds goda ande ska vara med dem på alla deras vägar.

Det är stort att få resonera om livet och tron tillsammans med ungdomar som står på tröskeln till vuxenlivet och som nu gör sina egna vägval. De är fortfarande frimodiga på det sätt som vi är som barn och när jag ser dessa härliga individer i den gemenskap som de växer in i, så tänker jag på de lärjungar vi just läst om i evangelierna. Vi är olika och gemenskapen är brokig och spretig men vi delar samma bröd vid samma bord.
Oavsett vart vägen bär och vilken väg vi än tar så har Jesus gett oss löftet att vara med oss alla dagar till tidens slut.
Vi prövar oss fram genom livet, vi möter hinder och stannar vid vägskäl, provar okänd mark och blir ledda på nya vägar.
Men var vi än går och vart vi oss i världen vänder, är Gud med oss. Nu och alltid.

Den här helgen läser vi texten om den förlorade sonen i många av våra kyrkor. Där berättar Jesus om sonen som gett sig av och är långt hemifrån, om hur han minns hur gott alla hade det hemma hos hans far och hur sonen bestämmer sig för att återvända.
För han vet trots allt var hans hem är! Därhemma är han efterlängtad av sin far som ser sitt barn komma vandrande redan på långt håll och glädjen går inte att ta miste på! Fadern ställer till stor fest och dukar sitt bord för alla för att fira att sonen är hemma igen.

När jag lägger min hand på konfirmandernas huvud och sänder ut dem i livet med bönen om att Guds goda ande ska vara med dem på alla deras vägar så vill jag att de ska veta att de aldrig är ensamma, att de alltid är älskade.
Och jag vill att de ska veta var deras hem är. Och att de alltid kan välja vägen hem.

Lämna ett svar

XHTML: Du kan använda dessa taggar: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>