Kyrkovalsystemet – så här blir det säkrare

Stiftsfullmäktige beslutar framför allt om sådant som rör församlingar, inte enskilda medlemmar.

De frågor som kyrkomötet behandlar rör i första hand kyrkans interna regelsystem och dess verksamhet på nationell nivå, det vill säga församlingarnas gemensamma arbete och kyrkans identitet.

Direktvalen till kyrkomötet utgör ett problem för Svenska kyrkan eftersom de medför att personer som inte har någon församlingsförankring kan vara med och besluta om Svenska kyrkans tro, bekännelse och lära.

POSK menar därför att ledamöter av stiftsfullmäktige och kyrkomöte behöver ha en församlingsförankring och bör väljas indirekt av kyrkofullmäktige.

Indirekta val till stiftsfullmäktige och kyrkomöte är inte på något sätt mindre demokratiska än direkta, utan speglar bättre dessas uppgifter.

Sverigedemokraterna, och andra grupper som i stort sett saknar representanter på lokal nivå, skulle naturligtvis förlora på en annan ordning, och det tycker vi vore bra. Det skulle dessutom innebära att vi fick ett enklare och billigare valsystem.

Det handlar inte om att något innegäng ska bestämma mer, för oberoende av om man har direktval eller inte så är det ändå alltid väljarnas röster som avgör valresultatet, utan om var nomineringsgrupperna har sin bas.

En församlingsförankrad nomineringsgrupp är en grupp som får röster i det lokala kyrkofullmäktigevalet. De som ingår i en sådan grupp har fått sitt förtroende av församlingsborna.

POSK vill att dessa förtroendevalda inte bara ska besluta om lokala frågor utan även utse stiftsfullmäktige- och kyrkomötesledamöter, eftersom det som dessa sedan ska besluta om i första hand avgör vad som kommer att gälla för församlingarna.

Det är inte konstigare eller mindre demokratiskt än att vi inte har en fjärde röstsedel i kyrkovalet för att utse ärkebiskop, utan det sker indirekt.

Kyrkan fungerar bäst om det finns en koppling mellan de olika nivåerna, i stället för flera frisvävande instanser med en kader av beslutsfattare som inte är med och tar ansvar i församlingarna där det behövs.

Ur POSKs vision och program:
En demokratisk uppbyggnad tillhör Svenska kyrkans identitet. Demokratin har sin grund i varje enskild kristens ansvar för kyrkan. Dopet är den grundläggande vigningen till ansvarstagande och tjänst i kyrkan. Utformningen av demokratin kan dock skifta över tid.

Indirekta val till stiftsfullmäktige och kyrkomöte speglar bättre dessas uppgifter. Stiftsfullmäktige behandlar framför allt frågor som rör församlingar, inte medlemmar.

De frågor som kyrkomötet behandlar rör i första hand kyrkans interna regelsystem och dess verksamhet på nationell nivå, det vill säga församlingarnas gemensamma arbete och kyrkans identitet.

POSK menar därför att ledamöter av stiftsfullmäktige och kyrkomöte behöver ha en församlingsförankring och bör väljas indirekt av kyrkofullmäktige.

Ett enklare och billigare valsystem bör införas. Församlingens medlemmar ska välja församlingens styrelse.

Halvvägs in i försöksåret

Torvald Johansson, domkyrkoorganist i Strängnäs och kyrkomötesledamot rapporterar från kyrkohandboksförsöksåret.

Som Kyrkans Tidning påtalade häromveckan, har vi nu hunnit halvvägs in i året med försöken av ny kyrkohandbok och vilka erfarenheter har vi hittills gjort?

Säkert är det olika runt om i våra församlingar, men hos oss har det varit påfallande lite invändningar eller kommentarer. Alla våra regelbundna gudstjänstdeltagare är och har varit mycket medvetna om detta försök.

Några blev förvånade över de små förändringarna i texter och de olika momentens placering. Det som rönt störst uppmärksamhet är möjligheten att lägga bönen om förlåtelse efter predikan, vilket vi provade under adventstiden och tänker göra under en del av den långa Trefaldighetstiden.

Möjligheten är ju inte ny, utan finns ju redan i handboken från 1986. Fler har uttryckt det så att sina tillkortakommanden, brister och synder vill man bli av meddetsamma! Vi som ingår i den grupp som valt olika alternativ i såväl texter som musik, har strävat efter att pröva många alternativ – allt för att testa och se.

Vi har valt att blanda i musikserierna, d.v.s. vi använder ingen musikserie genomgående, men har nog lyckats att använda alla musikaliska alternativ vad gäller högmässan.

Runt nyår råkade flera av prästerna, diakonerna och även jag ut för total heshet, vilket visade sig vara av godo, trots allt. Då kunde vi pröva möjligheten med en lekman som försångare, även om det finns de som menar att t.ex. nattvardsbönen börjar med lovsägelsens inledning (sursum corda) och därmed är vikt för en prästvigd person.

MEN.. här fick vi några prov på en form av ökad delaktighet. Detta upplevdes av alla som ett lyft.

Negativ kritik har mest gällt prefationerna, inte minst från celebranterna. Svårast har de flesta haft med serie D, vilket jag har förståelse för. Det hade varit mer överkomligt för sjungande personer om man inte tvingat in texten och musiken i en fyrkantig 2/4-takt utan använt recitatonston istället.

Textunderläggningen blir väldigt märklig här och var och betoningen sker på fel ställen. Jag tror att prefationerna i de flesta nya serierna behöver ses över ordentligt.

På den nationella websidan har man möjlighet att ladda ner musik och texter och för att t. ex. göra en agenda för församlingen eller ett missale för eget bruk. Tanken är god, men dessvärre har många haft problem med att allting inte tycks vara med.

Jag har gjort vår församlings agendor från början, d.v.s. skrivit noterna och texten och inte använt webbverktyget utan utgått från den tryckta "Musikvolym Kyrkohandbok för Svenska kyrkan del 1".

Det har då visat sig att det skiljer sig åt i melodier, textunderläggning och framförallt rytm. Mycket tid hade kunna sparats vid övning med präster och biskop om vi haft samma notbild och jag sluppit anmärka på ”felsjungning”!

Vi har också märkt att gudstjänstdeltagare "passar på" att ha synpunkter på sådant som egentligen inte har med försöksordningar att göra. Flera ifrågasätter den version av Herrens bön, som vi använt i mer än ett decennium! Här hoppar vi dock inte mellan den gamla och den nya utan håller fast vid "Vår Fader" utom vid gudstjänster på äldreboenden.

De senaste tjugo åren har vi regelbundet använt den nicenska trosbekännelsen utom vid dop och konfirmation, men har nu testat med att variera oss. Våra gudstjänstdeltagare är nog glada för det, men föredrar den nicenska vid högtidsdagar. ”Gud av Gud, ljus av ljus”….-knepigt att förklara, men måste man förstå allt?

Hos oss har vi alltid evangelieprocession vid högmässan utom under fastan, och i förslaget finns fyra olika hallelujarefränger att använda i samband med detta moment. Här tror jag att man utöka rejält eller inte vara rädd att ”svarva ihop” nya själv.

Vad gäller de kyrkliga handlingarna är åsikterna väldigt få. Det som senast kom på tapeten är att konfirmanderna nu inte enligt förslaget svarar "JA" på frågan, om de vill bli konfirmerade. En av prästerna löste det genom att i predikan fråga dem!

Skillnaderna vid dop, vigsel och begravning är av den naturen att deltagare inte märker något. Vi har inte provat sjungen förbön vid dop av flera skäl. Bl. a känns den inte särskilt upplyftande vid ett sådant tillfälle. Den känns alltför meditativ och rimmar inte särskilt bra med situationen där man gläds över en ny medlem. Möjligheten att utöka antalet psalmer vid begravningsgudstjänster känns kanske som ett slag i luften.

Hur kan man sammanfatta försöket hittills då?

Påfallande lite reaktioner, varken positiva eller negativa. En del av de äldre tycker att vissa textinslag har något av klåfingrigheten över sig. De olika mässmusikserierna får olika omdömen.

Många församlingsbor tycker det de är svåra att lära sig. Prästerna har ofta problem med prefationerna. Personligen tycker jag att det nya materialet är ganska tunt och är glad över att serie A finns.

Torvald Johansson
Domkyrkoorganist Strängnäs domkyrka

Berättelse från Kirchentag i Hamburg den 1-5 maj 2013 Del 2

Nils Gårder, styrelseledamot och ledamot av kyrkostyrelsen har varit med på Deutscher Evangelischer Kirchentag. Här kommer del två av en tvådelat rapport.

Varje dag inleds med morgonbön varefter ett bibelstudium (Bibelarbeit) kringen text ur GT eller NT. Fredagens text var 5. Mos. 15, 1-11der rubriken Erlassjahr – Wie es gehen kann.

Runtom i sta’n samlades människor under ledning av någon eller några som förberett studiet. Ledaren kan vara en professor, en biskop, en församlingspräst, en regeringsledamot, en munk, en pedagog, en skådespelare, en författare eller någon från näringslivet.

Makarna T.D. Marlene Crüsemann (NT) och Prof.em. Frank Crüseman, Bielefeld, utlade texten på ett spännande sätt. Ordet skuld täcker med rätta såväl den skuld som föranleds av överträdelser som den skuld som följer av penninglån.

Det finns ett nödvändigt och viktigt samband mellan äganderätt och skuld. Eftergiften kan endast ges av en fordringsägare. Äganderätten hotas i ett samhälle med outhärdligt stora skulder. Det leder till oförmåga att upprätthålla samhällsfunktionerna.

Ett exempel var den s k husbubblan i USA. När husägarna inte längre kunde betala räntorna på inteckningsskulden rasade husen i värde med därav följande kaos i bankvärlden. Den mosaiska rätten har en realistisk syn på hur ett samhälle fungerar och eftergiften av skulder på det sjunde året bör inte ses som en utopisk målsättning utan som en praktiskt sätt att hålla en rimlig jämlikhet i samhället och en fungerande ekonomisk ordning.

Kredit kan språkligt härledas från verbet credo och ger uttryck för att förtroendet måste vara ett fundament i det ekonomiska livet. Att den nu aktuella sydeuropeiska skuldkrisen och Tysklands roll var i deltagarnas tankar var uppenbart.

Frank Crüsemann gav en viktig textförklaring till det till synes olustiga undantag som görs för utlänningars skulder, Crüsemann förklarade att detta inte skall tolkas som en regel som tillåter diskriminering av utlänningar boende i landet utan regeln har en särskild betydelse.

Genom det judiska samhällets territorium drog handelskaravaner. Dessa köpte foder, mat m m vid sin genomresa. I den mån karavanerna gavs kredit för inköp av sådana förnödenheter omfattades inte de resande köpmännen av rätten till ”skuldsanering”. Denna förklaring underlättar naturligtvis förståelsen för undantaget.

Varje dag hålls några storföreläsningar (Hauptpodien). Tematisk är utbudet delvis anförtrott olika centra. Ett sådant är Zentrum Bibel. Där erbjöds på fredagens en föreläsning om aktuell GT-forskning. Föredraget hölls av den internationellt kände professorn Reinhard Gregor Kratz, Göttingen.

Titeln var Altes Testament: Geschichte oder Geschichten. Kratz tydliggjorde att GT har tillkommit efter den babyloniska fångenskapen och att det som hänförs till tiden före inte beskriver en historisk realitet.

Arkeologiska studier talar tydligt för att det äldre judiska samhället inte var monoteistiskt och heller inte på andra sätt skiljde sig från grannsamhällena. Kratz nämnde även på att det är osäkert huruvida det finns en allmän praktisk tillämpning av den judiska lagen i förkristen tid eller om sådan praxis endast förekom i mindre delar av samhället t ex hos Qumran-sekten.

Föredraget följdes av frågor från den tusenhövdade publiken. Detta hanterades på det för Kirchentag typiska och geniala sättet. Scouter tillhandahåller papper och penna för dem, som vill ställa frågor. Pappren samlas in och lämnas till några publik-ombud (Anwälte des Publicums).

Dessa är i ämnet väl insatta experter. De läser hastigt frågorna sammanställer dessa till några representativa typiska frågeställningar och framför därefter dessa ”typifierade” frågor till föreläsaren. Publikombuden drar sig inte för spetsiga frågor men torde eftersträva att de i publiken allmänt representerade frågorna kommer fram. På det sättet kan en vettig dialog föras trots det stora antalet deltagare. Efter frågestunden vidtog en podium-debatt med inbjudna experter.

Vissa arrangemang blev genast ”Übervoll”. Ett exempel var en debatt om religionsfrihet: ”Wie viel Glaube darf’s sein?. Professorn och tidigare biskopen Margot Kässman tillika ambassadör för reformationsjubileet 2017 samtalade med företrädare för bl a Islam.

På fredagens kväll arrangerades en mottagning för inbjudna gäster. Värd för mottagningen var den tyska biståndsorganisationen Brot für die Welt. Mottagningen ger en möjlighet att samtala med andra internationella gäster.

På lördagen var temat i den stora salen i Hamburgs konferenscenter (CCH) Einigket und Recht und Vielfalt. Arrangemanget var en del i serien Religion – Vielfalt leben.

Nästan varje arrangemang stort som smått innefattar ett musikinslag. Till detta arrangemang hade inbjudits en barn och ungdomsorkester vid namn Kinder-Mandolinenorchester Sol från Hamburg. En jätteorkester med bara mandoliner ledd av en man ursprungligen från Irak.

Huvudföredraget hölls av den världsberömde religionssociologen professorn Peter L. Berger från Boston. På 20 minuter hann han säga mycket på temat ”From testiny to faith”.

Han erinrade om att religion inte längre är något som individen föds in i som en del av en förutbestämd kulturell gemenskap. Religion är något som individen nu måste ta ställning för. Tron är avgörande. Detta är inte något som kyrkorna självklart skall beklaga.

Dagens situation påminner om fornkyrkans i det romerska riket. Individen måste ta ställning på ett sätt som länge varit okänt. I ett följande estradsamtal samtalades om att man kan vara tysk trots att man bär slöja och iakttar islams fromhet, att man kan vara judisk invandrare från f d Sovjetunionen och tysk och så vidare.

Enligt den s k bikupemodellen uppmanades den stora publiken att med sina grannar diskutera ”vad betyder tysk”. En liten gosse jämte mig sade klokt: Tysk/a/ är ett språk (det är allt). Efter bikupan erbjöds enskilda i publiken att träda fram och förklara vad de ansåg att begreppet tysk står för.

Inläggen var intressanta och öppenhjärtliga. En äldre dam erinrade (med uppenbar hänvisning till tredje riket) om att tysk länge varit ett belastat ord.

På lördagens kväll besökte jag den svenska utlandsförsamlingen i den vackert belägna svenska sjömanskyrkan. Kyrkan var fullsatt vid kvällsgudstjänsten. Det var mycket givande att få tillfälle att personal och medlemmar i en SKUT-församlig.

Söndagens avslutningsgudstjänst ägde rum i Hamburgs stora stadspark och samlade mer än 130 000 deltagare. En mäktig upplevelse. Predikan hölls på tyska av den engelske biskopen Nicholas Baines, Bradford. Han utgick från Kirchentags huvudtema Alles was du brauchst. Liturg var biskopen i Kiel Gerhard Ulrich. Nattvarden utdelades av ett otal präster från ett otal altaren uppställda i parken.

Nils Gårder

Kyrkans Tidning: Fler än hundratusen på kyrkodagar i Hamburg>>

Deutscher Evangelischer Kirchentag>>

Över 80 församlingar med i Kyrka för Fairtrade

Från SKR kommer följande pressmeddelande: Ansvarig för projektet är en av våra POSKare i kyrkomötet Eva-Maria Munck.

Föreningen för Fairtrade och Sveriges kristna råd lanserade utmärkelsen ”Kyrka för Fairtrade” för församlingar som främjar etisk konsumtion och rättvis handel 2009. Förra året diplomerades 28 församlingar runt om i Sverige. I och med diplomeringen av tre nya församlingar på söndag blir det totala antalet diplomerade församlingar 81.

För att bli diplomerad som ”Kyrka för Fairtrade” ska församlingen använda Fairtrade-certifierade produkter i sin verksamhet, informera och utbilda sina medlemmar om rättvis handel och samarbeta med andra aktörer i samhället för att på olika sätt främja etisk konsumtion och rättvis handel. Alla församlingar och kyrkor som uppfyller kriterierna kan bli diplomerade. Många församlingar driver frågorna om rättvis handel ekumeniskt.

– Äntligen blir vi diplomerade! Vi har haft en rättvis handelsbod i församlingen sedan 15 år tillbaka och har under dessa år berättat om Fairtrade i olika sammanhang. Genom att vi blir diplomerade som Kyrka för Fairtrade får vi nu inspiration att fortsätta med vårt arbete, berättar Helena Berghed, diakon i Hallsbergs församling och församlingens representant i Hallsbergs Fairtrade city-styrgrupp.

Söndagen den 26 maj blev antalet diplomerade församlingar fler än 80 när följande tre församlingar tog emot utmärkelsen i gudstjänster i respektive ort:

Hallsbergs församling, Svenska kyrkan, Strängnäs stift, kl. 10.00, Adventskyrkan

Skerike-Gideonsbergs församling, Svenska kyrkan, Västerås stift, kl.11.00, Gideonsbergskyrkan

Kindaholms församling, Svenska kyrkan, Göteborgs stift, kl.14.00, Mårdaklevs kyrka

– Vi gläds åt att passera diplomerade 80 kyrkor som på det här sättet visar att evangeliet utmanar oss att på olika vis verka för en rättvis och rättfärdiga värld, säger Karin Wiborn, generalsekreterare för Sveriges kristna råd.

Om Du vill komma i kontakt med församlingarna som diplomeras, göra intervjuer eller få mer information om projektet, hör av dig till Eva-Maria Munck, koordinator för Kyrka för Fairtrade:
08-453 68 08 eller eva-maria.munck@skr.org

Mer information om Kyrka för Fairtrade finns på: www.kyrkaforfairtrade.org

Ur POSKs vision och program:
POSK vill att kyrkan ska tala tydligt om miljökonsekvenserna av ett kortsiktigt utnyttjande av jordens resurser på ett ohållbart sätt, och vikten av rättvisare resursfördelning av tillgångar i fattiga länder. Förutom sociala orättvisor och miljöförstöring orsakar en ohållbar livsstil också klimatförändringar. Alla, främst våra medmänniskor i de fattigaste länderna, riskerar att drabbas av klimatförändringarnas konsekvenser. Vi kan bromsa den negativa utvecklingen genom att värna skapelsen.

Ett sätt att ta ansvar är att efterfråga och konsumera varor och tjänster som producerats i en god arbetsmiljö som gynnar en hållbar utveckling i samklang med hela skapelsen. POSK förespråkar därför rättvis handel och ett hållbart nyttjande av jordens resurser, och stöder ett aktivt miljöarbete i stift och församling.

 

Berättelse från Kirchentag i Hamburg den 1-5 maj 2013 Del 1

Nils Gårder, styrelseledamot och ledamot av kyrkostyrelsen har varit med på Deutscher Evangelischer Kirchentag. Här kommer del ett av en tvådelat rapport.

Med stor stort intresse deltog jag vid detta jättelika och innehållsrika arrangemang, som var den 34:e ”Kyrkodagen” i ordningen sedan 1949. Svenska kyrkan hade fått särskild inbjudan att sända två personer och jag hade glädjen att av kyrkostyrelsen bli utsedd till en av dessa.

Mer än 100 000 människor samlades från onsdag till och med söndag för att välja ut några – eller många – av de omkring 2 500 aktiviteter som erbjöds.

Bibelforskning, religionsdialog, utrikes- och försvarspolitik, social- och straffrätt, ekonomi, församlingsbygge, diakoni och inte minst gudstjänstförnyelse samt musik och andra kulturuttryck innefattas i det som erbjuds. Formerna omfattar allt från föreläsningar för tusentals personer till små samtalsgrupper.

Därtill erbjuds naturligtvis många tillfällen till spontant umgänge och samtal på en promenad mellan arrangemangen utspridda i staden, i en park eller på en kafé eller en restaurang.

Kirchentag är en folkfest i bästa mening överallt ser man människor i den halsduk, denna gång i blått, som säljs av de tusentals scouter som är vägvisare överallt i hela sta’n. Transporter går smidigt eftersom deltagarbeviset berättigar till fria resor på alla allmänna kommunikationer.

Kirchentag integrerar besökare med på orten boende. Omkring 12 000 familjer öppnade sina hem och tog emot en eller flera tillresande och erbjöd dessa en säng och frukost. Även umgänget med värdfamiljen tillhör det som gör Kirchentag till ett spännande och personligt möte.

Den evangeliska Kyrkodagen har sin motsvarighet i Katolikentag. Detta hindrar inte att många katoliker deltar i Kirchentag och evangeliska kristnai Katolikentag. Nästa Katolikenbtag anordnas i Regensburg 28 maj – 1 juni 2014 och nästa Kirchentag äger rum i Stuttgart den 3-7 juni 2015. Överväg deltagande i god tid!

Öppningsgudstjänster ägde rum på fyra olika platser. Inbjudna var vi anvisade platser vid Strandkai vid de med ny spännande bebyggelse kompletterade gamla vackra lagerbyggnaderna vid Elbe. Hamburgs biskop Kirsten Fehrs predikade.

Till öppningstalarna hörde förbudsrepublikens president Joachim Gauk, den katolske ärkebiskopen i Hamburg Werner Thissen och överborgmästaren Olaf Scholz. Regering och förbundslandsländernas ledning är alltid väl företrädda och aktiva deltagare i mötet. T ex leddes ett bibelstudium av försvarsministern. Kyrkan framstår som en tydlig del av det tyska samhället och personligen ser jag detta som en påminnelse också om hur viktiga kyrkorna var vid tillkomsten av det nya Västtyskland efter andra världskrigets politiska, moraliska och materiella ruin.

Torsdagens förmiddag ägnade jag åt ett brännbart och angeläget ämne nämligen människohandel. Under rubriken Moderne Sklaverei – Fakten und Handeln talade Professor Thomas Shirrmacher, Bonn.

Det har aldrig funnits fler slavar i världen och i Europa torde de uppgå till omkring 400 000 personer. Definitionen av slav är då en person som är faktiskt frihetsberövand, utsatt för hot om våld och utövat våld. Tvångsprostitution är sannolikt det mest fruktansvärda formen av slaveri men även jordbruks- hushålls- och byggnadsarbete utförs av förslavade personer.

Den nya slavmarknaden torde omsätta mer än narkotikahandeln och förtjänsterna är mycket stora. En person väntas kunna ge en intäkt på uppåt US $ 80 000 per år.

Ledaren för den engelska organisationen Stop the Traffik Ruth Dearnly berättade på ett mycket engagerande sätt om arbetet med att kräva rättvisemärkt choklad. Hon citerade en av de många slavpojkar som används på västafrikanska plantager när hon påminde om att vi bär hans blod på våra läppar.

Det moderna slaveriet innefattar till skillnad från det gamla slaveriet inte en långsiktig investering genom köp och uppfödande av slavarna med rättsligt skyddande äganderätt till slaven utan bygger på ett hänsynslöst illegalt utnyttjande av för ändamålet omedelbart användbara personer som snabbt förbrukas eller säljs vidare i vårt mobila samhälle.

Professor Schirrmacher framhöll det orimliga i att befriade slavar, som naturligtvis regelmässigt saknar arbets- och uppehållstillstånd, genast avvisas utan att vare sig kunna bli hörda som vittnen eller få någon vård och hjälp.

Kirchentags regler innefattar möjligheten att antaga resolutioner. Det kräver en närvaro av mer än 500 personer samt en majoritet av de närvarandes bifall. Det var med stor tillfredsställelse som jag medverkade till att detta quorum uppnåddes.

På kvällen firades en gudstänst i den gamla fiskeauktionshallen med temat ”Ich bin gekommen, die Gefangenen zu befreien”. Vid gudstjänsten framträdde en ung kvinna som varit tvångsprostituerad. Hon gav en gripande inblick i en förfärlig värd men uppmärksammade även på vilken hjälp som kan ges av den uppmärksamme för att möjliggöra en ”fritagning”. Välkända negro spirituals fick en fördjupad betydelse när man minns likheten mellan då och nu.

Tidigare på torsdagens eftermiddag anordnades s k Tischgespräch i Zentrum Gemeinde förlagt till en kyrka och ett församlingshem i förorten Hamm. Med roterande personbyten runt kaffeborden ägnades eftermiddagen åt samtal om vilka olikheter som är gränssättande och vilka olikheter som verkar stimulerande, Det var påfallande hur lika frågorna är i Tyskland och Sverige. Samtalen var ivriga och spännande.

Nils Gårder

Kyrkans Tidning: Mer än hundratusen på kyrkodagar i Hamburg

Deutscher Evangelischer Kirchentag>>

Kyrkan i det sociala livet

Social ekonomi – egentligen ett konstigt begrepp som lätt blir torrt, träigt och byråkratiskt. Men nu finns det – och behöver fyllas med innehåll.

Kyrkan – eller ännu mer i form av församlingen – har alltid funnits med mitt i det vardagliga livet hos alla dem som bor, lever och arbetar på orten. Det har egentligen aldrig ansetts vara konstigt. Svenska kyrkan har varit en av de resurser man vänt till sig, för man vet att där finns det professionella människor, människor som vet, som kan och som känner både innersida, baksida och framsida i livet.

Kyrkan har alltid delat människors villkor. Vi gör det eftersom Kyrkans Herre, Jesus Kristus, också gjorde det. Vi gör det eftersom vi tror och vet att varje människa, ja hela skapelsen utgår från Guds hand.

När församlingen med alla dess medlemmar finns med, finns också längtan efter skapelsens upprättelse och fulländning, Guds rikes varande och det goda Livet. Det handlar egentligen om att vi ska hjälpa varandra att leva.

I begreppet Social ekonomi måste finns ett skapelseperspektiv och ett frälsningsperspektiv och ett helgelseperspektiv – en trinitarisk syn på kyrkans och de kristnas uppgift i världen. Då blir ingen fråga för liten, men ingen blir heller för stor.

Genom historien har vi lärt oss exempel på hur kyrkan varit den som startat verksamheter för att människor ska överleva, utvecklas och leva ett gott liv. Samhällen förändras och i vårt land har en övergripande solidaritetstanke blivit tongivande.

Det allmänna i samhället har tagit ansvar för att det goda ska komma alla till del. I andra samhällen ser det annorlunda ut, ibland väldigt annorlunda. Vi ska vara tacksamma för att vi har haft den utveckling vi haft.

Det samhälle där det allmänna tar hand om allt kan lätt bli en form av enhetssamhälle. Det har vi genomlevt, men nu börjar det bli annorlunda. Många aktörer finns i skola, i social välfärd, kort sagt på alla de områden där det handlar om att ge människor ett gott liv – att hjälpa varandra att leva.

För mig är det självklart att kyrkan, församlingen, som ju har en uttalad tanke om skapelse, människovärde, rättvisa, gemenskap, ansvar osv måste finnas med som en bild av den godhet och omsorg som måste finnas för att vi ska orka leva.

För mig kan aldrig den sociala ekonomin vara ett sätt att tjäna pengar och lägga på hög. Kyrkans roll i den sociala sektorn är densamma som den alltid varit: Till tjänst för människor för Guds skull.

Om inte vi finns där uppstår ett tomrum och sådana har alltid en tendens att fyllas av andra krafter. Vi har en grundmurad syn på hela skapelsen, präglad av Guds kärlek till sin värld.

Där ska vi vara hand medarbetare genom att använda det engagemang, de resurser och den vilja som finns. Vi gör det tillsammans med många andra människor av god vilja – och vår roll är tydlig. Vi vill därför att Gud vill!

Detta är en POSK-syn på den värld vi lever i!

Anders Roos

Församling – huvudfoting, amöba eller kropp!

Församlingsbegreppet verkar ibland vara bekymmersamt för oss i Svenska kyrkan. Kanske är det just nu i dessa strukturomvandlingstider extra svajigt att definiera den lokala församlingen. Som jag ser det finns det två diken; huvudfotingen och amöban.

Ibland dyker det upp tendenser att alltför snävt tala om den lokala församlingen.

Vissa tänker främst på de anställda.

Andra ser framför sig hus och platser; kyrkor, församlingshem och kyrkogårdar. Jag har hört någon som säger att den ”riktiga” församlingen är de som regelbundet firar gudstjänst tillsammans på söndagarna.

Några verkar med församling avse de förtroendevalda tillsammans med de anställda och de som är mest aktiva i olika verksamheter.

För en hel del är församlingen starkt förknippad med den kör som flitigt övar varje vecka och som regelbundet sjunger i församlingens gudstjänst.

Församlingen tenderar på detta sätt att bli en huvudfoting, en sådan där ensidig figur som inte skulle kunna stå på sina egna, mycket smala och rangliga ben.

Det andra diket är amöban. En oformlig varelse som uppslukar allt i en ständigt föränderlig konstellation. Församlingen blir med detta synssätt allt och alla inom en geografisk avgränsad yta; utan hänsyn varken till vem som vill tillhöra församlingen eller till andra trossamfund.

Paulus talar i första korintierbrevet om församlingen som en kropp (1 Kor 12:12ff). I kroppen har lemmarna olika uppgifter och gåvor – men alla är lika viktiga och väsentliga för att kroppen ska fungera.

Översatt till vårt församlingsbegrepp: De som är anställda lika väl som de förtroendevalda eller ideella, de som firar söndagens gudstjänst ofta lika väl som de som går i onsdagens sinnesromässa eller mer sällan på musikgudstjänster eller på dop, vigslar och begravning. Föräldrarna och barnen i den öppna förskolan lika väl som pensionärerna på äldreboendet och de unga konfimandledarna. Eller enklare uttryckt: De som är döpta och medlemmar i vår lokala del av Svenska kyrkan, Jag skulle vilja lägga till alla som på ett eller annat sätt är på väg mot dopet i kyrkans undervisning.

Avgränsningen handlar om tillhörighet, i respekt mot andra gemenskaper och mot de som inte vill vara med.

Det är ingen avgränsning av ansvaret, de döptas ansvar för hela Guds skapelse och därigenom för alla människor, medlemmarna lika väl som andra; för alla som är i nöd, för alla som söker och längtar efter mening i sitt liv. Ett ansvar som också handlar om att föra dialog och tillsammans arbete för Guds rike, för fred och rättvisa.

I Paulus tal om kroppen är utgångspunkten alla döpta, de som genom dopet har en särskild tillhörighet med Kristus. Så ser inte vår verklighet ut.

Evangeliet och Jesus själv utmanar oss att sträva efter enhet mellan alla kristna. Hur den enheten ska se ut och hur den kan kombineras med mångfald i våra uttrycksformer och ordningar är ett ständigt pågående samtal.

Paulus betonar att grunden för medlemskapet är gemenskapen med Kristus. Han är också tydlig med respekten för de olika gåvor och uppgifter som lemmarna i kroppen har. Ingen får se ner på någon annan. Alla är lika viktiga. För att detta ska vara möjligt har Paulus i direkt anslutning till texten om kroppen pekat ut en väg. Den väg som är överlägsen alla andra vägar. Kärlekens väg.

Lena Petersson
vice ordförande i POSK

Tjänande ledarskap

Martin Garlöv, POSKare från Uppsala och bloggare på Brygubben gästbloggar i dag på vår blogg.

Tjänande ledarskap är något annat än att peka med hela handen

En sommar och en höst, och sen några vinterveckor med adventstid och julfirande. På det ett nyår och så en nyordning i Svenska Kyrkan, som kallas strukturreform. Ett system med ekonomiska samfälligheter, församlingar och pastorat emellan, som fått sin dominerande utbredning under de senaste 50 åren, med en acceleration under de två senaste decennierna, ska ersättas av ett fullskaligt experiment för att organisera kyrkolivet på lokalplanet. Statskyrkosystemet avvecklades vid millenieskiftet. Nu kommer kommunalkyrkan snart att ha satt sin sista potatis. En förnyelse av den kyrkliga demokratin närmar sig.

Nu gäller det att fösa samman mycken god vilja, för att det ska gå vägen. Och den goda vilja skulle många aktiva och engagerade medlemmar i Svenska Kyrkans församlingar må väl av att få se så mycket mer av, än vad jag förstår kommer dem till del. Låt hoppas att läget är något bättre än vad mina informanter vittnar om.

I besvärande stor utsträckning är livet i Svenska Kyrkan varken modernt eller gammalmodigt, det är bara lite dagen efter. Lite bakis. Och vad som kallas reformer är inte tillräckligt olikt sådant som både genomförts och förklarats behäftat med brister eller redan blivit passé och fått sin efterföljare.

Påtagligt blir det i synen på ledarskap. Det får inte vara så illa som en läsning av platsannonserna i Svenska Kyrkans eget veckotidning ger vid handen. För där är det starka, tydliga ledare som kan peka med hela sin stora hand, som efterlyses. Beskrivningarna av de kyrkorherdar som förväntas leda de nya storpastoraten är inte rolig. Vad är de ett resultat av? Hur har snacket gått och vilka är det som har pratat ihop sig?

När nu många pastorat ska bli stora arbetsgemenskaper, då blir det än viktigare med rekrytering av chefer som varken är ägnar sig åt att flaxa omkring som olika hönsmammor eller sprätter och tuppar sig på kyrkbacken.

Vad som nu ska sökas är den tjänande ledaren. Den ledare som kallar sina medarbetare för vänner. För det är den tjänande ledaren som har förutsättning att rekrytera de medarbetarna kallar sin ledare för vän. De medarbetare som är villiga att växa till mognad, att ta ansvar med tillhörande risk.

Den tjänande ledaren ber om hjälp. Hennes medarbetare ser inte i henne en mer perfekt upplaga av sig själv och ledaren rekryterar inte medarbetare som som hon själv. Hon faller inte för frestelsen för att välja att arbeta med dem som är lika men ändå lite sämre än henne, för att hon på så sätt skulle vara mindre utsatt för konkurrens.

Den tjänande ledaren pekar inte med hela handen, hon räcker ut den i en gest som verkligen visar att hon behöver och vill ta emot hjälp. Hon räcker också ut sin hand för att den ska mötas av en hand, bilda en kedja av gemenskap.

Snacket om tydligt ledarskap väcker mer frågor än det ger svar. Tydlig om vad? Tydlig för vem?

I mer än en del av Svenska Kyrkan har på senare år platta organisationer blivit mer hierarkiska. Några gånger tycks det tyvärr ha varit de förtroendevalda som varit pådrivande. Förvillelsen tycks vara att styrelsen får mer makt med en chef än med flera. Men för vilka medlemmar i församlingen eller stiftet blir den gammeldags maktfördelning som kallas ny till nytta och glädje?

Svaret på ropet på ensamma starka ledare blir närmast ensamma människor. Jag önskar att de som ropar under hyfstat trygga betingelser skulle få spegla sig i de här sortens platsannonser som jag refererar till. Då vill jag tro att de skulle se att det viktiga är att de finner vägen till att bli sina egna ledare, i sina egna liv. Och bli sina egna bästa och mest trogna tjänare.

The Book of Act – Apostlagärningarna berättar om ett minst sagt situationsanpassat och tjänande ledarskap. Ger flera exempel på delat ledarskap. Marias ledarskap i kretsen av apostlarna. Paulus och Petrus ledarskap. Så efter Apostlagärningar finns mycket att hämta i de brev från apostlarna till de första församlingarna, som kyrkan bevarat mellan Bibelns pärmar.

Prästens tjänst är kopplat till de löften som prästen lovar att hålla i vigningsgudstjänsten. Löften som inte kombineras med vilket slags ledarskap som helst. Svårligen med toppstyrning, befälsordningar eller patriarkal auktoritet. Om sådant utövas av en kvinna eller man gör ingen skillnad. Lika mycket skaver det mot den kristna församlingens kyrkans väsen och budskap.

En församling eller annan del i Svenska Kyrkan är inget bolag. (Att Svenska Kyrkan på olika sätt är ägare av bolag är en annan sak.) Det är bra att lära känna hur bolag är organiserade och vad som vanligen konstituerar en verkställande direktör. Men en kyrkoherde ska man undvika att likna vid en vd.

Förnyelsen av Svenska Kyrkans lokala organisation, den som träder i kraft från 2014, rymmer fler möjligheter till lokal variation än de ordningar som avvecklas. Det är bra. Det goda nyordningen kan föra med sig är mer av lokalt utformade och anpassad organisation, så att församlingslivet som ser så olika ut, och ska se olika ut runt om i landet får stöd av det som passar bäst. Och experterna finns lokalt, i gemenskapen av människor som tar sitt dop och medlemskap på allvar.

Redan 1977 skrev biskop Martin Lönnebo den i mitt tycke bästa ledarskapsboken för Svenska Kyrkan, på svenska. Om Petrus levt idag, är titeln och den bygger på de meditationer han höll vid det ekumeniska riksmötet i Västerås samma år. Boken gavs ut av dåvarande EFS Förlaget och biskop Martin hade vid den här tiden nyss lämnat sin tjänst som domkyrkokaplan i Uppsala för att bli domprost i Härnösand.

Biskop Martin ger den tjänande ledaren tre vackra karaktärsdrag: en ljus blick, en rak rygg och ett brinnande hjärta. Han lyfter i boken fram de bibliska förebilderna, de som är dynamiska i sitt ledarskap och förväntar sig stordåd av sina medarbetare.

Den tjänande ledaren i församlingen är inte enbart ledare för de anställda medarbetarna, utan en ledare för hela sin församling med alla dess medlemmar. Här som i så många fall är det av stor betydelse att inte rangordna medlemskapet.

Biskop Martins bok kan vara lite svår att få tag på, men gör ett försök. En annan ledarskapsbok som håller hög klass kom 2002 och heter Lidelse och motstånd. Författare är prästen Kjell Wiklund. Idag fri pensionär, då chef för församlingsavdelningen för Strängnäs stift. Minst ett par ex. av denna bok finns i skrivande stund på Bokbörsen. Nedtill också en länk till en sekulär och god bok, Den tjänande ledaren. Författarna är samma duo som först skrev Det goda värdskapet. Och det finns ett samband.

Den tjänande ledaren pekar inte med hela handen. Hon sträcker ut den för att ge och ta emot hjälp. Den tjänande ledarens händer är inte rädda för lite skit under naglarna, de är till välsignelse.

Den tjänande ledaren hittar du sällan uppflugen på en stol, men oftare sittande vid ett bord. Den tjänande ledaren behöver du spana efter på på distans, men har oftare i ryggen eller ännu hellre sida vid sida.

http://books.google.se/books/about/Lidelse_och_motst%C3%A5nd.html?id=ONV2YgEACAAJ&redir_esc=y

Lästips Den tjänande ledaren av Jan Gunnarsson och Olle Blomh

http://www.vardskapet.se/boken+den+tj%E4nande+ledaren__.html

Om Petrus levt idag, Martin Lönnebo, EFS Förlaget

Från POSKs Vision och program:
Utbildningarna till tjänst i kyrkan ska tillföra den kompetens som församlingarna behöver för att fullgöra sitt uppdrag. POSK anser att Svenska kyrkans anställda behöver ha en god teoretisk och praktisk utbildning. Utbildningarnas innehåll och utformning ska vara attraktiv. Antagningarna till vigningstjänst ska vara rättssäkra och likvärdiga i stiften. POSK anser att nyvigda präster och diakoner ska ha likartade villkor under sin introduktionstid.

(…)

Varje församling behöver väl fungerande arbetslag där företrädare för de olika områdena har en hög yrkeskompetens och kan verka tillsammans för att församlingens grundläggande uppgift ska bli utförd på ett bra sätt. Såväl kyrka som samhälle är stadda i ständig förändring och därför anser POSK att det måste finnas möjligheter till kontinuerlig fortbildning.