Det är alltid långfredag i världen. Och Jesus är där.

Långfredagsgudstjänst 25 mars 2016, Ålidhemskyrkan, Umeå.
Predikan av Lisa Tegby.

Drar det en långfredag över världen? Drar det en långfredag över röken i Bryssels tunnelbana och över flygplatsens betongväggar som blir till smulor? Drar det en långfredag över blodet på gatorna i Istanbul och Ankara, över den brutala förstörelsen i Aleppo i Syrien och över Afghanistans bergstrakter, över de miljoner som svälter i torkans Afrika och över alla dem i de farliga gummibåtarna på Medelhavet?

Är det möjligen alltid långfredag i världen?
    Så mycket meningslöst våld, så många knektar som bara lyder order, så mycket köpslående med människoliv och så mycket hån och förakt. Så många rädda åskådare som bara håller tyst.
    Det föll ett mörker över hela jorden och det varade… och det varar än…
    Och rätt vad det är kommer det nära. Därför att min kusin är i Bryssel, och varför har han inte ringt än?! eller därför att jag lyssnar till en gråtande kvinnas berättelse från Aleppo.
    Eller också drar långfredagen in över mig på ett helt annat sätt. Någon sviker mig, någon dör ifrån mig, ångesten kastar sig över mig, jag orkar inte.
    Det faller ett mörker över jorden och det faller tungt på mig… och det varar…
    Det är långfredag. I mig och i världen.

Och hur kan det finnas en Gud i denna långfredagsvärld? Och hur kan vi i så fall prata om denna Gud utan att förenkla, förneka, fly från mörkret?

För det är mörkt i dag. Och det är mörkt i världen. Och långfredagen säger det till oss: Se hur det är. Betrakta det svarta och begrunda det. För så här är det.
    Men titta länge, för då ska du få se Gud. 

Vad är det som händer där på Skalleplatsen utanför Jerusalem? Några lydde order och slog spikarna genom hans händer. Sen plockade de åt sig vad de kunde få av hans kläder. Andra tittade på och förfasade sig.
    Han blev skymfad av rövarna bredvid sig. Ondska och förakt i koncentrat, en oskyldig som blev dödad. Kanhända inte det värsta mordet i världshistorien, det finns ännu grymmare.
    Men han som hänger där på korset i mitten, han är Gud. Och han är där. Han ber Gud förlåta dem som spikar och hånar. Han visar att han hör ihop med dem som hänger på de andra korsen. Han ger förtvivlans röst åt hela världens långfredagstvivel. Min Gud, min Gud, varför? Han är där.

Och sen dess finns det inget Aleppo och inget Bryssel och ingen ångest där inte Gud är. Så är det.

För att du nedsteg hit till de plågade, hit till de dömda,
vet vi att ingen ensamhet finnes mer, vet vi var Gud är,

skriver Olov Hartman i psalm 38:3. Utan att veta att det ska gå bra. Utan att ha lösningen. Gud är i mörkret. Det är inte enkelt. Men Gud är där.
   Vi måste titta länge rakt in i långfredagen för att se det.
   Men där är han. Alltid.

Och hur många är det inte som först i det mörkaste mörka har sett honom, hört den försiktiga tonen av en närvaro när smärtans rop avtagit, mött omsorgen. Kanske ser man aldrig så bra som i mörker.

Långfredagen händer hela tiden. Och Gud är där.

Men det är något mer. För jag är inte bara den långfredagsdrabbade. Jag är ju också den som ställde till långfredagen. Den som lyder order, den som gör som man brukar. Den som står på avstånd och föraktar. Genom min synd är jag skyldig till mer ont än jag själv förstår och har del i världens bortvändhet från dig, ber vi ibland.
   Emellanåt talar man om långfredagen som en juridisk process. En del av teologin och kyrkans historia har ställt till det ganska mycket genom detta. "Kyrkan som bara vill att vi ska vara syndiga. Och Gud är så arg och Gud blir inte på gott humör igen om vi inte bekänner och bekänner och säger att Jesus har dött för våra synder".
    Men det är inte det som är långfredag och det är inte det som är försoning och det är inte det som är förlåtelse. För Gud är inte på dåligt humör. Gud är kärlek.
    Gud längtar efter att vi människor ska vara det vi väl själva också längtar efter; fria, modiga, generösa, riktiga människor. Till det behövs kärlek. Till det behövs en god blick. Till det behövs läkande.

Jesus var den där sanna, goda blicken. Han är kärleken intill döden på korset. I hans korsfästelse koncentreras det som rädsla, feghet, maktlystnad, trasighet kan ställa till med. Han låter det hända utan att vika från sin sanna mänsklighet. Han är kvar hos oss, inte bara när vi lider och kämpar utan också i det vi ställt till med för oss själva och andra.
    Han ger oss en ny början. Och är det nån som tvivlar på att det skulle gälla alla så lyssna på vilka han talar till och om. Fader förlåt… dem som slår i spikarna. I dag, din rövare. ska du vara med mig i paradiset. Bödlar och en korsfäst mördare kan tala om för oss att upprättelsen, förlåtelsen, möjligheten till en ny början gäller alla.

    Det är försoning. Att se sin brustenhet, sin synd, sina misslyckanden – vad vi nu kallar det – och bli sedd i det. Och älskad till en ständigt ny möjlighet.
Som officeren och de andra vakterna sa: Den mannen måste ha varit Guds son.
   Och inte bara varit, utan är.

Har ni tänkt på att det är fredag idag? Det har ni förstås.
   Men har ni tänkt på att det är den sjätte dagen?
   I vår skapelseberättelse berättas, inte vetenskapligt, men religiöst och poetiskt, att på den sjätte dagen, på fredagen, skapade Gud människan till sin avbild och välsignade henne. Det vi är med om denna sjätte dag, denna fredag, mitt i mörkret, är en ny skapelse. I början skapade Gud ur ingenting. Nu skapar Gud ur det som är mindre än ingenting, nämligen ur förstörelse och död. Samma Gud som sa Varde ljus och lyfte fram livet ur det kosmiska urljuset skapar igen ur mörkret. I Jesus finns Guds sanna avbild återigen på jorden.

Och honom hör vi ihop med. Rövare och mördare och skattesmitare och vanliga präktiga syndare som vi. Till oss alla ges, på samma villkor, det nya livets möjlighet och utmaning.
   Det är inte juridik. Det är ett mysterium. När Gud verkar vara som längst borta från oss då skapar han nytt ur mörkret. När livet är meningslöst, när vi rivit sönder det, då kan det födas nytt liv.

Det är verkligen långfredag i världen. Det är alltid långfredag i världen. Och Jesus är där. När jag kämpar och när mamman i Aleppo ser husväggen falla över gården där barnen leker då ropar han förtvivlans och vredens rop med oss. Han är där. Och han stannar hos oss.
   Det är verkligen långfredag, och det är den sjätte dagen. Gud ger aldrig upp hoppet om oss eller om världen. Livet ges oss på nytt och
försonade sänds vi ut, för i världens långfredag behövs vi. Det luktar inte bara död från Skalleplatsen. Det doftar en ny skapelse. Ur mörkret ska påskmorgonen födas också när det är omöjligt att tro det.

Lisa Tegby är kontraktsprost i Umeå, och representerar POSK i Kyrkomötet.

Vem får säga vad?

Arbetsgivarorganisationen skriver i sitt senaste nyhetsbrev:
https://internwww.svenskakyrkan.se/default.aspx?id=1277096

Yttrandefrihet för förtroendevalda

Det uppkommer ibland frågor om vilken yttrandefrihet förtroendevalda har när det gäller diskussioner som förts i kyrkoråd och församlingsråd. Generellt sett finns det inga bestämmelser om tystnadsplikt för förtroendevalda varken i lag eller i kyrkoordningen, även om det kan bli aktuellt i vissa fall.

Exempelvis har kyrkorådet som arbetsgivare tystnadsplikt om medarbetares hälsotillstånd eller personliga förhållanden som framkommer vid en sjukskrivning med sjukintyg.  

I kyrkoordningen finns inga bestämmelser om tystnadsplikt, tvärtom har vi en allmän yttrandefrihet inom kyrkan. Det är dock viktigt att denna yttrandefrihet hanteras med omdöme för att möjliggöra öppna och förtroendefulla samtal. Det är en förutsättning för att kunna nå kompromisser i svåra frågor. Det är också mycket olyckligt om personer tvekar att dela information av rädsla för att uppgifterna ska spridas på fel sätt.  

Ett bra sätt att hantera denna balansgång är gemensamt diskutera hur, när och av vem information ska spridas efter känsliga diskussioner. Ibland kan man komma överens om att ”låta protokollet tala” och ibland kan det vara lämpligt att utse en talesperson.

Har ni haft diskussionen i ert kyrkoråd eller församlingsråd? Ett kyrkoråd och ett församlingsråd är ett slutet möte. Det är inte offentligt, till skillnad från ett fullmäktigemöte. Därför är det också viktigt att det får vara högt i tak på ett kyrkoråd/församlingsråd så att frågorna är väl bearbetade. Protokollen ska vara tydliga och vara beslutsprotokoll.

Ur POSKs vision och program:

En demokratisk uppbyggnad tillhör Svenska kyrkans identitet. Demokratin har sin grund i varje enskild kristens ansvar för kyrkan. Dopet är den grundläggande vigningen till ansvarstagande och tjänst i kyrkan. Utformningen av demokratin kan dock skifta över tid.

(…)

Kyrkoherden är chef för alla anställda i församlingen eller pastoratet och därför ställs höga krav på kyrkoherdens kompetens, lämplighet och förmåga att delegera. Förhållandet mellan kyrkoherden och övriga i kyrkorådet ska präglas av ett gemensamt ansvarstagande och insikt om skillnaden mellan styrelse- och chefsuppgifter. I vissa frågor har
kyrkoherden ett självständigt ansvar genom vigningstjänsten. POSK anser att det är viktigt med kunskap om och respekt för varandras roller, delaktighet och inflytande.

Solidaritet med världens kämpande kvinnor

Idag på den Internationella kvinnodagen har varje svensk tidning med någon självaktning inslag i form av artiklar, temadelar, topplistor och liknande där kvinnor uppmärksammas.

Ett exempel är Expressen, som under rubriken ÅRETS KVINNOR 2016 topplistar 100 kvinnor – ”som har varit framgångsrika, modiga eller på annat sätt varit förebilder”. En av dessa är förstås vår ärkebiskop, Antje Jackelén.

En annan variant är landsortspressens mer lokalt färgade listor – med eller utan ranking. Här exemplifierat av Västerbottens-Kurirens lista Länets framgångsrika kvinnor där bl.a. en av POSKs kyrkomötesledamöter återfinns.

Visst blir man lite nyfiken inför såna här listor, och det kan vara trevligt att bli påmind om hur många kompetenta och välmeriterade kvinnor det finns. Och även om inte alla är sådana man själv beundrar så är det ändå uppmuntrande att oftast i alla fall hitta ett antal man känner sympati för på ett eller annat sätt.

Men jag tycker ändå att många av dessa listor ofta lider av en slagsida, på så sätt att de i stor utsträckning upphöjer och uppmuntrar dem som redan belönats i rikt mått, med beröm, karriär, framgång och publicitet. Kändisfaktorn är minsta sagt hög, kan man utan överdrift säga.

För oss, som är en del av den världsvida kyrkan, och därmed har både en kallelse och förmånen att vara en del i ett globalt sammanhang, är det naturligt att också uppmärksamma Internationella kvinnodagen ur ett globalt perspektiv. Kvinnor är mer än halva mänskligheten, men bär kanske två tredjedelar av världens bördor och ansvar på sina axlar. När vi genom Svenska kyrkans internationella arbete tar del av alla erfarenheter och vittnesmål från fattiga länder runtom i världen så är det lätt att se vilken nyckelroll kvinnor har i det utvecklingsarbete vi får vara delaktiga i.

Samtidigt som kvinnor bär ett oproportionerligt stort ansvar för sina barns trygghet och familjernas försörjning så utsätts också alltför många kvinnor för våld, misshandel, sexuella övergrepp och systematiska våldtäkter – inte minst i samband med krig och konflikter.  

Alla dessa kvinnor runt om i världen kämpar oftast sin kamp för fred och utveckling, undervisning och överlevnad, långt från all medial uppmärksamhet. De är värda att lyftas fram en dag som denna. Låt mig därför bidra med några exempel på arbete kring kvinnors problem, och kämpande kvinnor världen runt:  

På Svenska kyrkans blogg om det internationella arbetet berättas om en grupp indiska kvinnor i slumområden som slutit sig samman för att bekämpa det utbredda våldet mot kvinnor: Enade mot våld mot kvinnor 

I många krigssituationer används sexuella övergrepp och systematiska våldtäkter som förstör kvinnors liv. Många gånger är detta rentav satt i system som en del av krigföringen. SIDAs tidning Omvärlden berättar en historia om Mayakvinnor som efter åratal av kamp för rättvisa äntligen vunnit en seger i kampen mot detta: Seger för mayakvinnor 

Förföljelse på religiösa grunder har tilltagit i omfattning de senaste åren, och i samband med många väpnade konflikter sätts även detta i system på ett förfärande sätt. Ett exempel bland alltför många är det som terrorrörelsen Islamiska staten (IS) gör mot kristna och yazidier i Irak och Syrien, och som är att beteckna som folkmord, enligt vad EU-parlamentet uttalade i en resolution nyligen: IS-fånge vittnar om övergreppen 

LWF, Lutherska världsförbundet, uttrycker solidaritet med de 200 miljoner kvinnor som utsatts för könsstympning, och berättar om hur kyrkor runt om i världen arbetar för att motarbeta dessa förfärliga övergrepp: It is life threatening – end it now 

Påven Fransiscus, och många med honom, förfäras och upprörs över mordet förrra veckan på fyra nunnor från Indien, Rwanda och Kenya, verksamma i ett kloster och vårdhem för äldre och handikappade i Aden: Terrorattack mot Moder Teresa-systrar: påven anklagar världen för att inte bry sig 

Nättidningen +972 uppmärksammar i ett bildkollage ett år av israeliska och palestinska kvinnors – ofta mödrar, mormödrar och mormorsmödrar – fredliga kamp mot den israeliska ockupationen av Västbanken. Som motvikt till det senaste årets upptrappning, med meningslösa och destruktiva våldsattacker, är det viktigt att uppmuntra och stödja fredliga metoder. A year of women’s struggles in Palestine and Israel 

Låt mig så avsluta med att återvända till Sverige, och ett helt annat område där kompetenta kvinnor uppmärksammas:
Jonas Bromander, tidigare analyschef i Svenska kyrkan, är bland mycket annat en passionerad slöjdare. Han tipsar på Facebook om en presentation av kvinnliga slöjdare – och den handlar inte om det som ofta uppfattas som ”typisk kvinnlig” slöjd, som sömnad, vävning och annat. Här berättas i stället om kvinnor – i England, Sverige, Frankrike och USA – som är verksamma inom ett ofta manligt dominerat område, träslöjd. Läs och fröjdas! 7 Women of Woodworking You Need to Know About 

Lars-Gunnar Frisk
Stolt internationellt ombud i Svenska kyrkan,
stiftsstyrelseledamot i Luleå stift.

Foto: ACT/NCA

Är vi inte invandrare nästan allihopa?

Gästbloggare Lisa Tegby skriver i Västerbottens-Kuriren>>:

Det var inte lätt att hitta den rätta blanketten på nätet. Vi skulle åka till Australien under några veckor och hade upptäckt att vi behövde visum. Vi läste och letade.

Ett ögonblick trodde vi att vi var för sent ute – vi skulle nog få ställa in resan. Men så hittade vi blanketten, fyllde i alla uppgifterna, kryssade att vi var svenska medborgare som skulle åka hem igen efter tre veckor och tryckte på sändknappen. Och pling, sa det i inkorgen inom två sekunder ungefär. Det var mitt i natten i Australien, men det australiensiska immigrationsverket önskade oss varmt välkomna med beviljat visum. Men det var viktigt att vi hade med oss detta dokument när vi skulle gå genom passkontrollen.

Vi var rätt sorts människor. Och vi var ju förstås semesterfirare. Det där dokumentet var det ingen som frågade efter när vi kom. Och vi hade fina veckor i ett för oss nytt, och ett mycket vänligt och välkomnande land.

Australiensisk historia har vi aldrig lärt oss mycket om. Aboriginer, fångkoloni, guldgrävare, brittiska samväldet …

Så vi gick till immigrationsmuseet i Melbourne. Där lärde vi oss lite mer om den aboriginska ursprungsbefolkningen som tidvis behandlats fasansfullt sedan den stora invandringen började för tvåhundra år sedan.

Där lärde vi oss hur landet ur västerländskt perspektiv började som en brittisk fångkoloni. Sen har invandringen böljat fram och tillbaka, periodvis med beställningar av fler unga män, under andra tider med beställningar av fler kvinnor till männen, ibland väldigt stängt, sedan stort behov av arbetskraft, länge öppet bara för vita …

Och i ett rum, lite överraskande och hisnande, plötsligt en utställning om flyttfåglar i denna del av världen. Om fåglarnas behov under olika tider av året och nödvändigheten av att tidvis flytta för att överleva.

Det fanns många vietnamesiska restauranger i Melbourne. Ovanligt, tyckte vi, men Vietnam ligger ju inte så långt borta. På immigrationsmuseet blev vi påminda. Båtflyktingarna! Det begreppet myntades inte runt Medelhavet förra året. Och plötsligt minns vi som var med då de förfärliga nyheterna om farliga gummibåtar med massor av människor som lämnade Vietnam efter kriget på 70-talet.

Många dog. Många länder i närområdet ville inte ta emot båtarna. Det låter alltför aktuellt. Efter internationella överenskommelser löste det sig så småningom. Nu bor en del av dessa flyktingar just i Australien.

Utställningen som vi såg om båtflyktingarna var fylld av fasa. Men den slutade i stolthet, och i tacksamhet över att livet kunde börja på nytt.

I dag är det inte enkelt att komma in i Australien. Hårda invandringsregler, stränga kontroller. Alla kom inte genom passkontrollen lika lätt som vi.

Vid torget mitt i Melbourne ligger den stora anglikanska katedralen med sina tre torn. Kyrktornen är inte högst i stan längre, de kommersiella skyskraporna har tagit över.

Men tornen ropar högt och tydligt, både till de höga husen och till alla som skyndar förbi på det stora torget. Just nu ropar de med en jättestor skylt: Let us fully welcome refugees – låt oss helt och fullt välkomna flyktingarna! Vi träffade en kyrkvärd: Här firar vi mycket gudstjänster, sa hon. Och sen går vi ut och jobbar för rättvisa.

Mitt emot kyrkan gick vi en dag förbi en stor, glad och arg manifestation till förmån för ett antal flyktingfamiljer som varit länge i landet men nu riskerade att utvisas.

Vi pratade med några av demonstranterna. Kan ni förstå, sa de, hur vi som är invandrare nästan allihopa kan vara så hårda mot andra? Vi är rika och vi har plats. Vi har tänkt nytt och fått till det förut, det är klart att vi kan göra det igen!

Australien! tänker jag. Europa! Om vi vill är det klart att vi kan göra det igen!

Lisa Tegby
präst i Umeå
 
Lisa är också kyrkomötesombud för POSK i Luleå stift.

Bild av katedralen i Melbourne. Foto: Lars-Gunnar Frisk.