Kyrkovalet har börjat!

POSK-styrelseledamoten Eva Noreborg påminner här om att det är dags att planera för vilka valprogram vi ska gå ut med i kyrkovalet om ett och ett halvt år – och att börja fundera på rekryteringen av kandidater till våra valsedlar på olika nivåer.

Vid POSKs riksårsmöte den 23 april i Linköping beslutas om den vision och det program som vi ska gå till val på. Visionen har nyss varit ute på remiss. Jag hoppas att du sett den och reagerat på den!

Visionen och programmet är också grunden för den vision, som varje stift behöver och som måste anpassas för förhållandena i stiftet. Det är ett arbete för stiftens årsmöten. Du vet väl när ditt stift har sitt årsmöte?

Dessutom behöver varje lokal grupp av POSK göra en anpassning till sina lokala förhållanden. Vad är viktigast för just er grupp i er församling?

Oavsett hur bra vision och program vi har så blir det inte någon framgång om vi inte har människor som är beredda att ställa upp i valen! Vilka medlemmar är beredda att ställa upp en gång till? Vilka nya människor kan vi rekrytera? Ställer alla nomineringsgrupper från förra valet upp igen eller finns det goda personer att rekrytera därifrån? Vilka vänner och bekanta har vi som kan tänkas dela vår vision och som vi kan övertyga om det goda i att arbeta för POSKs idéer inom Svenska kyrkan?

Hur arbetar vi för att hålla modet och ångan uppe hos de lokala grupper som vi redan har? Hur motivera personer i församlingsråden att ställa upp, när man inte behöver tillhöra en nomineringsgrupp för att bli vald dit? Vilka församlingar saknar POSK-grupp? Känner vi några människor som kan bilda underlag för en ny POSK-grupp där?

Några andra nomineringsgrupper har redan annonserat efter personer, som är villiga att ställa upp på deras listor inför Kyrkovalet 2017? Ska vi i POSK också annonsera? Eller hur ska vi göra för att rekrytera flera?

Det är alltså hög tid att börja leta kandidater till POSKs listor till Kyrkomöte, Stiftsfullmäktige och församling/pastorat.

Valet har börjat!

Eva Noreborg
POSK riksstyrelse samt POSK i Uppsala

Från POSKs vision och program>>

POSK har som vision att Svenska kyrkan ska vara en gemenskap som speglar Guds vilja i gudstjänst och liv och som talar tydligt om Jesus Kristus.

Rekryteringsbasen för POSK är den lokala gudstjänst- och församlingsgemenskapen. Det lokala förtroendet avgår vilka som företräder POSK. POSK strävar efter att våra representanter ska vara kunniga och kompetenta. Det har ambitionen att leda utvecklingen av Svenska kyrkan, drivs av sitt engagemang för kyrkan och har förmåga att stimulera andra att stiga fram och ta ansvar.

Kan man komparera kristen?

Går det att hävda att somliga är mer kristna än andra? Eller ens att påstå att vissa är kristna men andra inte är det? Hittills har jag tyckt att det inte går att göra sådana uttalanden, i varje fall inte om andra än sig själv. Men på senare år har jag blivit allt mer fundersam. Och i dag läste jag att självaste påven lär ha sagt att Donald J Trump inte är kristen. Eller i varje fall att hans förslag att bygga en mur mot Mexiko är okristligt; det finns väl en nyansskillnad där.

Men det här är ett kontroversiellt område och ve den som vågar uttrycka farhågor över mängden asylsökande som tagits emot här i Sverige. Polisens statistik visar att det totalt anmäldes 831 misshandelsfall och 484 fall av hot och ofredanden på asylboenden under perioden 11 november 2015 till 31 januari 2016. Men sådant inger ingen oro hos kyrkliga företrädare; allt är väl och ju mer Sverige öppnar sina gränser desto bättre blir det. De som till äventyrs vågar invända mot det resonemanget är rasister och har en vedervärdig människosyn. Kristna? Nej, det är de absolut inte.

Nyligen presenterades en undersökning där mängder av präster (nästan hälften av de tillfrågade) inte tycker det är någon väsentlig skillnad mellan den kristne Guden och Islams Allah, utan det är samma Gud. Var går gränsen för vad en präst får uttrycka offentligt utan att bryta mot sina avlagda prästlöften? För visst går det att ställa högre krav på vigda medarbetare än lekmän.

Men det är ytterst ovanligt att präster fälls av domkapitlet för något de har sagt, det är mycket oftare för något de har gjort. För tre år sedan prickades en präst i Västerås stift för att ha skrivit: ”Det finns ingen fallen skapelse och därför blir hela försoningsläran orimlig! Plocka bort allt tal om synd, skuld, skam, blod, slaktade lamm och annat förfärligt! Det hör inte hemma i modern tid, bland upplysta människor!”. Hon blev inte fråntagen ämbetet utan fick en prövotid på tre år som nyligen gick ut, men sade ändå upp sig från sin tjänst, gav ut en bok och öppnade café tillsammans med sin sambo.

De förtroendevalda har också ett särskilt ansvar. Men nu verkar det som om många i kyrkomötet vill införa ett lackmustest för rättrogenhet. Ljungskile pastorat har redan försökt, men Göteborgs domkapitel slog fast att de handlat i strid mot kyrkostyrelsens och kyrkomötets beslut när de krävde att sökande till prästtjänster ”med glädje” ska kunna viga både hetero- och homosexuella par för att komma ifråga för anställning. Nu kom frågan upp om att göra detta till ett krav för prästvigning (bortsett från det där med glädjen), och många verkar förespråka en sådan ordning.

Kan man komparera kristen? Jag vill helst fortsätta svara nej på det, även om det har blivit svårare. För beroende på vem som komparerar, gör jämförelsen, blir resultatet uppenbarligen helt olika. Så låt oss sluta med det och diskutera sakfrågor utan att brännmärka varandra. Nästa år är det kyrkoval. Då kommer POSK att gå till val på ett program som försvarar människors rätt att ha olika åsikter och ändå vara fullvärdiga (med)lemmar i Svenska kyrkan. Det måste finnas gränser, jag försvarar inte Västerås-prästen i fallet ovan, men toleransen för oliktänkande behöver öka. Vi behöver lyssna lyhört till Gud och människor.

I POSKs program står det:

En kyrka som omfattar större delen av befolkningen är självfallet inte en homogen åsiktsgemenskap. Bland oss som är engagerade i kyrkan finns det en mångfald av uppfattningar. Inom ramen för den grundläggande tro, bekännelse och lära som Svenska kyrkan står för finns det avsevärt utrymme att tolka och konkretisera vad kristen tro och kristet liv innebär i ord och handling.

Det är fråga om ett gemensamt uppdrag att förkunna det kristna budskapet. Ett särskilt ansvar har de förtroendevalda, liksom de som är vigda till tjänst inom kyrkan.

Toleransen för oliktänkande behöver öka, liksom ödmjukheten hos dem som gör anspråk på att stå för den enda sanna uppfattningen i olika frågor. Vi i Svenska kyrkan behöver bli bättre på att hantera konflikter och härbärgera olika uppfattningar. POSK […] vill leda utvecklingen mot en kyrka som karaktäriseras av mångfald och respekt.

En kyrka som inte kräver personlig bekännelse av sina medlemmar behöver, för att behålla sin identitet, ha medarbetare som är förpliktigade till kyrkans lära genom vigning till biskop, präst eller diakon.

Mats Rimborg
ordförande i POSK i Göteborgs stift. Ledamot av POSK riksstyrelse.

DN (19 feb 2016): Påven om Trump – Han är inte kristen>>

Ta rygg på mannen från Nasaret

"Ta rygg på mannen från Nasaret" – den rubriken, läste jag i dag i mitt flöde på sociala medier, hade varit temat på en frukost i en församling.

Jag tycker rubriken är klockren! Det är ju precis det som hela livet handlar om. Att ta rygg på Jesus, att följa honom och göra som honom. Att likna honom och göra det som han vill.

I dag har POSK riksstyrelse styrelsemöte i Göteborg och diskuterar vision och programmet som varit ute på remiss. En arbetsgrupp satt förra helgen och gick igenom allt material som kommit in. Nu sitter hela styrelsen och går igenom arbetsgruppens förslag och avvägningar. Varje ord, varje kommatecken vägs på guldvåg.

Och ytterst handlar det om att ta rygg på mannen från Nasaret – att hitta ett sätt att fira gudstjänst och att vara kyrka.

Möten med människor som drabbas av sorg

Möten med människor som drabbas av sorg: Om att vara huvudman för begravningsverksamheten och att driva kyrkliga begravningsbyråer.

När en nära anhörig avlider är behovet av stöd som störst i direkt anslutning till dödsfallet. Att som kyrka finnas till hands för människor i livet, från vaggan till graven, är en central och viktig uppgift. Idag är det dock ofta begravningsbyrån som får den direkta kontakten med de anhöriga. Det är inte ovanligt att det dröjer ett par veckor innan den anhörige kontaktas av kyrkan genom den präst som får i uppdrag att leda begravningsgudstjänsten. Vi kan konstatera att begravningsseden förändras snabbt i riktning mot allt färre kyrkliga begravningar. Det betyder att den stora kontaktyta med den svenska befolkningen som begravningsgudstjänsterna utgör också försvagas. Kyrkans personal uppfattas inte sällan som ”servicepersonal” till begravningsbyrån vars personal är värdar och tar hand om anhöriga och besökare. En viktig fråga blir då hur församlingen ska kunna vara den naturliga kontaktyta dit människor vänder sig när ett dödsfall just har inträffat. Risken att alltmer tappa kontakten med de sörjande gör att församlingar idag överväger att starta en kyrklig begravningsbyrå.

Kyrkostyrelsen behandlade frågan våren 2012 och konstaterar att kyrkliga begravningsbyråer inte ska vara tillåtna. Beslutet motiveras främst utifrån omsorg om huvudmannaskapet för begravningsverksamheten och andas samtidigt oro över något som skulle kunna tänkas inträffa: ”Det ska inte behöva uppstå misstankar om att man blandar sina olika uppgifter och kassor”. Det ”kan upplevas som känsligt”, ”det kan finnas en risk att den kyrkliga begravningsbyrån konkurrerar ut en befintlig begravningsbyrå”, ” det kan vara svårt att uppfatta skillnaderna mellan de olika verksamheterna”,” det får inte finnas en risk att den som inte tillhör Svenska kyrkan får ett sämre bemötande”. Motiven andas misstro mot att de lokala församlingarna inte har förmåga att sköta verksamheten på ett seriöst sätt.

Man konstaterar samtidigt att en tidigare utredning visat att konkurrenslagstiftningen inte hindrar att en församling driver en begravningsbyrå. I utredningen ”Arbetsformer i förändring” från 2009 förespråkas att det bör vara tillåtet att driva kyrkliga begravningsbyråer och att det ryms inom den grundläggande uppgiften. Domkapitlen bör då få ett tillsynsansvar över verksamheten så att den bedrivs på ett seriöst sätt utifrån ett särskilt kvalitetssystem. Personligen tycker jag att beslutet borde varit i enlighet med utredningens förslag. Det var inte majoritetens uppfattning vid det tillfället. Samtalet om kyrkliga begravningsbyråer behöver föras seriöst och komma framåt, inte minst med tanke på att det numera finns begravningsbyråer som tydligt förespråkar borgerliga begravningar. Behoven av att driva kyrklig begravningsbyrå ser självfallet olika ut och måste bedömas utifrån det lokala sammanhanget och de lokala förutsättningarna.

Begravningsverksamheten, vad är det som händer?

De kyrkliga huvudmännen förlorar nu enligt förslag från regeringen sin möjlighet att bestämma vilken avgift som ska tas ut. Istället ska en enhetlig och gemensam avgift tas ut som täcker alla kostnader som uppstår hos alla de kyrkliga huvudmännen tillsammans. Stockholm och Tranås kommuner ska dock inte ingå i denna enhetliga avgift, där ska fortfarande de lokala kommunerna själva fatta beslut om avgift och de föreslås heller inte ingå i begravningsclearingen.

Det betyder att begravningsavgiften fortfarande kommer att vara betydligt lägre i Stockholm medan förortskommunerna och många kyrkliga huvudmän som idag har en begravningsavgift runt 10 öre kan räkna med en betydligt högre om än ”en solidarisk” avgift. Den centrala frågan är varför Stockholms stad beviljas ett undantag från att vara med och bära de gemensamma kostnaderna.

Nu är det hög tid att verkligen utreda vilka konsekvenser, såväl möjligheter som risker, det skulle medföra om Svenska kyrkan inte längre fortsätter vara huvudman för begravningsverksamheten. Frågan måste ställas om ett statligt uppdrag att vara huvudman för begravningsverksamheten på ett positivt bidrar till en kyrka som möter människor som drabbas av sorg. Är det inte mer en uppgift för den lokala kommunen att i ett mångreligiöst samhälle ta ansvar för det statliga uppdraget att bedriva begravningsverksamhet? I många fall kommer förmodligen kommunerna ändå sluta lämpliga avtal med Svenska kyrkan som lokal utförare av begravningsverksamheten. Att inte vara huvudman behöver då inte ses som en förlorad kontaktyta utan snarare som en möjlighet för kyrkan att återvinna sin frihet att just återvinna en förlorad pastoral kontakt med människor i sorg. Det kan vara en möjlighet att åter fokusera på mötet kring begravningsgudstjänsten och att t.ex. genom egna begravningsbyråer underlätta stödet i allt det svåra och praktiska som följer av en nära anhörigs dödsfall.

Anna Lundblad Mårtensson
Linköping,

Anna Lundblad sitter i kyrkomötet för Linköpings stift och i kyrkostyrelsen och dess arbetsutskott.

Foto: IKON

Alla eller ingen!

Begravningsavgiften, som är en obligatorisk avgift för alla som betalar skatt i Sverige, ska från och med 2016 vara gemensam över hela landet.

Detta har vi skrivit om på bloggen flera gånger.

Men det finns ju, som vi också har skrivit, ett problem. Svenska kyrkan är huvudman för begravningsverksamheten i hela landet förutom i Stockholm och Tranås där kommunen är huvudman.

Vid utredningen så har Svenska kyrkan (om jag har uppfattat allt rätt) varit tydlig med att ska en gemensam avgift införas i landet så ska Stockholm och Tranås vara med.

Nu har tydligen kultur- och demokratiminister Alice Bah Kuhnke meddelat att det inte är aktuellt att höja avgiften för Stockholmarna, eftersom de i så fall får en så stor höjning. Från 7,5 öre till 22 öre.

Det är många begravningsverksamheter som har betydligt lägre avgift än 22 öre i landet (det finns också de som har högre). Men varför skulle någon annan vilja gå med på den här förändringen om inte alla ska vara med?

SVD: Ministern Vi är inte beredda att höja avgiften>>

En för alla – alla för en? Eller är det så att var och en får klara sig själv?

Nej, säger jag! Ingen enhetlig avgift om inte alla är med. Då ska Svenska kyrkan lämna ifrån sig huvudmannaskapet istället! Det är min personliga åsikt!

 Ur POSKs Vision och program:

Begravningsverksamheten är primärt en samhällelig uppgift som innefattar myndighetsutövning. Det är viktigt för Svenska kyrkans identitet som trossamfund att frågan om vem som ska vara huvudman kommer upp till
förnyad och fördjupad diskussion. En kyrkogård kan skötas såväl med som utan ett huvudmannaskap.

Programarbete

Hela den här helgen har Anders, Mats och Hans-Olof från riksstyrelsen i POSK suttit och gått igenom alla remissvar på vårt kommande program.

De har läst, de har diskuterat, de har gjort avvägningar, kompromisser, de har pratat om principfrågor…

Tretton timmar på lördagen och närmare fyra timmar på söndagen satt de alla tre.

Nästa helg ska hela styrelsen träffas och arbeta med visionen och programmet tillsammans. Sen ska det skickas ut så att alla kan se resultatet och eventuellt komma med motioner inför årsmötet. (senast 23 mars).

Den 23 april ska visionen och programmet läggas fast för kommande mandatperioden, då POSK träffas för årsmöte i Linköping.

Fortsättning följer…

 

Ande och struktur

Ande och struktur

”Spirit versus Structure – och vice versa” är titeln på en artikel av Carl-Axel Aurelius i Svensk Pastoraltidskrift 24/2015. Den förre göteborgsbiskopen redogör där för de fem teser om samspelet mellan styrningsnivåerna i kyrkan som han presenterade vid den nordiska kyrkorättskonferensen i Roskilde i höstas. Två av teserna har konsekvenser för valsystemet i Svenska kyrkan:

”I en av Spirit bestämd Structure är kyrkan ordnad nerifrån och upp (bottom up) med den lokala gudstjänstfirande församlingen som grund och med övriga nivåer i stödjande funktioner” (tes 2). Konstaterandet att ”Det som sker på stiftsnivå och nationell nivå syftar alltså till att stödja och hjälpa den lokala nivån” leder då till slutsatsen ”För att kunna vara ett verkligt stöd behövs goda kunskaper om församlingslivet. Detta talar för att direkta val skall ske enbart på lokal nivå och att ombuden på övriga nivåer skall väljas indirekt.”

Carl-Axels tredje tes lyder: ”I en evangelisk kyrka vilar den lärobestämmande uppgiften på den lokala församlingen, där prästen har att predika Guds ord rent och klart och där biskopen har att tillse att så sker, allt i enlighet med vars och ens vigningslöften. När kyrkomötet fattar beslut i det som rör Svenska kyrkans tro, bekännelse och lära, härleds således ombudens lärobestämmande legitimitet från församlingarna.” Hans kommentar till denna tes är: ”Även denna omständighet understryker vikten av indirekta val till kyrkomötet. Dessutom blir katekisationen en absolut nödvändighet, för att skapa myndiga församlingar, men också ett myndigt kyrkomöte, inte minst i en tid som vår präglad av en stor glömska till följd av traditionsförmedlingens kollaps.”

Det är glädjande att valsystemet i Svenska kyrkan äntligen fått en teologisk behandling. När kyrkoordningen beslutades år 1999 fanns ingen teologisk genomlysning av valsystemet, utan valfrågan betraktades enbart som en praktisk eller kyrkopolitisk fråga. Men i slutet av den långa debatten om valfrågorna vaknade biskoparna och meddelade att de ansåg att indirekta val till stifts- och kyrkomötesnivåerna gav ett bättre uttryck för vad Svenska kyrkan var. Men detta inhopp i elfte timmen togs mycket onådigt upp och påverkade inte beslutet, som ju blev att direkta val infördes till stiftsfullmäktige och kyrkomötet. Då som nu talade POSK för indirekta val.

Gästbloggare Hans-Olof Andrén
(Ordförande i POSKs styrelse och riksPOSK)

Ur POSKs handlingsprogram:

”Indirekta val till stiftsfullmäktige och kyrkomöte speglar bättre dessas uppgifter. Stiftsfullmäktige behandlar framför allt frågor som rör församlingar, inte medlemmar. De frågor som kyrkomötet behandlar rör i första hand kyrkans interna regelsystem och dess verksamhet på nationell nivå, det vill säga församlingarnas gemensamma arbete och kyrkans identitet. POSK menar därför att ledamöter av stiftsfullmäktige och kyrkomöte behöver ha en församlingsförankring och bör väljas indirekt av kyrkofullmäktige.”

 

 

 

Gärna en utredning – men inte av den anledningen!

En artikel som de senaste dagarna har snurrat runt i de sociala medierna är DN debatt ”Partierna duckar och vågar inte utreda frivillig dödshjälp” (30/1-16)

Det är P C Jersild, läkare och författare, Georg Klein, professor em och
författare, Tuulikki Koivunen Bylund, biskop em och Björn Ulvaeus,
låtskrivare och nöjesentreprenör som skrivit under den artikeln. Tre ateister och en biskop em. De vill att riksdagen utreder möjligheten till dödshjälp, att själv få avsluta sig liv, när man själv vill, helt lagligt med hjälp av någon annan.

Jag kan bara ana (jag ska inte säga att jag förstår, för jag har inte varit i den situationen) men jag kan ana att det finns situationer där det känns som den enda utvägen att ta sitt eget (eller någon annans liv) därför att smärtan eller livskvaliteten är så outhärdlig.

Men för mig, som kristen, så är tanken ändå helt absurd! Det är inte jag som ska sätta mig till doms över mitt liv. Och jag blir alldeles kall när jag läser en av de första meningarna i artikeln "Sverige har en åldrande befolkning och frågan kommer att bli alltmer brännande."

Ursäkta mig! Men säger de på fullt allvar att det skulle kunna vara bra att ta livet av gamla människor?

Nej, detta är jag helt emot!

Däremot är jag helt för att det ska göras en utredning. Och jag är också helt för att vi ska ha rätten till ett värdigt liv och ett värdigt slut. Men jag är inte för att vi ska ha dödshjälp!

(Och jag vill återigen säga att detta är mina helt personliga åsikter och inget som POSK driver i sitt program!)

Jag har försökt att lyfta den här frågan på kyrkomötet vid flera tillfällen utan att lyckas. Jag tycker det vore bra om Svenska kyrkan faktiskt – ur ett etiskt och teologiskt perspektiv, drev frågan. Agerade själv och inte bara reagerade på vad andra säger.