Vad hände med dem?

Jag har läst en bok. "96 lampor" av Jacob Lingvik.

Boken handlar om de som var jätteentusiastiska och engagerade som unga – men som nu inte längre går i kyrkan eller säger sig ha en tro. Vad var det som hände?

Jacob har intervjuat sex av sina kamrater som, liksom han, brann och sedan försvann.

Den här boken ger många insikter och ställer många viktiga frågor som jag tror att de som jobbar i församling behöver diskutera.

Läs min recension av boken här>>

Anonyma brev och förtryckande gudsbilder

Inlägget har varit infört som krönika i Västerbottens-Kuriren

Under alla mina år som präst har jag då och då fått anonyma brev. De kommer fortfarande, några gånger per år. En del är bara elaka och fördömande. 

De säger att jag är en hora, att jag som kvinna ska veta min plats, att jag tror fel och ska brinna i helvetet eller att jag ska minsann inte tro att politik och tro har med varandra att göra. De breven kör jag direkt i papperstuggen.

Men så är de de andra breven. De som suckar och kvider. De som är frustrerade över den kyrka de mött och den behandling de fått av präster eller andra som står för kristen tro. Stillsamt eller kraftfullt vill de tala om hur illa de farit och hur svårt eller omöjligt det är för dem att hitta en tro. Det är arga, bittra, besvikna brev.

Jag förstår behovet att uttrycka de där känslorna och berätta om de där erfarenheterna för någon som är en officiell företrädare för kyrkan. Bara att göra det kanske kan vara en lättnad. Men när jag läser ett sånt där sorgset, ilsket, besviket brev tänker jag alltid: Men kan vi inte få sätta oss ner och prata? Kan du inte höra av till till mig eller någon annan som kan lyssna till din berättelse, möjligen fråga och hjälpa dig att sätta in vad du varit med om i ett sammanhang, men framför allt lyssna, lyssna? Snälla, hör av dig till någon!

Så mycket oberättad sorg och nedtystad frustration det finns här i världen! Så mycket kraft den tar! Den handlar såklart långifrån bara om tro och kyrka. Den handlar om våld, förtryck och andra vidrigheter i hem och på arbetsplatser, i politiska och alla möjliga sammanhang som den som drabbats präglats av, bär på och föminskas av. Det som hänt kan aldrig göras ogjort. Men det kan berättas. Och det kommer att göra skillnad.

Men vad gör vi av bilderna av den där glädjedödande, illvilliga guden som bara vill trycka till människor?

Den guden finns inte! Den Gud jag tror på är kraft och kreativitet, upprättelse och kärlek. Den guden står för sig själv och behöver inte försvaras. Det är inte Gud som är problemet. Det är människorna.

Genom århundraden och än i denna dag har Gud använts som ett redskap för maktutövning av både stater, institutioner och enskilda. Tider i historien då kyrkan varit en del av maktapparaten har förstärkt detta. I Guds namn har människor dödats, tystats och fördömts. Det finns inget att försvara i det. Så ynklig kan människan vara att hon tar det som ses som den yttersta makten i anspråk för att själv få makt.

Det märkliga är att samtidigt som detta ha skett har en livgivande tro på Gud bevarats. Mammor har bett med sina barn, kvinnor och män har fått kraft till kamp för de fattiga och förtryckta, kloster har varit fristäder för utsatta kvinnor, utvecklat sjukvård och undervisning, kyrkan har lärt folk läsa och utvecklat demokratin.

Och en av de bråkigaste och mest uppstudsiga i kyrkan genom historien, munken Martin Luther, som höll på gå under av all religiös bråte och alla måsten, tog strid mot kyrkan som lurade människor på pengar genom att de skulle köpa sig syndernas förlåtelse. Frihet och förlåtelse är vad som gäller, sa han, och det är gratis för alla. Hur sen Martin Luthers namn har använts ibland är bara fasa och att beklaga!

Jag tror ju inte att man kan bevisa Guds existens. Jag tror inte att det behövs heller. Men om det skulle finnas nåt gudsbevis, då tänker jag att det är att tron på en levande, kärleksfull Gud har bestått, trots alla maktens och kyrkans missbruk av Gud. Det är det enda som kan närma sig ett gudsbevis i mina tankar.

Kyrkan kommer aldrig att bli fullkomlig. Det kommer inget annat heller att bli här på jorden. Det finns ögonblick och aningar av fullkomlighet. Men vi människor är brustna, vi gör fel och allt kan spricka. För kyrkan och för tron är det bra att kyrkan inte tillhör makten och överheten längre. Det gör förhoppningsvis överhetsguden omöjlig att utnyttja.

Kyrkan ska vara besvärlig. Men inte mot det svaga i oss och runtomkring oss. Hon ska vara besvärlig när människor förnedras och utnyttjas. Hon ska vara besvärlig mot uppblåsthet och girighet. Hon ska ifrågasätta oss när vi inte tar vårt ansvar. Och så ska hon upprätta och uppmuntra. Det är det som kallas nåd. Att det kan kan växa nya möjligheter också ur det mest brustna.

Lisa Tegby
Kontraktsprost i Umeå och kyrkomötesledamot för POSK i Luleå stift

Biskopspodden – lär känna våra biskopar!

Karlstadsbiskopen Esbjörn Hagberg är först ut. Foto: Magnus Aronsson
Kyrkans tidning har lanserat Biskopspodden, en serie ljudinspelade intervjuer med ett antal av våra biskopar, där de berättar om sin bakgrund, och delar tankar och för deras personliga utveckling viktiga livserfarenheter.

Så här skriver Kyrkans tidning:
”I Biskopspodden berättar biskoparna om sin egen tro och sina tvivel, om hur de ber och om hur de kan vara till hjälp för andra som söker en mening med livet.”
Hittills har en intervju per vecka publicerats sedan starten för tre veckor sen. Det framgår inte klart om alla biskopar kommer att medverka, och om tidningen har för avsikt att återkomma till respektive biskop flera gånger. Framtiden får utvisa!
Samtalen leds av Barbro Matzols, och varje avsnitt är ca 50-60 minuter långt.

En stark Gudsupplevelse under en ensam promenad
Först ut var Esbjörn Hagberg, som snart avgår som biskop i Karlstads stift.
Han berättar om hur en frågeställning på en gammal arbetsplats fick en stark påverkan på honom och hans livsval. Frågan var: Om du fick leva om ditt liv, vad skulle du göra då? Esbjörn Hagberg berättar också om när han fick veta att han var adopterad, och om den kanske värsta sorgen en förälder kan uppleva.

Lyssna till Esbjörn Hagberg här.
De var som sagofigurer i sina kläder
I del två möter vi Johan Dalman, relativt nytillträdd biskop i Strängnäs stift.
Redan under uppväxten kom han i kontakt med olika grenar inom den svenska kristenheten, och han berättar varför han ägnat så mycket tid åt ekumenik. Han delar också sina tankar om hur man kan jämföra bön med tandborstning, och han berättar även om hur syster Dalmatia ledde in honom i trädgården – bokstavligen och andligt.

Lyssna till Johan Dalman här.
En mörk kväll ändrades allt
I biskopspoddens tredje avsnitt kan vi lyssna till Eva Nordung Byström, biskop i Härnösands stift.
Hon berättar om att vara en ”nej-sägare”, som ständigt letts av Gud dit hon först inte trodde att hon ville gå. Vi får också veta vilken musik hon helst lyssnar på vid städning, och om de stora kyrkorumsutmaningarna för det stora stiftet.

Lyssna till Eva Nordung Byström här.
En översikt över de publicerade avsnitten finns här.
<www.kyrkanstidning.se/amne/biskopspodden>

Funderingar kring biskopsval

Detalj från Karlstads stifts biskopskåpa. Foto: Torgny Lindén.

Just nu pågår en process kring det stundande biskopsvalet i Karlstad.
Biskopsvalen i Svenska kyrkan tenderar, rent generellt, att bli allt mer vidlyftiga tillställningar – som åtminstone i ett inomkyrkligt sammanhang får allt större uppmärksamhet.

Man kan fråga sig om detta är ett tidens tecken. Riskerar detta att bli en kyrklig variant på samtidens alla mästarutkorande tävlingar och stjärnkult? Detta tål att tänkas på, i dagens medialiserade samhälle.

Förr i tiden förbereddes valen av kyrkoherdar i församlingar bland annat genom provpredikningar, en företeelse som länge varit ur bruk – men som nu tycks återkomma i kvadrat, med full medial uppbackning.

Visst är det kul med uppmärksamheten, och nog är det bra att de som ska vara med och utse vår episkopala kyrkas ledare får tillfälle att bekanta sig med de aktuella kandidaterna. Och att dessa får svara på frågor och stå upp för vad de ser som viktigt i kyrkan framöver.

Samtidigt kan det också finnas anledning till en stunds självrannsakan, både hos dem som ska välja och dem som kandiderar för att väljas.
   Finns det en risk att vi som ska välja, påverkade av dagens managementfilosofier och mediedramaturgi, riskerar att falla för ytligheter och förmåga att formulera snärtiga ”one-liners”?
   Finns en risk att de som kanske kan (och absolut vill!) väljas frestas att fukta fingret och hålla upp för att se vartåt det blåser? Att kandidater, i popularitetsiver och strävan att ”bygga sitt varumärke”, lyssnar in och anpassar sig efter vad man tror är gångbart?

Med andra ord:
Riskerar de som fått förtroendet att välja att bländas av ytan, och glömma kärnan?
Riskerar de potentiella biskoparna att bli opportunistiska, inte genuina?

Med detta sagt, och med dessa tankar på vägen –
här kan du läsa mer om det just nu pågående biskopsvalet i Karlstads stift:

Kandidaterna
De åtta kandidater som är kvar efter provvalet finns på bild här:
<https://svenskakyrkan.se/karlstadsstift/biskopskandidater>

”Provpredikningarna”
finns här, i form av mässor i Karlstads domkyrka under februari-mars, då kandidaterna medverkat (och filmats).
<https://svenskakyrkan.se/karlstadsstift/massor-med-biskopskandidaterna>

Hearing i Karlstads domkyrka
Den 5 april utfrågades kandidaterna av en panel bestående av Jonas Lindberg, domkyrkokomminister i Uppsala, Amanda Carlshamre, förbundsordförande för Svenska Kyrkans Unga och Hedvig Nilsson, journalist. Varje utfrågning videofilmades, och kan ses här (ca 30 min. per utfrågning):
<https://svenskakyrkan.se/karlstadsstift/hearing-med-biskopskandidaterna>

Röstberättigade
Vilka är då de som, enligt brasklappen ovan, ska se upp för ”att bländas av ytan, och glömma kärnan”. Se här:
<https://svenskakyrkan.se/karlstadsstift/vilka-far-valja>

Första omgången av biskopsvalet sker 19 april. Om ingen kandidat får mer än 50% blir det en ny valomgång 28 april, mellan de två som fått högst röstetal i första omgången.
   Ytterligare en del annat kring biskppsvalet finns att läsa på Karlstads stifts hemsida, i anslutning till ovanstående sidor.

Här är några citat ur POSKs program som berör biskoparna och deras roll i Svenska kyrkan:

”En kyrka som inte kräver personlig bekännelse av sina medlemmar behöver, för att behålla sin identitet, ha medarbetare som är förpliktigade till kyrkans lära genom vigning till biskop, präst eller diakon.”
 
”För POSK är det en självklarhet att det finns diakoner, präster och biskopar av båda könen i Svenska kyrkan. POSK är emot särbehandling på grund av kön, såväl när det gäller anställda och förtroendevalda som övriga frivilliga i Svenska kyrkan.”
 
”Svenska kyrkans karaktär har biskoparna en särskild läro- och tillsynsfunktion, och de har förutom sin roll i läronämnden ett särskilt inflytande när kyrkomötet beslutar i lärofrågor. POSK menar att biskoparna dessutom borde vara fullvärdiga ledamöter i kyrkomötet.”