Var är medmänskligheten, moralen?

Krönika i Västerbottens-Kuriren, 16 december 2016.
I måndags utvisades en grupp ungdomar till Afghanistan. Ett par dagar tidigare hade Migrationsverket gjort en ny bedömning av läget i detta härjade land. Det betyder, sa man på nyheterna, att fler afghaner kommer att få stanna i Sverige. Landet bedöms nu farligare än vad Migrationsverket tidigare har sagt.

De som beslutade och genomförde utvisningen i början av veckan kände väl till Migrationsverkets nya bedömning. Det gjorde inte ungdomarna. ”Om dom hade frågat skulle vi ha berättat om det”, säger de ansvariga.

Men fattar ni? Om dom hade frågat! Har det svenska Migrationsverket gjort några nya säkerhetsbedömningar de senaste dagarna? Är det vad man rädd och förvirrad inför en osäker framtid – och med en kunskap antagligen mycket mer detaljerad om läget i den by eller stad man nu måste tillbaka till än vad Migrationsverket har – kommer att tänka på att man ska fråga när man mot sin vilja förs till ett chartrat utvisningsflygplan?

Om dom hade frågat! Alla som har varit med om att fakta någon gång förtigits för en när det gäller sånt som kunde ha varit till ens fördel eller glädje kan ana misstron, besvikelsen, ilskan när sanningen kommer fram. Och när jag och många med mig har varit med om nåt som på långt, långt håll liknar detta har det handlat om nåt i detta sammanhang så banalt som en missad fest, ett missat erbjudande, en genväg av ett eller annat slag. Men detta!

Om dom hade frågat! Vad är det för syn på utsatta människor som sprids och alltmer accepteras i vårt samhälle och av våra myndigheter? Var är medmänskligheten och moralen? Skäms Sverige!

Är det ett mål för det svenska samhället att så många som möjligt som söker sig till vårt land ska ut härifrån? Samtidigt som vi behöver arbetskraft i stor mängd. Samtidigt som vården och hemtjänsten skriker efter arbetsvilliga människor och till en del nu bärs av energiska och ambitiösa människor som är födda i ett annat land än Sverige.

Är det för övrigt någon som på allvar tror att krisen i vården, eller krisen i skolan eller någon annanstans beror på invandringen? Varför är det så få som ifrågasätter den åsikten? Det är väl klart att vi kan jobba med flera saker samtidigt i vårt samhälle, det har vi alltid gjort. Och klimatkrisen, kom inte och säg att den också beror på flyktingarna – den har vi i västvärlden ordnat till så bra själva!

Det finns en sak som är riktigt besvärlig med flyktingarna. När mina vänner från Syrien och Irak berättar om sitt hemland och sina släktingar där så blir det så plågsamt att se bilderna från det sargade Mosul eller det sönderbombade Aleppo.

Det är inte ”därborta” längre. Det är platser där mina vänner bott och varit. Det kryper inpå mej. Jag har berättelser från de platserna. Det är mina vänners hemorter ungefär som Vilhelmina eller Tvärålund är det. Och det är lika vidrigt med bomber i Aleppo som det skulle ha varit om de fällts över Vindeln.

Sen är inte alla flyktingar fantastiska och okomplicerade människor. Det är inte alla svenskfödda heller. Det finns sjuka, traumatiserade, arbetslösa, det finns till och med brottslingar – i båda grupperna. Men mest finns det trevliga, arbetsvilliga, nyfikna, läraktiga människor som för det mesta gör bra saker, vare sig dom kommer från Lycksele eller från Asmara.

Om dom hade frågat! Den kommentaren gjorde mig så upprörd. För den avslöjar något jag inte vill ska finnas i vårt samhälle. Jag har varit arg sen i måndags.

Men i onsdags blev jag både glad och stolt. Då presenterades Juluppropet av Sveriges kristna råd. Det är ett upprop för en human flyktingpolitik. Det är ett upprop ur djupen, från kyrkor och föreningar, fotbollstränare och lärare, gode män och socialsekreterare som mött asylsökande, stöttat dem, sett deras kamp och nöd och goda vilja. Det är ett upprop för möjligheten till familjeåterförening och för trygghet för barn och ungdomar. Det är ett upprop för att se flyktingar som människor i nöd och inte som problem som vi ska knuffa undan. Jag säger bara: Skriv på! juluppropet.se

Och apropå jul. Det där barnet som föds i ett dragigt stall. Han fick också fly undan en despot. Som vuxen hade han en hel del att säga om hur vi ska vara mot varandra. Om att de svagaste är viktigast. Om att vi ska vara mot andra som vi vill att de ska vara mot oss. Om att kärleken trots allt är den starkaste makten och den enda som består.

God jul!

Lisa Tegby
präst i Umeå

Juluppropet – för en human migrationspolitik

Den 14 december introducerade Sveriges kristna råd #juluppropet och där bland annat ärkebiskop Antje Jackelén presenterade kampanjen: Juluppropet – för en human migrationspolitik.

I den uppmanar svenska kyrkoledare regeringen att agera för en human migrationspolitik. För att ge den än mer tyngd så kan alla som vill skriva under uppropets tre punkter som sedan ska lämnas in till regeringen.

Skriver du under uppropet så uppmanar du regeringen att:

– ge barn och unga rätt till trygghet och framtidstro
– ge alla som beviljas asyl i Sverige rätt till familjeliv
– undanröja praktiska hinder mot familjeåterförening

Fram till den 31 januari 2017 pågår namninsamlingen.

 

I samband med lanseringen höjdes ett antal kritiska röster som, återigen, tyckte att kyrkan skulle sluta vara politiska. En kritik som ärkebiskop Antje Jackelén snart tillbakavisade med följande uttalande:

”Vi är inte politiska, vi är kristna”

Juluppropet grundar sig i ett tydligt kristet budskap att värna de minsta och svagaste. Jesus själv var flykting som litet barn och han föddes bostadslös. För mig är att avvisa en flykting att avvisa Gud.

Jag tänker också att vara en del av samhället, som kyrkan är, så är det så gott som omöjligt att vara helt opolitisk i det som kyrkan verkar för. Ordet politik är bildat från grekiskans τὰ  πολιτικά (tà politiká) som betyder statsangelägenheter. Så vad som är angeläget för staten och kommunen är även angeläget för kyrkan och församlingen.

Vad jag inte riktigt förstår det är vad de egentligen menar med ”kyrkan”, jag tolkar de kritiska rösterna som att det är Svenska kyrkan de är kritiska mot. Men det här är inte ett upprop enbart från Svenska kyrkan utan alla som är med i Sveriges kristna råd står bakom uppmaningen. Så varför dessa kritiska röster mot ”kyrkan” när det menas Svenska kyrkan. Och varför kommer Katolska kyrkan eller Equmeniakyrkan undan då? Eller menar kritikerna ”kyrkan” som den världsvida kyrkan som har sitt ursprung en julnatt i Betlehem, där Jesus föddes hemlös och sedan fick fly för att undkomma kung Herodes hemska påbud att döda alla gossebarn under två års ålder.

Om det innebär att kyrkan är politisk för att värna dagens Jesusbarn på flykt så tar jag gärna det. För mig är det främst att vara kristen att skriva på #juluppropet, att det även innebär ett politiskt ställningstagande är ju på grund av frågans tyngd.

 

Från POSK’s program:

Flykting- och integrationsfrågor
Det växande antalet människor på flykt i världen och i Sverige är en utmaning också för Svenska kyrkan. Vi måste i allt högre grad vara en närvarande, öppen och tydlig kyrka, som förmedlar ett hopp. Mötet med kristna från andra delar av världen och med människor av annan tro får oss att reflektera och fördjupa vår egen identitet. Dessa möten tvingar oss också att se över prioriteringar av resurser och arbetssätt på alla nivåer i Svenska kyrkan för att bättre kunna möta de behov som finns.

POSK menar att den öppna kyrkan och ett öppet och välkomnande förhållningssätt är den enda möjliga vägen i dagens situation ofta präglad av våldsspiraler. Särskilt viktiga är våra möten och vårt engagemang för kristna från olika delar av världen.

I de segregerade områdena främst i storstädernas förorter måste Svenska kyrkans församlingar arbeta tillsammans med många andra goda krafter i samhället för att motverka hemlöshet, rotlöshet, fattigdom och utanförskap. Detta gäller också glesbygdsförsamlingar med asylboenden. En tydlig närvaro med ett starkt kärleksbudskap ska motverka nedbrytande och förstörande riktningar. Budskapet om att Guds frälsning gäller alla och att Guds kärlek vill allas bästa och deras upprättelse måste vara tydligt.

Svenska kyrkans församlingar och kyrkor ska vara öppna för kristna minoritetskyrkors gudstjänster. Det är också viktigt att fira gudstjänster tillsammans.

I ett mångreligiöst samhälle är det viktigt att olika religionsutövare har tillgång till egna gudstjänstlokaler.

Under mandatperioden 2018-2021 kommer POSK att verka för:
att Svenska kyrkans församlingar rustas än mer att ta emot migranter och människor på flykt.
att resurser tillförs de församlingar som har en stor andel flyktingar och invandrare inom sina gränser.

Låt dig ej förhårdna i denna hårda tid

Denna krönika av Lisa Tegby var införd i Västerbottens-Kuriren i mitten av november. Handlar om Wolf Biermanns visa Uppmuntran som ger hopp och styrka att våga stå emot mörka krafter – tillsammans

 

I onsdags (15 november, reds. anmärkan) fyllde den tyske vissångaren och författaren Wolf Biermann 80 år. Somliga säger att hans sånger, och framför allt den konsert i Köln 1976 som ledde till att han förbjöds att återvända till Östtyskland och blev av med sitt medborgarskap där, var början till Berlinmurens fall. Helt säkert bidrog hans sånger, tillsammans med många andras ord, toner och handlingar, till att muren mellan öst och väst blev till grus den 9 november 1989.

Wolf Biermanns sång Uppmuntran är en av mina trogna följeslagare genom livet. Hur ofta har jag inte nynnat den, citerat den, tänkt på den … Och sedan morgonen den 9 november 2016 gör jag det varje dag igen:

Nej, låt dig ej förhårdna i denna hårda tid …
Nej låt dig ej förskräckas i denna skräckens tid …
Nej låt dig ej förbrukas, men bruka väl din tid …

Precis som många andra vaknade jag till oro, förvirring, ilska och en mängd frågor den 9 november när det stod klart att Donald Trump valts till president i USA. Hur kunde det bli så? Vad händer nu? Klimatet? Freden? Flyktingarna? Mångfalden?

Finns det nån annan planet man kan flytta till, skrev en vän. Ja, man kan få flyktkänslor. För det är klart vi kommer att påverkas av detta, var vi än bor i världen. Andra planeter är väl inget realistiskt alternativ men det finns ju fler flyktvägar. Som att blunda och inte bry sig. Som att dyka in i sitt eget och lämna världen åt andra.

Men detta presidentval. Nej, det får inte bli ett sömnpiller. Det måste bli en väckarklocka. Blir det inte det kan vi om ett tag grymt väckas av något som är mycket värre. Jag är orolig. Läser och letar. Försöker förstå och jag letar hopp.

Psykologen och förintelseöverlevaren Hédi Fried skriver om valet av Trump utifrån sina erfarenheter av 1930-talets demokratiska val av Hitler. Han var ”en galning långt borta” som de flesta blundade för tills det var för sent.

Den 9 november! 1938, Kristallnatten, och vad som följde efter den visade att galenskapen var värre än så. Den var djävulskap och den var närmare än nära. Nu är Hédi Fried rädd igen. Men denna 92-åring vågar ändå tro att vi lärt oss något om sammanhållning och ansvarstagande och att vi inte ska tiga nu när främlingsfientlighet, nationalism och populism stampar i farstun.

Dramatikern Stina Oscarsons begrundar valet av Trump utifrån tankar om vad som händer medan mörkret sakta faller: Gränskontroller, fängslade politiker och journalister i Turkiet, Sverigedemokraterna på Grand Hotell, statsministerns ängslan för ordet demokrati när han var i Saudiarabien med Saab.

Det som sker i världen i dag av gränsdragningar och bildningsförakt, av isolationism och rädsla för det annorlunda, sker inte bara långt borta från oss. Vi måste se och ropa. Här behövs poesi och protest.

Jag är ingen politisk analytiker. Jag är en orolig människa. Och jag är en hoppfull människa. Mycket av det som händer i världen just nu har jag verkligen ingen lösning på. Att många människor i USA känt sig bortglömda av politikerna är väl klart. Om politiker börjar begrunda sitt förhållande till människor som aktiva medborgare och inte enbart som väljare – då skulle kanske något nytt kunna anas.

Jag tror verkligen att de goda krafterna i världen är större än de onda. Lögner och förvridna fakta är tillfälliga. Förakt mot minoriteter, mot vetenskap och jämställdhet, mot solidaritet och ett öppet samhälle kan besegras. Kampen för rättvisa och rättfärdighet behöver ständigt föras och just nu ropar den väldigt högt på varenda en av oss.

Så vänner, medmänniskor, kamrater, systrar och bröder och barn och mostrar och allihopa! Nu måste vi göra vad vi kan i det lilla och i det stora. Se och begrunda, bygga lite mer gemenskap där just vi är, dela med oss en bit till av vad vi har, mobilisera motkrafter. Bara inte blunda och acceptera galenskap och auktoritära patriarkers framfart både här och där. Vi måste hjälpas åt att bevara vårt hopp.

Och medan vi betänker att det kan hända goda saker också såna dagar som den 9 november, så kan vi väl nynna på sista versen i Wolf Biermanns Uppmuntran:

Vi låter oss ej tystas i denna tysta tid.
En dag ska marken grönska, då står vi alla starka,
då är den här vår tid, då är den här vår tid.

 

Lisa Tegby
präst i Umeå

HBT-representants syn på debatten

Ibland kan det vara bra att se på sig själv med andra ögon. Eller som i det här fallet lyssna på någon, som inte befinner sig mitt i debatten men som ändå känns relevant och dennes tankar kring en het fråga.

Bengt Held skriver om HBT-frågor på sin blogg sedan flera år tillbaka, och skrev utifrån sin horisont om debatten i kyrkomötet om vigningsfrågan för en tid sedan. Tycker det är ett bra inlägg som på ett tydligt sätt sammanfattar den långa debatten.

Vad han inte får med är skälen till varför POSK enhälligt röstade nej till Jesper Eneroths tilläggsyrkande. Dels ansåg POSK att tillägget inte hörde till denna motion utan borde egentligen tagits upp under Bemötande av personer utanför heteronormen där den bättre hörde hemma. Dels kom tilläggsyrkandet väldigt sent, så det var svårt att faktiskt hinna sätta sig in i vad det egentligen innebar. Därutöver ansåg POSK, och jag håller verkligen med, att uppdraget är formulerat på ett sådant sätt att det tar för givet att diskriminering sker idag.

Att kyrkomötet med anledning av motionen uppdrar åt kyrkostyrelsen att utreda frågan om vilka åtgärder som behöver vidtas i såväl kyrkorättslig mening som ur andra relevanta perspektiv för att säkerställa att ingen utsätts för diskriminering i samband med den kyrkliga handlingen vigsel samt återkommer.

Jag välkomnar en utredning om den hade undersökt om, när, var och hur diskriminering sker idag och utifrån detta säkerställa att ingen diskrimineras framöver. Det går säkert att tolka tilläggsyrkandet som att detta ingår då det är svårt att ta fram åtgärder om en inte vet hur diskrimineringen skett. Men när någon som inte har hela bilden bara läser ett sådant uppdrag är det lätt att tolka det som att det idag förekommer diskriminering i samband med vigslar av samkönade, en bild som jag inte alls ser.

Jag vet de som köpt Socialdemokraternas bild av kyrkan med hull och hår och som på fullaste allvar tror att det är ett problem med homofientlighet i Svenska kyrkan. Det är för mig ett större problem än de (få) präster som inte vill viga samkönade. För mig är det ett problem att det finns de som inte kan se skillnaden på att bekräfta någons åsikt och att stå för densamme.

Bengt Held tycker att det är klokt att kyrkomötet biföll tilläggsyrkandet, samtidigt som han såg tydliga problem med motionen – ”Hur homovänlig och välvillig motionen än var”. Sedan avslutar han sitt inlägg med något som POSK också står för:

Till sist vill jag framföra att det är helt absurt att politiska partier 2016 kandiderar till val i religiösa samfund. Det är respektlöst att partipolitisera samfund och Socialdemokraterna, Sverigedemokraterna och Centerpartiet borde lämna Svenska kyrkan i fred.

Advent med förväntan i blicken

Manilla Bergströms lördagskrönika i Göteborgs posten inför andra advent. Om en kvällspromenad då hon skådade ljusen som glittrade vackert i fönstren och fick henne att fundera – Vad hoppas du på?

När adventsljusstakar och stjärnor äntligen stod på plats i mina fönster fick jag lust att ta en kvällspromenad. Lite frisk luft efter städning, fönsterputsning och förberedelser vore skönt, tänkte jag och tog på mig ordentligt, med mössa och vantar.

När jag kom ut genom porten var det en enorm skillnad att komma ut i vintermörkret för i alla fönster lyste det varmt och vackert. I hus efter hus längs promenaden möttes jag av glittrande fönster och upplysta trädgårdar där det nyss hade varit becksvart överallt märktes förberedelser som glittrade i förväntan.

Längtan efter ljus och att det strålar vackert från alla hus säger något om en förväntan hos oss som bor här i vintermörkret. Det är som om det går ett sus om hopp där ljusen tänds i hus efter hus efter hus. Och även om det blir vackert inne i husen där stjärnorna blänker i nyputsade rutor så blir skillnaden ännu större för den som går utanför i mörkret.

En kvällspromenad i advent fick mig att tänka på en större förväntan som glittrar till och som sprider sig mellan husen som ett tyst sus.  Och en psalm som jag gärna sjunger i advent hördes inom mig och väntade på att få sjungas igen:

Det susar genom livets strid en fläkt av himmelsrikets frid, en klang av harpotoner.
En aning fyller varje bröst, och stilla ljuder Andens röst i jordens alla zoner.
O mänsklighet ställ dörr’n på glänt – Det är advent, det är advent!

Och steg för steg längs den mörka gatan tänkte jag på att nytända ljusen i alla hus finns där av en alldeles särskild anledning. Vi fixar och förbereder och gör långa listor när adventsljusen handlar om ett himmelskt ljus som kommer med kärlek, nåd och försoning.

Han kommer hit, en mänskoson ur Faders rike fjärran från och gästa vill vår boning.
Han kommer ned till jordens grus med himlens kärlek, nåd och ljus och bjuder oss försoning.
Ett sken är nu i öster tänt – Det är advent, det är advent!

På vägen hem från promenaden tänkte jag på adventstiden är både trivsam och utmanande samtidigt. Hur frimodiga är vi? Vågar vi öppna våra dörrar? Vågar vi öppna och bjuda in?

Han kommer med ett sällsamt bud från kärlekens och nådens Gud att bringa till de sina.
Så öppna hjärtats tempelhus och låt hans rika, fulla ljus därinne klart få skina.
Då blir Guds under sett och känt – Det är advent, det är advent!

Några som är bra på att sprida ljus är barnen i min närhet. Barns ögon glittrar frimodigt och förväntansfullt och det smittar av sig i varma leenden som kan spridas mellan oss som hoppfulla ringar på vattnet. Bakom tindrande ögon och våra leenden sinsemellan finns hoppet och jag undrar: Vad hoppas du på? Vad får dina ögon att glittra av förväntan?

Manilla Bergström
Kyrkoherde i Göteborg

Vägen bort från partipolitiken i kyrkan (1): Exemplet Enköping

Dagens stora nyhet 9 december i ”kyrkovalsvärlden”:
Den Socialdemokratiska Arbetarekommunen i Enköping har beslutat sig för att inte ställa upp som parti i nästa års kyrkoval. Detta kungjordes i en nyhetsartikel i Enköpings-Posten 8 december. 

I artikeln  intervjuas tre representanter för arbetarekommunen, bland annat Mats O Karlsson, mångårig kyrkopolitiker och bl.a. ordförande i stiftsfullmäktige i Uppsala stift. Mats är en av dem som, tillsammans med bland annat Sören Ekström, har drivit frågan inför två tidigare (s)-kongresser. Arbetarekommunen i Enköping har motionerat även inför vårens kongress.

Även Kyrkans tidning har, 9 december, uppmärksammat nyheten, och intervjuar Mats O Karlsson. Artikeln är låst för icke-prenumeranter, men kan för en tid läsas via POSKs Facebooksida.

Beslutet i Enköping tas sexton år efter det att Visby som första arbetarekommun tog motsvarande steg. Vi är övertygade om att det inte dröjer lika länge innan nästa arbetarekommun följer efter.

Det ÄR på tiden med en REFORMATION av valsystemet i kyrkan. Beslutet i Enköping är därför mycket glädjande, som ett steg på vägen i denna riktning. Och socialdemokrater och andra politiskt engagerade som ser att det är dags att avveckla partiernas engagemang i kyrkovalen är självfallet välkomna till POSK.

De socialdemokrater i Enköping som är engagerade i kyrkan tänker i stället för en (s)-lista ”bilda en partipolitiskt obunden nomineringsgrupp och ställa upp med en valsedel till kyrkofullmäktige. 

– Jag tror att en fördel med en sådan nomineringslista blir att vi får in andra församlingsbor som delar vår värdegrund men som inte vill stå på listan med vår partibeteckning”, säger Linda Johansson, vice ordförande i arbetarekommunen.

Det återstår att se vilket namn och vilken inriktning den planerade gruppen i Enköping kan komma att få. Det är dock inte helt okomplicerat om man vill ”få in andra församlingsbor som delar vår värdegrund”. Vilken värdegrund är detta – och hur ska den uttryckas, om man inte ska riskera att falla tillbaka i att förlita sig på ett socialdemokratiskt ”varumärke”?

Med den väg andra partier har valt skulle namnet ”Socialdemokrater i Svenska kyrkan” (SiSK) ligga nära till hands – men frågan är om ett sådant namn skulle locka fler utanför den vanliga (s)-kretsen? Knappast, och det namnet är kanske inte heller vad som föresvävar initiativtagarna.

Vi får se hur det utvecklas.

Under tiden kommer vi att återkomma med fler blogginlägg kring bland annat nomineringsgruppers namn och föregivna ”partipolitiska obundenhet”.

 

Lars-Gunnar Frisk
POSK-informatör,
1. vice ordf. i stiftsstyrelsen, Luleå stift

Skapa inte ett problem som inte finns!

Denna debattartikel av Lisa Tegby var införd i Kyrkans tidning den 1 december och tog sitt avstamp i Lisas inlägg i debatten som hon höll under kyrkomötet i Uppsala.

 

Med stor glädje har jag ett par gånger haft vigslar av samkönade par. Det har varit så fint. Jag är glad åt att vi i vår kyrka låter också dem som vill leva tillsammans med någon av samma kön manifestera sin kärlek, att vi får bejaka och välsigna deras liv tillsammans. Vår kyrka säger ja till mångfald och diskriminerar inte.

För alla kyrkans medlemmar är det inte självklart med vigsel av samkönade par. Inte för alla som är eller blir präster heller. Av bibeltolkningsskäl, av ovana. Jag sa inte ja till samkönad vigsel för fyrtiofem år sen när jag blev präst. Då kände jag inget samkönat par. Jag hade inte tänkt i de här banorna. Teologin har ändrat sig, kyrkan har ändrat sig och jag har ändrat mig. Grunden och kärnan i vår tro är stadig men det hör också till att vi ständigt får tolka varje ny tids frågor och sammanhang utifrån vår tro.

Det är inget problem att vi tänker olika i denna fråga. Den mångfalden har vi plats för i vår kyrka. För kyrkan diskriminerar inte. Kyrkoherden ansvarar för att vigsel av varje par ska ske. Om någon inte skulle vilja viga den som är frånskild, vilket var en stor fråga när jag var ny som präst; om någon inte vill viga ett samkönat par, så viger kyrkan. Och det fungerar.

Kyrkan har sin ordning och detta är inget problem i praktiken. Kyrkan viger. Det är dessutom inte en rusning av samkönade par som vill vigas. Då och då möter vi dem. Och vi viger.

Så detta är inget problem. Därför vill jag med skärpa säga: Skapa inte ett problem som inte finns!

Och dessutom: Använd inte mig och alla andra som gärna viger samkönade men som bejakar teologisk mångfald i denna och många andra frågor i propaganda om homofobi. Jag är inte homofob och det är inte kyrkan i stort heller. Bär inte falskt vittnesbörd för att vinna poäng på en homofobisk kyrka som inte finns. Jag betackar mig för att bli utnyttjad i den debatten. Och fundera på vilken tjänst, eller snarare otjänst, det blir för kyrkan när denna fråga förs fram som den stora.

En sak till: De villkor som nu finns för prästvigning är konstitutiva för kyrkan: dop, konfirmation, tillhörighet och att inte ifrågasätta kollegors prästvigning och därmed att deras sakramentsförvaltning är giltig.

Nu föreslås en helt ny typ av villkor. Vad blir nästa: Att man ska vara vegetarian? Att man ska kunna tre språk? Att man är född i Sverige? Vi är en episkopal kyrka och vi måste ta våra biskopars teologiska ansvar på allvar. Vi måste också lita på att den fråga vi nu debatterar finns med tillsammans med många andra frågor när biskopen bedömer lämplighet för prästvigning.

Lisa Tegby
kontraktsprost i Umeå,
kyrkomötesombud för POSK

 

Foto: Magnus Aronson/Ikon