POSK och kyrkohandboken

POSK och kyrkohandboken

Tankar efter kyrkostyrelsens sammanträde i  december 2015

I samband med att kyrkostyrelsen fattade beslut om att skicka ut förslaget till ny kyrkohandbok på remiss lade vi som företräder POSK i kyrkostyrelsen dels en reservation, vilket tidigare framgått här (läs den bloggposten här>>), och dels följande särskilda yttrande som förklaring till att inte delta i beslutet.

”Utgångspunkten för vårt ställningstagande är att när det är dags att fatta beslut om en ny kyrkohandbok är det viktigt att det finns ett brett stöd, och en positiv förväntan på att den kommer att bidra till att skapa glädje och engagemang kring vårt sätt att fira gudstjänst. Vi menar att glädje över gudstjänsten är livsviktig för kyrkans framtid. Det är därför helt avgörande att kyrkohandboken är bearbetad av och förankrad hos både det breda församlingslivet som hos liturgisk, musikalisk, teologisk och språklig expertis. Vi menar därför att det är nödvändigt att sakkunniga experter inom såväl språk, musik, liturgik och teologi kan stå upp för och ställa sig bakom förslaget till ny Kyrkohandbok. Vi är övertygade om att det finns ett positivt samband och inte en motsättning mellan expertkunskap och användbarhet i församlingslivet.

Vi kan med tillfredsställelse konstatera att kyrkostyrelsen nu väljer att remittera förslaget till samtliga församlingar och till ett brett urval av övriga remissinstanser så som exempelvis för kyrkan viktiga forsknings- och utbildningsinstitutioner och andra expertorgan.

Vi tror dock att remisstiden är allt för kort för att församlingarna som remissinstanser ska hinna sätta sig in i, pröva och utvärdera Handboksförslaget och på sätt kunna avge väl underbyggda remissvar. Vidare tror vi inte att den nu gällande arbets- och tidsplan som är framtagen för fortsättningen av arbetet ger förutsättningar för att skapa ett så väl bearbetat och förankrat förslag som krävs. Den behöver därför revideras vilket det hade funnits möjlighet att göra innan beslutet om remittering skedde. Vi anser samtidigt att denna möjlighet fortsatt finns och vi kommer försätta att verka för att detta sker.”

Vi som företräder POSK i kyrkostyrelsen har än en gång markerat att vi anser att arbetet med en reviderad kyrkohandbok är en mycket central och viktig fråga. Kyrkostyrelsen har fattat beslut om att nu skicka ut förslaget till ny kyrkohandbok på remiss. Frågan om hur vi nu ska tänka och agera och hur det fortsatta arbetet bör bedrivas är central.

I juni påtalade vi behovet av att få in nya friska ögon och att vi menar att det kommer att vara en viktig del i det fortsatta arbetet. Arbetets framtida former måste nu diskuteras i styrgrupp och kyrkostyrelse. Givna direktiv måste kunna omprövas så att arbets- och tidsplanen är ett underordnat redskap för att uppnå kvalitet, förtroende och förankring.

Vi konstaterar att förslaget från 2012 nu är bearbetat och att ett omfattande arbete utförts av kyrkokansliets projektgrupp.. Samtidigt konstaterar vi att pågående arbetssätt starkt har ifrågasatts. Kritikerna menar att arbetet inte är tillräckligt öppet och transparent. Tyvärr tvingas vi konstatera att företrädare för musiklivet inte menade sig kunna delta i arbetet i dess nuvarande form. Det är mycket olyckligt. Vi som bär ansvar för den fortsatta processen vet ännu idag inte vad de ansåg behöver göras och vad de
kunnat bidra med. Detta gäller t.ex. den revision av musikserie A som de har efterfrågat. Det ”omtag” av arbetet som initierades i samtal med dessa företrädare verkar i praktiken inte ha blivit realiserat.

Vi menar att det i den fortsatta beredningen behövs ett mer transparent och öppet arbetssätt där t.ex. sakkunniga experter inom såväl språk, musik, liturgik och teologi tillsammans ges tillfälle och gå igenom det slutgiltiga förslaget i sin  helhet. Samtal kring viktiga vägval behöver föras öppet i syfte att skapa en större legitimitet och förankring.

Vi vill nu uppmana alla remissinstanser att verkligen noga gå igenom det utsända förslaget och att skicka in såväl positiva som negativa synpunkter. Använd er gärna av möjligheten att skriva ”frisvar”. Kom ihåg att motivera de förslag till förändringar ni för fram.  Finns det viktiga perspektiv som behöver vidare bearbetning eller som saknas helt?

Det som remissvaren visar behöver tillföras eller åtgärdas ska naturligtvis tas om hand. Kvalitet och förankring är fortsatt viktigast för att nå målet om en handbok som tas emot med förväntan och bidrar till förnyelse och gudstjänstglädje i våra församlingar. Detta kommer vi fortsatt att stå upp och verka för.

Anna Lundblad Mårtensson Erik Sjöstrand Katarina Wedin samt Nils Gårder samtliga företrädare för POSK i kyrkostyrelsen

(Nils lämnade in en särskild reservation och vi andra skrev under det särskilda yttrandet)

Britt G Hallqvist är värd en park!

Från Alingsåstidningen 23 november>>

Parken vid Christinae kyrka kan bli Britt G:s plats, efter  psalmförfattaren Britt Gerda Hallqvist. Förslaget, som kommit i en motion från Partipolitiskt obundna i Svenska kyrkan (POSK), ska nu utredas.

Partipolitiskt obundna i Svenska kyrkan (POSK) anser att en av Svenska kyrkans allra mest populära psalmförfattare, Britt G Hallqvist (1914-1997), förtjänar att lyftas fram lokalt. Hallqvist bodde under flera år i Alingsås och var också aktiv i Christinae kyrka.

Nu vill POSK inrätta Britt G:s plats, i parken vid kyrkan. – Vårt förslag att parken ska kunna användas under sommartid för musikverksamhet. Församlingslivet i Christinae präglas av sin rika konsert- och musikverksamhet, och vi vill ge förutsättningar för att det ska bli bättre, Sofia Särdquist, ordförande för POSK i Alingsås.

Motionärerna föreslår en liten utomhusscen. Och om det i samband med någon tilldragelse är fullt i kyrkan skulle en storbildskärm kunna placera i parken så att åhörarna kan se vad som händer och sker inne i kyrkan, menar motionärerna.

– Exakt hur det ska utformas får bli kyrkorådets uppgift. Det viktiga är att vi får en plats som underlättar för musiker och publik. För i nuläget är det svårt att hålla konserter i parken sommartid, säger Särdquist. 

Motionärernas förhoppning är att Britt G:s plats ska kunna invigas sommaren 2017.

– Tågordningen är att motionen nu ska gå till kyrkorådet, men hur lång tid det tar att behandla den kan jag inte svara på, säger Lennart Allbro, ordförande i kyrkofullmäktige. Det är en oerhört känslig miljö vid kyrkan. För att något ska göras krävs en utredning med kunniga arkitekter, så att det inte försämrar miljön. Vi är väldigt angelägna om att det inte blir något som förfular.

Mårten Öhmanmarten@alingtid.se

Nils Gårder (POSK) reserverade sig om kyrkohandboken

Nu finns hela det reviderade kyrkohandboksförslaget på Svenska kyrkans webbsida>>

Kyrkans Tidning skriver om kyrkohandboksremissen>>

Kyrkostyrelsen klubbade i onsdags igenom handboksförslaget i oenighet. Nils Gårder, Posk, reserverade sig. Han säger nu: – Materialet behöver utsättas för en genomlysning innan det går ut som förslag.

Kyrkans Tidning berättade i onsdags om att det nya, reviderade förslaget till ny kyrkohandbok klubbades igenom i en oenig kyrkostyrelse. Nils Gårder reserverade sig. Ytterligare två ledamöter avstod att rösta.

Nils Gårder säger nu att det inte är rätt väg att gå att sända ut förslaget på remiss. – Det som remitteras till församlingarna bör vara ett slutgiltigt förslag. Jag är inte övertygad om att det här är ett slutgiltigt förslag.

Nils Gårder vill i stället att materialet först skärskådas i samtal och seminarier, därefter följer remissomgången. – Remisstiden är för kort. Församlingarna kommer inte att hinna gå igenom det ordentligt.

Nils Gårder anser inte heller att ledamöterna i kyrkostyrelsen fått tillräckliga möjligheter att gå igenom förslaget. Först två veckor före beslutet fick Nils Gårder se det. – Jag har inte fått tillräckligt med tid. Jag tror inte heller att jag eller någon annan i kyrkostyrelsen egentligen är kompetent nog att bedöma förslaget i sin helhet. Det behövs språkliga, litterära, teologiska och musikaliska experter till det, säger han.

Samtal och seminarier skulle även skapa ett större intresse för handboken, enligt Nils Gårder.

– Handboken beskriver själva identiteten för Svenska kyrkan, det är ett så viktigt grunddokument. Det går många årtionden mellan gångerna som kyrkan antar en ny handbok. Då ska vi ta möjligheten att diskutera gudstjänsten och göra händelsen till något stort.

Nils Gårder ifrågasätter även innehållet i förslaget och att det ger församlingarna så många alternativ. – Förslaget är oerhört brett. Den likhet som tidigare präglade handboken finns inte i förslaget. Nu skapas olikhet. Gudstjänsten blir oerhört olika och det i sig är en fråga som behöver diskuteras.

(Kyrkans Tidning)

 Här kan du läsa hela Nils Gårders reservation till kyrkostyrelsens protokoll:

Överröstad i kyrkostyrelsen reserverar jag mig mot beslutet att nu
remittera förslaget till kyrkohandbok del 1 (2016:1) till församlingarna
m fl.

Sedan jag för två veckor sedan fick del av förslaget med kommentaren har jag ytterligare övervägt frågan om remittering. Det är omöjligt att som lekman och inte musiksakkunnig att på kort tid självständigt bedöma förslaget. Kommentarerna är intressanta men tydliggör inga konkreta alternativ annat än de som är borttagna från 2012 års förslag. På ett tidigt stadium bad jag att få en öppen redovisning över de handlingsalternativ som bedömts möjliga och vilka argument som varit
avgörande för det eller de alternativ som valts. Ett sådant underlag har inte redovisats. Upprepade upplysningar om att förslagen är noga övervägda ger ingen information.

Jag sätter kyrkohandboken i ett sammanhang. Min kortfattade analys är att Svenska kyrkans relation till människor successivt blir allt
svagare. Det som döljer denna bild är att kyrkans ekonomi är fortsatt
god. Det finns en stark fördröjning mellan intäktsbortfall och den
betydelse människor anser att kyrkan har i deras liv. Ett beslut att
utträda fattas ofta först generationer efter det att delaktigheten
upphört. En viktig mätare på vilken relevans kyrkan har är deltagandet i
söndagsgudstjänsten. Grovt uppskattat har delaktigheten minskat med
ungefär en tredjedel på några årtionden. Deltagande i av kristen
tradition präglade övergångsriter bevaras längre och består till dess de
nya riter vunnit en allmänt accepterad form. Det är angeläget att
stödja sederna kring dop, konfirmation, kristen vigselgudstjänst och
kristen begravningsgudstjänst men samtidigt viktigt att inse den
allmänna gudstjänstens avgörande långsiktiga betydelse. I kommentaren till förslaget (sidan 13 mitten) uttrycks helt rätt att delaktighet ”… handlar om allas tjänst att lovsjunga och be i gudstjänsten, ta emot  Bibelns ord och gå vidare i vardagens tjänst…”.

Att vinna människor för Kristus och skapa delaktighet är naturligtvis
inte något som kan uppnås endast av en gudstjänstordning. Om vi vill nå ut till andra än till dem som redan kommer finns dock skäl att ägna formen stor uppmärksamhet. Förkunnelsens allvar och relevans är viktigast men även gudstjänstens språkliga och musikaliska uttryck kan vara avgörande för att nå fler.

Finns en vilja till verklig gudstjänstförnyelse? Finns en vilja att
bryta den brant nedåtgående trenden i deltagandet? Då bör den möjlighet,
som en ny kyrkohandbok ger, användas på ett mycket genomtänkt sätt.
Tillfället erbjuds mycket sällan. Kyrkohandboken måste vara teologiskt
tydlig men även sådan att också ”utomkyrkliga” finner den vara språkligt
och musikaliskt så bra att den väcker intresse och att den får en
respekterad plats i det fortlevande och vitala kulturarvet. Kulturarv är
inte bara byggnader och föremål. Om kyrkohandboken från början är
misstrodd eller ringaktad blir förutsättningarna för dess introduktion
dålig. Den kommer inte att locka till besök eller leda till positiva
samtal eller artiklar. Ju bredare delaktighet som förekommit i processen
fram mot antagandet ju större är förutsättningen till framgång.

I många församlingar används lokala gudstjänstordningar. Om dessa
församlingar skall övertygas om att använda kyrkohandboken måste även i
dessa församlingar väckas ett positivt intresse. Om ett sådant intresse
inte väcks, tror jag inte att den nya handboken i praktiken kommer att
tas i bruk som väntat. Finns i verkligheten möjlighet att framtvinga ett
bruk?

Den föreslagna remisstiden är enligt min mening alltför kort för en så
omfattande uppgift som att pröva, överväga och yttra sig över ett så
omfattande material som en kyrkohandbok med flera serier, fakultativa
och valfria moment. Min bedömning är, att om kyrkostyrelsen nu
remitterar förslaget och remissutfallet efter en kort prövotid inte blir
alltför negativt, kommer förslaget att läggas fram till kyrkomötet och
antas. Men jag tror inte att vi därmed uppnår det vi vill. Det är inte
endast den inomkyrkliga opinionen utan även den bild som ges i media och
litteratur som har betydelse för människors attityder. Jag tror att
förslaget istället nu bör bli föremål för ett brett samtal i seminarier
och symposier. Till dessa bör språkliga och musikaliska experter
inbjudas liksom andra aktiva i kyrko- och kulturlivet. Det är för ett
gott resultat avgörande att dessa kategorier samverkar i en skapande
kontext. Förslaget skulle på det sättet göras känt och måhända skulle
väsentliga bidrag kunna mottas. Naturligtvis är det en uppgift för
Svenska kyrkan att bestämma om kyrkohandboken men om den kan utarbetas i
en dialog med det omgivande samhället ser jag det som en stor fördel
och en möjlighet att väcka intresse.

Tyvärr har, som alla vet, den hittillsvarande processen med eller utan
fog blivit kritiserad. Det viktiga vore därför att nu eftersträva en
förankring.

En gudstjänstförnyelse är mer än en ny handbok. Den kräver långsiktigt
arbete med rekrytering och utbildning av präster. Detta har jag berört i
annat sammanhang. Men det samlade arbetet kräver hängivenhet och
arbetsvilja så att fler erbjuds möjlighet att delta i gudstjänstlivet.
Handboken är ett viktigt led i detta. Den är konstitutiv för Svenska
kyrkan, vilket med rätta framhölls i inledningstexten till 2012 års
förslag. Betydelsen av att handboken har ett brett förtroende och
allmänt uppskattas kan knappast överskattas.

Sålunda anser jag att det nu föreliggande förslaget bör offentliggöras
och bli föremål för behandling vid seminarier och symposier till vilka
kyrkostyrelsen inbjuder. Invändningen att detta tar ytterligare tid och
att behandlingen på kyrkomötet kan bli senarelagd är naturligtvis
befogad. Tidsaspekten är dock enligt min mening underordnad. En
behandling vid seminarier efter remissbehandling ser jag som olämplig.
Det som skall remitteras till församlingarna bör vara det slutliga
förslaget.

Uppsala den 16 december 2015

Nils Gårder

17 december 11:34 Kyrkohandboken: Biskop gläds över att förslaget nu lämnar skrivbordet>>

16 december 13:16 Oenig kyrkostyrelse säger ja till handbok>>

Kyrkans Tidning debatt: Vad tycker du om kyrkhandboksförslaget>>

 

Lek och fred – goda skäl att fira jul

Gästbloggar Lisa Tegby skriver i VK>>:

Det finns många goda skäl att fira jul

Att tända ljus när mörkret står som tätast omkring oss – vem längtar inte efter det?

Och efter en höst av oro i världen, av arbete och osäkerhet, av stormar och frågetecken – vem vill inte ha en paus, ett skyddat hörn att vila på, en plats där livet är enkelt och okomplicerat en stund? Vem längtar inte efter att vara med människor som på olika sätt står en nära och vill en väl?

Och är det inte ganska vackert ändå, det där att vi frågar varann: Vad önskar du dig?

Det är mycket som är fint med julen.

Vi leker paradis ett tag. Eller vi försöker i alla fall göra det. I bilderna av julen finns för många av oss det okomplicerade och fullkomliga, det nyfejade och det ljusa. Och mitt i vardagsrummet ställer vi livets träd, grönt och grant, fast det är mitt i vintern. Det är nåt hoppfullt i det.

Vi leker lite paradis. Det är härligt. Fast vi vet att det är en lek. Men man behöver ju leka ibland. Det finns mycket kraft i leken. Det finns energi att hämta i skojet och riterna, i fickorna i tiden och mellanrummet mellan vardagsplikterna, i den gemensamma upplevelsen av något annat.

Vi vet att det är en lek. Men vi tar den på största allvar. För vi vill att det ska vara en bra lek. Samtidigt pågår livet runt omkring oss och inne i oss. Konflikter och krig, oro och sjukdom, isar som smälter och farliga flyktbåtar stannar inte upp medan vår lek pågår. Det påverkar oss och det finns med oss medan vi leker. Vi vet ju att livet är mångtydigt. Men vi leker i alla fall och får kraft. Eller blir kanske besvikna för att det där tunga inte kunde hålla sig undan ändå. Det är gott att leka. Men det kan vara svårt också. För plötsligt är det sprickorna som tar över.

Och så är det det där religiösa med julen. Visst kan man fira en god vinterfest utan det. Men sångerna och berättelserna om det utsatta barnet som föds är viktiga för många av oss. Det ger stämning och det är inte dåligt. Det är fint och fantastiskt med nyfödda barn. Men det ger
också hopp. Och det utmanar.

Den här hösten har berättelsen om den unga familjen som det inte fanns plats för i härbärget upprepat sig många, alltför många, gånger. Föräldrarna som blev tvungna att fly från en maktgalen och rädd terrorist för sina och barnets liv har många som kan känna igen sig i dem just nu.

Jag tror ju att berättelserna om Betlehemsbarnet berättar om Gud. Jag tror ju att Gud föddes i detta barn för att dela livet i glädje och plåga med oss. Jag tror ju att Gud är med i varje barn på flykt, i varje plåga och i varje glädje på denna jord. Och jag tror att Betlehemsbarnet säger något till oss om hur vi ska vara människor med varandra.

Det religiösa i julen handlar om att Gud har blivit människa mitt i vår trasiga värld. Och att Gud finns kvar när paradisleken är över, mitt i det spruckna. Och det handlar om att vi ska bli människor; människor som gråter och skrattar och ser, människor som vågar försöka och misslyckas och börja om, människor som inte bara behöver värna sitt eget, människor som vet att dom är burna och därför kan släppa taget om sig själva och göra frid och fred på jorden.

Det finns verkligen många goda skäl att fira jul.

Lisa Tegby
präst i Svenska kyrkan

Lisa är också kyrkomötesombud för POSK i Luleå stift.

Målning av Giotto di Bondone

Anmäl dig till våra kyrkodagar!

Du har väl inte glömt att anmäla dig till POSKs kyrkodagar den 16-17 januari i Sollentuna?

Det blir ett spännande program.

  • Begravningsfrågan – vad innebär en gemensam begravningsuppgift. Katharina Evenseth, begravningschef i Göteborg, beredskapshandläggare samt ordförande i föreningen Sveriges kyrkogårdschefer.
  • Hur ska de unga få inflytande i kyrkomötet? Hur når vi ut till de unga och
    hur får vi dem att ställa upp på våra listor? Johan Boj Garde, teol stud och fd vice ordförande i Svenska Kyrkans Unga
  • Senaste nytt om kyrkohandboken och remissen.
  • Kort information om POSKs remiss om handlingsprogrammet.
  • Religion och politik – Jonas Lindberg berättar om sin doktorsavhandling
  • Trossamfund och begravningshuvudman – en möjlig utmaning?" Kyrkoherde Jan-Olof Aggedal, Lomma församling

Du hittar alla praktiska uppgifter här och pris och tider och där kan du också anmäla dig.

http://www.posk.se/2014-2017/kyrkodagar/kyrkodagar-2016

Dessutom blir det givetvis möjlighet till att nätverka med andra POSKare över landet!

(Och du – du har väl inte missat att tycka till om POSKs kommande handlingsprogram? Det gör du här>>)

(Bilden från kyrkodagarna 2013)

Jag är besviken!

Varför skulle alla samfälligheter nödvändigtvis tas bort? Det fungerade ju rätt så bra. Nu har församlingarna i samfälligheten blivit församlingar iett pastorat i stället. Och vad blev då skillnaden?

Tidigare hade vi ett kyrkoråd och kyrkofullmäktige i varje församling. Nu har vi ett enda kyrkoråd och kyrkofullmäktige för pastoratet. Varje församling har i stället fått ett församlingsråd. Församlingen får inte välja eller utse församlingsråd – det sker i det centrala kyrkofullmäktige – längre
bort från väljarna.

Församlingen och församlingsrådet har blivit ifråntagen inflytande över den egna församlingens verksamhet och ekonomi. Det blir då inte mycket kvar att jobba med.

Församlingsherden får mandat av kyrkoherden direkt och behöver inte församlingsrådet för att planera eller med hjälp av de anställda genomföra
verksamheten.  Församlingsrådet blir onödigt.

Detta gör mig besviken, för så lät det inte innan beslut skulle tas om huruvida vi skulle ha ett gemensamt pastorat eller flera.

I POSKs Vision står ”Beslut ska fattas så nära verksamheten och medlemmarna som möjligt och detta bör avspeglas i den lokala förtroendemannaorganisationen och beslutsstrukturen. Församlingsråden bör ges ett så stort ansvar som möjligt för församlingens liv.”

Hur ska vi få pastoratets styrande att våga dela med sig av makten och
ansvaret till församlingarna?

Eva Noreborg
POSKs styrelse

Se även Hans-Olof Andréns blogg den 21 november>>