Vi har rätt – inte plikt!

I media cirkulerar just nu en artikel som först publicerades i Kyrkans Tidning med Stefan Löfvén. Elisabeth Sandlund på Tidningen Dagen reagerade på artikeln och sedan har den också stått bland annat i Expressen och Aftonbladet.

http://www.kyrkanstidning.se/nyhet/stefan-lofven-alla-praster-ska-viga-samkonade-par

http://www.dagen.se/lofven-alla-praster-ska-viga-samkonade-par-1.986379

http://www.dagen.se/ledare/lofvens-slutsatser-ar-helt-uppat-vaggarna-1.986529

http://www.expressen.se/nyheter/lofven-alla-praster-ska-viga-samkonade-par/

http://www.aftonbladet.se/senastenytt/ttnyheter/inrikes/article25152287.ab

I ursprungsartikeln i Kyrkans Tidning står det om Stefan Löfvén och hustrun:

”Han är liksom sin fru inte aktivt troende, men tycker mycket om att vara i kyrkobyggnader.”

Trots att de båda säger sig inte vara aktivt troende och be, är de gärna i kyrkor och de har som vana att lyssna på radiogudstjänsten på söndagarna. Hustrun Ulla kandiderar också i höst i kyrkovalet till kyrkomötet. Och han säger:

”– Kyrkan kommer att vara en intressant arena för socialdemokratin inom oöverskådlig tid, jag kan inte se slutet på det engagemanget.”

Dessutom säger han:

”Människor som älskar varandra, oavsett kön, ska ha samma rätt till vigsel. Vi socialdemokrater arbetar för att alla präster ska viga alla, även samkönade par. Jag ser parallellen till barnmorskan som vägrar att utföra aborter. Jobbar man som barnmorska måste man kunna utföra aborter, annars får man göra något annat. Det är samma sak för präster som inte vill viga samkönade.”

Snälla Stefan Löfvén – nu har du blandat ihop saker. Vi har nämligen inte vigselplikt i Svenska kyrkan – utan vi har vigselrätt! Det innebär att det är den enskilda prästen som har eget ansvar att säga ja eller nej till att viga ett par som vill gifta sig. Och det kan bero på olika saker.

Aftonbladet citerar från lagtexten i sin artikel:

Könsneutrala äktenskap och vigsel

Lagtexten från 2009 slår fast att en vigselförrättare inte ska kunna tvingas viga samkönade par. Texten säger:

”Det finns ingen skyldighet att förrätta vigsel för ett trossamfund eller den som är behörig vigselförrättare inom ett trossamfund. Det innebär att det kan förekomma att en vigsel som ett par önskar sig inom ett visst trossamfund inte kan äga rum där, även om paret uppfyller äktenskapsbalkens krav. Det kan till exempel vara situationer där trosuppfattningar hos trossamfundet eller vigselförrättaren hindrar en vigsel för att parterna inte utövar samma religion eller för att en av parterna är skild.”

Sen är det faktiskt så att Svenska kyrkan redan sedan länge viger samkönade par. Och innan kyrkomötet 2009 beslutade om att ändra i kyrkohandboken till könsneutral vigselordning så fanns det många år innan det en fastställd ordning för välsignelse över ingånget partnerskap. Så kyrkan gör redan det som statsministern vill tvinga alla präster att göra.

Lisa Tegby skrev mycket bra om det här på bloggen 7 december (också publicerad i Kyrkans Tidning) ”Skapa inte ett problem som inte finns

Att statsministern uttalar sig om den här frågan är anmärkningsvärt tycker jag. Han tror det är ett problem som han som socialdemokrat kan gå in och ”fixa”. Vi har en kyrka som genom relationsförändringen till staten är ett eget trossamfund. Statsministern ska inte lägga sig i enskilda trossamfund. Och detta gör mig bara mer och mer övertygad om att partipolitiken inte har i kyrkan att göra. Gärna personer i kyrkan som engagerar sig i kyrkan, oavsett vilken politisk hemvist de har, men det ska vara just det kyrkliga engagemanget som går i första hand – inte den politiska övertygelsen!

 

POSK skriver i sitt program: 

POSK anser också att de allmänpolitiska partiorganisationernas inflytande över Svenska kyrkan måste upphöra. Företrädare knutna till de politiska partierna strävar ofta efter att utforma kyrkliga bestämmelser efter de regler som gäller för stat och kommuner. Ett tydligt exempel är det komplicerade och kostnadskrävande sättet att genomföra kyrkliga val. Det är resultatet av en okritisk överföring av systemet för allmänna val till ett sammanhang där det inte passar. POSK arbetar för att skapa ett billigare och enklare demokratiskt valsystem i kyrkan.

POSK vill förändra valsystemet så att det blir enklare och billigare, och bättre speglar vår kyrkosyn. Ledamöter av stiftsfullmäktige och kyrkomöte behöver ha en församlingsförankring och goda kunskaper om församlingslivet. De bör därför väljas av församlingarna i ett indirekt val. Att ledamöterna representerar församlingarna ger också legitimitet åt kyrkomötets beslut i lärofrågor. Kyrkomötets legitimitet kan dock ifrågasättas när olika grupper försöker använda kyrkomötet som plattform för sina samhällspolitiska syften.

 

Det här säger också Hans-Olof Andrén, ordförande i POSK, i en intervju i tidningen Dagen.

http://www.dagen.se/framgang-for-sd-kan-rita-om-kartan-for-kyrkoval-1.983019

För genom det system med direktval till alla nivåer som vi har i Svenska kyrkan och som bland annat socialdemokraterna drev igenom vid relationsförändringen 2000, så har valet möjliggjort bland annat att Sverigedemokraterna har lyckats ta sig in i kyrkomötet.

Det system med indirekt val som POSK vill återinföra skulle göra det omöjligt för de grupper som inte har ett starkt stöd i den lokala församlingen att få förtroende att ta ansvar på stifts och nationell nivå. Och det handlar inte om att bygga en elitkyrka – utan det handlar om att värna en kyrka som sätter tron, gudstjänsten och den kristna övertygelsen i första hand, med en kristen människosyn och diakonala händer i centrum, inte den politiska övertygelsen.

Nej, den här intervjun med statsminister Stefan Löfvén gjorde mig bara mer övertygad om att jag som POSKare har valt rätt att engagera mig i en partipolitiskt obunden grupp!

Carina Etander Rimborg
Förtroendevald (POSK)

En rättvis banan eller inte?

Svenska Dagbladets Anna Charlotta Johansson skriver på ledarplats den 22 juni att det är bättre att köpa oschysst bananer än att köpa en Fairtradebanan och stödja den rörelsen. Detta för att Fairtrade i Sverige ägs till största delen i Sverige av LO och av Svenska kyrkan. Johansson påstår i sin ledare att man genom att köpa rättvisemärkta varor gynnar LO och att man också undergräver konkurrensen och den känsliga marknadsekonomin.

https://www.svd.se/kop-hellre-oschyssta-bananer/om/ledare

Hon hänvisar till olika rapporter (som finns länkade i artikeln) där det bland annat 2009 har gjort en undersökning som säger att de fattigaste bönderna inte alls blir gynnade av att deras varor säljs fairtrade.

Jag tycker att Johansson är helt ute och cyklar och har en alldeles för vinklad och ensidig syn på Fairtrade och vad det hela handlar om.

Anledningen till att Svenska kyrkan är en av de stora ägarna i Fairtrade är inte för att gynna marknadsekonomin i första hand. Det handlar om något mycket större. Nämligen ansvaret och uppgiften som vi som kristna har fått att värna den jord och den miljö som vi är satta att förvalta och att leva i. Att låta det som vi använder under vår livstid vara så hållbart att även våra barn och barnbarn och deras efterkommande ska ha en jord att leva på och en jord att leva av. Den aspekten väljer Johansson att helt ignorera – och då är det mycket svårt att ta henne på allvar.

Faritrade skriver på sin blogg 9 juni om just vem som gynnas av att vi köper rättvisemärkta och Fairtrade-varor.

https://fairtrade.se/du-stodjer-odlaren-nar-du-handlar-fairtrade-markt/

Det är bra att stora organisationer undersöks och genomlyses. Det är bra att göra analyser och undersökningar och dra slutsatser av det. Men det är flera olika aspekter som måste vägas in och att låta bli att köpa en rättvisemärkt banan är inte lösningen! Skäms Anna Charlotta Johansson!

/Carina Etander Rimborg

Uppdatering:

På Kyrka för Fairtrades webbsajt publiceras ett bemötande från Fairtrade Sverige av Anna Charlotta Johanssons artikel i SvD.

 

POSK skriver i sitt program

POSK vill att kyrkan utifrån ett teologiskt perspektiv ska tala tydligt om konsekvenserna av ett kortsiktigt utnyttjande av jordens resurser, och vikten av en mer rättvis resursfördelning av tillgångar i fattiga länder. Förutom sociala orättvisor och miljöförstöring orsakar en ohållbar livsstil också klimatförändringar. Alla, främst våra medmänniskor i de fattigaste länderna, riskerar att drabbas av klimatförändringarnas konsekvenser. Vi kan bromsa den negativa utvecklingen genom att värna skapelsen.

Ett sätt att ta ansvar är att efterfråga och konsumera varor och tjänster som producerats i en god arbetsmiljö och som gynnar en hållbar utveckling i samklang med hela skapelsen. Inom detta område finns det många ideella som har ett starkt engagemang, vilket bör uppmuntras och tillvaratas.

Grupp- och kandidatförteckning

Jag roade mig under helgen med att titta på grupp- och kandidatförteckningen för alla valkretsar med ordinarie handläggningstid. Eller kanske snarare oroade mig …

Bitvis är det ingen rolig läsning, i min hemförsamling Solna så ställer till exempel Sverigedemokraterna upp för första gången. Och bland de fem kandidaterna som finns på listan har jag koll på en och det är inte via kyrkan om jag säger så. Det gör mig så beklämd att SD har satsat så hårt på att ställa upp överallt, så deras kandidater är inga kyrkomänniskor utan har mer eller mindre blivit påtvingade att ställa upp! Vad det gör med kyrkan, ja, det kan bara tiden utvisa.

Listorna kommer att bli helt officiella och redovisas på ett enklare sätt den 17 juli. I väntan på det går det ju bra att titta på listorna via denna excel-fil

POSKs reservation till beslut om kyrkohandbok

I onsdags lämnade POSKs ledamöter i kyrkostyrelsen in en reservation till beslutet om ny kyrkohandbok. Detta för att erbjuda ett handlingsalternativ där arbetet med handbokens musik kan fortsätta samtidigt som församlingarna får en kyrkohandbok som kan användas. Nedan följer reservationen i sin helhet.

Kyrkans tidning skriver om reservationen och hur de andra nomineringsgrupperna ser på saken. Och jag tror att bloggen lär återkomma i frågan för än är inte sista ordet sagt.

Reservation

Vi menar att kyrkostyrelsens i sin skrivelse borde ha föreslagit följande.

Kyrkostyrelsens förslag till kyrkomötet

  1. Kyrkomötet beslutar att anta texterna i bilaga till denna skrivelse framlagt förslag till Kyrkohandbok för Svenska kyrkan del I att användas i gudstjänster från och med pingstdagen 2018.
  2. Kyrkomötet beslutar att uppdra åt kyrkostyrelsen att snarast återkomma till kyrkomötet med ett bearbetat förslag till liturgisk musik till de av kyrkomötet fastställda texterna.
  3. Kyrkomötet beslutar att fram till dess att kyrkomötet fattat beslut om Kyrkohandbokens musikdelar så får musiken i det av kyrkostyrelsen framlagda förslaget till Kyrkohandbok för Svenska kyrkan del I användas.
  4. Kyrkomötet beslutar att anta kyrkostyrelsens förslag till ändringar i kyrkoordningen.

Motiv

Arbetet med förslag till ny Kyrkohandbok har väckt ett stort engagemang men också kritik. Kritik har väckts inte minst mot förslagets musikdelar. När kyrkostyrelsens nu lägger fram sitt förslag till ny kyrkohandbok menar kyrkostyrelsens majoritet att all befogad kritik av musiken anses vara tillfredställande tillgodosedd. Vi menar att det är uppenbart att kyrkostyrelsen inte har lyckats hitta arbetsformer som möjliggjort en tillfredställande beredning av förslagets musikdelar. I slutfasen av arbetet har revisonsgruppen genomfört en angelägen teologisk bearbetning men har upplevt sig hindrad att göra mer genomgripande åtgärder gällande musiken. Den kritik som framförts beträffande musiken är enligt vår mening inte beaktad i tillräcklig omfattning.

Kyrkostyrelsen menar i skrivelsen att kyrkohandboken ”ska bidra till församlingens gudstjänstglädje och därmed hjälpa människor att finna vägen till gudstjänstfirandet”. Vidare pekar man på musikens viktiga roll i gudstjänstlivet som en röd tråd genom gudstjänsten och betonar ”musikens stora och växande betydelse för gudstjänstlivet”. Vi delar helt denna bedömning och menar att det därför är av yttersta vikt att den musik som fastställs i en Kyrkohandbok är av hög kvalitet, har möjlighet att hålla över tid samt är väl förankrad i församlingarna. Just därför är det inte tillfredställande att kritiken av musiken fortfarande är stark bland kyrkomusiker, inom akademin och hos musikorganisationer. Det finns inte en motsättning mellan en för kyrkan värdefull bruksmusik och det arbete som bedrivs inom de musikvetenskapliga institutionerna. Tvärtom är deras arbete i detta sammanhang just inriktat på bruksmusiken i kyrkan.

Vi menar att förslaget är så pass välarbetat vad gäller exempelvis struktur, språk och teologiatt det är redo för att framläggas för behandling i kyrkomötet, men att arbetet med Kyrkohandbokens musik måste få fortsätta.

Detta menar vi kan göras genom att kyrkostyrelsen får i uppdrag att återkomma till kyrkomötet med ett bearbetat förslag. Förslagsvis görs detta genom att en kommitté av sakkunniga musiker tillsätts med uppdraget att i en öppen dialog bearbeta musiken i syfte att stärka dess kvalité så att kyrkostyrelsen kan återkomma till kyrkomötet med ett bearbetat förslag. Ett liknande arbetssätt har nyligen används framgångsrikt i den Norska kyrkan för att hantera arbetet med musiken i deras nya kyrkohandbok. Arbetet bör kunna resultera i ett nytt förslag till kyrkomötet år 2019. Vi menar att detta arbetssätt skulle ha förutsättningar att både stärka kvalitén i förslaget och öka förtroendet, inte minst bland kyrkomusiker, för den nya kyrkohandboken. I arbetet bör gudstjänstmusik A ägnas särskild vikt. Denna gudstjänstmusik får anses ha en särställning då den bär stora delar av vårt liturgiska musikarv som brukas brett bland församlingarna och som – med bearbetning – till skillnad från de andra gudsjänstmusikserierna har fått ett brett stöd i remissomgångarna. Det är även den enda av de föreslagna gudstjänstmusikserierna som har alternativ för kyrkoårets alla skiftningar.

Vi är övertygade om ett arbetssätt som detta skulle ge bättre förutsättningar för att den nya kyrkohandboken verkligen kan bidra till församlingarnas gudstjänstglädje. Att vid årets kyrkomöte fastställa textdelarna utan musik skulle även ha den fördelen att det blir möjligt att göra förändringar av texten utan att för den delen samtidigt behöva ändra tonsättningen.

Det är knappast möjligt att överskatta det värde som en ny kyrkohandbok skulle kunna få för gudstjänstlivet om den antas med bred anslutning. Att antalet deltagare vid de allmänna gudstjänsterna har minskat med mer än en tredjedel på några årtionden är ledsamt men välkänt. Om en ny kyrkohandbok kunde väcka positivt intresse i breda kretsar av det svenska samhället och då inte minst bland dem som har särskilt intresse för teologi, språk och musik hade detta blivit till glädje för kyrkolivet. Ärendet har därför stor kyrkopolitisk betydelse.

Uppsala den 13 juni 2017
Erik Sjöstrand
Nils Gårder
Anna Lundblad

Ersättare Katarina Wedin ansluter sig till reservationen.

Vad gör vi med sommaren kamrater?

Följande krönika av Lisa Tegby är från Västerbottens Kuriren den 9 juni 2017

”Världen är som en drucken bonde”, sa den drastiske Martin Luther. ”Om man lyfter upp honom i sadeln från den ena sidan faller han genast ner på den andra.” Och han har ju så rätt.

Vilken vinter vi har haft! Och det tar inte slut. Svälten i östra Afrika blir bara värre. En omogen narcissist leder världens mäktigaste nation. Terrordåden. Vansinneskriget i Syrien som bara fortsätter. Och polarisarna smälter. Uppräkningen skulle kunna bli hur lång som helst … Luthers druckne bonde är nästan en mild omskrivning av all den dårskap som pågår. När det skulle kunna vara så annorlunda!

Och så cyklar jag hemåt genom det undersköna, ljusgröna Umeå. Det är vackert och hoppfullt och vilsamt. Det gröna, skira som jag bara får andas in och ta emot. Mitt i den eländiga världen händer livet på nytt.

Rätt vad det är har jag Sara Lidman med mig på cykeln. Vad var det hon skrev, hon som var så beroende av och mån om sitt eget träd att hon knappt ville börja skolan? Jo, att varje löv är ett öga. Hon pekade på sambandet mellan allt som sker i världen. Ett raseri mot kalhyggen och krig och ovarsamhet om livets möjligheter. Om att träden ser och känner och vet, och att vi borde veta.

Nu när jag cyklar längs Kungsgatan, tänker jag mest på de miljontals goda lövögonen som några som ser mig och vill mig väl. Som vill ge sommar och skönhet och vila och kraft.

Och de ligger nog närmare varann än man först tänker, raseriet och friden, skönheten och ilskan, vilan och engagemanget. För alltihop handlar ju om det som sker i samma mångtydiga värld.

Här finns både dårskapen och skönheten. De uthålliga kämparna är som regel sådana som också har nära till skrattet. Ett av kriterierna för att någon ska bli helgonförklarad i den katolska kyrkan är glädje – det räcker inte att ge ut sig för andra om man inte kan glädja sig åt livet.

Och så har jag ju ett av mina egna inre helgon, Tage Danielsson, och hans vers om människans svåra roll som jag ständigt återkommer till: ” … att inse världens lidande med glädjen i behåll.”

En annan av de kloka med glädjens blick dog för bara en månad sedan. Poeten Elisabet Hermodsson skrev och undrade sommaren 1968 mitt i det som då var kamp mot krig och förtryck: ”Vad gör vi med sommaren kamrater/vad gör vi med sommarljusets land/när krigets och penningens magnater/oss hotar med våldets kalla hand?”

Det var i en tid då njutning inte var den dygd som det emellanåt är nu, så frågan var allvarligt ställd i en kampens tid. Men visans slut var desto mer befriande: ”Det gör vi med sommaren kamrater/vi lär oss av hennes milda glöd/att kämpa mot bomber och granater/och dela på glädje, fred och bröd”.

Nu andas vi sommar och plockar blommor och äter glass och läser dikter och deckare. Nu gläds vi, men vi blundar inte för den galna världen. Vi samlar kraft och mod. Och säger som Martin Luther som visserligen suckade över världens vansinne men gjorde allt för en förändring: ”Om än världen går under i morgon planterar jag i dag mitt äppelträd.”

Det är den inställningen som gör att det faktiskt kan bli annorlunda.

Glad sommar!

Lisa Tegby
präst i Umeå

Mångfald och respekt

Jag läser och gläds över Mats Rimborgs välformulerade debattartikel i nätupplagan av SvDs brännpunkt. Lösningen för att få bort anklagelserna mot Svenska kyrkans politisering, är ju inte mer politiska partier i Svenska Kyrkan utan tvärt om. Bort med allmänpolitiska partier i Svenska kyrkan. Jag vill till och med uttrycka det så att bort med nomineringsgrupperna i Svenska kyrkan. De behövs inte om vi inför indirekta val till stiftsfullmäktigen och kyrkomötet.

Samtidigt som jag läser detta har jag ett annat blogginlägg från Västerbottens Kuriren i tankarna. När jag läste det blev jag fasligt beklämd över att POSK klumpas ihop med SD på det där sättet. Jag hoppas innerligt att denne socialdemokrat är ensam om denna syn på POSK, för det om något

”gagnar knappast en förtroendefull dialog mellan oss som tror på politiskt oberoende i kyrkliga strukturer och dem som fortfarande håller fast vid partipolitiska nomineringsgrupper. Sannolikt försvårar det för t ex aktiva socialdemokrater som arbetar för en förändring av kyrkopolitiken.”

som Olle Kristenson avslutade sin kommentar om blogginlägget Dubbelmoral från Socialdemokratisk ledning

(Svenska) kyrkan är större än någon politisk ideologi, för kyrkan är vi. Med alla olika tankar, erfarenheter och åsikter. En mångfald som kräver respekt. Då kan det inte finnas en partipiska som tvingar en grupp människor att tycka likadant. Då blir det enfald utan respekt. En sådan kyrka vill i alla fall inte jag tillhöra. För det är ingen kyrka, det är en sekt.

 

 

Ur POSKs program:
POSK vill förändra valsystemet så att det blir enklare och billigare, och bättre speglar vår kyrkosyn. Ledamöter av stiftsfullmäktige och kyrkomöte behöver ha en församlingsförankring och goda kunskaper om församlingslivet. De bör därför väljas av församlingarna i ett indirekt val. Att ledamöterna representerar församlingarna ger också legitimitet åt kyrkomötets beslut i lärofrågor. Kyrkomötets legitimitet kan dock ifrågasättas när olika grupper försöker använda kyrkomötet som plattform för sina samhällspolitiska syften.

97 dagar kvar – nu ger vi järnet!

Den 17 september är det kyrkoval och det är bara 97 dagar kvar i dag!

Och det märks runt om i de kyrkliga kretsarna att kyrkovalet är på gång. Glädjande nog så har debatten redan kommit igång och det är många som har lyft frågan just om partipolitikens inblandning i kyrkan. (Flera av våra egna POSKares debattinlägg har du också hittat här på bloggen). Vi i POSK är mycket tydliga på den punkten och i vårt program står det:

”POSK anser också att de allmänpolitiska partiorganisationernas inflytande över Svenska kyrkan måste upphöra. Företrädare knutna till de politiska partierna strävar ofta efter att utforma kyrkliga bestämmelser efter de regler som gäller för stat och kommuner. Ett tydligt exempel är det komplicerade och kostnadskrävande sättet att genomföra kyrkliga val. Det är resultatet av en okritisk överföring av systemet för allmänna val till ett sammanhang där det inte passar. POSK arbetar för att skapa ett billigare och enklare demokratiskt valsystem i kyrkan.”

För POSKs del så arbetar våra informatörer för högtryck. Nu går det att beställa valmaterial – det gör du här.

Och alla lokala grupper håller på för fullt att planera hur valkampanjen och budskapet om vad POSK vill ta ansvar lokalt och på stift och i kyrkomötet ska förmedlas.

97 dagar kvar – det går fortare än vi önskar. Som barn kändes alltid sommarlovet oändligt – 10 veckor var fantastiskt långt. Och det var och är fortfarande underbart – ta vara på varje minut. Men vi har också en lite längre horisont. Och vi i POSK är angelägna om att faktiskt få vara med och ta det ansvar vi anser att vi är vill ta på alla nivåer.

97 dagar kvar. Nu ger vi järnet!

/Carina Etander Rimborg
POSK på Öster, Göteborgs stift

Annandag Pingst – vart tog den vägen?

Enligt kyrkoordningen 28 kap 1 paragrafen är Annandag Pingst en av kyrkoårets högtidsdagar. I inledningen står till och med att Pingst är en av kyrkoårets stora högtider (de andra är jul och påsk).

Enligt kyrkoordningen 17 kap 3 paragrafen skall ”i varje församling som inte ingår i ett pastorat och i varje pastorat firas en huvudgudstjänst alla söndagar och kyrkliga helgdagar om inte domkapitlet för visst tillfälle har medgivit något annat.”

Nu är väl inte högtidsdag och helgdag riktigt samma sak. Annandag Pingst har ju också nedgraderats enligt lagen (1989:253) om allmänna helgdagar. Men evangelieboken har tre årgångar texter för dagen. Så en riktig kyrklig högtidsdag borde det väl bara med temat ”Andens vind över världen”!

Men vad händer? Församling efter församling, pastorat efter pastorat låter bli att fira gudstjänst och tar förmodligen ledigt i stället. I tredje årgångens episteltext berättas att församlingen i Jerusalem den dagen ökade med ”inemot tre tusen”. Jag undrar hur många gudstjänster det firades i Svenska kyrkan just Annandag Pingst – och med hur många din församling ökade den dagen.

”Om vi i kyrkan slutar fira Annandag Pingst så kommer den att helt försvinna!” Så sa en av biskoparna den dagen då helgdagen försvann till förmån för Nationaldagen. Jag är rädd att hon snart blir sannspådd. Jag har med ljus och lykta sökt på nätet och i kyrkorapporter efter församlingar som i Stockholms stift firar Mässan eller någon annan gudstjänst på Annandag Pingst 2017. Tror att jag fann en – klockan 12 på dagen! (Ok, jag kan ha missat någon, men flertalet församlingar verkar ha tagit klämdag!)

Jag tror inte på en återgång till ”röd dag”, men nog borde vi i kyrkan vara mera rädda om och vårda kyrkoåret så att vi firade någon form av gudstjänst alla kyrkliga högtidsdagar. Om inte så får vi inte heller uppleva och leva i kyrkoåret underbara pedagogik.

Vilken biskop vill stå upp och uppmana församlingar och pastorat att fira gudstjänst ofta – också på kyrkliga högtidsdagar? Själv är jag för första gången sedan ändringen av Annandag Pingst som röd dag helt gudstjänstlös. Jag saknar Andens vind över världen!

Anders Roos
prost